Så jag borde vara ganska lycklig alla andra är ju det. Och jag uppnådde mitt mål och besegrade min största rädsla.  Jag sa till mig själv att lyckas jag med det så kommer jag klara av allt sen till och med att ta över världen och göra den god. Men ärligt talat så skuttade jag bara av lycka den dagen jag fick körkortet. Sedan dess har jag tänkt att det fortfarande krävs en hel del jobb för att känna mig trygg i att köra helt ensam utan någon brevid. Och där är jag ju inte ännu. Dessutom har körkortet börjat kännas så som det borde ha kännts från början när jag försökte ta det från början. Alltså att det inte är en big deal det är ju bara ett körkort. Livet är inte annorlunda för det. Bara lite enklare antar jag. Men också lite mer riskfyllt. Jag får väl jobba med att bli helt avslappnad i allt det här helt enkelt. Jag undrar när jag vant mig vid att jag ej behöver bry mig längre,  jag behöver ej fundera på  körkortskostnader längre, inte heller lägga upp planer eller plugga stenhårt längre. Jag kan lägga ner det som tagit sådan tid och energi och varit en son stor press för mig under flera års tid. Jag hoppas jag snart känner glädjen i vad ett körkort faktiskt är tänkt att vara den där sköna friheten alla talar om.

Efter att gå från 0% jobb och stenhårt bil plugg. Till att gå från as hög ångest  samtidigt som jag får ett nytt jobb på 100% och samtidigt behöver lära mig åka buss och planera utefter dem så visste jag att jag skulle bli sjuk denna veckan och accepterade det. Pressen som släppte när jag blev godkänt plus jobbet med barnen som alltid kastar sig på imunförsvaret och lära känna nya mänkiskor och nya jobbets rutiner så var jag förbered på att bli sjuk denna veckan vilket jag också blev. Men att vara hemma för att man inte har ork och energi för att jobba ger en också tid att tänka ibland på fel saker. Jag försöker sätta ett perspektiv på livet nu när jag insett att inget är en big deal vare sig det känns så eller ej. Mitt värde sitter inte i att ha körkort, jobb eller x-antal vänner. Min förmåga ändras inte heller. Man får bara bestämma sig för att följa sitt hjärta och försöka göra det man kan för att lyckas med det man vill som man tror ska göra en lycklig i livet. Men man har aldrig ett större eller mindre värde beroende på vad man faktiskt lyckas åstadkomma och inte. Och bara för att man lyckas med en grej betyder det inte att allt ligger i ens hand.  Man måste kämpa för allt! Så nu är nästa steg att lära mig att sätta mindre krav på mig själv. Tillbaks till början jag tog aldrig körkortet för att få frihet för att ta mig lättare från A till B. Jag gjorde det för att motvisa en massa människor att jag visst kunde ta det och för att jag skulle känna mig mindre dålig. Och för att göra mina släcktingar stålta för det kändes som jag svek dem också när jag slutade helt att bry mig efter första misslyckandet för ett par år sedan. Och visst blev dem glada och stålta nu när jag lyckades. Men ärligt talat är jag bara glad att pressen är över. Jag väntar fortfarande på att jag ska känna det alla känner den välomtalade frihetskänslan. Jag har snuddat vid den lite grann när jag har kört. Jag var ståltast i världen när jag körde från Ljungby till Värnamo. Och kände att jag klarade av det. Från stad till motorväg till främmande nya vägar i nya staden och jag klarade av det. Inget farligt hände... Ingen tutade på mig, ingen katt dog inget dåligt som kan ske i trafiken hände.

Nu har jag nog skrivit av mig om det jag ville skriva om kära blogg. Men jag har en sista sak som jag inte kunnat släppa. När två väldigt fins vänner till mig som jag är så otroligt tacksam över sa till mig när vi skulle fira mitt körkort på Macdonalds så sa dem skämtsamt.

-Vad ska du nu oroa dig för?

Det fanns bara ett problem med dem orden sekunderna innan så hade min hjärna redan satt igång och tänkt på allt nytt som fanns att oroa sig för. Varför tar det aldrig slut. Varför blir jag aldrig nöjd varför slutar jag aldrig att oroa mig. Man ska förvisso alltid försöka gå framåt men man ska inte oroa sig för allt man vill eller måste ta sig igenom. Antar att jag inte är färdig med mig själv på ett bra tag ännu även om jag jobbat hårt och kommit långt dem senaste åren.  

Så mycket terapi och tid det har krävts för att lyckas med ett himla körkort. Jag var inte redo när jag var 18-19 år gammal. Jag klarade inte ett sådant misslyckande och jag klarade inte av att hantera den sortens kritik och skäll angående min körning på den tiden troligen på grund av den sjukt låga självkänslan och att jag ej fixade kraven. Uppkörnings kvinnan var sista droppen. Jag gav upp vågade inte titta på böckerna utan att få ångest förrens 2 kanske 3 år senare. Först när jag flyttade hemifrån och började bo med Micke min sambo och fick nya stöttande vänner så vågade jag försöka igen. Började om från noll. Och segade fram under 2 års tid fram och tillbaka. 

För att inte riskera att någon satte någon som helst press eller tjatande på mig så höll jag det hemligt för familj och släckt men också en del vänner jag glömmer aldrig bort när min mamma en gång frågade i bilen om det inte var dax att försöka ta körkort igen... Hur jag sa Nej! Och egentligen bet mig i läppen för att inte erkänna att jag redan hade börjat. Har så många gånger varit nära och velat säga det till familjen men jag höll igen framåt slutet började jag även vara tyst inför vännerna , ändast några få visste fortfarande ända in i slutet. Idag har jag körkortet och det känns otroligt med tanke på att det har varit min tyngsta sten i flera år. Har varit så svårt att våga försöka igen och känna att det är okej att misslyckas. Och jag har nog inte fattat det ännu heller. Tittar på böcker och annat och inser att jag inte behöver kämpa med dem mer. Jag kan lägga ner allt nu. Jag behöver inte fundera på att behöva ta om någon risk 1:a eller risk 2:a. Det känns coolt att jag lyckades ta körkort samma dag som sista dagen på risk 1:an gällde.Ett sådant håller i 5 år så det tog mig 5 år att besegra mitt berg det är ganska sjukt. 

Från att ha fått känna att jag omöjligt kan ta det och kännt att jag är för farligt och korkad i trafiken på grund av vad dåliga körlärare sagt.

(Tänk om dem kunde inse att elever kör farligare destå mer man skäller på dem i stället för att själv hålla sig lugn när eleven gör något fel. Man är ju där för att lära sig göra rätt....) Till att försöka igen flera år senare med en kvinnlig lärare då jag trode det kanske var männen det var fel på. Hon fick mig att söka psykologhjälp. Hon märkte kanske att jag inte kom fram i min körning på grund av något hinder som fanns i mitt huvud. Hon hade ju rätt och jag hade behövt hjälp under lång tid. 

Till att jag sedan började köra med världens bästa sambo som stöttade och aldrig blev arg när jag gjorde fel och höll sig lugn. Jag vågade plugga teorin igen och mindes ganska mycket fortfarande. Gick över till en körsksollärare i slutet som var både glömsk stöttande och ibland bara skrämmande och hård. Till att känna att det gick att klara av teori provet även om det var på håret och jag insåg att min kunskap är det inget fel på men vissa frågor är väldigt dumt formulerade eller inte helt tydliga. Och en del handlar om tur... Till att sitta och skaka och spy innan uppköringen.  Även under uppkörningen var ångesten otroligt stor om inte som starkast till och med. Mitt ben skakade så jag fick trycka ner det för att få det att sluta. Jag glömde andas ibland och ibland andades jag fort och hastigt. Jag sa till inspektören flera gånger att jag vet att jag ej är godkänd men tack för att du varit så snäll mot mig och ej blivit arg på mig. Han var otroligt stöttande förstående och lugn. Bättre inspektör kunde jag ej fått och han var rena motsattsen mot den förra inspektören. Den förra gjorde något hon ej fick egentligen och min psykolog sa en gång jag förstår att du blev skadad av det... Men vilken lycka det blev när denna manen var tvärtom och gav mig en ny bild av inspektörer att påminnas om att alla är olika. Och ögonblicket han sa att jag var Godkänd alltså vilken lycka och förvåning det blev och så småningom en obeskrivlig trötthet från högsta ångesten till högsta glädjen på en och samma dag. Från pissdag till toppenkväll. Jag lyckades med det omöjliga och jag besegrade allt jag ville besegra. Jag är mer glad över den inre vinsten en för själva körkortets innebörd att ta mig från A till B. 

Måste dock träna på en sak både min körlärare, Micke och min inspektör har sagt att jag måste tro mer på mig själv och min egen förmåga. Så nästa uppdrag är väl helt enkelt att komma på hur jag ska tro mer på mig själv. Och framför allt sätta mindre krav på mig själv.

Känns sjukt att jag ena dagen är så rädd för det att jag funderar på självmord och måste vara hos och sova över hos vänner för att inte gå under i mina tankar som total svartnade för ögonen. 

Till att skutta av lycka. Och få se på en grön skärm att jag har klarat det som känndes omöjligt. 

Tror fortfarande att inspektören bara var snäll mot mig och att en annan inspektör aldrig hade godkänt körningen. Men åh andra sidan gjorde jag många rätt jag körde bara väldigt sakta i början kändes det som i alla fall och körde lite hejsan hoppsan inne i rondellerna i stället för att ligga som man ska i rondeller och säkert ett dussin andra saker tokigt dock gillade han min accelation vilket jag ej fattar då jag låg lite över 3000 alltså nästan 4000 varv men just då kändes det som det behövdes när någon var en bit bakom. Jag hoppade sällan över växlar kanske bara 2 gånger eller något under hela körningen. Och i böckerna tjatas det ju om ecodrivning hit och dit. Men av någon anledning tyckte han att jag ej körde farligt kunde sammarbeta med medtrafikanter och så vidare... VA?! Sa jag när han godkände mig. Han är var ju inte riktigt klok jag hade inte godkänt mig själv. Men han gjorde det... Kanske blir man son när man har 9 barnbarn.

Vet ej om jag ska tacka mig själv, mina vänner eller Gud för körkortet så jag tackar nog allihop.

Gud för att han gav mig det under jag bad om, mig själv för att jag mötte min största rädsla gång på gång jag menar efter 40 gånger i bilen så kände jag mig fortfarande nervös inför varje körning med bilen. Trots att det sällan hänt något farligt och för det mesta gått bra att köra och med framgångar. Jag är glad för mina stöttande vänner som alltid finns där och som klarar av min ibland tjatiga deppighet...Och glad för att Micke är en son fin lärare den bästa jag haft i körningen sen fick ju den sista trafikläraren lära mig det Micke ej lärde mig typ titta i speglar innan man svänger och vara klar med växlingsarbetet och kopplingen innan svängar.

Det ska bli härligt när körkortet är i handen då kanske jag förstår på riktigt att jag har fått ett körkort. Jag hoppas jag vågar köra helt själv utan någon brevid mig snart också men än så länge känns det inte som jag är där riktigt ännu. >,< Dock låvade jag inspektören att börja köra själv utan någon brevid och träna helt själv för bilkörning är en träning hela livet. 

Så vad är nästa berg att besegra nu när jag uppenbarligen har fått det bevisat för mig att jag kan klara av vad som helst?!