Hur mycket kan man tro på sig själv oavsätt vad omgivningen tror och tycker? 

I mitt liv så tyvärr mäts min självtillit beroende på hur mycket min omgivning visar att dem tror på mig. 

Om jag får stöd eller inte. Jag blir vad folk gör mig till. Säger folk upprepade gånger att jag är bra på något då utvecklas jag och blir bra på det. Men är det tyst eller någon lagt tvivel i mig så tror jag inte alls på att jag kan eller är bra på den saken.  Eller ens bra på något alls. 

På min senaste intervju frågade chefen vad jag behöver från en chef... en del i svaret var att få höra och veta när jag gjort något bra, få komplimanger ibland. För att kunna känna att det man gör har betydelse. 

Dock i det här samhället känns det som att man bara ska se det själv och tro på sig själv oavsätt vad omgivningen säger. Jag har försökt lista ut hur i så många år. Men har fortfarande inte hittat rätt sätt. Är det en grundbult som sätts in när man är liten? Som är svår att ändra som vuxen? Hur kommer det sig att vissa tycks tro så mycket på sig själva och oavsätt om de visar sig vara bra på det eller inte så behåller dem den bra självkänslan. Hur lär man sig det? 

Hur släpper man vad omgivningen tycker och tror och bara kör på fullt ut? Av sin egen tillit och tro.

Jag erkänner jag tror mer på mig själv en för några år sedan. Men inte tack vare mig själv. Utan mest på grund av andras stöd och att jag tillslut sätt mina egna vinster.

Jag fick en kick när jag insåg att jag fått nytt jobb för att jag är jag och för att jag verkade ambitiös. Men nu är det mest en oro. Hur ska jag visa det dem tror om mig. Känns som folk pratat upp mig till en superwoman. Men jag är ju bara jag. Kraven känns höga. Men jag har nog mest skapat den bilden själv. Jag är så rädd att göra någon besviken. Att jag inte ska vara tillräcklig. Men om jag bara lärde mig att slappna av och såg att det folk sagt om mig är saker dem på riktigt sätt och tror på så är jag ju redan bra nog. Jag måste bara se och tro på det själv att jag kan faktiskt det här och göra det. Utan tvivel utan brist på någon som helst självtillit. Nej ingen är bra på allt och det är väl ändå inte det som förväntas av en. Men att tro på sig själv gör även det man inte är bra på lättare att lära sig. Och det man är bra på kan man bli mer eller mindre bäst på. 

Så varför är det så svårt att tro på sig själv. Varför behöver jag alltid någon som tar min hand och säger jag tror på dig. Varför kan jag inte ta min egna hand och säga det till mig själv?

Hur många berg måste bestigas,hur många framgångar måste jag uppnå innan jag tror på mig av endast mig själv? Hur mycket kan man skylla på andra för måttet av ens självtillit? Borde det inte vara enklare att bara tro? 

Jag är i en period då jag känner mig ganska ensam och övergiven. Det har fått mig att tänka och känna mycket. Jag antar att jag dels fortfarande vänjer mig vid att bo ensam och jag antar att jag också sörjer att jag inte har så nära rellationer som man hade i skolan till folk. Kontakten är mindre och även om jag ibland har kontakt med några fortfarande vilket är mer en jag fått med mig tidigare i livet så märker jag ändå av att jag ofta vill ha mer kontakt en folk vill ha det med mig eller tar sig tid för det. Jag är ledsen över det men också van. Så här verkar det funka med folk generellt. Ska man få ha nära rellationer med folk måste man antingen jobba/plugga eller bo ihop med folk. Hur kan människorns man möter verka ge så mycket genuin kärlek och sen bli helt tysta... Som om man aldrig existerat. Är det här den Svenska idiotion om att "klara sig själv" eller är det så här i alla länder och kulturer? En mänsklig faktor. Jag tänker ofta att det är något fel på mig och att jag är korkad nog att aldrig komma på vad jag gör för fel som gör att männislor så lätt försvinner ur mitt liv eller tröttnar på mig. Men många gånger handlar det nog bara om att de flesta är så självupptagna och har så fullt upp i sina liv att dem inte ens hinner tänka på att hålla kontakten med gamla vänner och bekanta. Samtidigt när man väl lyckas "hitta tid" för att träffas så är det som att tiden stått still som om man sågs igår fast det kanske var flera år sedan... Det är ganska magiskt egentligen. 

Jag har länge velat bo i kollektiv. Men folk tycker ofta det är konstigt. Folk ser framför sig något flummigt eller stökigt, kanske bråk eller för lite utrymme för egentid och behöva dela vissa saker med andra.... Och visst utan gemensamma regler och sammarbete så kan det nog absolut vara lite tufft ibland att bo med andra. Men vad är egentligen skillnaden på att bo med vänner en sin familj. För allt är la inte lugn och ro i en vanlig familj heller. Och erkänn ni som bor själva att det vore rätt skönt om någon annan lagade maten ibland eller bara ha någon att prata med. För det är just därför jag vill bo i kollektiv. Få göra saker tillsammans. Alltid ha någon att prata, umgås eller kanske få tröst hos. När jag gick i gymnasiet hälsade jag på några vänner som bode i kollektiv. Dem verkade ha så kul ihop och var så måna om varandra och så nära. Sedan dess har jag drömt om ett eget kollektiv. Problemet med många kollektiv för min del är att de ofta är i storstäder eller har ett tema. Alla ska vara veganer, kristna eller liknande. Jag vill bara att alla ska få vara som dem är oavaätt tro eller vad man äter... Där man är välkomnad som man är... Helst av allt hade jag velat köpa ett stort hus och bjuda in några som hade kunnat tänka sig bo med mig alla får så klart ett eget rum. För egentid är trots allt viktigt! 

Jag låter extrovert när jag skriver om det här men i själva verket är jag ganska introvert. Ändå älskar jag möten med människor förutom när dem är för många... Djupa samtal och djupa rellationer är det finaste som finns. Samtidigt är det också dem som gör ondast när dem bleknar eller av något själ försvinner ur ens liv. Kvar blir dock minnen och lärdomar. Antar att alla möten med olika människor bra som dåliga är till för att forma och lära oss saker. Omgivningen spelar så stor roll och vi är flockdjur. Det är ingen ny fakta. Ändå beter sig människor som skit mot varandra, förstör varandra och föredrar... ja i alla fall i Sverige att vara typ ensamvargar. Jag är ofta arg på människan för det precis som att jag är arg på att människor som jobbar med döda ting alltså saker... många gånger tjänar dem mer pengar en människor som jobbar med människor och hjälper människor. Hjälporganisationer är ofta ideela och är ändå bland det mest medmänskliga vi har. Dem bygger på bidrag eller rena eldsjälar. Dem får inget betalt. Det jag försöker få fram i den här texten är att jag har en dröm en dröm om att människor ville umgås mer, kramas mer, älska och mötas mer. Att vi ägnade mer tid åt genuina fina möten en låta andra saker som våra t.ex mobiler eller spel ta ifrån oss våra sociala skills och vår mänsklighet. Vår flockänsla?

Kanske i allt hemskt som sker nu med krig, dyr el, dyr mat med mera... kanske kommer det ge tillbaka lite av vår förmåga att faktiskt tvingas umgås och finnas där för varandra mer. Det är allt jag vill och önskar i kväll... Och att jag inom snar framtid känner mig mindre ensam och att alla andra som också känner ensamhet ska få all kärlek, uppmärksamhet och vänskap de behöver för att få må bra och känna sig värdefulla, uppskattade, behövda och sedda för dem de är. Ärligt talat så är det väl i våra möten vi mår som bäst. När vi umgås med vänner och skrattar tillsammans. När vi har ett intimt möte med någon vi älskar eller bara när vi får höra att någon tycker om att vara i vår närhet... Det viktigaste vi har det är varandra. Det ända vi har när allt skiter sig det är varandra. Kom ihåg det! 

Nu har det gott en tid sen jag tog examen från skolan och satt i bilen och för ett kort ögonblick funderade på om det var där när jag fortfarandd var som lyckligast skulle ta mitt liv. Jag lät bli och tänkte istället LEV! Lev för allt vad du är värd. 

Nu har jag hunnit flytta och bo själv. Gå några veckor på mitt gamla jobb och hunnit börja ångra att jag inte tog mitt liv den där dagen... Då hade jag i alla fall dött lycklig. 

Var nu inte orolig det här inlägget kommer inte handla om att vilja ta livet av sig även om det just nu låter så. Men poengen i det här är att jag ville dö när jag måde som bäst för att slippa må dåligt igen. Nu är jag tyvärr där jag inte vill vara. Men där jag någonstanns visste att jag kunde hamna. För kontrasterna är så stora! Helt ärligt hade jag kunnat flytta in på en Folkhögskola och bo där. Bara lära mig en massa saker och träffa härliga människor och få höra uppmuntrande ord från lärare och kamrater varje dag! Jag vill inte vara i den seriösa vuxenvärlden där allt handlar om konkuranns och viktigheter... Att gå från en värld där jag var någon, där jag fick höra och känna mig duktig på saker till att åter komma på en plats där hela luften är fylld av negativitet och där man bara får höra när man gör fel aldrig när man gjort något bra. Min stressmage var tillbaka efter bara någon vecka. Den hade jag inte kännt av alls under mina två skolår. Av två enkla själ. Jag trivdes där och jag var aldrig stressad där. Dessutom ville jag vara där att jag ofta åkte in tidigare en jag skulle. Nu är det kämpigt varje dag att komma iväg och jag vill säga upp mig nästan varje dag. Jag har redan fyllt i blanketten för det men inte lämnat in det ännu... Jag drivs av en stor konflikt. Det kloka vore att vara kvar där och få lön tills jag hittar ett nytt jobb... för någon gång kommer jag ju att få ett nytt jobb. Frågan är bara hur lång tid det ska dröja. Andra säger att jag borde sjukskriva mig då får jag fortfarande pengar. Men jag hade inte mått bra av att sjukskriva mig heller. Andra säger säg upp dig och lev på besparingar ett tag... Och jag vet inte vad som vore bäst. Och ärligt talat vill jag nog allra helst bara vara min egen göra min egna grej. Säga upp mig och klara mig på att göra min grej. Problemet är bara att jag inte vet vad min grej är. För jag vill så mycket och har så många ideer men för att överleva måste man gå runt på det också. För en kort tid sedan insåg jag att mitt största problem här i livet under flera år har varit att jag inte tror på mig själv eller min egna förmåga... Det är nog det största hindret i mitt liv och oavsätt hur mycket andra säger att jag är bra och ska lita på mig själv så spelar det ingen som helat roll så länge jag inte tror på det innifrån mig själv. Jag är tacksam för alla som bryr sig och tror på mig. Men jag måste hitta ett sätt att tro på mig själv. Jag har börjat fundera på om man kan bli hjärntvättad till det eftersom jag verkar ha stora problem med att få till det själv. För trots att jag har gått från rädd för att köra bil till att idag äga min egna bil till att våga söka in på en skola till att faktiskt varit ganska duktig där... Jag har gjort mängder av saker jag borde vara stolt över. Där jag borde se min egen "storhet." Och där jag trotsade mina rädslor.  

Finns det något jag insett så är det hur mycket andra spelar roll för hur man mår som människa. Miljön spelar extremt stor roll. Så varför i helvetetet ska det vara så svårt för människor att se på varandra med omtanke och välmening i stället för egoism och titta på det man inte gillar med folk. På Fritidsledarlinjen pratar man så mycket om vikten av ett hälsofrämjande arbete. Idag är det, det enda jag vill leva i. Se det goda och bra i varje människa i stället för på allt dåligt dem gör. För om mam ser det som är bra med en människa och dem känner att man ser och uppskattar det så försvinner nog deras negativa sida med tiden. Tex människor som är små kriminella om folk börjar se deras bra egenskaper i stället för att titta på deras kriminallitet så slutar dem förmodligen att vara krimimella för att man ger näring åt deras bra sidor... 

Umgås man med positiva människor så blir man nog positiv själv till slut. 

Jag vet vem jag kan vara och hur bra jag kan må så när jag nu hamnat i en miljö där jag inte känner dessa saker och där jag varje dag ska behöva kämpa med tankar om att jag duger och är bra och att livet leker så är det faktiskt ganska jobbigt att leva. Man ska inte behöva kämpa med att tänka bra tankar. Livet ska bara leka. Även om det är naturligt att negativa saker händer. Även om mycket av våra egna tankar spelar roll för hur vi mår så spelar vår omgiving också en stor roll!  Prova själv att försöka vara positiv och glad bland en massa negativa människor! 

I alla människor finns en vilja att vilja leva. Annars hade vi allihop tagit livet av oss så fort det blir lite svårt och jobbigt. Så när min hjärna den där dagen i bilen funderade på om jag skulle leva eller dö men rösten sa LEV. Så tror jag att det handlar om en kraft och ett hopp som finns inombords. Min vilja är att jag vill leva och leva ett gott liv. Det vill vi alla. Därav att jag kämpar varje dag för att hålla ihop. Trots alla tårar trots alla magkramper trots all oro och stess... Trots ensamheten  och hopplösheten jag ibland känner... Så vet jag så väl att om jag spelar rätt så sker stora förändringar. Och jag har fått se med egna ögon hur bra både skolor och arbetsplatser kan funka. Jag vet att det finns en bra plats för mig där jag kan få må bra. Men jag erkänner att det är tufft innan man kommer dit. Så låt mig gnälla, låt mig gråta och fortsätt peppa mig. Och Gud om du finns snälla hjälp mig att börja tro på mig själv så pass mycket att ingen annan människa kan knäcka mig. För att jag vet att jag är bra och kan saker. Jag måste bara hitta ett sätt att också tro på det innifrån och ut. För om jag tror på det borde det gå lättare att hitta hem till slut. Och lättare att vara glad och påhittig i livet. 

Dem senaste veckorna har allt varit extra tydligt hur mycket

stöttning jag fått dem senaste två åren. Hur mycket godhet det ändå kan finnas i människor och att det finns människor som både ser och tror på mig och mina förmågor. 

Jag har också varit arg och ledsen över hur mycket människor  lyckats trycka ner mig och hur dålig självkänsla det gett mig. Så pass att jag både tittar förvånat och ibland tror att folk ljuger för mig när folk är snälla mot mig eller säger något vänligt. 

Ibland har jag varit med människor som gjort så goda saker för andra och som varit berädda att offra sin egen tid för andra att jag fått växtvärk i hjärtat. Det har gjort ont men har varit en fantastisk känsla. Man får liksom ett större hop till mänskligheten när man möter människor som ägnar all sin tid och energi till att hjälpa andra som har det svårt på olika sätt oavsett om det handlar om fattigdom,sjukdomar eller något annat svårt. Jag har mött människor som är så otroligt positiva i sig själva och som ler mot alla dem möter som tänker gott och som ger av sin genuina kärlek och värme till andra. 

Jag vill be om ursäkt till alla dem goda som försökt eller försöker hjälpa mig och som stöttar mig. För jag tenderar ibland att kanske bli lite klängig eller verka som att det man säger till mig inte går fram eller att jag tar det till mig. Men allt går in det tar bara lite lång tid för mig ibland att tro på det på riktigt innifrån och ut. Och det tar tid att ändra ett system som är inlärt sedan barndomen. Och till dem som faktiskt gjort mig illa i barndomen och vuxenlivet vill jag bara säga FUCK OFF! För jag har ett värde! 

Det är sjukt hur jag har gått från att tro att jag är totalt oatraktiv och att ingen kan bli kär i mig till att hitta personer som velat va med mig och blivit kära i mig. Och som fått mig att känna mig vacker och acceptera min kropp mer. 

Och jag har fått möta människor som gillar och uppmuntrar min kreativitet så att jag kunnat få tillbaka min inspiration och glädje i skapandet. 

Och jag har mött folk som uppmuntrar mig till utveckling och som ser det jag är bra på. Plötsligt tror jag själv på att jag är en kunnig och kompetent människa. 

Nu ska jag också bli en positiv person som kan visa det utåt och sen ge vidare den kärlek och det stöd som andra gett mig.  Men det kommer ta tid och jag önskar jag hittade ett sätt att snabbare bli den jag vill vara. För visst är jag fortfarande hård mot mig själv och trycker ibland till mig själv rätt bra med negativa tankar. Jag vet att alla kämpar med det här mer eller mindre men jag tror verkligen att dem som lyckats lära sig att tänka positivt och vara glada i livet i alla fall till 90% att dem människorna mår bättre och lever mer framgångsrika liv. Och till och med är mer eller mindre lyckliga. Oavsett hur de lever. ❤️ Tack alla fina som stöttat och stöttar mig och kommer att stötta mig. Jag är evigt tacksam och jag behöver verkligen ert stöd. Och jag hoppas jag en dag kan ge er så mycket tillbaka för det är ni värda. ❤️ Jag tror mer på mig själv idag en någonsin och jag hoppas komma ännu längre. För resan och kampen är lång att besegra gamla spöken och dåliga tankar är svårt och tar tid. 

Dem senaste dagarna har jag rensat som bara den. Jag har fyllt påsar med prylar och kläder som bara ligger och skräpar i lådor. Försöker skänka bort en del och kommer la försöka sälja lite senare också. Men det har dykt upp många tankar. 

Först en ilska i mig. Varför har jag så här många prylar? Ingen behöver så här mycket skit. Det ger ingen glädje! Visste du t.ex att vi bara använder 20% av allt vi har i garderoben! Och det verkar stämma väldigt bra på mig i alla fall. Jag tvättar nästan alltid samma kläder. 

Men sen kom också en känsla av minnen. En del saker är kopplade till personer och andra till speciella tillfällen. Några obetydliga saker behåller jag bara för att det finns ett speciellt minne bakom det. Andra prylar har fått mig att tveka. Är det värt att behålla eller ej? Kommer jag sakna det om jag kastar ut det? 

I vissa delar håller jag på att rensa ut mitt förflutna. Mitt gamla liv. Jag vill på sätt och vis börja om. Jag sökte lägenhet för bara någon vecka sedan och tro det eller ej men jag fick napp redan efter en dag. Jag skrek inombords i duschen på Gud den dagen och frågade varför han brydde sig mer om att ge mig en lägenhet lite för tidigt då jag får lägenheten redan i April om jag tackar ja. Men han kunde inte lugna det hemska ovädret i fjällen i somras när både jag och mina klasskompisar trode vi skulle dö. Jag hade aldrig bätt så starkt och länge innan eller till så många Gudar samtidigt...Men då brydde han sig inte. Men ta bort min oro över bostad det fixade han i ett nafs. Om det nu var Gud det vill säga... Jag är lite orolig för framtiden och det känns konstigt att jag ska börja bo själv igen och troligtvis gå tillbaka till mitt gamla jobb igen i alla fall en period. Men även den är annorlunda idag i alla fall storleksmässigt... Totalt nybygge. Jag hoppas jag inte kommer känna mig för ensam. Jag hoppas jag vågar möta folk och gå in i nya grupper, börja med någon aktivitet eller något om bara inte jobbet själ all min energi igen... Det känns sjukt tråkigt att behöva sluta skolan som varit fantastiskt och som gjort under för min självkänsla. För visst fasen kommer jag lite självsäkrare ut. Om jag blivit någon bättre ledare vet jag ej men jag har defentivt börjat se mitt egenvärde mer, framförallt tack vare mina lärare, men också mina klasskamrater. Jag tar inte all skit längre och jag kämpar mot mina mål på ett annat sätt. För att jag är värd det helt enkelt och för att jag klarar av saker och duger som jag är. 

Jag ville göra flytten enklare en sist då den var sjukt ansträngande sist. Så nu ville jag rensa ut sont skit jag inte behöver dra med mig och som ändå inte gör någon nytta en gång för alla! Men att rensa ut har varit tuffare en jag trode. Jag börjar reflektera massor. Dels över vad livet verkligen handlar om och vilka prylar som faktiskt gör någon nytta i mitt liv och faktiskt ger mig glädje på riktigt. 

Jag har målat och tecknat hela mitt liv. Varit kreativ på alla möjliga sätt och provat på det mesta känns det som ibland. Jag ville slänga all min akryl färg för helt ärligt så började jag måla tavlor första gången jag gick på folkhögskola för flera år sen nu. Fast det hade aldrig varit min grej tidigare. Nu har jag en massa tavlor som år efter år står och dammar i ett förråd. Tro mig jag har försökt sälja någon gång men aldrig blivit av med det. Och jag vill inte ha det upphängt själv så ja då har de bara stått i ett förråd trots all tid och kärlek jag la ner på vissa av dem. Nu vill jag slänga allihop. Även om det känns lite synd. Jag försökte göra mig av med färgerna och penslarna också och lite andra målar verktyg. Men där tog det stopp. Jag kunde inte slänga ut den delen. Den delen är för stor i mig. Ja det är slöseri med pengar att måla och teckna men det har alltid varit en del av mig och hjälpt mig komma till ro och lugna tankar i vissa tillfällen. Hjälpt mig få utlopp för energi och idéer. Och även om jag vill och försöker bli lite mer minimalistisk i mitt liv och bara ha saker som uppfyller något i mitt liv eller gör nytta så säger även dem som är erfarna minimalister att man aldrig ska slänga ut saker som gör en glad eller är en del av en. 

Så jag antar att jag kommer måla några fler meningslösa tavlor... 

Att rensa ut saker brukar de flesta tycka är jobbigt och ansträngande och många undviker det, en del kanske hela livet. Men det brukar ju vara skönt att se skillnaden efteråt. Särskilt i garderoben! Och i alla fall jag har lärt mig något av det. Om mig själv... Och det är lite kul när man hittar saker man glömt bort eller inte visste man hade.

Saker måste få ta tid för att bli bra, för att bli lyckade. Jag antar att det kan stämma jag har börjat sluta ha bråttom. Jag har börjat andas, inte bry mig så mycket om det runt omkring. Jag siktar mot målet då lusten faller sig naturlig och nu när jag vet hur läget ser ut 

om jag stannar kvar på fel plats så kan jag lika gärna

sikta mot nya drömmar. Jag tänker inte stanna kvar i den deppiga världen där andra styr och kontrollerar mig. Där folk går omkring och klagar ständigt. Drömmen och yrkesvalet var inte så positivt och kul som jag trodde att det skulle vara. Tack vare de vuxnas attityd... Världen är rå! Jag har förhoppningsvis i alla fall kunnat glädja,lära och finnas till för några barn innan jag till slut går åt ett annat håll byter spår och sattsar mer på att vara jag... Och framför allt då kunna styra mig själv och vilka jag ska jobba och umgås med. Nu när den bleka kreativiteten fått sitt ljus och sin färg tillbaka igen. Jag hoppas bara att resten hänger med på ett bra sätt och att jag gör rätt val för att nå målet.  🙏🤝❤✍

Så jag borde vara ganska lycklig alla andra är ju det. Och jag uppnådde mitt mål och besegrade min största rädsla.  Jag sa till mig själv att lyckas jag med det så kommer jag klara av allt sen till och med att ta över världen och göra den god. Men ärligt talat så skuttade jag bara av lycka den dagen jag fick körkortet. Sedan dess har jag tänkt att det fortfarande krävs en hel del jobb för att känna mig trygg i att köra helt ensam utan någon brevid. Och där är jag ju inte ännu. Dessutom har körkortet börjat kännas så som det borde ha kännts från början när jag försökte ta det från början. Alltså att det inte är en big deal det är ju bara ett körkort. Livet är inte annorlunda för det. Bara lite enklare antar jag. Men också lite mer riskfyllt. Jag får väl jobba med att bli helt avslappnad i allt det här helt enkelt. Jag undrar när jag vant mig vid att jag ej behöver bry mig längre,  jag behöver ej fundera på  körkortskostnader längre, inte heller lägga upp planer eller plugga stenhårt längre. Jag kan lägga ner det som tagit sådan tid och energi och varit en son stor press för mig under flera års tid. Jag hoppas jag snart känner glädjen i vad ett körkort faktiskt är tänkt att vara den där sköna friheten alla talar om.

Efter att gå från 0% jobb och stenhårt bil plugg. Till att gå från as hög ångest  samtidigt som jag får ett nytt jobb på 100% och samtidigt behöver lära mig åka buss och planera utefter dem så visste jag att jag skulle bli sjuk denna veckan och accepterade det. Pressen som släppte när jag blev godkänt plus jobbet med barnen som alltid kastar sig på imunförsvaret och lära känna nya mänkiskor och nya jobbets rutiner så var jag förbered på att bli sjuk denna veckan vilket jag också blev. Men att vara hemma för att man inte har ork och energi för att jobba ger en också tid att tänka ibland på fel saker. Jag försöker sätta ett perspektiv på livet nu när jag insett att inget är en big deal vare sig det känns så eller ej. Mitt värde sitter inte i att ha körkort, jobb eller x-antal vänner. Min förmåga ändras inte heller. Man får bara bestämma sig för att följa sitt hjärta och försöka göra det man kan för att lyckas med det man vill som man tror ska göra en lycklig i livet. Men man har aldrig ett större eller mindre värde beroende på vad man faktiskt lyckas åstadkomma och inte. Och bara för att man lyckas med en grej betyder det inte att allt ligger i ens hand.  Man måste kämpa för allt! Så nu är nästa steg att lära mig att sätta mindre krav på mig själv. Tillbaks till början jag tog aldrig körkortet för att få frihet för att ta mig lättare från A till B. Jag gjorde det för att motvisa en massa människor att jag visst kunde ta det och för att jag skulle känna mig mindre dålig. Och för att göra mina släcktingar stålta för det kändes som jag svek dem också när jag slutade helt att bry mig efter första misslyckandet för ett par år sedan. Och visst blev dem glada och stålta nu när jag lyckades. Men ärligt talat är jag bara glad att pressen är över. Jag väntar fortfarande på att jag ska känna det alla känner den välomtalade frihetskänslan. Jag har snuddat vid den lite grann när jag har kört. Jag var ståltast i världen när jag körde från Ljungby till Värnamo. Och kände att jag klarade av det. Från stad till motorväg till främmande nya vägar i nya staden och jag klarade av det. Inget farligt hände... Ingen tutade på mig, ingen katt dog inget dåligt som kan ske i trafiken hände.

Nu har jag nog skrivit av mig om det jag ville skriva om kära blogg. Men jag har en sista sak som jag inte kunnat släppa. När två väldigt fins vänner till mig som jag är så otroligt tacksam över sa till mig när vi skulle fira mitt körkort på Macdonalds så sa dem skämtsamt.

-Vad ska du nu oroa dig för?

Det fanns bara ett problem med dem orden sekunderna innan så hade min hjärna redan satt igång och tänkt på allt nytt som fanns att oroa sig för. Varför tar det aldrig slut. Varför blir jag aldrig nöjd varför slutar jag aldrig att oroa mig. Man ska förvisso alltid försöka gå framåt men man ska inte oroa sig för allt man vill eller måste ta sig igenom. Antar att jag inte är färdig med mig själv på ett bra tag ännu även om jag jobbat hårt och kommit långt dem senaste åren.