Idag har jag haft en urusel dag, värre en igår till och med. Jag har varit trött, mått illa, gråtit varit frustrerad och rymt. Jag rädde ut en sak men andra saker väcktes upp. Jag började erkänna saker för mig själv, och hur ont det gör att min feghet håller i sig. Hur ont det gör att bli besviken och sårad, hur ont det gör att känna sig hjälplös. Jag försökte få tag på skolans samtalsperson. Jag fick det men efter 10 minuter insåg jag hur fel och obegagligt allt kändes, till slut fick jag någon panik attack och sprang ut genom dörren. Jag hörde henne ropa på mig, men då gick jag bara fortare jag ville fly. Jag vet att det är barnligt och fånigt att göra så, men vad skulle jag göra jag såg ingen annan väg ville bara bort därifrån. Jag hade modet eller ens tanken på att jag kunde säga trevligt att jag behövde gå. Nej jag bara stack... Jag ville inte få allt uppdraget. Jag ville ju bara få tips från henne om hur man lugnar ner stress men det blev andra ord andra saker. Tankar som väcktes och med fel person vid fel tillfälle. Jag blev rädd. Jag har sagt åt mig själv att bossta min självkänsla nu men det går verkligen inte på en dag. Och jag måste reda ut lite saker... Släppa taget om något för att starta något nytt. 

Så nu har jag varit på mitt rum inlåst och gråtit en stund. Satt på havsbrus/piano musik och börjat be till en Gud som jag valt att tro på trots mina stora frågor och tvivel. Och så tänkte jag gå in här och skriva av mig varpå jag fått två meddelande från gårdagens inlägg. En är en vän som tänker på mig. Det andra från en vad jag tror är en vilt främmande person. Som gätt mig en text ur bibeln som jag förstått det som, som säger mig allt. Och som gör mig lugn. Jag hade minuterna innan bätt till Gud om hjälp. Är detta bara en vänlig person som kom förbi och bara läste mitt inlägg utan att känna mig? Eller är det något bakom det hela? Något mer? Jag vet inte vad men du som skrev detta om du ser detta snälla skriva till mig. Jag vill veta vem du är. 

Och jag hoppas jag är pigg imon utan magproblem, utan varken oro eller stress, utan illamående  utan trötthet, utan tankar... Jag vill bara komma hem och glädjas med dem jag älskar och saknar så. Särskilt nu när livet känns tugnt och jag inte har någon här jag känner att jag riktigt kan gå till. Jag har vänner här men just nu är inte ens dem fina människorna rätt, då dem vet för lite om allt det där. Jag vet att jag borde klara mig själv ändå. Men jag är inte där en, mitt självfötroende har inte stegrat ännu men det kommer, det kommer inom sinom tid. Nu ska jag ruska av mig allt och njuta av solen nu när regnet svept undan för ett tag. Jag ska andas in frid och ut det tunga.

Om jag bara kunde förstå henne, om jag bara kunde bli stark på en gång, om jag bara vågade tro ännu starkare så kanske jag hade haft kraft att orka med alltihop. För visst kan väl jag... Det är ju inget fel på mig så som jag är. Åh du osynliga kraft om du finns så kom till mig och låt mig fyllas av dig. Jag vill få stå rakt och kunna njuta varje sekund. Jag vill se saker ur dess rätta perspektiv jag vill våga tro. Tro på sanningen och livet och dess verklighet. Inte tro på vad den verkar vara eller verkar visa för bild. 

Jag har varit frustread hela dan och otroligt stressad, så jag nästan fått någon attak och nu har jag sjukt ont i nacken, illamående har legat i hela dagen och jag vet inte vart jag ska ta vägen med min frustration. Jag vill bara få förstå. 

Och alla mina tankar och ideer som kommer till mig på natten gör att jag rubbat mina rutiner helt vilket gör mig sjukt trött dagen efter. Och varje gång jag börjat på mina ideer har de alltid blivit för jobbiga och jag har lagt ner det. Men nu är det fan dax att stegra och lyckas. Folk säger att jag kan och jag vill tro dem. Jag vill inte ge upp den här gången. Nån gång måste det bli på riktigt den där känslan som kommer till mig ibland med all sin kraft och säger. Nu förändrar vi livet, nu föräldrar vi världen! Nu vågar vi, nu kör vi! Du kan allt! Det får inte tina bort mer. Det bara får inte...

Om du inte förstått något av vad du just läst så är det helt okej jag skriver just nu bara av mig för min egen skull, ärligt gör jag väl det gämt. Men brukar se till så att folk ändå ska begripa vad jag talar om... Men just nu orkar jag inte riktigt tala om det. Och jag vet inte vart jag står och jag är nog för trött, kan säga att det handlar om rätt många saker... Dax att sova! 

Jag fick några tips och jag tog dem till mig. Jag började skriva jag är bra i en bok tre små saker som varit bra under dagen. Jag har börjat slarva men jag har också börjat se... Jag har börjat bli otroligt tacksam för så otroligt mycket. Det har hållt i sig i några dagar nu och blivit till bara mer och mer tacksamhet över både stort och smått och jag har fått bevis för att dem som faktiskt säger att dem tycker om mig gör det. Både från sms på min mobil som frågat när jag kommer hem och att de saknar mig. Och även från mina vänner här som flera gånger fått bevisa sin kärlek till mig. Och av historier jag hör av saker som sker så börjar jag verkligen bli djupt innerligt tacksam för så mycket! 

Jag har allt jag behöver och massa mer. Och jag har börjat bli små arg på all otacksamhet som finns. 

Jag kan klaga över att behöva gå upp tidigt på morgonen ibland för att jag vill ligga kvar i sängen och sova en stund till. Medans en annan människa inte ens kunnat sova på natten för att den inte fått någon mat i sig på väldigt länge, den har ingenstanns att gå och den måste kämpa för att kanske bara kanske få mat för dagen. Trots att kroppen redan är tömd och svag. Jag får pengar för att gå upp på dagen för att kunna köpa mat för hela månaden plus en massa annat onödigt om jag så vill... 

Jag gråter när saker är jobbigt och jag har nästan alltid någon där som då kan krama om mig och säga att allt kommer bli bra. Det finns dem som aldrig våga gråta och dem som inte har någon i närheten som kan krama om dem och säga att allt kommer bli bra, som kanske i stället blir slagna var dag och få höra hur patetiska dem är...

Jag har ont i magen ibland ibland nacken och det kan driva mig till vansinne. Men det finns dem som har obotliga sjukdomar och är döende i canser...

Jag vill ha saker och jag kan skaffa dem bara jag sparar lite pengar. Det finns barn som inte ens har en nalle att krama om och lägga sig och sova med...

Jag kan bli arg och ledsen på mina vänner ibland. Det finns dem som inte har några vänner och blir mobbade var dag...

Jag är född med ett naturligt utseende, och kan ändå stå framför spegeln och tycka att jag är ful ibland. Det finns dem som föts med sjukdommar som gör att dem ser annorlunda ut eller som i olyckor fått sina kroppar förstörda, blivit upplagda på sidor som säger att dem är världens fulaste människor... 

Jag lever i ett land där det finns rasistiska,homofobiska åsikter sjukvårdsfel och annat. Det finns dem som lever i ett land där det ständigt faller ner bomber och där det inte finns någon yttrandefrihet...

Jag har en familj som älskar mig som jag kan komma till. Det finns dem som inte har någon kontakt med sin familj och som lever i missbrukar familjer eller inte ens har någon familj för att dem är döda...

Jag har ibland idial på mig själv att försöka se bättre ut. Det finns dem som har annorexia och bullemi...

Jag kan jobba med vad jag vill jag kan plugga till vad jag vill... Det finns dem som inte har något val en just ett yrke, det finns dem som inte får gå i skolan...

------------------------------------------

Jag antar att du känner igen dig?

Jag säger bara, vad fan har vi att klaga över!!!!!!!!!

Jag vet att jag inte kommer sluta klaga när det gör ont i min mage, jag vet att jag kommer kunna bli arg och besviken på mina vänner och att jag hellre ligger kvar i sängen en tidig morgon och myser, jag antar att det är en del av att vara människa, att klaga lite då och då?.. Men jag tänker ändå vara tacksam för det jag har och inte klaga så himla mycket utan bara njuta av det jag kan och har. 

Hur vår situation en ser ut så har vi alltid massor av saker att vara tacksamma över!

Och har jag börjat vara tacksam nu och se saker, så tänker jag bli ännu mer tacksam! Och fy fan vad jag ska få en bra självkänsla, självinsikt och lära mig att njuta av och älska livet så som det är. För det är då jag kan skapa större saker en vad jag någonsin kunnat tro. Och då kanske jag kan hjälpa människor som inte har det lika bra som jag. Jag är tacksam för det jag har men jag kan väl fortfarande drömma om mer? Så länge det inte blir drömmar som är av girighet och själviskhet? Och för all del varför är vår girighet så stor? Vi ska ha den senaste mobilen, ha ett bra välbetalt yrke. Och vem fan hittade på att störst bäst och vakrast är målet? Och när vi nått ett mål är vi nöjda ändast en kort stund.Innan vi hittar något nytt att bli giriga över och vi inbillar oss hela tiden att har vi bara den grejen så blir vi lyckliga, i stället för att lära oss av misstaget vi gjort om och om igen att vi inte alls blir lyckliga av att få en bra status den senaste grejen eller flest vänner och störst klädbyro! Det är för tusan vår girighet som gör att inte folk har mat för dagen, varför är vi så egoistiska? Varför är politikerna bättre en någon annan och ska tjäna skit mycket pengar, när dem pengarna kunde gå till att hjälpa canserforskningen. Jag har hört undanflykter om att om vi kan bota alla sjukdommar skulle vår värld bli överbefolkad och om det inte fanns något dåligt skulle vi inte njuta av glädje. Det kan låta sant. Men vi har ju inte ens varit i närheten av detta ting? Hur kan vi då säga allt detta om vi faktiskt inte vet?

Att göra världen bättre är inte att göra den skadefri. Jag menar som sagt, jag har allt ändå kan jag bli besviken. Ändå hade jag hellre legat kvar i sängen. Konflikter finns och kommer antagligen alltid finnas, men hur stora våra världsproblem och vår girighet är går att förändra!!!

Om bara folk slutade nicka med och faktiskt gjorde något! Jag erkänner jag kan göra mer en vad jag gör och jag tänker det men först måste jag skaffa mig modet till det och självkänslan, självfötroende våga ta riskerna sen ska jag börja göra något på rikgit för det har jag lovat mig själv för länge sedan.

PS: Jag saknar er alla så där hemma. Och jag är så tacksam över er!<3

Igår fick jag ett sms som frågade mig: Hej vad händer i ditt liv just nu?. Och jag svarade på ett enkelt sätt jag känner mig ung vild och fri. Men inombords sattes så mycket större tankar igång.... Och jag började tänka vart är jag, vart ska jag och insåg hur glad jag var över mycket och hur tacksam jag är för allt även om jag ororas för framtiden... Det kanske är oron för framtiden som gör att jag är så fruktansvärt klantig varje dag! Mitt liv ljust nu är flummigt men så välbehövligt. Jag börjar söka efter mig själv och finna mig själv även om jag är virrig i mig så är jag samtidigt hur lugn som helst. Jag lär mig att allt inte behöver vara så strukturerat. Vi har olika aktiviteter jag är med på två... Den ena har folk typ aldrig kommit i tid till som så mycket annat. Förr hade jag blivit riktigt frustrerad över att folk inte håller de avsatta tiderna.. Men nu ser jag ingen mening med att bli frustrerad. Vad hjälper det? Men jag tänker för all del inte sluta hålla tider för min vana är en bra vana! Annars går det ju ej att ha jobb i framtiden. Jag är lugn i det sätt att jag inte bryr mig så mycket om vad som händer och det känns som om jag har all tid i världen och styr det mer eller mindre helt själv. Jag har kommit på att jag arbetar bäst sena kvällar även om det innebär att man antingen är trött dagen efter eller vaknar sent. Jag tränar mig själv hela tiden psykologisk och mentalt. Jag har köpt en fet bok som handlar om självkänsla... Och nu har jag ju tid att ta tag i det. Jag har börjat träna Fysiskt för att för en gångs skull inte behöva känna mig liten söt och oskyldig. Dessutom har jag fått veta att jag kan vara attraktiv vilket var en stor förvåning för mig då jag är van vid ordet söt inte mycket mer en så.Och självklart för att må bra. En bättre kondis och styrka sägs vara bra på mycket om det hjälper mig att stressa mindre och kanske få en mer fungerande mage så är det as bra även om träningen svackar en del då magen kronglar och jag då vägrar träna.. Har haft uppehåll en hel vecka nu det suger! Men allt i lugn och ro, allt i sin egen takt... Jag måste hålla tålamodet och träna upp det... Allt kan inte ske på två röda sek. Även om jag önskar att min superkraft var att springa superfort... Lika fort som vinden. Eller som ljuset reflekteras... Jag lever världens slappaste liv och i ett liv jag inte är van vid. Ett liv jag försöker vänja mig vid, ett liv jag försöker förstå. Jag har verkligen varit instängd och fyrkantig i hemstaden här har jag mött så många olika människor att jag har börjat förstå hur stort vårt land är och jag blir sugen på att ufortska det.. Jag lär nog inte bo kvar hemma i en evighet i alla fall... Frågan är bara vart jag ska ta mig sedan? Samtidigt som jag har svårt för och lämna människor och släppa taget om folk jag börjat gilla. Men vad har jag för val? Antingen är jag den egoistiska människan som gör saker för min skull för mitt liv vill det och för jag vill utforka och komma vidare... Eller så stannar jag kvar bara för att behålla människor som en dag ändå kommer lämna mig på ett eller annat sätt. Men är jag verkligen ego om jag utforskar mitt egna liv och gör det jag tror är bra för mig? Hmm jag skadar ingen på kuppen mer en att bli ev. saknad? Och hälsa på finns det ju ett ord som heter.. Så knappast förgånget helt. 

Okej det här året ska vara ett avslappningsår efter allt som hänt. Men i stället känns det som att det här året kommer bli ett kamp år. På ett förhoppningsvis positivt sätt... Träna upp både själ och kropp och lära mig massor om vad vuxen livet innebär. Det vuxenlivet jag hittills bara älskat. Jag gillar självständigheten även om nya saker skrämmer mig något. Och då jag redan klantat mig mer än en gång och är van vid att få skäll då jag klantar mig så har jag varit rädd. Men varje gång jag klantat mig här har jag inte fått skäll bara ett leende och någon som säger det löser sig. Det gör att jag känner mig mindre som en idiot och i stället känner mig starkare... Jag älskar att vara fri och varje dag är en nyfikenhet. Allt är inte enkelt här men så mycket enklare en vad det har varit och här är jag accepterad av alla, jag är van vid att vara tönt i varje skola jag varit i. De gånger jag ej varit en tönt har det ändå gått att trycka ner mig när man haft lust för det. Jag mins tydligt smällarna jag fick i bakhuvudet av en vän en gång i tiden då jag tänkte för mycket eller felaktigt. 

Här har jag lärt mig att säga ifrån när jag tycker någon säger något taskigt mot mig eller beter sig dumt. Jag må vara konflikt rädd men jag har ändå börjat säga ifrån och stå för mig själv. Även om det bara är smått en så länge. Som sagt mitt liv just nu handlar om att bli stark och avslappnad för att sedan vara redo för allt och klara av framtiden utan problem. Klara av alla nej jag får från arbetsansökningar och annat som jag troligen kommer möta på. Men vad fan vill jag jobba med?! Och var ska jag bo.. Ska jag bo med min kompis? Hinner jag få ett jobb innan jag måste hem-hem igen?. Jag vill inte hem igen. Jag älskar min familj men jag älskar också att bo självständigt. Och var ska jag bo...? Blö nej nu tänker jag för mycket på något som är lite mer en ett halvår fram. Tillaks till nuet det härliga nuet... Hmm undra vad jag ska hitta på nu? Vi synes! 

Hittils har jag nästan aldrig längtat hem bara känt mig ung,vild och fri... Inte ens när saker varit kämpigt här så har jag inte direkt längtat hem för jag har haft folk här som kunnat krama om mig och säga att allt blir okej. Och nu både tränar jag fysiskt och psykiskt och försöker lära mig engelska och bli bra på det! Beställt en självkänsle bok jag hoppas kommer på posten imon ännu en grej att shecka av från vuxen listan. Beställt nått från nätet själv för första gången i mitt liv... Mycket jag lärt mig och gjort här! På bara några veckor detsutom! 

Men så började jag tänka när två här på skolan insåg att dem var lika varan. Jag insåg att jag har inga direkta intressen. Jag letade ivert i mitt huvud men ack nej jag är bara filosofisk sökare och har hitills inte hittat någon nånsin i mitt liv som varit lika extem filosof som jag, men folk har ändå vågat ta filosofiska diskutioner med mig som tur är.

Men jag tänke...

-Gå inte ner dig nu! håll humöret uppe tänk positivt och du är inte ensam i världen om att känna att du inte ha något direkt intresse eller något du är super nörd på!. Så jag tog fram en bok, satte på en lovsång( ja det är faktiskt fin musik vare sig man tror eller inte på det dem sjunger om) Och då började jag plötsligt gråta. Tittade på fotoramen jag har på bordet på fyra vänner där hemma och började sakna dem som fan. Jag insåg vad jag har där hemma. I stunder har jag nästan glömt bort allt jag har hemma men nu kom det till mig och allt jag lagt åt sidan. Jag insåg hur mycket jag uppskattas och gillas där hemma även om jag inte alltid tror på det själv. Och jag insåg hur mycket jag älskar dem jag har. Och jag har börjat lära mig att det är okej om folk inte hör av sig så ofta som jag önskar. Människor är så här i vårt land. Jag får la acceptera det även om jag inte går med på det och står för min åsikt en. Och jag har även börjat inse att vänner kommer och går och att de måste få vara okej. Det finns människor här jag inte vill skiljas från men jag är okej med det på något sätt. För jag har ändå vunnit och funnit genom livets gång och livet går ju sin väg... När vi dör kanske allt varit värt, eller så dör jag men de förstår ju inte jag när jag är död ändå. Men jag önskar och hoppas de finns något efter döden som gör att allt vi gjort här var värt hela resan och all sorg,glädje och lärdommar. Nu ska jag läsa boken på riktigt och sluta lipa. Sen sova och få testa på något nytt imon då vår bildlinje ska byta med keramilinje i två veckor perfekt innan lovet så där. För då kommer jag, jag kommer hem på lovet. En hel vecka att återse få känna och tala med er älskade människor där hemma hoppas ni vill och ha tid att träffa mig något under den veckan! 

<3

Tänk alla människor vi möter och som vi säger hej till och kanske även... Vad heter du? Vad håller du på med? Vad kommer du ifrån? Fast vi egentligen vill veta vem människan bakom det där yttre höljet är. Så tänk om vi istället drog en lång presentation på oss själva inför varje människa vi mötte jag undra hur den presentationen skulle låta då. Min presentation kanske skulle kunna låta något i stil med det här:

..................................................

Hej! innan min presentation börjar så vill jag bara reda ut den sak som du antagligen undrar mest av allt. Alltså vad jag söker: Jag söker främst vänskap men om kärlek skulle falla sig in så är det helt okej.

Hur som helst jag är en kvinna fast föredrar att säga tjej. Jag kanske inte är den som alltid faller mig in i mängden . STOPP gå inte! Menar inte att skrämma bort dig! Jag råkar bara vara en osminkad nykterist med vissa åsikter. Se det var la inte så farligt?

Det enda du kan behöva akta dig för ifall du vill lära känna mig är alla mina frågor och funderingar då jag är en filosof i högsta grad, och någon slags sökare. Annars är jag en ganska normal tjej som är snäll och vänlig och som oroar mig i onödan för saker och ting.

Jag tycker om att sitta och teckna och skissa. Livet rullar på och jag går just nu på en folkhögskola där jag tar en pause från det kanske något tuffa vardagslivet som varit och för att utvecklas ännu mer inom konsten, och så klart träffa en massa underbara människor.

Ja just det jag avskyr och hatar champinjoner lika mycket som jag hatar krig,fördomar och utanförskap! Och typ allt jag inte förstår eller som kräver en massa tålamod. Så bombadera INTE mig med äckliga champinjoner och nervärderingar för då blir jag ilsken som en sprängdfylld chilli!

MER KÄRLEK TILL VÄRLDEN! Ja det är nog min högsta dröm! Annars kan jag ju inte nå min riktiga dröm att finna lycka. Vad nu en det innebär?    

..................................................

Ja så skulle det nog mycket väl kunna låta och jag skulle självklart avsluta med. 

-Så berätta nu om dig och vem du är? Så vi kan lära känna varandra på riktigt* :)

(Jag tror inte någon av er kommer göra det här men jag ber er ändå om en liten tjänst. Kan inte ni skriva

vilka ni är i en liknande presentation fast saker som gäller er och passar in på er och erat liv och era mål 

och så vidare. Och bara skicka in till mig via FB eller som en kommentar här eller skicka mig ett sms.Eam de blir nog många sms men ja maila mig eller vad som helst! Det vore as nice om ni ville göra det!) 

Hejsvejs så länge! Och god natt för nu är klockan mycket en helt vanlig Onsdag så nu ska jag sova! 

Jag har säkert gråtit i min nyfunna väns famn tre-frya gånger under bara de här veckorna som jag varit på skolan. Jag älskar så att vara här och vill typ aldrig komma hem jag saknar det inte, bara ibland i vissa stunder. Men jag älskar fortfarande alla där hemma så grymt och hoppas att de ej glömt bort mig och blir glada av att se mig och vilja träffa mig när jag kommer hem på lovet. Men den här friheten som är här alla trevliga människor som faktiskt accepterar varandra som vuxna individer. Kramar i överflöd och världen mest chillaste ställe där jag kan måla och rita när jag har lust och göra vad jag vill och det ger mig energi till små projekt iblnad. Och jag vill bara leva och fortsätta bo ''själv'' och få vara fri och vuxen och gör hur fan jag vill när jag vill och vad fan jag vill!. Men den här underbara fantastiska friheten är också skrämmande. Det ger en tid att tänka, och jag tänker gärna lätt för mycket. Jag är livrädd för att de jag börjat gilla här ska börja sluta gilla mig jag har varit skiträdd för vad folk börja tänka om mig hemma, saknar de mig kommer de gilla och vilja vara med mig när jag kommer hem nästa år? Finns jag kvar i deras hjärtan och liv då även om kontakten är liten här och bleknar. Jag försöker ibland skicka ett sms till folk och ibland har jag fått av andra och det känns bra! När de är delat sinsemmelan för en gångs skull! Jag är rädd för allt nytt och allt jag inte riktigt lärt mig ännu, så mycket ansvar så mycket göra själv. Och jag försöker bara vara stark. Men fäller tårar plötsligt utan anledning. Idag blev jag rädd från ingenstanns och jag försod det inte. Samtidigt som jag vaknar varje morgon och undrar av en härlig nyfikenhet. Vad kommer hända idag tro? Varför har jag börjat fundera så mycket över vänskap,kärlek och ensamhet? Varför är jag så fruktansvärt otrygg i att vara för mig själv. Jag vill hela tiden vara med någon. Hur ska jag kunna bo själv i en lägenhet om jag har son här människobehov? Varför gick det bra när jag var barn och inte hade mycket vänner, och nu när jag har vänner har det slagit över i att jag vill vara lite för mycket med folk. Mitt självfötroende har höjts min självkänsla har sänkt, men det är bara på grund av mig själv, och mina egna grubblerier... Men som sagt även om jag blir rädd ibland så älskar jag det här stället varje dag det är ett ganska lustigt ställe ändå. Jag har lärt mig mer om livet och mig själv hitills en vad jag lärt mig om konst men det gör inget konsten kommer säkert också... Men jag är tacksam över det jag förstått om livet och fått insikt i. Allt jag tidigare inte vågat göra och liksom bara gör nu. En del saker tack vare pushning från andra en del saker tack vare mig själv. Jag tror jag blivit mer socialt korekt också. Jag garvar så jag får ont i hela kroppen ibland, jag njuter av att kramas när vi tittar på en film , jag älskar naturen runt omkring, maten är som hemma vissa dagar faller det mig inte i smaken andra dagar är den fantastisk. Jag kan vara för mig själv och jag kan vara med andra. Jag har folk så nära mig men känner mig ändå ibland så ensam.

Hmm... som det märks på mig är jag splittrad men de mesta är faktiskt bara toppen och bra. Och dessa insikter i denna nyfunna frihet är bara nyttig för mig även om det ibland gör mig rädd och lite orolig. Men då är det ju himla bra att ha den där kramkompisen till hans som håller om en hårt och kärleksfullt. Jag tvingas bli löjlig ibland jag tvingas vara stark och vuxen ibland. Men det jag älskar mest av allt med det här stället är att allt jag gör här är för min skull för att jag vill det, inte för att någon annan vill det. Och det var ju just det jag egentligen kom hit för. Det var ju tack vara den finaste kvinna jag nånsin lärt känna som sa åt mig på ett strängt,ärligt och kärleksfullt sätt att(Ge dig iväg, se till att komma hemifrån och hitta dig själv och göra något du tycker är kul för din skull, det behöver du nu efter fallet i körkortsdelämmat.) Det var första gången jag faktiskt löd denna kvinnas råd. Innan trode jag att jag själv visste bäst, men ibland gör man faktiskt inte det. Körkortsdelämmat gör fortfarande ont för det var så mycket fel känslor inblandade i det. Men jag har fått energi till att börja lära mig engelska i stället plugga det intensivt och passar på att tala med de Engelsktalande personerna här och det ser faktiskt ut att gå framåt! Det gör mig glad, jag kan känna att jag kan lyckas med saker igen och sedan kanske jag blir stark nog att försöka ta tag i körkortet igen... Men inte en på ett tag. Och om det finns en Gud så ber jag honom att jag ska slippa höra tjajtet och orden om att jag borde försöka snart för det gör bara ont och jag blir stressad! Jag gör det när jag vill! När jag känner att jag kan och har rest mig tillräckligt. Jag ösnkar jag var bättre på att säga ifrån och berätta hur jag känner. Och jag hoppas att ingen liknande olycka händer mig igen... Men när jag rest mig ska jag göra det för min skull bara för min skull inte för någon tycker de är bra inte för ett jobbs skull. Bara för min egen skull. För ja jag tänker ta revansh men inte för att det behövs utan för att jag vill och för att jag vill vinna striden mot de onda drakarna. Och hämta tillbaks min stolthet som är gämt i slottet som drakarna vaktar. För det är jag värd.

En helvetes förkylning har gjort epedemi på hela skolan i princip och jag åkte också dit för den. Men de har inte hindrat mig från att den här veckan på grund av olika händelser fundera över kärlek och vänskap och närhet. Så nu skriver jag av mig lite.

Hur lätt är det att älska och hur lätt är det att bryta det hela? 

Och när vet man på riktigt att man älskar någon?

Kan vi verkligen älska varandra från första ögonkastet eller måste vi lära känna varandra djupt?

Jag har många gånger förut funderat över kärlek och mina rellationer och har också varit rädd för att gå in i rellationer. Den här veckan har bestått av andras rellationer och rellationsproblem men jag kan ju inte tala högt om dessa så jag håller det för mig själv. Men hur som helst så har det verkligen fått mig att fundera hur länge kan kärlek vara och vad är kärlek?

Finns de äkta kärlek? Och hur vet man att den är det i så fall? 

Det blir fler frågor en svar men jag vet att jag inte är ensam om sona här funderingar så fundera gärna med mig eller bara njut av lästunden och hoppas du inte blir allt förvirrad. Men som förvaning vill jag bara säga att de finns en risk att de berör dig. För alla har vi la stött på kärlek på ett eller annat sätt både vänskapligt och i en djupare rellation?

Kärlek finns i ord,handlingar och beröringar. Men de finns också i hat. Och i allmän vänlighet. Sättet vi skiljer dem åt sker genom att vi antingen smeker eller slår, att vi säger 

''jag gillar dig'' eller ''jag hatar dig''. 

Men när vi bråkar med någon för att vi egentligen tycker om en annan människa eller när vi har förvana att använda orden kram och puss utan att man egentligen menar det så blir det konflikt. Och jag tror inte vi alltid har koll, och då kan vi bli både svikna och överaskade.

Jag har levt i stor förvirring många gånger då jag kännt att vänner aldrig eller ytterst sällan hör av sig men när man väl möter dem värkar dem tycka om en och vilja umgås med en. Då känner man sig plötsligt älskad men när telefonen aldrig ringer eller det aldrig kommer ett sms eller mail eller någon och plingar på så kommer tankarna. Tycker ingen om mig egentligen? Försöker de bara vara trevliga, eller har jag fått ordet kärlek och vänskap om bakfoten? 

Jag har tyckt starkt om en person och hört bröllopps klockorna ringa, men jag föll ändå aldrig tillräckligt för att bli kär. Men vi betedde oss som ett gift par och många sa att vi passade ihop. Men mitt hjärta sa nej hur mycket jag en ville att det skulle säga ja. 

Jag har dragits åt ''fel sort'' och varit dö nyfiken men när de väl gått till uppfyllelse verkar de bli en besvikelse för att det inte är äkta. 

Jag har älskat människor som försvunnit på olika håll ur ens liv och fortsatt att älska dem och jag har älskat människor och glömt av dem efter en kort tid utan dem. 

Jag tycker lätt om människor men ogillar också vissa människor lika lätt. 

jag har älskat en människa och sedan avskytt den.

Jag har kännt mig tvingad att älska människor jag inte älskar. 

MEN! Jag har trots besvikelse lärt mig älska igen och nya människor och hållt kvar vid vissa människor som inte ens älskar mig lika mycket tillbaks.

Jag tror kanske inte de finns korrekta svar på vad kärlek är och vad som är äkta. Och det känns som att de finns många olika sätt att älska någon på. Jag tror också att vi dör om vi inte fortsätter att älska och bli älskade även när livet känns hopplöst. Och även när vår största kärlek i livet har svikit oss måste vi fortsätta älska!

Om vi gör en lista på alla vi tycker om, vilka skulle vi rädda om den försökte hoppa framför ett tåg och det skulle innebära döden för oss själva? Nu kan vi redan slumpa bort vissa för att om vi är ärliga vet vi att alla vi gillar kommer vi inte rädda. Och dem vi kommer att rädda blir ännu färre när vi väl står i situationen på riktigt. Och kanske är det bara en ända person vi kommer att rädda trots att vi tror oss älska 100 människor, tja mer eller mindre. Så säg mig får vi bara säga att vi älskar den personen vi faktiskt skulle ofra livet för att rädda. Och resten tycker vi bara om men vi älskar dem inte? Eller???

Jag använder kanske orden ''jag älskar dig'' lite för ofta till människor i min omgivning men samtidigt som jag ibland inte inser förens när olyckan är framme eller personen lämnar mig som jag inser hur mycket jag älskar den där människan, vilket jag inte förstod innan. 

Ibland är det farligt att älska för att man vet att de kommer göra så fruktansvärt ont att förlora den man älskar eller bli sviken av den. Men ändå måste vi älska för att må bra över huvud taget. Så att inte tillåta sig älska blir inget bra även om man vet att man bara får behålla personen för en kort period. Jag var först rädd för att börja tycka om människor för mycket på den här skolan, men insåg att människor har alltid kommit och gått och kommer alltid att göra och till slut går det över och vissa får man behålla även om det innebär en mer sällan kontakt en förut. Men de är ju skönast och roligast att kunna älska i massor! Och skapa minnen och veta och känna sig omtyckt tillbaks. 

Det finns dem som slåss för att få uppmärksamhet som inte får naturlig kärlek av människor, men som ser till att få någon kontakt med människor genom att vara styg i stället. Och tar det som kärlek även om den är felaktig. Så kärlek är ett måste och något som finns och då börjar det låta något troligt att de finns en kärleksfull Gud som skapade människan av och till kärlek. För naturvetenskapen talar om behov men vad kommer kärleksbehovet av blir i så fall nästa fråga? 

Balans vi bör finna... Frågan är hur?. Men att älska massor är aldrig fel och älska överdrivet är det egentligen fel? Hellre en kram för mycket en något slag alls...

Tja jag vet inte vad jag bidragit med i texten men nu har jag skrivit av mig en del även om de inte fick tillåtelse att bli som jag tänkt för de är lite för privat även om jag är en öppen person. Men kanske har jag gätt dig som orkat läsa det här någon tanke,fundering eller hopp. Inte allt för mycket igenkänning och ångest hoppas jag bara... Ha det finnt och krya på er andra som är lika sjuka och hängiga som jag är just nu! Och ursäkta fall något blivit rörigt men jag skyller på att de är tjockt och konstigt i skallen idag.  Hejsvejs.