Den senaste tiden har jag skaffat mig den finaste lilla krabat man kan tänka sig. En mycket sälskapssjuk liten kattunge som förgyller mina dagar och får mig lugn och leendes var dag. Och jag har hittat ett ställe där jag återfunnit motivationen till att faktiskt bli förskolärare. Men jag är rädd, rädd för att mista det där stället. Rädd för att jag blivit förälskad för tidigt. För hur väl känner jag människorna där och hur nära inpå får man gå sina arbetskolegor. Svenskar har en förmåga att vara tråkiga och osociala enligt mig. Och sällan hör jag om att människor träffar sina arbetskamrater utanför arbetstid. På ett sätt förstår jag det. Av det skälet att blir man osams på privat plan så kan det ju drabba jobbet även om det ej ska. Men hur nära får man gå? När man kan adda på facebook när kan man bjuda hem folk utan att bli för mycket. Hur väl får arbetskamrater lära känna en? Och hur länge kommer jag ens kunna hålla mig kvar på stället? 

Är livet uppdelat i två delar? Måste det vara så? Och kanske finns det ännu fler delar en två?

Jag gillar inte det och som vanligt vill jag bryta mig loss från så många vanor som andra tar för givet.

Plus att om jag inte får vara kvar på det fantastiska stället med dessa glada,busiga,spralliga,snälla,omhändertagande människorna så vill jag ändå ha kvar dem i mitt liv. Jag har en förmåga att vilja behålla människor jag tycker är bra.

Och så var det allt det andra i livet... När farao ska jag våga saker som jag vill göra? 

Varför är det så svårt att sparka igång sig själv? 

Jag vet ju vilka fantastiska framsteg som brukar ske bara jag vågar göra saker. Och jag vet hur jag egentligen vill leva mitt liv. Allt kan jag inte göra något åt men mycket? Och resten kanske kommer på köpet när man vågat ta dem första stegen. Jag förstår att utan att säga exakt vad det gäller så blir det här svårt att förstå. Men måste allt alltid sägas högt? 

Hmm... ni som läser detta får gärna säga vad ni tänker om hur gränserna och möjligheterna är mellan

fritid och arbete med personer och så vidare. För jag undrar och jag klurar mycket och stort.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hur mycket kan man tro på sig själv oavsätt vad omgivningen tror och tycker?  I mitt liv så tyvärr mäts min självtillit beroende på hur mycket min omgivning visar att dem tror på mig.  Om jag får stöd eller inte. Jag blir vad folk gör mig till. S...

Jag är i en period då jag känner mig ganska ensam och övergiven. Det har fått mig att tänka och känna mycket. Jag antar att jag dels fortfarande vänjer mig vid att bo ensam och jag antar att jag också sörjer att jag inte har så nära rellationer som m...

Nu har det gott en tid sen jag tog examen från skolan och satt i bilen och för ett kort ögonblick funderade på om det var där när jag fortfarandd var som lyckligast skulle ta mitt liv. Jag lät bli och tänkte istället LEV! Lev för allt vad du är värd....

Dem senaste veckorna har allt varit extra tydligt hur mycket stöttning jag fått dem senaste två åren. Hur mycket godhet det ändå kan finnas i människor och att det finns människor som både ser och tror på mig och mina förmågor.    Jag har också...

Dem senaste dagarna har jag rensat som bara den. Jag har fyllt påsar med prylar och kläder som bara ligger och skräpar i lådor. Försöker skänka bort en del och kommer la försöka sälja lite senare också. Men det har dykt upp många tankar.  Först en ...