Direktlänk till inlägg 3 januari 2016
Dem där orden när man inte vet vart man ska ta vägen eller göra för val, vilken väg som är den rätta. När kommer svaret...?
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
1000 vägar är det tvunget att vara 1000 vägar?
Kunde det inte bara finnas ett självklart?
Så svårt att bestämma mig vad som är bäst.
Vad mår hjärtat bäst av? Vad är bäst i längden?
Ska man chansa eller ta det säkra före det osäkra.
Jag vet verkligen inte vad jag vill bli...
Eller vem jag vill bli.
Jag hade en plan men bilden har förändrats tack vare
den något bittra verkligheten...
Ibland skulle jag vilja utrota vuxna på grund
av vad dem gör med världen utan att själva
ha förståelsen för det. Jag menar tittar man efter
så finns det mer människor som förstör för än en vad
det finns förebilder. Men det kanske bara är jag som råkar
se det så. Men tänk efter hur många förebilder har du egentligen
gämfört med hur många du irriterar dig på av någon anledning
stor eller liten?
Hur som helst jag måste välja... Göra något åt min situation
bli vuxen på riktigt.
Jag är trött på att gå omkring och vara någon slags slit och släng
vara som ändast några få uppskattar. Jag är trött på att inte ha ett
fast ställe i arbete och att inte ha regelbunna aktiviteter för både kroppen
och själen. Men även om jag kan lösa en del av det ganska enkelt
så är det ändå dö svårt... Mitt mod har försvunnit helt.
När jag försöker så lyfter inte fötterna och när jag ändå måste
så spyr jag några gånger på köpet... Det ska inte vara så det är inte
normalt. Inte någonstanns.. Förstå frustrationen när man vill massor
men kedjas av sin egen kropp och när tankarna inte går att
kontrolera även om man tycks tänka logiskt... Det är inte så bara
som folk säger. Det är inte bara att göra eller att tänka mindre.
Hade det varit så enkelt som det låter hade jag gjort så för länge sedan!
Det svär jag på.
Och så ska man ju ta tag i det allvarliga. Jobb och framtid...
Utbilda sig till något man har koll på eller byta bana helt och hållet.
Eller bara strunta i allt hoppa rätt ut i någon slags galen chansning?
Jag är ofta i tankarna om att utbilda mig till förskolärare för
att ha en väg att gå för att ta något jag känner till. Mer eller mindre och
ja barn är ganska svårt att tröttna på. Men när jag går in för att göra
en ansökan eller bara utforska mer om utbildningen så släcker jag sidan
ganska fort. Jag orkar inte. Det blir för allvarligt. Den osynliga strikta kostymen
kommer fram och jag kvävs av allvar. Och lägga tid och pengar på något
som jag kanske ändå inte orkar eller vill jobba med under flera år sedan?
Jag vet ju hur lätt jag blir rastlös, jag vet ju hur lätt jag tröttnar på
samma sak hela tiden... Och så blir jag rädd för allt det ansvaret man får.
Jag har redan ett stort ansvar som timvikarie speciellt när man öppnar
och stänger. Men en riktig anställning det blir ännu större krav. Ännu mer press
ännu mer vara duktig.
Och när jag tänker på andra val som var man ska bo.
Nära familj eller långt ifrån? Vad är lagom vad är bra.
Var kan jag vara och trivas?
Var är min plats i världen?
Eller ska jag ta ett kul år till?
Bibelskola som mina troende vänner föreslår.
Problemet är att jag hade inte gjort det för
lärdommen om Gud den nyfikenheten löser jag
på mitt egna sätt när jag själv vill när jag själv
har frågor och funderingar kring tro och andra
ting... Jag hade varit där på grund
av trygghet för visst känner jag mig alltid
lugnare och tryggare i kristet sammanhang.
Mycket för att folk oftast har större inre
ro och förståelse och kanske också lite för
att folk umgås ofta nykta. Och är mer öppna
för olika sorters människor precis som jag
är. Nykter och öppen... Nu menar jag inte
att folk som dricker är dumma eller
omöjliga att vara med det är inte riktigt
det jag säger.
Eller ska man göra något annat? Ge sig in i en helt ny bransch?
Vad skulle det vara för något?
INTE DEN BLEKASTE...
Och borde jag kanske trots allt söka hjälp. Dra i mig nått piller...
Nu menar jag inte knark men därimot något som håller nere tankarna..
Även om jag är livrädd för skiten och har någon slags bild av att jag jävla mig
ska kunna lära mig att hantera tankarna på egen hand. Utan konstiga bivärkningar
och andra ting...
Det ända jag vet som jag verkligen vill är att jag vill bli kär.
På riktigt kär. Och så klart finna ännu mer vänner.
Av någon annledning så avreagerars många tankar
när man möter många olika sortes människor som man gillar
med olika tankar.
Jag erkänner jag är rädd för dem viktiga valen. För jag är rädd för att bli tråkig för att bli
som alla andra... Jag tål inte riktigt grejen. Jag har svårt för tanken på ett vanligt jobb
familj och bil och hus och hela den där vanliga grejen. Folk verkar nöjda men dem
verkar också sällan nå drömmarna nå dem verkliga målen för det försvinner så lätt
bort i den där vardagen... Jag vill leva livet. Jag är 22 det är dax att leva nu. För sen är jag
50 kanske 60 år då är jag nog inte så pigg på att leva livet längre på samma sätt.
Då börjar man väl lugna sig drastiskt... Börja i stället tänka på pansionen och begraver
så småningom sina vänner även om det kanske är lite tidigt vid 50-60.
Jag ber om mod jag ber om svar. Jag ber om en rimlig väg som inte känns alldeles för strikt...
Och ja jag försöker tänka vad alla val kan ge i positiv form för visst kan högskola leda till många nya
vänner. Problemet är att vänner genom skola får man sällan behålla efteråt...
Jag är inte depprimerad även om det kanske låter så. Men jag är trött och frustrerad.
Jag är låst och hatar känslan av det speciellt när inte ens några tårar får klumpen
att lossna det minsta lilla... Det gör ont för den är stor och jag har gått så himla länge nu.
I kanske ett år eller två... Två tror jag. Jag pallar inte räkna månaderna...
Varför är det enklare att dö en att leva? Om vi lever så borde det ju vara enkelt att leva..
Men det är inte det... Och det stör mig för egentligen när man tänker efter så är det visst enkelt.
Men det blir inte enkelt fast det är det... Jag hajar att det där lät rörigt.
Och jag hajar jag borde inte sitta och skriva deppiga saker här för det skapar oro hos
människor som älskar mig. Men ibland måste saker ut och idag för en gångs skull
så funkade det lite att skriva om det.
Men det är okej jag blir okej. Vips så står jag där med en plan förr eller senare...
Och kanske även det jag drömmer om allra mest nu en partner....
God natt...
Hur mycket kan man tro på sig själv oavsätt vad omgivningen tror och tycker? I mitt liv så tyvärr mäts min självtillit beroende på hur mycket min omgivning visar att dem tror på mig. Om jag får stöd eller inte. Jag blir vad folk gör mig till. S...
Jag är i en period då jag känner mig ganska ensam och övergiven. Det har fått mig att tänka och känna mycket. Jag antar att jag dels fortfarande vänjer mig vid att bo ensam och jag antar att jag också sörjer att jag inte har så nära rellationer som m...
Nu har det gott en tid sen jag tog examen från skolan och satt i bilen och för ett kort ögonblick funderade på om det var där när jag fortfarandd var som lyckligast skulle ta mitt liv. Jag lät bli och tänkte istället LEV! Lev för allt vad du är värd....
Dem senaste veckorna har allt varit extra tydligt hur mycket stöttning jag fått dem senaste två åren. Hur mycket godhet det ändå kan finnas i människor och att det finns människor som både ser och tror på mig och mina förmågor. Jag har också...
Dem senaste dagarna har jag rensat som bara den. Jag har fyllt påsar med prylar och kläder som bara ligger och skräpar i lådor. Försöker skänka bort en del och kommer la försöka sälja lite senare också. Men det har dykt upp många tankar. Först en ...
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 |
3 | |||||||
4 |
5 |
6 |
7 |
8 |
9 |
10 |
|||
11 |
12 |
13 |
14 |
15 |
16 |
17 |
|||
18 |
19 |
20 |
21 |
22 |
23 |
24 |
|||
25 |
26 |
27 |
28 |
29 |
30 |
31 |
|||
|