Hmmm... funderar och undrar om man kan läsa sig positiv? 

Kan man öka självkänslan och självförtroendet genom att sätta upp

en massa citat och tvinga sig läsa dem varje dag och skriva ut listor 

om hur man bör tänka. Och i stället för att göra som en del människor

med att läsa tidningen varje morgon så kanske att man läser ur tja

min bok om självkänsla varje dag. Och lite meditation per dag.

Men så ska man orka och lyda och göra och lyckas! Och få det

att gå in i djupet i själen och hjärtat. Och frågan är funkar det verkligen?

Hmmm.... =/ Ja något måste jag i alla fall göra för att inte gå under helt.

Förutom det jag gör just nu förstått... Skrivandet. För fy vad jag älskar dig 

bloggen när livet är kasst eller som alldra best. 

Här kan jag skrika ut! I stället för att slå eller andra dumheter.

Lätta på själen utan att krossa mina händer. 

Även om jag lyckades... Så finns det mer... Jag är inte säker på hur länge till jag klarar av känslan av att inte duga och vara tillräcklig. Jag försöker inbilla mig att så fort jag skaffat jobb och körkort så är allt över. Hur mycket vuxnare krav kan man sedan uppfylla? Insåg sedan att sen kommer väl tjat om att skaffa en man, gifta sig och skaffa barn. Uppfylla andras defusa krav. Och sen ska man la försöka kräva löneföhöjningar utvecklas tillräckligt mycket varje år för att inte få kicken från jobbet. Och vara alla till lags. Och jag orkar inte... För det är inte jag och inte på mina vilkor. 

För mig var målet med att bli vuxen att helt enkelt börja göra som jag vill och följa mitt hjärta.

Ändå så suger jag in alla kraven... Jag trode jag kunde fly från dem... Men här kommer nya...

Jag jobbade idag. Och folk verkar tycka att det är inte tillräckligt med timvikarie jobb...

Att jag borde skriva in mig på arbetsförnedringen och ge mig ut och söka ännu mer.

Men jag orkar inte just nu. Jag vill bli stabil först.

Och jag kan inte skaffa mig ett jobb med den här usla självkänslan och tron på mig själv!

Då är jag inte mycket till arbetskamrat.

Först måste jag lära mig förstå arbetslivet och ta reda på vad jag verkligen vill med mitt liv

och reda upp vissa knutar inombords och undvika stress så gott det går! 

Och lära mig hantera konflikter och gnällkärringar... Utan att bli nerdragen själv eller på dåligt humör.

Det må väl hända att jag är starkare en förr... Det mår väl hända att jag går upprätt och inte med huvudet ner i marken.

Men när jag ser min egen spegelbild och ser sorjsna ögon som tappat en del av hoppet en del av glädjen så känns det fel. Det där är inte jag. Jag avskyr känslan av att behöva gråta rejält och få ett mörkt utbrott och i stället kväver det inom mig istället. Och försöker vara stark... Men i stället känner jag mig bara svagare. Jag tänker ta tillbaka mig själv. Men det är tufft när jag knappt orkar ta tag i första steget.

Jag trode det jag åstakommit var bra och vuxet. Men mer... =/ 

Snälla undvik att kalla mig lat och opasslig och ointitiativ tagande. För det handlar inte om det.

Jag kan nog massor... Men just nu.... Behöver jag kraft från andra håll. 

Det stör mig att jag inte fick vara nöjd med min livssituation och stanna där ett tag. 

Jag försöker för tusan läka min egen kropp både själsligt och kroppsligt.

Jag bär ju på en sjukdom jag försöker hitta ett bra sätt att leva med. Bara 

något slags botemedel eller bra hanteringsätt av det kommer göra det lättare att

orka söka jobb. Och en läkare som säger JA och hjälper till. Läkaren behöver

inte göra något arbete mer en att säga JA. Allt blir lättare då.

För jag är redan säker på min sak. SÅ DET SA!

..................................................

..................................................

......

Så nu slänger vi offerkoftan. Och tänker positivt vad är dem olika stegen och vilken ordning ska vi ta dem i.

????????? 

Njuta mer av att jag fått nya bra vänner. Aaa det är en bra plan.

Och sen ringa o be om en läkartid. Är också ett bra litet steg till att börja med.

Och sen läsa mycket mer i min stora bok om självkänsla... Ja men det gäller att känna in texten också...

Sen får jag väl ta mig i kragen och tänka att jag ändå åstakommit mycket och kan fortsätta vara stolt över 

mig själv utan att andra bör lägga sig i och sabba min bild av det hela...

Hmm... vi kanske kan försöka börja där i alla fall.

Ps: Jag är inte självmordsbenägen, eller i djup depprition.

Jag är bara irritera och utmattad och något deppig över 

att jag aldrig riktigt får känna att jag gjort tillräckligt och duger

enligt folk!!! Thats it! Bye bye. 

Tänk så mycket vi dömmer varje dag kanske varje timme. Vi dömmer och vi är rädda för det vi inte förstår och vi tycker att det vi inte förstår är udda och konstigt. Vårt psyke lägger allt och alla i fack för att vi inte ska bli alldeles förvirrade. Är jag då konstig som känner mig mer förvirrad över varför vi lägger varandra i alla dessa fack? 

Vi är människor och ja vi ser olika ut och gillar olika saker. Men vi är av samma art vi har samma känslor och kan lära av varandras olikheter. Jag har senaste tiden varit förvånad över dem människor jag fått lära känna genom dem senaste åren.

I början trode jag inte det var sant hur kunde jag fastna för den där människan eller dem där? 

Det jag så länge sagt imot? Det som verkar så konstigt och underligt. Saker jag fnyst åt saker jag aldrig förstått mig på.

Men idag börjar jag allt mer trivas med alla dessa olika människor. Visst finns det människor jag inte faller för människor man inte får konection med. För tänk vad jag fått lära mig och plötsligt låter allt normalt. Och jag börjar känna mig normal.

I början var det tvät om. Jag tänkte om jag gillar den här skumma filuren. Vad är då jag för en? 

Men när jag började se hur folk accepterar varandra på vissa platser oavsätt vad. Och när människor kämpar för andra människor som den kanske ens aldrig mött i verkligheten. Och då man börjar tro att det möjligen kan finnas en Gud som skapade världen. Så kanske också chansen finns att han skapade oss så som vi är...

Och om meningen är att vi ska leva i harmoni och kärlek så får vi väl lära oss acceptera varandra.

Det här har faktiskt börjat bli en lek en kul resa. Och försöka hitta så många UNIKA människor som möjligt.

Och jag börjar allt mer tappa förståelsen för ordet ''den där är lite annorlunda'' den där är lite speciell''

Börjar titta på människan men kan inte se det där som är udda. Oavsätt vad. Oavsätt funktionshinder eller psykiskt hinder eller religion eller vanor eller någonting alls!  Jag försöker bara se genom ögonen och ser bara en person med känslor och tankar. Dessvärre ser jag mig. Och alla jag känner. Jag ser inte längre skillnaderna. 

Jag gillar och ogillar människor. Men jag delar inte upp riktigt i fack på samma sätt längre. Och det är skönt.

Känner mig mer medmänsklig liksom. 

Det här går att tala långt om och dra in på banor om hur vida vi inte ska dömma på förhand för vi kan ha så himla fel.

Typ att är man gay ser man ut och beter sig på ett visst sätt... FY VAD FEL DET ÄR! Och är man kristen så är man så där.... FY VAD FEL DET ÄR! 

Tja vi har våra erfarenheter och utifrån det börjar vi skapa dem där himla facken och dömmer. Men vi bör väl möta alla innan vi tar för givet att hela gruppen är sådan. Eller hur?!

Tja jag skriver inget bra längre. Men det här får funka i alla fall. Nu har jag i alla fall skrivit något. Det är bra.

Tror jag eftersom det var ett tag sen. Hmm... :/ 

-Blööö andas Issa andas!

Allt det här är bara tillfälligt det kommer att bli bra.

Försöker i alla fall intala mig det. Medans jag samtidigt säger:

-Gud vad jag är stolt över dig!

Till mig själv. För att jag tog det enorma steget. Och det gick ju ganska bra.

Men väntan och många försök till dessa små men mycket positiva framsteg gör mig

lite rastlös och lite irriterad för jag har inte riktigt tålamodet. Jag vill ha den där gemenskapen

och vänskapsgruppen nu. Och någon nära jag alltid kan gå till och få en varm kram av 

och tala ut varje ord när livet är tufft,bra eller bara så som livet allmänt är. 

Och jag är så tacksam och glad för mitt liv. Men ändå avskyr jag att inte ha 

kontroll eller riktiga arbetstider eller arbetskamrater. Jag har ingen gemenskaps grupp

någon stanns. Mer en hemma. Och jag är glad att hemma är hemma och finns kvar 

där med alla fina människor. Jag saknar er! 

Men som sagt ett jobb där jag inte har en aning om vilken dag hur många timmar

eller när jag plötsligt får ett jobb gör att jag inte har varken planering eller rutin på mitt 

liv. Jag kan ju inte planera så mycket. Och i början tyckte jag att det var lite häftigt. 

Jag riskerade ej att bli utarbetad och inte heller att totalt tröttna på ett ställe. 

Och tänk så mycket erfarenhet man får genom att vara på olika ställen. Och även

att träna på att hälsa på så många olika människor och kommunicera.

Det är ju så positivt. Men nu börjar jag känna att det vore skönt att

ha en specifikt gäng att arbeta med och fasta tider och rutiner.

Hmm men allt blir väl vad man gör det till. Jag önskar bara livet 

just nu var lite mer planerat som sagt. Annars mycket glad och stolt!

Gush och när ska jag ta tag i det där andra... Det där som fortfrande gör ont i mig.

Och det där andra som fysiskt plågar mig.

Och när ska jag liksom bara börja släppa loss på riktigt!?

En dag i taget.. Är mottot nu mer. Men jag vill veta att varje dag kommer bli något bra

redan innan dagen är kommen. Dumt jag vet! Jag är kanske lite krävsa

Jag fattar inte varför det fortfarande är så mycket att ta tag i! Är jag lat? 

NEJ FAN HELLER! 

Så varför är det som det är vad hindrar mig. Vad pressar imot?

Och varför låter det här så jäkla depprimernade? 

Jag är ju glad? Eller?

Hmm.. fast det är klart när folk ställer frågan.

-Hur mår du?

Och känslan alltid blir till en klump i magen och jag måste tänka efter. Aa, hur mår jag egentligen?

Jag kan ju inte ge ett rakt svar av att jag mår bra. Eller jag mår skitkasst. Om inte just den dagen

i sig själv är as bra eller as dålig. För då ler man antingen och säger att det är skitbra. Eller så börjar

man plötsligt gråta. Men dem där dagarna då det inte är något speciellt då blir det bara en fundering.

Sen tyvärr så ställer dem flesta den frågan i syfta av att inte alls vilja veta svaret. Det verkar

bara vara en Svensk dum påhittad vänlig schest. 

Men en sak är säkert och det är att jag vill ha tillbaks den där Gud. 

Vare sig han existerar eller inte. Så verkar han väldigt bra för min själ.

För han har ju hjälp så många andra. Och dem tryggaste människor

jag känner som verkar mest nöjda och fredliga och hjärtliga mot andra 

människor runt om sig är just dem troende. Jag vill ha samma känsla

som dem. Och en dag vill jag till och med stolt kunna bära ett 

kors runt min hals. Och säga att jag tror. 

För jag skiter i vad ni andra atteister säger...

Jag vill inte dö av tanken att livet inte hade en mening...

Att bara leva och lära och utvecklas och sen dö och ruttna bort i jorden.

Är alldeles för tråkigt. Och ja bibeln är åt helvete tokig. Och jag tror inte helt

på den. Men tänk om den där delen om att det finns en god Gud och en himel

där allt är underbart som vi får ta del av bara vi tror och släpper in något i vår själ

som kan göra oss glada och varma inombords och få någon slags helig ande. 

Om det nu finns. Eller bara ja ett tankesätt som får oss att tänka och göra goda tankar.

För jag har blivit snällare. (Tror jag i alla fall) Av att umgås runt den här mystiska tron.

Jag är inte säker på vad jag ska tro om något. Men jag är rätt säker på att jag inte 

inbillar mig att jag mår bra av att tro på något. Och att känna sammhörighet med 

andra som man faktiskt kan disskutera massa av avanserade saker med. :) 

Ni vet hur jag är. Filosofi i all grad är sjukt intressant. 

Hmm... jag hoppas jag snart finner en samhörighet igen. Det är väl prio ett.

Men jag vill också hitta en gnista igen. Gnista för att orka och vilja ta tag i 

vissa delar. Vet ju att hela livet blir vad man gör det till. Men ibland

behövs lite pushning asså.

Okej nu har jag skrivit av mig. Då brukar ju saker förvandlas jag menar förändras...

Av någon anledning. Eller så ältas de lite till. Sen händer det något bra. Och livet är livet....

-Vad är det för mening med att leva om vi som enligt evolutions teorin bara kommer dö och allt blir svart och vi förmultnar bort i jorden? 

Den frågan har jag ställt många gånger till människor runt omkring mig.

-Livets mening är att leva. Har jag ofta fått som svar. Oavästt vad som händer när vi dör.

Men vad är då att leva? Vad är ett liv? Är ett liv att bara andas? Eller är ett liv när man är lycklig?

Är det ett liv när man är depprimerad för att man plågas av just levandet?

(Var är livet nu?) (Och vart är jag påväg?) Den frågan ställer vi oss själva ofta. 

Det gör i alla fall jag. Och den senaste tiden alldeles för ofta. 

Nästan varje dag tittar jag på mig själv och undrar vart ska livet bli av? 

Vad ska det bli av mig? 

Nu har jag flyttat ut, bytt till en helt ny stad och kanske har något jobb på gång?

Åtminstonde timvikariat? Om det är så enkelt som dem får det till att låta det vill säga.

Men vad innebär ett jobb? Vad kommer jag träffa för människor?

Och hur mycket social kompetens har dem där böckerna hjälpt mig med?

Jag menar kommer jag genom att vara mig själv och följa dem där smarta tipsen

få fler kontakter än någonsin? Men jag känner mig ju rätt annorlunda var jag en är någonstanns.

Ibland får jag säga till mig själv att jag finns på riktigt. För visst kan man känna sig osynlig och

obetydlig ibland. Jag får liksom aldrig riktigt till det. Även om jag har bra vänner och är stolt över

att just jag får ha dem som mina vänner och nära och kära.

Men hur mycket krävs för att man ska få synas egentligen?

Jag har ju märkt att det spelar stor roll.

En skinjacka ett rödfärgat skrikit hår eller en röst som ekar över berg och dal.

En röst som hörs och en kropp som syns. Något som tar plats något

som man inte kan missa. Men går livet då ut på att synas? Och är det

så man lyckas med sitt liv?

Är det så man blir en del av det så kallade samhället?

Är det så jag får jobb och kompetens?

Är det så jag får nya vänner?

Jag tror inte det är så.

Men det känns ändå så.

Världen påvisar liksom det på något sätt.

Men det är väl ändå vi som gör upp våra liv? 

Jag har flyttat jag har till och med flyttat in hos en vän.

En vän jag var näst intill rädd för varje gång vi skulle träffas i början.

Kanske för att han var han eller för den där händelsen jag inte var berädd på.

Eller kanske för att jag var ovan vid någon som han. Någon som visade ett så

enormt intresse för just mig. Kanske var jag rädd för att han var den ända som lyckats

få kontakt med mig från verkligeheten ifrån datavärldens chattcentrum. Han var en främling som var

nyfiken på mig. Och jag var nog inte riktigt berädd eller redo för det.

Idag är vi bästa vänner. Ja även om vi mest är som ett gift gamalt gnälligt par som jag 

utalat mig om flera gånger. Jag gillar honom trots att jag ofta känner mig irriterad på honom.

Jag är nogran, allt ska ha sin plats, allt ska vara kontrollerat på ett hanterligt sätt. 

Jag vill veta när,var och hur. Men son är inte riktigt han. Är det en viktig del i livet? 

Att ha någon vid ens sida och att kunna styra och kontrolera livet?

För kan vi inte kontrollera livet så hamnar vi kanske i skuldfällor. 

Kanske blir vi hemlösa eller börjar missbruka något.

Jag har växt från ett lekande lärande barn till en vuxen kvinna som fortfarande lär. 

Jag känner mig ofta som ett barn fortfarande som försöker söka trygghet i folk.

Men det beror mest på självkänslan. Annars är jag nog ganska vuxen och klok för min 

ålder hoppas jag och tror. Det har i alla fall en del människor påstått. 

Och dem vet väl vad som är rätt och vem jag är? Eller? 

Är livet att lära? Är livet att växa?

Är livet att göra val? 

Vad är det viktigaste med livet? 

Ska man alltid ha en plan? Eller är det bättre att följa med vågen ut i ingenstanns eller vart som helst? 

Vad har jag nu valt för väg?  Vart leder den? Och kan man styra sitt öde? Finns det ett öde?

Jag borde börja skriva igen. Jag borde utforska skrivandets värld ännu mer... Men så vad hände?  Varför slutade jag skriva... Leka med tanken och orden? Folk gillar ju mitt sätt att skriva och uppmuntrar det också. Skrivandet har räddat mig ur många situationer och talat om mina känslor för andra så att dem har förstått hur jag mår och känner när jag inte klarar av att säga det i ord. Konstigt det där. Att säga ord och att skriva ord, kan vara så olika saker. För många är orden i tal så mycket lättare en ord i text. För mig har det alltid varit tvärt imot. Det är som om allt bara faller på plats om dem kommer direkt från huvudet ner i skrivandet. Ner på papper. Eller i detta fall ner på en dataskärm... Hmm en dataskärm låter inte lika romantiskt. Men smidigt och lär en ofta en hel del om stavning. Även om bloggen inte har någon stavningskontroll tyvärr! TYVÄRR! Med stora bokstäver hälst. 

Hmm.. nu babblar jag om tusen saker på liten tid. Vem ska någonsin förstå vad jag snackar om egentligen? Oj förlåt, jag menar vad jag skriver om egentligen... 

Så vad handlar texten om? Texten som skulle handla om frågan om varför jag inte skriver som jag gjorde då. Som blev en slags kärleksförklaring till ord. Eller kanske en dyster blanding av flumm meningar som ingen förstår eller bryr sig om ändå. Men har det någonsin handlat om något annat en mig da? Jag har väl alltid skrivit för min egen skull. Även om det alltid vore kul och lyckas med mer. Att få andra att njuta och gilla det man skriver. Att få någon att förstå och känna, eller bara tänka nytt och annorlunda kring saker och ting. Ge folk något att ta sig en funderare över helt enkelt. Det är alltid kul att få folk att tänka... Då känner jag mig inte lika ensam i filosofins besynnerliga värld. 

Var det kanske därför jag började från början? För att något kunde komma ut vara privat eller hur offentligt som helst. Man kunde välja. Jag kunde styra varje ord och radera och lägga till och göra om och göra nytt. Jag kunde välja vilka som skulle se. Och jag kunde bevara mina egna ord utan att någonsin skada någon annan om inte det där brevet hamnade i fel händer förståss. Ord som är sagda är sagda och finns där i folks hjärtan, antingen på ett bra sätt eller på ett dåligt sätt. Men ord är farliga, livsfarliga. Och kan aldrig tas tillbaka. Ett skickat meddelenade kan inte heller tas tillbaka när det väl är läst. Men jag kan läsa igenom och tänka över orden i pappret i texten innan jag låter någon få se och höra och läsa dem. Ord är bara snabba sluga saker som kommer ur vår mun... Ibland helt ogenomtänkt. 

Som sagt, vad handlar den här texten om egentligen? Ord,text,skriva eller ej. Eller vad? 

Jag är inte säker men det blev en text. Och jag ville kanske ha ett samtal med mig själv genom orden jag själv skriver,säger och läser. För mig själv men öppet för andras tillgång. Det kan väl vara till nytta för någon, någon mening någon tanke? Eller underhållande när någon sitter där och har lite tråkigt och har en kopp te eller kaffe i handen. 

Men det spelar ju egentligen ingen roll. Vem som läser det. Om någon läser det. Bara jag själv gör det och lyckas förstå eller få ut något av mina egna skrivna ord. 

Jag borde nog börja skriva igen. Men när jag skriver så är det till väldigt många procent ett skrivande av sorj,förtvivlan eller något annat. Och jag antar att jag är rätt bra på att hantera fara på det här sättet. Det upplyser andra utan att jag verkar vilja ha uppmärksamhet och rätt folk får reda på det. Och så vidare. Och om min mage aldrig löser sig om jag blir en av dem många som jag känner som går till sjukhuset jämt och ständigt för att inga jävla läkare tar sig tid, lyssnar eller fattar någonting! Fast det är klart deras skador verkar inte lika självförvållade som nog dem flesta av mina varit. Hmm... där fick man så man teg! Kanske. Eller nått. Eller va? Höh?

Nu är jag visst trött också. 

Okej en sak fick jag lära mig i skolan, och det var att man skulle sammanställa texten eller liksom binda ihop den. Men eftersom hela den här texten är ganska osamanhängande. Så får den nog betyg IG även om jag nu skulle lyckas binda ihop texten. Det är inte varje dag jag ger mig själv IG. Inte på mina egna texter i alla fall. 

Men min självkänsla får IG ganska ofta. Inte bara av mig.. Mest av andra faktiskt. Dock brukar dem väl ha rätt. 

Och kanske är det för att den är så dålig som jag faktiskt skriver och började skriva. Men ibland skriver jag ju faktiskt för att bara skriva eller för att skrik-skriva ut min lycka över något som går bra. Jag borde vara glad. Många saker går bra. 

Och drömmar uppfylls...Men i allt gott finns något dåligt. Jag tror ordspråket brukar låta tvärtom. Men det är precis så som jag skrev det som det känns. Inget kan bara vara bra. Det gör mig lite irriterad. Jag vill kunna ha både psyket och det fysiska med mig samtidigt. Men känns som man antingen får ha det ena eller andra och bara det. Varför var allt så bra när man var liten för?  Eller vad gör jag för fel? Nae måste göra stora förändringar i mitt liv. Men var börjar man och vad är rätt sätt? Jag har ju försökt ge mig på tränig flera gånger man lyckas alltid ta i för mycket så jag blir sjuk. Hur dålig kan man bli? Och hur bra kan man drömma sig och hålla det realistiskt... Jag vet att jag drömmer orealistiskt stort. Och att jag tar i för mycket istället för ett steg i taget. Men jag är otålig! Jue! 

Och nu övergick texten som handlade om texten om irriterat snack till mig själv om att jag måste skärpa mig och sluta klaga. Men ändå är det ett äna klagande i alla fall.. Åhh... Nåja ännu ett samtal till vårdcentralen imon. Ännu en ny medecin som ger samma biverkningar som dem symtom jag redan har... Ännu några dagar med hop och sedan förlust. Och sedan...Sedan tystnad. Och kanske lite sovande och sedan ny dag och nya försök nytt hop nytt gnäll. Nya facebook uppdateringar och så vidare... Jag ska förändra mitt liv till något helbra det ska jag verkligen. Och det är på gång! Jag gillar ju livet mer än någonsin egentligen! JAG LOVAR! Även om jag gnäller ibland...Men det blir så när man vill få leva ut allt men hindras av en jävla kroppsdel!  Men den fick mig i alla fall att våga lite mer. Även om jag fortfarande avskyr sjukhus så har jag i alla fall inte lika stor rädsla för det längre. Men det går ju lätt att sätta igång igen... 

Nåja nu har jag skrivit mycket om något eller inget alls eller om text och ord eller trams eller tjaj eller gnäll eller hop eller sanning eller lögn eller något mitt i mellan. Jag vet inte jag bryr mig inte. GOD NATT! 

Men det vore kul att börja skriva mer igen fast på rätt sätt. Och att det är glada inlägg dem flesta gånger inte som det varit så länge. Och ni som säger jag skriver så bra och stöttar mig och säger att jag borde skriva en bok. Eller vad som helst. Ni borde väl också vilja ha något nytt något fräsht något bra. NÅGOT GLATT! Inte trams och fåniga tankar! Och har ni tänkt på hur många inlägg som varit totalt osamanhängande den senaste tiden?! 

Har ni förstått dem har ni orkat läsa? Är det kul eller tråkigt?

Vad handlar det här om? Nåja ord är ord text är text och livet är livet. 

Helt oförutsätt. Och kanske alldeles meningslöst eller bara helt underbart. 

Det är första dagen ensam i Ljungby. Och jag tror att många av er är nyfikna på hur jag har det här! Så jag tänkte jag tar och skriver lite dag för dag nu dem närmaste dagarna för och visa vad som faktiskt händer här. Nu när min lägenhetskamrat har åkt på sommarjobb i annan stad så passar jag på att lära känna stan på riktigt och utforska. Här kommer dagens ord och funderingar! Trevlig läsning. <3

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Jag försöker få kompis vibbar från spisen för att lära mig laga mat. Nu vet jag i alla fall vilken temperatur olika saker ska stekas och kokas på, på den här spisen.

Jag sitter och funderar på vidare inredning för att få det så mysigt och hemtrevligt i den lilla skruttna ettan som möjligt. Jag vill täcka över alla sprickor och hål som finns! 

Jag är ovanligt lugn allt släppte när jag kom hit. Tja även om jag var totalt övernervös inför sommarjobbs infon. Men det gick la helt okej ändå tror jag... Jag är ute varje dag och går och försöker registrera mig och mitt lokalsinne för att hitta och veta var allt finns. Jag hittar just nu till sommarjobbet ica,willys och stan. Jag njuter av att jag bor i ett sont fint område och så nära en bäck. Eller vad det så det kallades? När vattnes rinner lite slingrigt och små broar byggs upp lite här och var? 

Hur som hälst det är fint här. Och jag har inte brottom till någonting alls. Även om jag försöker bygga upp små cheman för dagen. Ex tvättid och annat. Jag har börjat märka att folket här har en halvskånsk dialekt. Så har jag otur pratar jag snart som en skåning. Inte för att det är något negativt. Men jag gillar hur jag pratar nu även om jag svär lite för mycket ibland. 

När jag är ute och går så springer huvudet iväg i tankar och idag gjorde den det lite extra mycket. Jag insåg vad jag har och inte har. Vad som ska byggas nytt och vad som ska bevaras. Jag insåg att jag tänker söka mig till samma ställen som jag gjorde hemma och människorna här påminner om allt folk i min gamla hemstad. Även om det här är andra människor så känns dem som samma , dem har bara lite annan röst och lite annat utseende men annars känns dem som dem där hemma. Dem ler när det är soligt och dem ser dystra och irriterade ut när vädret är grott och tråkigt.

Och allt runt omkring är också det samma även om helhetsområdet har andra hur och andra vägar så ser gräset och sprickorna i asfallten lika dana ut som i min hemstad. Skatorna rotar efter mask i gräset och man kan höra barn leka i närheten. Och dunkadunka musik från någon i granlägenheten. Bilarna låter lika dant och tanterna är lika irriterade och har lika svårt med pengar som i hemstaden när man står bakom dem i kassan på ica. 

Jag är nyfiken på den här granntjejen också liksom jag var i min hemstad på tjejen i huset mitt imot. Skillnaden är dock att henne tog det år innan jag tog mig tid och mod till att lära känna henne. Den här tjejen har jag redan haft en kort konversation med. Hon verkar trevlig,nyfiken och har häftig stil och kanske kommer hon att bli den första jag lär känna i den här staden. Jag kan ju alltid hoppas i alla fall. För som sagt hon verkar vara en schysst typ. Det säger i alla fall min känsla. Och min känsla brukar ha rätt när det gäller nya människor. 

Wow, oj vilken härlig sommardag. Vad har jag gjort idag? Allt.. Allt, precis allt.. Jag undrar seriöst hur många gånger jag sprungit upp och ner för skolans backe idag. Så trots magont och sorjligt farväl så har jag varit ovanligt pigg idag. Och är fortfarande sprallig... Fast är nog rätt trött samtidigt. Så okej tjejen vad hände egentligen idag?

Först vaknade jag ännu en morgon denna veckan av att jag trode jag försovit mig och rusar till frukosten... Men det var ju dött där... Lika dött som i måndags... Och insåg åter igen att jag tagit fel på tiden. Men jag trode värkligen klockan ringt och att jag somnade om... Men antar att jag bara drömde det till förvirrat. 

Sen gick jag för en gångs skull på två kroki pass idag. För jag tänkte... Jag är jätte pigg och har ingen aning om vad jag ska göra... Så jag gick dit och hade dubbelkroki. Efter lunchen sprang jag omkring fram och tillbaka upp och ner in och ut. För att hämta,lämna och plocka ihop saker. Även fota och ligga och njuta av solen en stund. Fick även raka om benen då jag tydligen fuskade igår. Det sved en del... Men så går det när man hastar med fel hyvel... Och utan krämen... Hur som helst... Sen var det dax att åka iväg på en liten utflyckt till godisfabriken med Elsa. Jag har aldrig varit i den kända lilla Mullsjö-Godisfabriken förut. Där bjöd hon mig på både glass och någon cola grej. Och när vi åkte hem till skolan igen så snackade vi en stund och tog kort och när vi skulle kramas förväl så blev det typ 4-5 kramar i stället för en. Ushe sen kom nästan tårarna... Och jag inte den som brukar lipa över avsked. Men det var på väg och jag hoppas verkligen jag kommer få träffa den kvinnan fler gånger i mitt liv. Det spelar ingen roll att hon inte älskar mig lika mycket som jag älskar henne... Ja det är i alla fall så jag tror det är... Men vad kan jag veta och säga... Kan man egentligen mäta kärlek? Kan man sätta upp sont på en skala? Kan man älska någon mer en sig själv och är människor verkligen berädda att ofra sitt liv för någon annan? Hmm... Nåja hur som helst. Så är jag glad att jag fick möta den coola kvinnan. Och sen da.. Tja sen stötte jag på en kompis på skolan och snackade fram till Middag. Och nu nu sitter jag här och skriver och undrar var alla glädje meningar tog vägen? Trode det här skulle bli världens längsta lycko grej. Men kanske har jag inte tänkt så mycket idag utan bara varit och låtit dagen glida förbi. Nu är jag lycklig. Insåg idag hur bra livet känns just nu... Om magen hade varit frisk så hade mitt liv varit perfekt just nu. Jag är inte ens orolig över om jag ska få jobb eller inte och så vidare... Jag försöker att bara vara och se vad som händer. Men den oron kommer säkert också till slut. Men just nu är jag bara peppad inför framtiden och allt annat som kommer ske... Avslutningfester, inflyttning till bästa vännen... Allt årdnar sig. <3

GUD JAG ÄLSKAR DIG TACK FÖR DENNA DAG!!!

Här kommer lite bilder: Från kroki året.. Och lite sommarnatur bilder en skulptur och Godis...

PS: Jag suger på kroki! Men det var ändå kul och bläddra igenom blocket och alla teckningar... För det

var tydligt när jag var på dåligt eller bra humör... Jag skriver när jag är frustrerad eller kryssar för mina figurer..

Och ibland när jag tröttnat så målar jag hästhuvuden och annat på kroppen... Men är hyfsat nöjd med skulpturen i

alla fall.. Och ända anledningen till at jag ej fixar kroki är för att det är en stress faktor.. Man ska hinna måla en fin kropp på bara någon minut. Ibland 1 min ibland 10 sek och ibland 5 minuter... Längsta är 20 min. Men jag har 

helst timmar på mig och fria timmar... Måla på beställning är inte min grej. Men oj... Nu blev det nästan negativt... Nu går vi tillbaka till att dagen varit underbar. :P Finelifina dag!

Hejdå . <3