IssaDippa

Senaste inläggen

Av Isabella - Söndag 6 maj 21:34

Saker måste få ta tid för att bli bra, för att bli lyckade. Jag antar att det kan stämma jag har börjat sluta ha bråttom. Jag har börjat andas, inte bry mig så mycket om det runt omkring. Jag siktar mot målet då lusten faller sig naturlig och nu när jag vet hur läget ser ut 

om jag stannar kvar på fel plats så kan jag lika gärna

sikta mot nya drömmar. Jag tänker inte stanna kvar i den deppiga världen där andra styr och kontrollerar mig. Där folk går omkring och klagar ständigt. Drömmen och yrkesvalet var inte så positivt och kul som jag trodde att det skulle vara. Tack vare de vuxnas attityd... Världen är rå! Jag har förhoppningsvis i alla fall kunnat glädja,lära och finnas till för några barn innan jag till slut går åt ett annat håll byter spår och sattsar mer på att vara jag... Och framför allt då kunna styra mig själv och vilka jag ska jobba och umgås med. Nu när den bleka kreativiteten fått sitt ljus och sin färg tillbaka igen. Jag hoppas bara att resten hänger med på ett bra sätt och att jag gör rätt val för att nå målet.  🙏🤝❤✍





ANNONS
Av Isabella - 27 september 2017 12:44

Så jag borde vara ganska lycklig alla andra är ju det. Och jag uppnådde mitt mål och besegrade min största rädsla.  Jag sa till mig själv att lyckas jag med det så kommer jag klara av allt sen till och med att ta över världen och göra den god. Men ärligt talat så skuttade jag bara av lycka den dagen jag fick körkortet. Sedan dess har jag tänkt att det fortfarande krävs en hel del jobb för att känna mig trygg i att köra helt ensam utan någon brevid. Och där är jag ju inte ännu. Dessutom har körkortet börjat kännas så som det borde ha kännts från början när jag försökte ta det från början. Alltså att det inte är en big deal det är ju bara ett körkort. Livet är inte annorlunda för det. Bara lite enklare antar jag. Men också lite mer riskfyllt. Jag får väl jobba med att bli helt avslappnad i allt det här helt enkelt. Jag undrar när jag vant mig vid att jag ej behöver bry mig längre,  jag behöver ej fundera på  körkortskostnader längre, inte heller lägga upp planer eller plugga stenhårt längre. Jag kan lägga ner det som tagit sådan tid och energi och varit en son stor press för mig under flera års tid. Jag hoppas jag snart känner glädjen i vad ett körkort faktiskt är tänkt att vara den där sköna friheten alla talar om.


Efter att gå från 0% jobb och stenhårt bil plugg. Till att gå från as hög ångest  samtidigt som jag får ett nytt jobb på 100% och samtidigt behöver lära mig åka buss och planera utefter dem så visste jag att jag skulle bli sjuk denna veckan och accepterade det. Pressen som släppte när jag blev godkänt plus jobbet med barnen som alltid kastar sig på imunförsvaret och lära känna nya mänkiskor och nya jobbets rutiner så var jag förbered på att bli sjuk denna veckan vilket jag också blev. Men att vara hemma för att man inte har ork och energi för att jobba ger en också tid att tänka ibland på fel saker. Jag försöker sätta ett perspektiv på livet nu när jag insett att inget är en big deal vare sig det känns så eller ej. Mitt värde sitter inte i att ha körkort, jobb eller x-antal vänner. Min förmåga ändras inte heller. Man får bara bestämma sig för att följa sitt hjärta och försöka göra det man kan för att lyckas med det man vill som man tror ska göra en lycklig i livet. Men man har aldrig ett större eller mindre värde beroende på vad man faktiskt lyckas åstadkomma och inte. Och bara för att man lyckas med en grej betyder det inte att allt ligger i ens hand.  Man måste kämpa för allt! Så nu är nästa steg att lära mig att sätta mindre krav på mig själv. Tillbaks till början jag tog aldrig körkortet för att få frihet för att ta mig lättare från A till B. Jag gjorde det för att motvisa en massa människor att jag visst kunde ta det och för att jag skulle känna mig mindre dålig. Och för att göra mina släcktingar stålta för det kändes som jag svek dem också när jag slutade helt att bry mig efter första misslyckandet för ett par år sedan. Och visst blev dem glada och stålta nu när jag lyckades. Men ärligt talat är jag bara glad att pressen är över. Jag väntar fortfarande på att jag ska känna det alla känner den välomtalade frihetskänslan. Jag har snuddat vid den lite grann när jag har kört. Jag var ståltast i världen när jag körde från Ljungby till Värnamo. Och kände att jag klarade av det. Från stad till motorväg till främmande nya vägar i nya staden och jag klarade av det. Inget farligt hände... Ingen tutade på mig, ingen katt dog inget dåligt som kan ske i trafiken hände.


Nu har jag nog skrivit av mig om det jag ville skriva om kära blogg. Men jag har en sista sak som jag inte kunnat släppa. När två väldigt fins vänner till mig som jag är så otroligt tacksam över sa till mig när vi skulle fira mitt körkort på Macdonalds så sa dem skämtsamt.

-Vad ska du nu oroa dig för?

Det fanns bara ett problem med dem orden sekunderna innan så hade min hjärna redan satt igång och tänkt på allt nytt som fanns att oroa sig för. Varför tar det aldrig slut. Varför blir jag aldrig nöjd varför slutar jag aldrig att oroa mig. Man ska förvisso alltid försöka gå framåt men man ska inte oroa sig för allt man vill eller måste ta sig igenom. Antar att jag inte är färdig med mig själv på ett bra tag ännu även om jag jobbat hårt och kommit långt dem senaste åren.  

ANNONS
Av Isabella - 23 september 2017 14:34

Så mycket terapi och tid det har krävts för att lyckas med ett himla körkort. Jag var inte redo när jag var 18-19 år gammal. Jag klarade inte ett sådant misslyckande och jag klarade inte av att hantera den sortens kritik och skäll angående min körning på den tiden troligen på grund av den sjukt låga självkänslan och att jag ej fixade kraven. Uppkörnings kvinnan var sista droppen. Jag gav upp vågade inte titta på böckerna utan att få ångest förrens 2 kanske 3 år senare. Först när jag flyttade hemifrån och började bo med Micke min sambo och fick nya stöttande vänner så vågade jag försöka igen. Började om från noll. Och segade fram under 2 års tid fram och tillbaka. 

 

För att inte riskera att någon satte någon som helst press eller tjatande på mig så höll jag det hemligt för familj och släckt men också en del vänner jag glömmer aldrig bort när min mamma en gång frågade i bilen om det inte var dax att försöka ta körkort igen... Hur jag sa Nej! Och egentligen bet mig i läppen för att inte erkänna att jag redan hade börjat. Har så många gånger varit nära och velat säga det till familjen men jag höll igen framåt slutet började jag även vara tyst inför vännerna , ändast några få visste fortfarande ända in i slutet. Idag har jag körkortet och det känns otroligt med tanke på att det har varit min tyngsta sten i flera år. Har varit så svårt att våga försöka igen och känna att det är okej att misslyckas. Och jag har nog inte fattat det ännu heller. Tittar på böcker och annat och inser att jag inte behöver kämpa med dem mer. Jag kan lägga ner allt nu. Jag behöver inte fundera på att behöva ta om någon risk 1:a eller risk 2:a. Det känns coolt att jag lyckades ta körkort samma dag som sista dagen på risk 1:an gällde.Ett sådant håller i 5 år så det tog mig 5 år att besegra mitt berg det är ganska sjukt. 

 

Från att ha fått känna att jag omöjligt kan ta det och kännt att jag är för farligt och korkad i trafiken på grund av vad dåliga körlärare sagt.

(Tänk om dem kunde inse att elever kör farligare destå mer man skäller på dem i stället för att själv hålla sig lugn när eleven gör något fel. Man är ju där för att lära sig göra rätt....) Till att försöka igen flera år senare med en kvinnlig lärare då jag trode det kanske var männen det var fel på. Hon fick mig att söka psykologhjälp. Hon märkte kanske att jag inte kom fram i min körning på grund av något hinder som fanns i mitt huvud. Hon hade ju rätt och jag hade behövt hjälp under lång tid. 

 

Till att jag sedan började köra med världens bästa sambo som stöttade och aldrig blev arg när jag gjorde fel och höll sig lugn. Jag vågade plugga teorin igen och mindes ganska mycket fortfarande. Gick över till en körsksollärare i slutet som var både glömsk stöttande och ibland bara skrämmande och hård. Till att känna att det gick att klara av teori provet även om det var på håret och jag insåg att min kunskap är det inget fel på men vissa frågor är väldigt dumt formulerade eller inte helt tydliga. Och en del handlar om tur... Till att sitta och skaka och spy innan uppköringen.  Även under uppkörningen var ångesten otroligt stor om inte som starkast till och med. Mitt ben skakade så jag fick trycka ner det för att få det att sluta. Jag glömde andas ibland och ibland andades jag fort och hastigt. Jag sa till inspektören flera gånger att jag vet att jag ej är godkänd men tack för att du varit så snäll mot mig och ej blivit arg på mig. Han var otroligt stöttande förstående och lugn. Bättre inspektör kunde jag ej fått och han var rena motsattsen mot den förra inspektören. Den förra gjorde något hon ej fick egentligen och min psykolog sa en gång jag förstår att du blev skadad av det... Men vilken lycka det blev när denna manen var tvärtom och gav mig en ny bild av inspektörer att påminnas om att alla är olika. Och ögonblicket han sa att jag var Godkänd alltså vilken lycka och förvåning det blev och så småningom en obeskrivlig trötthet från högsta ångesten till högsta glädjen på en och samma dag. Från pissdag till toppenkväll. Jag lyckades med det omöjliga och jag besegrade allt jag ville besegra. Jag är mer glad över den inre vinsten en för själva körkortets innebörd att ta mig från A till B. 

 

Måste dock träna på en sak både min körlärare, Micke och min inspektör har sagt att jag måste tro mer på mig själv och min egen förmåga. Så nästa uppdrag är väl helt enkelt att komma på hur jag ska tro mer på mig själv. Och framför allt sätta mindre krav på mig själv.

 

Känns sjukt att jag ena dagen är så rädd för det att jag funderar på självmord och måste vara hos och sova över hos vänner för att inte gå under i mina tankar som total svartnade för ögonen. 

 

Till att skutta av lycka. Och få se på en grön skärm att jag har klarat det som känndes omöjligt. 

Tror fortfarande att inspektören bara var snäll mot mig och att en annan inspektör aldrig hade godkänt körningen. Men åh andra sidan gjorde jag många rätt jag körde bara väldigt sakta i början kändes det som i alla fall och körde lite hejsan hoppsan inne i rondellerna i stället för att ligga som man ska i rondeller och säkert ett dussin andra saker tokigt dock gillade han min accelation vilket jag ej fattar då jag låg lite över 3000 alltså nästan 4000 varv men just då kändes det som det behövdes när någon var en bit bakom. Jag hoppade sällan över växlar kanske bara 2 gånger eller något under hela körningen. Och i böckerna tjatas det ju om ecodrivning hit och dit. Men av någon anledning tyckte han att jag ej körde farligt kunde sammarbeta med medtrafikanter och så vidare... VA?! Sa jag när han godkände mig. Han är var ju inte riktigt klok jag hade inte godkänt mig själv. Men han gjorde det... Kanske blir man son när man har 9 barnbarn.

 

Vet ej om jag ska tacka mig själv, mina vänner eller Gud för körkortet så jag tackar nog allihop.

Gud för att han gav mig det under jag bad om, mig själv för att jag mötte min största rädsla gång på gång jag menar efter 40 gånger i bilen så kände jag mig fortfarande nervös inför varje körning med bilen. Trots att det sällan hänt något farligt och för det mesta gått bra att köra och med framgångar. Jag är glad för mina stöttande vänner som alltid finns där och som klarar av min ibland tjatiga deppighet...Och glad för att Micke är en son fin lärare den bästa jag haft i körningen sen fick ju den sista trafikläraren lära mig det Micke ej lärde mig typ titta i speglar innan man svänger och vara klar med växlingsarbetet och kopplingen innan svängar.

 

Det ska bli härligt när körkortet är i handen då kanske jag förstår på riktigt att jag har fått ett körkort. Jag hoppas jag vågar köra helt själv utan någon brevid mig snart också men än så länge känns det inte som jag är där riktigt ännu. >,< Dock låvade jag inspektören att börja köra själv utan någon brevid och träna helt själv för bilkörning är en träning hela livet. 

 

Så vad är nästa berg att besegra nu när jag uppenbarligen har fått det bevisat för mig att jag kan klara av vad som helst?!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Av Isabella - 16 mars 2017 14:32

Oj, oj vad jag har börjat bry mig om folk som jag förr avskytt. 

Oj vad jag har börjat undra hur det egentligen står still med 

dem där surkärringarna på jobbet eller den där människan på

nyheterna som har misshandlat och tänt eld på andras hus. 

Oj vad jag har funderat över alla mina nära och kära som 

ibland är väldigt fyrkantiga som drar människor över en kant

i stället för att se individer var för sig. Oj vad jag sällan orkar vara

arg längre, oj vad många människor jag vill krama varje dag och fråga

hur dem egentligen mår och varför dem gör som dem gör?  

Trots att jag vill vara arg så har jag ingen lust för ilskan och

hatet hjälper mig ändå inte fram. Snarare förstör mig inifrån.

Så jag väljer hellre att titta kärleksfullt på dem som

lyckas irritera mig eller som sviker mig på ett eller annat sätt och ställa

frågan, men varför gör människan så, hur mår hen? 


Jag ska vara ärlig och erkänna att jag inte vågat fråga

eller ifrågasätta någons beteende. Men i smyg försöker

jag vara vänlig, uppmuntra det bra och ignorera det

dumma. Försöker vara glad för hur illa kan saker egentligen vara,                                                                                 om allt nu ändå till slut löser sig på ett eller annat sätt. Men jag önskar att jag hade modet och kunskapen

att fråga och göra rätt. Få människor att vakna,

kanske gråta ut. Kanske söka hjälp.

Kanske få folk att öppna sig för många verkar inte

vilja se sina problem eller bry sig om att förändra

det dåliga. Dem klagar över hur dem mår men gör 

inget för att förändra det, dem gör som jag gjorde.


Jag hoppades att någon annan skulle rädda mig 

bara genom att dem fick se mig gråta bara genom 

att jag talade om hur jag måde. Men den ända som kan

rädda en är sig själv. Kampen är tuff men inte omöjlig.

Och kanske är det ända sättet för oss att må verkligt 

bra kämpa mot oss själva vår mörka sida. Ta hjälp

av dem kloka och jobba på. Även med dem saker vi

egentligen inte vågar erkänna för oss själva.


Det är väl som man säger vi föds inte onda vi föds inte till

människorna som hamnar i fängelse i vuxen ålder vi föds inte

till surfittor eller människor med stora egon. Vi föds inte med 

kort stubin eller en hård attityd. Något formar oss och jag tror att

det precis som skvaller eller skratt är väldigt smittande. Så om 

jag beter mig illa så får det någon annan att må dåligt och till slut

råka bete sig lika illa i framtiden på ett eller annat sätt. Men med 

kärlekens kraft som bör vara det starkaste inom oss så borde

vi kunna utrota det dåliga.

Och en början på det är kanske att sluta avsky dem eleka

och i stället försöka nå dem med kärlek eller fråga varför dem är 

elaka. Om dem inte vill lyssna på just dig eller mig kan vi inte göra

så mycket åt men vi kanske kan vara envisa eller så finns det någon

annan som kan öppna ögonen på människan...


Jag jobbar varje dag med saker som jag vet att jag inte är så bra på.

Jag vill inte vara dum medvetet men är nog det omedvetet ibland. 

Det är vi väl alla eftersom vi alla har drabbats av dåliga sidor. Men orkar

vi erkänna dem och jobba med dem så kan vi bara bli bättre.

Och köra på ännu mer med våra goda sidor.


Allt går att förändra med kärlekens kraft. 

<3 Bara vi tror och kämpar och inte

sätter hat mot hat eller hårda ord mot hårda ord 

utan i stället frågar och kanske ger mer kramar 

eller är nyfikna på människor.

För alla har vi våra anledningar till varför

vi blivit dumma på ett eller annat sätt och alla

kan vi bli fria från dem där dumheterna också

bara någon tror på oss och orkar lyssna 

utan att dömma.


Vi föds förmodligen inte heller till änglar eller fredsaktivister

och inte heller till spralliga glädjespridare.


Något formar oss till att bli vad människor anser gott och ont.

Något formar oss till att vara kärleksfulla mot vissa och inte mot andra.

Något formar oss till att välja glädje eller att stanna kvar i sorgen vi

bär på. 


Det finns vändpunkter och det finns motgångar.

Framgångar och lyckande, misstag och svek.

..................................................
..................................................
..................................

Bra Issa nu lät du lite klok igen. Hoppas nu någon läser och tar åt sig...

För att vara arg på någon som är arg blir bara dubbel ilska...

Enkel matte. Nu dax att laga mat.

Av Isabella - 1 maj 2016 22:02

Så skönt att le efter en ganska lyckad dag. Den har inte varit storslagen på något sätt men ändå bra. Lite sol lite socialt, lite härliga tankar och världens nöjdaste katt. Det var länge sen man måde så här bra. Problemet blir ju dock som alltid piggheten. Så yberpigg att jag inte lär komma i säng förrens sent. Och jag som ska jobba imorgon. Det är underligt hur allt kan verka ske på en gång. Och jag som trode att jag aldrig skulle kunna ta mig ur mitt långa stop i livet. När man vill fram men inget sker man har fastnat totalt i allt! Och nu sitter jag här och har sökt in till högskola, har fått nya vänner och lite hop tillbaka. Våren är på väg och jag är på G i många andra saker också. SÅ JÄVLA SKÖNT! 


Förlåt min älskade gamla vän till blogg för att jag så sällan nu för tiden skriver i dig och ännu mer sällan släpper ut inläggen. Men kanske är det så att jag tänker och grubblar mindre en förr och kanske är det så att jag har riktiga vänner

och folk att diskutera alla tankar med. Så egentligen är det kanske mest positivt att jag inte skriver på dig så ofta längre. 

De var allt jag ville säga nu måste jag byta musik för jag blir bara piggare av den här musiken från Mc Fly inte lugnare! 

Lizzie har redan somnat eller ja hon sover ju för visso nästan hela dagarna oavsätt så. Undra om hon har känt av att jag varit glad idag så att även hon varit ännu mer nöjd en vanligt. Kanske... Kanske inte... Det är en fråga det. Men inget värt att fundera allt för mycket på. Inte just nu i alla fall. Hoppas nu bara det blir bra på jobbet imon också...


Det är verkligen som den där kvinnan sa. Livet går framåt vare sig man vill det eller ej. 

Medans väderreporterna som ofta kan ha fel om vädret i alla fall alltid har rätt om en sak.

Efter regn så kommer solsken. 

 


Av Isabella - 1 februari 2016 14:21

Idag gick jag upp kl. 6.00 i morse och hoppades att jag skulle få jobba efter två veckors sjukdom. 

Men ikke som nikke inget jobb jag fick denna dagen.

Men det gjorde inte så mycket. Inte just idag... För det gjorde bara

att jag inte behövde boka av det där mötet med den där kvinnan. Med prästkrage och slingat hår...


Försöker minnas varför jag kontaktade henne. Var det bara för att ta reda på vad diakon är för ett yrke för

att jag så det där programmet på tv och undrade vad det var för något yrke? Eller fanns det något mer?

En tanke om att be om hjälp, kanske bara lära känna en ny person med nya tankar och ideer. 

Utöka mitt kontaktnät av kontakt personer... För sona kan man väl inte ha för många av? 


Jag försökte förstå varför jag ännu en gång spydde av nervositet i förväg fast jag så innerligt visste i huvudet

att hon inte var farlig. Vad är det för fel på min kropp varför gör den inte som hjärnan säger?                                      

Jag träffade henne på platsen som var bestämd samtidigt som en ny snö föll ner från himlen. 

Vi satte oss i ett sont där tantigt ålderdomligt rum i en kyrka. Varför 

präglas nästan alla kyrkor jag varit i av gamelfarmors heminredning!? Seriöst samhället

är väl lite modärnare en så? Hur ska unga männsikor vilja hänga i kyrkor som 

ser ut så där!? Fast det viktiga var ju inte hur rummet såg ut... Det viktiga och kanske mest fashinerande var

att nu har jag tagit ännu ett kliv framåt. Ännu en ny människa att minnas och få ut något av.

Och så när vi sitter där och pratar och allt faller sig lite för naturligt som vanligt och jag blir lite för avslappnad lite för öppen och ärlig. Men det är skönt och hon tycks ganska van.

Det är ju hennes jobb trots allt.(Att bara finnas där och snacka med folk.)  Men min tanke var inte att bli så djup och personlig. Det är det aldrig.

Jag noterade att vi båda satt på samma sätt. Bena i kors så som kvinnor ofta gör av någon underlig anledning... 

En stund senare noterade jag igen hur vi satt, denna gången var även våra armar lika dant satta i alla fall en av dem. Vi verkade gilla varandra utan att förstå det själva.

Kunde hon spelet? är hon medveten om det? Eller bara blev det så? 

I en bok jag har om människor och hur vi bemöter varandra så står det att vi speglar av varandra

om vi tycker om varandra. När vi helt enkelt trivs i någons sällskap vare sig det är en ny bekantskap

eller en nära vän. Och ja samtalet flöt på av sig självt. Hon var som förväntat lugn och vänlig.


Jag undrar en sak? Varför har jag son himla bra koll på det där? Varför har jag alltid son tur att leta rätt på och ta kontakt med personer som liksom visar sig vara väldigt bra och på något sätt till nytta i mina tankar

och framsteg. Vi ska ses igen. När det blir är osäkert med tanke på mitt jobb...

Som så många gör som tror så ville hon be innan vi skildes åt. Jag bara accepterar som vanligt men ser                

sällan nyttan ser sällan meningen med det. Men jag gillar att höra orden som faller så naturligt ur folks munnar när dem ber för saker när dem säger ord för att man ska få det bättre. Och idag kändes orden lite extra bra...

För jag tittade plötsligt upp och tänkte....

Jag känner något, jag är på väg. Jag är på väg framåt.

Jag håller på att bryta mig loss från mina egna kedjor som hindrar mig från att träffa nya människor

göra olika aktiviter och så vidare... Jag bryter mig fri från min egen feghet försöker kontrolera mig själv.

Och jag mår illa av bara tanken på hur jävla jobbigt det kommer bli. Men resan är säkert värt det i slutändan

som så många andra resor där modet fått komma igenom och allt liksom årdnat sig och blivit helt underbart i slutändan.

Jag vet nästa steg men fy vad det är jobbigt.... Men jag tänker ta det för nu har jag redan satt igång. Ingen 

återvändo nu. Och att återvända är att göra inget. Jag är ju trött på 0an nu. Jag vill framåt 

till 1, till 2 till 3 och så vidare... Ändå in i mål. 


     



Av Isabella - 3 januari 2016 22:56

  

 Dem där orden när man inte vet vart man ska ta vägen eller göra för val, vilken väg som är den rätta. När kommer  svaret...? 

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------


1000 vägar är det tvunget att vara 1000 vägar? 

Kunde det inte bara finnas ett självklart? 

Så svårt att bestämma mig vad som är bäst.

Vad mår hjärtat bäst av? Vad är bäst i längden?

Ska man chansa eller ta det säkra före det osäkra. 

Jag vet verkligen inte vad jag vill bli... 

Eller vem jag vill bli.

Jag hade en plan men bilden har förändrats tack vare 

den något bittra verkligheten...

Ibland skulle jag vilja utrota vuxna på grund

av vad dem gör med världen utan att själva

ha förståelsen för det. Jag menar tittar man efter

så finns det mer människor som förstör för än en vad

det finns förebilder. Men det kanske bara är jag som råkar

se det så. Men tänk efter hur många förebilder har du egentligen

gämfört med hur många du irriterar dig på av någon anledning

stor eller liten?


Hur som helst jag måste välja... Göra något åt min situation

bli vuxen på riktigt.

Jag är trött på att gå omkring och vara någon slags slit och släng

vara som ändast några få uppskattar. Jag är trött på att inte ha ett

fast ställe i arbete och att inte ha regelbunna aktiviteter för både kroppen

och själen. Men även om jag kan lösa en del av det ganska enkelt

så är det ändå dö svårt... Mitt mod har försvunnit helt.

När jag försöker så lyfter inte fötterna och när jag ändå måste

så spyr jag några gånger på köpet... Det ska inte vara så det är inte

normalt. Inte någonstanns.. Förstå frustrationen när man vill massor

men kedjas av sin egen kropp och när tankarna inte går att 

kontrolera även om man tycks tänka logiskt... Det är inte så bara

som folk säger. Det är inte bara att göra eller att tänka  mindre.

Hade det varit så enkelt som det låter hade jag gjort så för länge sedan!

Det svär jag på.


Och så ska man ju ta tag i det allvarliga. Jobb och framtid...

Utbilda sig till något man har koll på eller byta bana helt och hållet.

Eller bara strunta i allt hoppa rätt ut i någon slags galen chansning?


Jag är ofta i tankarna om att utbilda mig till förskolärare för 

att ha en väg att gå för att ta något jag känner till. Mer eller mindre och

ja barn är ganska svårt att tröttna på. Men när jag går in för att göra

en ansökan eller bara utforska mer om utbildningen så släcker jag sidan

ganska fort. Jag orkar inte. Det blir för allvarligt. Den osynliga strikta kostymen

kommer fram och jag kvävs av allvar. Och lägga tid och pengar på något

som jag kanske ändå inte orkar eller vill jobba med under flera år sedan? 

Jag vet ju hur lätt jag blir rastlös, jag vet ju hur lätt jag tröttnar på 

samma sak hela tiden... Och så blir jag rädd för allt det ansvaret man får.

Jag har redan ett stort ansvar som timvikarie speciellt när man öppnar

och stänger. Men en riktig anställning det blir ännu större krav. Ännu mer press

ännu mer vara duktig. 


Och när jag tänker på andra val som var man ska bo. 

Nära familj eller långt ifrån? Vad är lagom vad är bra.

Var kan jag vara och trivas? 

Var är min plats i världen? 


Eller ska jag ta ett kul år till?

Bibelskola som mina troende vänner föreslår.

Problemet är att jag hade inte gjort det för

lärdommen om Gud den nyfikenheten löser jag 

på mitt egna sätt när jag själv vill när jag själv

har frågor och funderingar kring tro och andra

ting... Jag hade varit där på grund

av trygghet för visst känner jag mig alltid

lugnare och tryggare i kristet sammanhang.

Mycket för att folk oftast har större inre

ro och förståelse och kanske också lite för

att folk umgås ofta nykta. Och är mer öppna

för olika sorters människor precis som jag

är. Nykter och öppen... Nu menar jag inte

att folk som dricker är dumma eller

omöjliga att vara med det är inte riktigt

det jag säger. 


Eller ska man göra något annat? Ge sig in i en helt ny bransch? 

Vad skulle det vara för något? 

INTE DEN BLEKASTE...


Och borde jag kanske trots allt söka hjälp. Dra i mig nått piller...

Nu menar jag inte knark men därimot något som håller nere tankarna..

Även om jag är livrädd för skiten och har någon slags bild av att jag jävla mig

ska kunna lära mig att hantera tankarna på egen hand. Utan konstiga bivärkningar

och andra ting...


Det ända jag vet som jag verkligen vill är att jag vill bli kär.

På riktigt kär. Och så klart finna ännu mer vänner. 

Av någon annledning så avreagerars många tankar 

när man möter många olika sortes människor som man gillar

med olika tankar. 


Jag erkänner jag är rädd för dem viktiga valen. För jag är rädd för att bli tråkig för att bli

som alla andra... Jag tål inte riktigt grejen. Jag har svårt för tanken på ett vanligt jobb 

familj och bil och hus och hela den där vanliga grejen. Folk verkar nöjda men dem 

verkar också sällan nå drömmarna nå dem verkliga målen för det försvinner så lätt 

bort i den där vardagen... Jag vill leva livet. Jag är 22 det är dax att leva nu. För sen är jag 

50 kanske 60 år då är jag nog inte så pigg på att leva livet längre på samma sätt. 

Då börjar man väl lugna sig drastiskt... Börja i stället tänka på pansionen och begraver

så småningom sina vänner även om det kanske är lite tidigt vid 50-60. 


Jag ber om mod jag ber om svar. Jag ber om en rimlig väg som inte känns alldeles för strikt...

Och ja jag försöker tänka vad alla val kan ge i positiv form för visst kan högskola leda till många nya

vänner. Problemet är att vänner genom skola får man sällan behålla efteråt... 


Jag är inte depprimerad även om det kanske låter så. Men jag är trött och frustrerad.

Jag är låst och hatar känslan av det speciellt när inte ens några tårar får klumpen 

att lossna det minsta lilla... Det gör ont för den är stor och jag har gått så himla länge nu.

I kanske ett år eller två... Två tror jag. Jag pallar inte räkna månaderna... 


Varför är det enklare att dö en att leva? Om vi lever så borde det ju vara enkelt att leva..

Men det är inte det... Och det stör mig för egentligen när man tänker efter så är det visst enkelt.

Men det blir inte enkelt fast det är det... Jag hajar att det där lät rörigt. 

Och jag hajar jag borde inte sitta och skriva deppiga saker här för det skapar oro hos

människor som älskar mig. Men ibland måste saker ut och idag för en gångs skull

så funkade det lite att skriva om det.


Men det är okej jag blir okej. Vips så står jag där med en plan förr eller senare...

Och kanske även det jag drömmer om allra mest nu en partner.... 

God natt... 







Av Isabella - 22 oktober 2015 16:03

Hur mycket bör man kämpa? Hur tuff vågar man vara? 

Jag har hittat min plats, den plats där jag vill bygga upp min 

yrkesframtid. Den plats där jag trivs och är säker på att jag kommer

kunna utvecklas på många olika plan. 

Jag har hittat det där stället jag trivs på där jag går glad till

och från jobbet. Jag har hittat ett arbetsteam som inte sitter

och glor ner i sina mobiler på rasterna. I stället

sitter dem och pratar med varandra, skrattar och skämtar

och stöttar och är nyfikna på varandra.

Dem gillar sitt jobb hjälps åt och tycker alla om varandra 

mer eller mindre. Även på dem vi jobbar med märks det

att människor trivs att trivseln finns och tryggheten.


Jag undrar vad som skulle hänga om jag gick ner på 

mina bara knän inför chefen på stället och bad allt 

vad jag kunde om att på något sätt få jobba vidare 

där. Om jag sålde mig själv inför henne skulle det

lyckas då? För ärligt talat hade jag varit rik hade jag 

nästan kunnat betala för att få vara där. 

Och det säger väl en hel del? 


Jag funderar på om jag kan få behålla dem på

fritiden om det hela skulle misslyckas men hur?

Och vilka skulle vilja? 


Jag är verkligen berädd att satsa nu. Nu när den där

braiga platsen fanns trots allt för mig.

Där jag uppskattas och inte undervärderas.

Där jag får växa istället för att tryckas ner

och känna mig värdelös och handikappad.


Grubbla inte för mycket säger jag till mig själv var

dag. Bli inte för fast. Och chilla du behöver

inte tänka på seperations ångesten ännu...

Men ändå gör jag det. Så vad ska jag göra?
Hur ska jag göra? Räcker min ärlighet till?

Eller hur tar man sig egentligen till när man

så innerligt vill få vara kvar på en plats som

man tidigare trott bara fanns i ens fantasi? 


Är jag tilfälligt förälskad eller är det alltid så

här det kommer kännas på det där stället? 

Jag bara undrar,funderar och klurar så att

hjärnan håller på att explodera.


*PANG!*



Presentation


Darwin eller Gud?
Vad gör människan så fördomsfull? Varför är bananer böjda? Jag är den fundersamma typen som skriver om allt man någonsin kan fundera och grubbla på här i livet! Drömmar,funderingar,äventyr ,vänskap,kärlek vad mer kan man förvänta sig?

Kategorier

Fråga mig

4 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2018
>>>

Följ bloggen

Följ IssaDippa med Blogkeen
Följ IssaDippa med Bloglovin'

Translate blogg


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se