Är det verkligen något bra och ostressamt att inte ha några förväntningar på någonting. Solen skiner och jag sitter och filosoferar med alldeles för mycket kläder på mig. Jag har den senaste tiden tänkt så sjukt mycket på framtiden och förväntningar och oros moment med mera... Och allt jag verkligen ska ta tag i när jag fått magen fixad. Då ska jag verkligen hitta en metod för att inte vara så lätt stressad och börja träna så pass att mina axlar och nacke och allmänt min kropp får bättre hållning och så dära... Jag kan nog hitta ett lagom sätt om jag börjar gruppträna eller något... Hmm hoppas bara dem ser till att det inte blir för enformigt.. För jag tröttnar ju så lätt på samma.... Men tillbaka nu till filosofin... Jo jag funderar ju som sagt på om det är så positivt att inte förvänta sig något. När man ska iväg på fester eller andra bjudningar och så vidare... Jag brukar ju förvänta mig att något ska bli roligt eller tråkigt... Och gör ofta överdrivna drömmbilder av hur perfekt allt ska bli... Och blir det inte riktigt så blir jag irriterad och besviken. Och så tvätt om, om mina förväntningar varit negativa och istället blivit något riktigt roligt på stället. En kvinna har många gånger sagt till mig. Att det gäller att bara vara. Ta allt som det kommer och inte bry sig om varken dittan eller dattan. Det blir som det blir alltihop. Jag tycker det låter så tråkigt....Och har alltid stora förväntningar eller små planer på hur det ska bli vad som ska göras och sägas vid våra möten. Jag vill ta vara på tiden på ett bra sätt. Annars är ju risken att det blir jätte tråkigt. Men har börjat tänka... Hon kanske har rätt... Kanske ska jag sluta överälska och sluta förvänta mig ditt och datt... Blir ju ändå så lätt besviken. Kanske är det bättre att bara lära sig vara i allt. Då finns det inget att glädjas eller sörja över. Bara något att njuta i för stunden... Hmm... jag är inte helt hundra på vad jag tycker. Förväntningar kan väll vara bra ibland eller? Men för mycket är ju dåligt... Nej det betyder att ordet LAGOM är bäst... Det Svenska dumma påhittade ordet. Eller asså lagom är ju inte dumt. Inte om det gäller mat i alla fall.. Och en del annat. Men just nu är lagom en svår sak att ta på... Och då blir det dumt. Okej så tvätt dax om 30 min och sen da? Vad gör jag av resten av dagen? Just nu har jag ju inga förväntningar på dagen. Så nu kan dagen varken bli bra eller dåligt förens det överaskande händer något. En sak är i alla fall säkert. Jag tappade min sko nyss. HEJSVEJS!

Här kommer en trevlig låt på köpet... 

Hop nähäp. Det gick ju inte så jädra bra det heller... Ni som har läst mitt senaste blogginlägg fattar nog lite vad jag snackar om nu. Jag försökte ju rycka upp mig idag... Men tiden hos den där kuratorn gick inte som planerat... Jag blev förbannad och flydde. Jag slåss ju inte! Och hon skrämde mig. Jag behöver en kram inte någon som försöker dra ur mig saker jag inte vill snacka om. Jag sa ju tydligt att det är tankarna jag vill ha hjälp med, läkarna få ta det fysiska.. Inte hon! Så vad gör jag nu? Om ingen av dem jag satt min tro och tillit till vill förstå eller lyssna. Och jag inte vill behöva skrika,gråta eller skada mig själv för att folk ska inse allvaret. Så nu får jag väl hjälpa mig själv... Med en bättre lösning.. För min förra gick inte så bra ... Och att tala med folk gick ju inte det heller... Och så alladeles för en liten stund sedan såg jag ett program nyss som heter ''Svett och etikett'' på svt1. Ett program där en kille gör olika träningsformer under olika program och testar på bland annat löpning,yoga,bodybuilding och så vidare... I programmet får man också se lite ur hans vardag när han kämpar med nya dieter och träning och hans fru har också lite ord att tillföra... Dem verkar ha det så mysigt dem där två... Och träning är ju bra. Så jag börjar drömma. Drömma om allt jag drömt om så många gånger förut... Om att jag vill ta tag i både regelbunden meditation och träning. Gärna boxning. Och jag vill ha det så där mys-kul när jag bor med min kompis i framtiden. Vi kan träna ihop. Och jag kan lära mig stressa mindre för han ställer inga krav på mig! Hmm... Och när jag börjar träna på ex. den där boxningsklubben så kan jag lära mig bli lite tuffare och på köpet träffa nytt folk! Och lära känna dem! Sen måste jag börja hänga i kyrkan igen. Kanske bli Scoutledare igen för dagens odrägliga små skitar... Som man älskar i alla fall... Jag vill så mycket men är så fast just nu.. Fast i mitt dilemma. Och fan vad jag ältar! Och jag fortsätter då jag inte kan få ut det på någon!  Tänk vad ett kroppsligt fel kan ställa till det även i huvudet. Jag är arg och lätt irriterad på allt och alla hela tiden nu.Trots att dem inte är felet. Och det är mitt fel att jag inte vågar be om en kram. Det är mitt fel att jag inte lyckas dra upp mig själv helt. Det är mitt fel att jag väljer att sura i ett hörn i stället för att sträcka på mig. Det är mitt fel att jag hänger med axlarna framför spegeln. I stället för att stå uppsträckt. Så varför är jag arg på alla andra för da? Jag har väl bara inte fått dem svar jag vill ha. Och folk vill dra i saker jag inte riktigt orkar slita med nu. För det känns för privat. Tycker det kan stanna mellan 4 ögon inte 100 till.... 

Vissa saker vill jag inte prata om med allt och alla! 

Det är nog som både Karin och Elsa säger. Karin säger att jag har svårt att se saker ur andras ögon och perspektiv. Tja inte som i att jag inte bryr mig om andra. För det gör jag annars hade jag väl inte viljat rädda världen eller blivit sur på mig själv när jag gick förbi en hemlös senast utan att hjälpa den på något vis... Men av den anledningen att jag inte kan eller vill se en annan väg en min egen. Har jag en slags bild av en lösning så ska det vara det svar jag får av andra. Annars litar jag inte på dem. För deras ider kan inte funka... Det är väl så jag omedvetet tänker ibland när jag ofta är skäptisk. För att det känns lustigt för mig. Och det är precis som sak Elsa säga för hon säger att. Vi människor vill att saker ska vara på ett visst sätt och säger vi en sak så vill vi ha ett visst svar. Om vi får ett svar eller en reaktion vi inte tänkt oss blir vi besvikna. Och det stämmer nog. Säger jag att jag älskar någon vill jag att den ska säga att den älskar mig tillbaks. Men jag kan ju inte bestämma över någon annans känslor. Och säger jag att jag vill ha hjälp med en sak och folk tror att mitt problem finns i något annat så blir jag sur och tänker att människan är dum i huvudet och inte fattar någonting. Kom just på att det båda säger är samma sak fast med olika ord och sätt och framföra det. 

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Så tjejen vad är nu planen? 

1. Ring imorgon och fråga läkaren om du kan höja dosen av medecinen. 

2. Ta tag i och meditera någon jävla gång! Mins en gång om dagen annars blir det Skalmanklocka på det hela!

3. Träna försök börja smått igen. Ge dig ut trots dina tvivel.

4. Våga be om en kram lite oftare. Även om du inte har någon på skolan du känner är någon du är så tight med

att du vill be om en kram. Folk är snälla här så dem tackar nog inte nej! Och det är nog mest du som tycker det känns

lustigt och underligt att be om en son sak som kommer naturligt och självklart i vanliga fall utan ord.

5. Tänk inte så mycket... Men hur ska vi undvika att tänka? Ta reda på hur! 

6. En dag i taget. Men nu med ett litet mål om dagen.

7. Ge dig själv belönningar. Kom på vad?!

8. Lär dig äta sakta för i helvete! Eftersom det inte funkade att skriva det på händerna så får du la glo på andra i smyg och äta i deras takt?

9. Börja skriva i ''Bra idag'' boken igen.

10. Inte för stora steg nu... Och skriv inga mer punkter. Du blir bara stressad då!

Så nu försöker vi igen. Ny dag imorgon nytt försök imorgon. Vi ger inte upp ännu. Vi kämpar på oavsätt om det är med hjälp från folk du tycker om eller inte!  Du måste ju ändå lära dig växa upp och klara dig på egen hand. Så varför inte känslomässigt också!?

Jag skulle inte bli förvånad om någon läser detta och ger mig en örfil... För fy vad pessimistik jag varit dem senaste veckorna fy och skam på mig!

Så nu ska jag vara ärlig mot både er och mig själv. Livet suger bara så ni vet! Det suger för att jag tappat kontrollen. Det ordnar sig jag vet... Men när?! Jag är utmattad... Jag var glad och hade en fixad framtid framför mig. Och sen blev jag stressad och sen kolappsade magen och jag gick i 6 veckor utan att våga söka hjälp. När jag väl sökte hjälp sket sig hela den dagen. Sen fick jag vård. Och fick någon medicin jag är osäker på om den faktiskt gör någon nytta eller ej. Men fortsätter att ge den tid. Om inte får jag gå ett tag till innan jag kan utreda mig ordentligen hemma... Men fram tills dess är det jobbigt att inte känna att man kan ha kul och leva livet tillsammans med andra. Speciellt nu i slutet då massa avslutningsfester och annat sker... Det fysiska har fått mig att gå ner mig psykiskt... Gjort mig fruktansvärt lätt irriterad och oroad för framtiden och livet. JAG HATAR OKONTROLL! Jag är rädd för att jag fräser mot dem människor jag egentligen tycker om och att jag börjat gömma mig från folk. Det måste sluta. Jag vill ju umgås och ha kul med folk. Men jag är deppig och trött och irriterad. Och vet inte vad jag ska tänka eller göra riktigt för får jag upp humöret en stund så drar jag ganska snart ner igen av magsmärta eller annat. Nu vill jag bara sluta skolan. Inte för att jag ogillar skolan. Men för att jag inte längre ger så mycket... Och för jag vill hem och få vård... Om inte medicinen mirakulöst börjar hjälpa snart! Och så fort jag fått vård ska jag i så fall flytta. Flytta för att börja om.. För och slippa krav. Och bara få vara. Och ha något eget tillsammans med en person som är min bästa vän och den som stöttar mig i vått och tort. Trots att han driver mig till vansinne väldigt ofta så kan jag inte leva utan den killen. Och helt ärligt så även om jag bara varit i den lägenheten en gång tidigare. Så saknar jag stället det var något jag gilade med att vara där. Känns som jag saknar mitt hem. Och tänker på det stället. Hemma hemma är också bra. Men vill bli vuxen på heltid. Och fixa mig ett jobb och ta tag i saker. Och testa mina vingar. Och allt det skulle jag göra... Men nu är jag osäker.... Om inte kroppen fixar sig om inte mitt humör stabiliseras så kommer jag gå under. Och ärligt talat så känns det som jag snart skulle behöva en terapeft. För fy fan vad jag vill skrika och gråta ut. Jag gråter för visso redan var och varanan dag men då jag tycker det är onödiga tårar förvandlar jag det till ilska i stället. Jag hade släppt taget om en tjej som högg mig i hjärtat. Men nu när jag ser henne har jag plötsligt återfått känslan av att jag vill slå... Men jag är ju inte en son människa som slåss och jag hade ju förlåtit henne.... Så vad är det för fel?! Jag vill andas och jag vill få stanna i någons trygga famn i en evighet. Men det känns inte som att någon riktigt har tid eller ork att lyssna eller hålla om mig. Och jag vill inte att dem ska slösa sin energi på mig. För jag tycker själv att det här är ganska löjligt. Det är ju bara att rycka upp sig. Finns inget problem som inte kan lösas. Och saker kunde ha varit värre. Men ändå skakar mina nävar och tårar faller från mina kinder. Nu skriver jag äntligen av mig lite. Även om det inte finns något specifikt att ta på... Eftersom allt känns så lulligt på något sätt. Jag höll hela världen i min hand för en kort stund. Men nu orkar jag inte ens göra läxorna. Och fnyser åt det mesta.... Jag vill massa men orkar inget. Jag vill bara få ha kul igen hänga med folk... Jag försöker andas.... Försöker inte bli hysterisk men för en stund sen satt jag med en kniv i handen och var förbannad på ett dött ting. Och det är inte smart att hålla i en sylvass kniv när man är arg. För jag tappade kontrollen. Jag slog drastiskt med kniven på burken och höll handen hårt om skaftet. Men burken gick inte sönder. Men kniven slant och den hade kunnat slinta ner på min hud och skadat mig allvarligt. Samtidigt som jag försökte låta trevlig på sms då den vän jag tänkt flytta ihop med skrev att han var på Ikea och fick ideer om möbler. Sen kom tårarna... Nu hade jag nog gått igenom alla känslor man kan på en ända dag. Jag har till och med varit avundsjuk och glad... Men det var i morse det. Så nu har jag skrivit lite. Även om jag knappt mins vad jag just har skrivit. Något om känslor i alla fall det är allt jag vet. Och mina hårda hjärtslag i bröstkorgen har börjat gå ner till rellativt normal andning. Jag har fått i mig lite mat och vatten. Och utanför mitt fönster lyser trädens blad grönt imot den blåa himelska bakgrunden. Jag försöker att le. Även om inte riktigt mungiporna vill det. Jag försöker tänka bättre. En dag i taget. Men det där med en dag i taget har jag ju tänkt flera veckor nu. Men man blir ändå trött när ena dagen är okej och nästa dag ganska deppig. Jag vill kunna gå imon och när folk frågar hur jag mår. Vill jag ärligt kunna säga utan att ljuga att jag mår bra. För nu har jag hoppat mellan att säga jag mår skit eller jag mår bra. Fast jag nog alltid mått ganska skit. Men folk har inte tid och lyssna folk vill egentligen inte ens veta. För det är en fråga man ställer utan mening. Det spelar liksom ingen roll att jag ifrågasätter den. För det bara är som det är. Gud var är du när jag behöver dig som mest? Och varför är jag inte tillräckligt stark för att klara mig igenom mina tankar och känslor på egen hand? Jag är ju vuxen jag ska inte behöva ha en förebild och trygg person i min närhet varje sekund. Jag vill vara stark. Inte gråta. Inte skrika... Inte knyta näven. Jag vill ha öppna välkommnande händer och jag vill le och skratta. Snälla ge mig kontroll så jag vågar drömma igen... 

Först innan jag ska tala om det som kan få dig att antingen bara känna igen mig i det jag säger. Eller börja förstå och lära känna mig lite bättre. Så vill jag bara utrycka min stolthet över mig själv idag. Jag gjorde det.. Jag stack in på Apoteket och fick hjälp där att hitta medecin mot mina magproblem. Och sen var jag så stolt att jag också vågade ringa vårdupplyssningen 1177 när jag hade kommit hem. Så imon ska jag hem och där byta både vårdcentral och läkare och beställa tid för lite bättre utredning. Jag blir ej förvånad fall jag har rätt om mina misstankar. Jag har ju verkligen nästan alla symtom för IBS!   Nåja det var det! Nu till det riktiga ämnet.

Jo så här är det. Jag är en kreativ människa och råkade genom en länk på Facebook hitta något som var typiskt för kreativa människor och till min stora förvåning stämde typ allt in på mig! Sätten jag ser saker på saker jag gör och saker jag inte gör...  Så här är länken kolla gärna den! : http://justsomething.co/22-things-creative-people-do-differently-than-the-rest/ Sen ska jag tala om varför jag känner igen mig. Oavsätt om du är intresserad eller ej! För ni som vill förstå mig bättre läs detta. Detta är bra. Om ni inte redan vet detta om mig!

Här har jag översatt och satt förklaringar på just det du kollat på på länken: 

Den kreativa människan:

1. Blir inspererad vid de minst väntade ögonblicken.

Ofta känns det som att när jag söker insperation hittar jag den inte.

Men vips plötsligt när jag är ute och går eller något helt annat

så kommer jag på en genial ide.

2. Dagdrömmer mycket

Tja ni som känner mig vet hur ofta jag är i tankar.

Och många gånger när jag tänker så är jag också

ofta i drömmarnas värld. Där jag ofta skapar 

scenarion och situationer.

3. Blir lätt uttråkad

Hela tiden! Är så sjukt lätt utråkad!

Finns det inget att göra och jag ej 

kommer på något kul får jag fnatt!

4. Dem tittar på världen med ett barns ögon.

Jag vet inte riktigt hur ett barn ser på världen.

Men jag vet att jag kan komma på flummiga

ideer och vilja kasa ner för en backe på olika sätt.

Jag springer och skuttar ofta ner för trappor, och 

jag gör ofta om saker till vad de skulle kunna

användas som. Ex: En sten som är formad på

ett visst sätt som jag tänker aha. En skön fotölj!

5. Dem kommer misslyckas och du kan vara säker på att dem kommer försöka igen!

Jag misslyckas ofta. Men jag är också envis så har jag besämt mig för något så

blir det så. Spelar ingen roll hur många gånger jag behöver börja om jag kommer

försöka igen och igen tills jag har lyckats med det jag vill framnå.

6. Folk talar om för dem att skaffa ett riktigt jobb.

Eftersom jag inte har det som yrke. Så har jag inte 

hört det så  ofta. Men visst vet jag om normen för det

och visst önskar väl vissa att jag skulle varit intresserad 

av något helt annat.

7. Dem kommer följa sina hjärtan även om deras tankar går åt annat håll.

Tja. Innan jag lärde mig att lyssna på mitt hjärta tvingade jag mina tankar

att se på saker som alla andra tyckte och sa åt mig att jag skulle göra

angående olika val i livet. Men idag vet jag bättre så idag följer jag hjärtat mer.

Och nog alltid lite i smyg försökt följa mitt hjärta utan att någon märker det.

Jag skapar egna metoder för att få min vilja igen. Utan att det märks att jag gjort det.

8. Dem går förlorade i tiden

När jag har något pågång som jag är inne i. Så glömmer jag bort allt.

Jag glömmer vad timmarna är jag glömmer bort att äta och sova och så vidare.

9. Dem jobbar när du sover och sover när du jobbar.

Tja eftersom jag går i skola och sen lär ha jobb så

är jag uppe som alla andra. Men ibland sitter jag uppe

sent på nätterna och är kreativ. Jag är oftast mest

ide sam och kreativ på kvällarna. Så tyvärr drabbar

det ibland min sömnrytm.

10. Där många ser en svårighet ser dem en möjlighet

Tja, folk säger det går inte rädda världen. Jag tror det ändå.

Folk säger mycket om många saker. Ändå vill jag ofta

hitta en lösning även om den inte alltid är logisk.

Så ja, jag försöker ofta finna en lösning där andra

ser problem. Jag har inte alltid bra lösningar men 

jag ser i alla fall en positiv möjlighet.

11. Dem faller i kärlek till sitt konstverk och hatar det dagen efter.

Haha händer väldigt ofta. Kan titta på en tavla och vara nöjd. Tar upp

den dan efter eller bara några timmar efter och börjar hitta massa fel 

på den som jag ogillar och avskyr.

12. Dem hatar vad dem skapat och älskar det efter 12 timmar.

Det här händer också ibland. Att jag skapar något och ogillar det.

Och sen kommer alla andra och ser något bra i tavlan och så 

börjar jag vrida på huvudet och märker att dem nog har rätt.

Tavlan är ganska fin trots allt. Och sen börjar jag gilla den så

pass att den blir ett minne bland favoriter.

13. Dem är ödmjuka och stolta samtidigt.

Ja jag är väldigt stolt över att få göra saker.

Och om folk vill lära sig av mig och så vidare.

Jag vill lära ut och även bli lärd då och jag

gillar om folk vill ha

min hjälp eller få något gjort så ställer jag ofta 

upp. Ofta oavsätt vad det är.

14. Dem letar alltid efter nya sätt att uttrycka sig.

Joda. Får man en tanke och ide så vill man få den utryckt.

Och sen försöker man få fram vissa budskap med olika metoder.

Så man tästar nya hela tin och ser vad som får bäst respons.

15. Dem sjuter upp saker in i det sista.

Får jag en kreativ uppgift så kan det bli så att

jag sjuter upp saker. Och jobbar ända

in i slutet. Fin sjusterar och så vidare.

Ofta sker 85-90% av arbetet bara timmarna

innan det ska vara klart. Konst är ganska

motsatt till läxor och andra uppgifter. Hehe.

16. Dem ser andra sidan av myntet.

Jag kan vrida och vända på saker rätt mycket.

I allt jag gör och tänker på. Ser allt på olika sätt.

Fram och tillbaka upp och ner och så vidare.

17. Dem gillar inte regler.

Jag gillar att lära mig tekniker

och stilar. Men jag ogillar att ha

strika regler. När jag väl ska skapa

så vill jag vara fri att göra som jag vill.

Jag kan gå med på att göra en viss strikt sak 

ibland. Men inte hela tiden. Då bryter jag undan, 

när jag tröttnat och kör min egen stil och grej.

18. Dem är dåliga på matte.

Jag både hatar och suger på matte! 

Jag är dåligare en vad folk är i åk 6 säkert! 

Jag är så dålig och avskyr matte så himla mycket!

(Dock visste jag inte innan att det har något att göra

med att man är en kreativ person. Trode bara jag

hade haft dåliga lärare...)

19. Dem är duktiga på att observera saker

När jag är hos folk och folk snackar på om

saker så kan jag lätt flyga iväg och titta

mig omkring nyfiket och lägga märke 

till detaljer på deras saker eller på 

människan jag talar med. 

Ibland skäms jag för att jag inte behåller

fokuset på personen som talar med mig.

20. Dem skapar alltid nya upplevelser

Jag är inte den som tar tag i och ger mig ut på äventyr. 

Men jag försöker och jag önskar jag gjorde det mer.

För jag vill uppleva nya saker. Lära mig av dem och lära

mig om livet. Även dem tråkiga sakerna har något att

bidra med. Så är tacksam för alla tråkiga studiebesök

man haft under alla skolår.

21. Dem gör om alltihop igen

Jag vet inte hur ofta jag har förstört saker. För att göra om det igen för att

något blev dåligt. Det spelar ingen roll hur långt jag kommit jag kan förstöra det

när som helst för att göra om precis alltihop och flera gånger om.

22. Dem älskar.

På länkens beskivningen står det här att dem älskar allt... Livet,människor,känslor och så vidare...

Och tja jag är väl som alla andra har mina dåliga stunder. Men när jag har mina bra stunder kan jag ofta

sätta mig ner någonstanns titta genom ett fönster eller luta mig mot en vägg utomhus en solig dag och bara le och älska allt. Alla människor allt liv allt! Prisa en Gud jag tvivlar på emellanåt och så vidare... Säga hej till alla jag möter. 

Tja. Men det här med att älska känns som en grej alla människor gör ibland...

..................................................
..................................................
.....................................

Så nu vet du kanske lite mer om mig som du inte visste förut. :) Kul grej ändå :P

När får jag en lista över dig da? :P Föresten det vore roligt att verkligen i alla fall för sin 

egen del att skiva vem man är hur man tänker och ser på saker. Försöka förstå vem man är

bättre och förstå hur man själv tänker och så att andra kan förstå hur man fungerarar.

En son lista har jag viljat ha på många människor jag mött genom livet. För ibland

förstår jag inte hur dem tänker och er på saker. Vissa saker ur ett perspektiv jag ej förstår.

Men är människor jag ändå gillar så dem vill jag förstå bättre. Det tar en evighet utan

en son där finulig lista. Men då sona listor inte finns så är det bara att göra arbetet.

Först innan jag ska tala om det som kan få dig att antingen bara känna igen mig i det jag säger. Eller börja förstå och lära känna mig lite bättre. Så vill jag bara utrycka min stolthet över mig själv idag. Jag gjorde det.. Jag stack in på Apoteket och fick hjälp där att hitta medecin mot mina magproblem. Och sen var jag så stolt att jag också vågade ringa vårdupplyssningen 1177 när jag hade kommit hem. Så imon ska jag hem och där byta både vårdcentral och läkare och beställa tid för lite bättre utredning. Jag blir ej förvånad fall jag har rätt om mina misstankar. Jag har ju verkligen nästan alla symtom för IBS!   Nåja det var det! Nu till det riktiga ämnet.

Jo så här är det. Jag är en kreativ människa och råkade genom en länk på Facebook hitta något som var typiskt för kreativa människor och till min stora förvåning stämde typ allt in på mig! Sätten jag ser saker på saker jag gör och saker jag inte gör...  Så här är länken kolla gärna den! : http://justsomething.co/22-things-creative-people-do-differently-than-the-rest/ Sen ska jag tala om varför jag känner igen mig. Oavsätt om du är intresserad eller ej! För ni som vill förstå mig bättre läs detta. Detta är bra. Om ni inte redan vet detta om mig!

Här har jag översatt och satt förklaringar på just det du kollat på på länken: 

Den kreativa människan:

1. Blir inspererad vid de minst väntade ögonblicken.

Ofta känns det som att när jag söker insperation hittar jag den inte.

Men vips plötsligt när jag är ute och går eller något helt annat

så kommer jag på en genial ide.

2. Dagdrömmer mycket

Tja ni som känner mig vet hur ofta jag är i tankar.

Och många gånger när jag tänker så är jag också

ofta i drömmarnas värld. Där jag ofta skapar 

scenarion och situationer.

3. Blir lätt uttråkad

Hela tiden! Är så sjukt lätt utråkad!

Finns det inget att göra och jag ej 

kommer på något kul får jag fnatt!

4. Dem tittar på världen med ett barns ögon.

Jag vet inte riktigt hur ett barn ser på världen.

Men jag vet att jag kan komma på flummiga

ideer och vilja kasa ner för en backe på olika sätt.

Jag springer och skuttar ofta ner för trappor, och 

jag gör ofta om saker till vad de skulle kunna

användas som. Ex: En sten som är formad på

ett visst sätt som jag tänker aha. En skön fotölj!

5. Dem kommer misslyckas och du kan vara säker på att dem kommer försöka igen!

Jag misslyckas ofta. Men jag är också envis så har jag besämt mig för något så

blir det så. Spelar ingen roll hur många gånger jag behöver börja om jag kommer

försöka igen och igen tills jag har lyckats med det jag vill framnå.

6. Folk talar om för dem att skaffa ett riktigt jobb.

Eftersom jag inte har det som yrke. Så har jag inte 

hört det så  ofta. Men visst vet jag om normen för det

och visst önskar väl vissa att jag skulle varit intresserad 

av något helt annat.

7. Dem kommer följa sina hjärtan även om deras tankar går åt annat håll.

Tja. Innan jag lärde mig att lyssna på mitt hjärta tvingade jag mina tankar

att se på saker som alla andra tyckte och sa åt mig att jag skulle göra

angående olika val i livet. Men idag vet jag bättre så idag följer jag hjärtat mer.

Och nog alltid lite i smyg försökt följa mitt hjärta utan att någon märker det.

Jag skapar egna metoder för att få min vilja igen. Utan att det märks att jag gjort det.

8. Dem går förlorade i tiden

När jag har något pågång som jag är inne i. Så glömmer jag bort allt.

Jag glömmer vad timmarna är jag glömmer bort att äta och sova och så vidare.

9. Dem jobbar när du sover och sover när du jobbar.

Tja eftersom jag går i skola och sen lär ha jobb så

är jag uppe som alla andra. Men ibland sitter jag uppe

sent på nätterna och är kreativ. Jag är oftast mest

ide sam och kreativ på kvällarna. Så tyvärr drabbar

det ibland min sömnrytm.

10. Där många ser en svårighet ser dem en möjlighet

Tja, folk säger det går inte rädda världen. Jag tror det ändå.

Folk säger mycket om många saker. Ändå vill jag ofta

hitta en lösning även om den inte alltid är logisk.

Så ja, jag försöker ofta finna en lösning där andra

ser problem. Jag har inte alltid bra lösningar men 

jag ser i alla fall en positiv möjlighet.

11. Dem faller i kärlek till sitt konstverk och hatar det dagen efter.

Haha händer väldigt ofta. Kan titta på en tavla och vara nöjd. Tar upp

den dan efter eller bara några timmar efter och börjar hitta massa fel 

på den som jag ogillar och avskyr.

12. Dem hatar vad dem skapat och älskar det efter 12 timmar.

Det här händer också ibland. Att jag skapar något och ogillar det.

Och sen kommer alla andra och ser något bra i tavlan och så 

börjar jag vrida på huvudet och märker att dem nog har rätt.

Tavlan är ganska fin trots allt. Och sen börjar jag gilla den så

pass att den blir ett minne bland favoriter.

13. Dem är ödmjuka och stolta samtidigt.

Ja jag är väldigt stolt över att få göra saker.

Och om folk vill lära sig av mig och så vidare.

Jag vill lära ut och även bli lärd då och jag

gillar om folk vill ha

min hjälp eller få något gjort så ställer jag ofta 

upp. Ofta oavsätt vad det är.

14. Dem letar alltid efter nya sätt att uttrycka sig.

Joda. Får man en tanke och ide så vill man få den utryckt.

Och sen försöker man få fram vissa budskap med olika metoder.

Så man tästar nya hela tin och ser vad som får bäst respons.

15. Dem sjuter upp saker in i det sista.

Får jag en kreativ uppgift så kan det bli så att

jag sjuter upp saker. Och jobbar ända

in i slutet. Fin sjusterar och så vidare.

Ofta sker 85-90% av arbetet bara timmarna

innan det ska vara klart. Konst är ganska

motsatt till läxor och andra uppgifter. Hehe.

16. Dem ser andra sidan av myntet.

Jag kan vrida och vända på saker rätt mycket.

I allt jag gör och tänker på. Ser allt på olika sätt.

Fram och tillbaka upp och ner och så vidare.

17. Dem gillar inte regler.

Jag gillar att lära mig tekniker

och stilar. Men jag ogillar att ha

strika regler. När jag väl ska skapa

så vill jag vara fri att göra som jag vill.

Jag kan gå med på att göra en viss strikt sak 

ibland. Men inte hela tiden. Då bryter jag undan, 

när jag tröttnat och kör min egen stil och grej.

18. Dem är dåliga på matte.

Jag både hatar och suger på matte! 

Jag är dåligare en vad folk är i åk 6 säkert! 

Jag är så dålig och avskyr matte så himla mycket!

(Dock visste jag inte innan att det har något att göra

med att man är en kreativ person. Trode bara jag

hade haft dåliga lärare...)

19. Dem är duktiga på att observera saker

När jag är hos folk och folk snackar på om

saker så kan jag lätt flyga iväg och titta

mig omkring nyfiket och lägga märke 

till detaljer på deras saker eller på 

människan jag talar med. 

Ibland skäms jag för att jag inte behåller

fokuset på personen som talar med mig.

20. Dem skapar alltid nya upplevelser

Jag är inte den som tar tag i och ger mig ut på äventyr. 

Men jag försöker och jag önskar jag gjorde det mer.

För jag vill uppleva nya saker. Lära mig av dem och lära

mig om livet. Även dem tråkiga sakerna har något att

bidra med. Så är tacksam för alla tråkiga studiebesök

man haft under alla skolår.

21. Dem gör om alltihop igen

Jag vet inte hur ofta jag har förstört saker. För att göra om det igen för att

något blev dåligt. Det spelar ingen roll hur långt jag kommit jag kan förstöra det

när som helst för att göra om precis alltihop och flera gånger om.

22. Dem älskar.

På länkens beskivningen står det här att dem älskar allt... Livet,människor,känslor och så vidare...

Och tja jag är väl som alla andra har mina dåliga stunder. Men när jag har mina bra stunder kan jag ofta

sätta mig ner någonstanns titta genom ett fönster eller luta mig mot en vägg utomhus en solig dag och bara le och älska allt. Alla människor allt liv allt! Prisa en Gud jag tvivlar på emellanåt och så vidare... Säga hej till alla jag möter. 

Tja. Men det här med att älska känns som en grej alla människor gör ibland...

..................................................
..................................................
.....................................

Så nu vet du kanske lite mer om mig som du inte visste förut. :) Kul grej ändå :P

När får jag en lista över dig da? :P Föresten det vore roligt att verkligen i alla fall för sin 

egen del att skiva vem man är hur man tänker och ser på saker. Försöka förstå vem man är

bättre och förstå hur man själv tänker och så att andra kan förstå hur man fungerarar.

En son lista har jag viljat ha på många människor jag mött genom livet. För ibland

förstår jag inte hur dem tänker och er på saker. Vissa saker ur ett perspektiv jag ej förstår.

Men är människor jag ändå gillar så dem vill jag förstå bättre. Det tar en evighet utan

en son där finulig lista. Men då sona listor inte finns så är det bara att göra arbetet.

Den här veckan har varit kass. Magen sabbar mitt liv. Och jag har snart gått igenom alla känslor man kan känna. Jag har varit arg,förbannad,irriterad,ledsen,flummig,överglad,lu
gn,harmonisk,genant,livrädd och framför allt trött... Fruktansvärt trött.

Jag är rädd... Det är därför jag undviker doktorer. Men det finns anledningar till att jag är rädd. Och jag vet så väl att ska jag bli frisk måste jag övervinna rädslan igen och igen...Tills det inte längre är skrämmande. För just nu har jag försökt sätta diagnos på mig själv genom Googles hjälp. Och tagit reda på nummer till olika vårdhjälp saker... Men aldrig ringt. För jag tänkter hela tiden: 

-Äshe det kan jag göra imon i stället.

-Fast det blir nog bättre snart.

-Det finns dem som behöver vården bättre nu en mig.

-Jag vet inte vad jag ska säga när jag kommer dit.

-Det är säkert en son där läkare man inte kan kommunisera med

-Det kanske är en son läkare som sätter fel diagnos och medecin på en

och då blir det ju bara värre. Äshe jag ser till och självläka i stället.

Dessutom har jag växt upp med att doktorn ska man undvika tills man ligger på marken och krälar...

Det är bara så det är, man går till skola/jobb även om man nog är så pass sjuk att man borde vara hemma.

Jag mins sist jag var hos doktorn. Eller rättare sagt från då jag var 17 år och låg inne på sjukhuset under några dygn.

Jag mins skriken, det gnälliga tanten, mina rädda tårar i panik, den läskiga tavlan, den hånskrattande doktorn som inte förstod, dem konstiga utrycken, dem oförstående sjuksköterskorna, svälten och den äkliga doften som jag fortfarande hade med mig när jag kom hem i säkert en vecka... Sjukhusdoften...

Men äventyret där var inte bara läskigt och obehagligt det var också spännade. Jag mins den tatuerade killen som fråga om jag skulle kunna äta en pizza när jag fastade, jag mins tjejen som var praktikant och hade gamla ärr på armen från att hon skärt sig själv. Jag mins den lilla nykelringsnallen och vykortet jag fick från en jag inte trode brydde sig så otroligt mycket. Jag mins samtalet med min vän den dag jag skulle åka hem och hur glada vi var av att höra från varandra. Jag mins dem båda kvinnorna som hann bli mina rumskamrater... Kvinnan som operat bort sitt ena bröst och hur underligt jag tyckte det såg ut. Jag mins kvinnan som kom in med stora magsmärtor som jag vågade hälsa på och som jag sedan ibland samtalade lite med. Jag mins den snygga doktorn, och jag mins den första kvinnliga doktorn. Hon log alltid när hon såg mig. Och jag mins den duktiga läkaren som gjorde ett ingrepp på mig. Jag mins hur tacksam jag var för att mamma varje dag kom och hälsade på mig. 

Vissa saker även med andra doktorbesök har varit jobbiga. Andra helt okej. Men jag undrar så, varför kan aldrig doktorerna vara så snälla och folkförstående som dem är på TV?

Och varför låter jag något tillfälligt dåligt besök som ändå räddar och gör mig frisk till något farligt och skrämmande i mitt minne? Jag borde ju vara tacksam inte rädd...

Idag har jag gått igenom många tankar. Och har försökt bestämma mig för en dag då jag verkligen ska ta och lyfta luren och be om hjälp på ett eller annat sätt. Jag har varit nära på att gråta och falla ihop flera gånger idag. Men många gånger idag även sätt och njutit av allt det vackra även saker jag inte sätt som vackert innnan. Jag har känt gräset genom mina fingrar, jag har känt den varmande solen. Jag har smsat med en kvinna jag älskar och ofta ser upp till. Och tänkt efter... Hur farligt är egentligen det jag är rädd för? Hur blir man orädd? Och varför är allt så upp och ner vänt? 

Varför är jag rädd för det ofarliga och orädd för det farliga? 

-------------------------------------------------------------------------------------------

SMS KONVERSATIONEN:

Jag: En gång frågade jag dej vad du är rädd för.

Du sa att du inte var rädd för något.

Och nu undrar jag hur blir man orädd?

Jag försjuter samtal till läkare var dag och säger jag tar det imon.

Det är säkert bättre snart... Jag vet att väntar man för länge så 

blir det ofta värre en vad det blivit om man hade gått tidigare. 

Läkare ska hjälpa inte skada. Jag vet det men känner mig ändå

alltid skadad när jag går därifrån. Jag är trött på att vara en fegis.

Elsa: Mycket har med ålder att göra. Jag har ju haft drygt trettio år

extra att träna på. Ju äldre jag blir, destå mindre rädsla.

Allt som händer är en del av livet. Ibland får jag acceptera saker utan 

att förstå och ibland kan jag förstå fast jag inte behöver acceptera.

Jag: Jag borde vara rädd för elstötarna i väggutagen men det är

jag inte ett dugg rädd för. I stället är jag rädd för det ofarliga och

goda som ska vara till hjälp.

Elsa: Rädd för levande varelser men inte för saker...

---------------------------------------------------------------------------------------------

Och där stannade jag till... Och tänkte. Hon har ju rätt. Jag är orädd

för många saker. Men jag är livrädd för många människor och vad dem 

kan och har gjort mot mig genom mitt liv. Dem som sabbar ens självkänsla,

dem som sårar och sviker, dem som kan slå mig och dem som kan lämna

mig. Det är människorna som skapar mina rädslor...

Det är som med körkortet... Jag var inte rädd för min bil eller andras bilar

jag var inte rädd för vägen. Jag blev bara rädd för allt det där för att jag kände

mig nertryckt av dem som skulle vara mina så kallade ''pedagogiska lärare''

dem fick mig att tro att jag var oduglig alltså farlig. Och det var också då 

jag blev en fara... Sen fick jag en bra pedagog och jag blev genast mycket

bättre på att köra. Men insåg efter ett misslyckande som inte fick ske. 

Att jag hade försökt ta ett körkort jag aldrig velat ha. Jag försökte göra 

något för alla andras skull för dem ville det. Dem ville mig väl jag vet. 

Men det blev ändå fel för det skadade mig och jag kände jag hade krav 

på mig av något jag var totalt ointresserad av. Nu väntar jag på att jag ska

vilja ta körkotet fast för att jag ser mening i det och vill det. Den där olyckan

lärde mig att göra saker för min skull. Och jag började drömma stort. 

Jag var glad och livet flöt på. Jag har många framtidsplaner och jag gör som jag vill. 

Även om många av mina släktingar inte tycker om alla mina planer.

Dem skulle nog avsky ännu mer om dem visste allt jag tänkte 

och drömde och planerar i mitt huvud ibland. 

Men jag har börjat tycka att en del borde kliva ur sin fyrkantiga box 

och bli mer öppna.

Hur som helst drömmarna var många och stora. Och är egentligen fortfarande.

Men varje gång magen kronglar är det långvarigt och jag är la själv

ofta anledningen... För varje gång jag stressat upp mig har det hänt något...

Något negativt... Så nu känner mig fast. Vågar inte ge mig ut, vågar inte ha kul.

Är fast och slutar drömma och slutar hoppas... Så ja jag måste få ett slut.

Lära mig att undvika stress till bästa möjliga nivå och komma på varför 

min mage är så känslig och varför alltid den drabbas när jag blir sjuk.

Jag hade hellre haft en ständig knäskada eller vara förkyld ofta.. Hellre det

en den här jävla magen! VAD FAN HAR JAG GJORT DIG! DU ÄR EN DEL

AV MIG DU SKA GILLA MIG, VI SKA GILLA VARANDRA! VARFÖR!?!?!?

Låt mig få leva jag började ju tro på livet för en gångs skull på riktigt!

Så ja det finns bara en utväg. Möt rädslan och gå till doktorn och få hjälp

och laga magen och sen blir livet mitt igen och jag kan hålla den i min hand 

utan att den rinner ut som sand mellan fingrarna...

En hälsning till Gud:

Gud om du älskar mig. Så hjälp mig nu!

Jag vet att jag inte varit den bästa.

Jag vet att jag sällan tänker på dig nu för tiden.

Men tro mig, jag har inte glömt dig.

Jag har bara haft ett bra liv.

Och liksom inte haft så många som 

kan hjälpa mig tala om dig.

Och jag försöker ta upp dig igen. 

Jag vet att jag måste.

För jag mår bra av dig.

Oavsätt om du finns 

eller om du inte finns. 

För du är fin.

Om du så bara är en illusion.

Du gör mig glad.

Du gör mig varm.

Och om himlen finns. 

Så vill jag förtjäna en plats där.

Som vanligt! Vad är det min kropp försöker säga mig varje gång magen strular? Vi har inte varit överenns på jag vet inte hur många år. Och jag tänkte diagnosera mig själv med IBS så det så... Har ju nästan alla symtom för det... Hur som helst får en kronglade mage en att gå ner i varv och ger en då tid att tänka lite mer en vanligt. För vad ska man annars göra när man knappt vågar ge sig ut till folk man vill träffa? Jag la mig i sängen nyss musiken spelades från mina högtalare och jag låg och tittade upp och ner mot mitt ihop packade rum och min något tomma anslagstavla där nu ändast en almenacka hänger. Jag är för tidigt jag vet... Men något i mig är så sjukt redo för att göra den resa jag är livrädd för... Jag vill verkligen ifrån den här stan nu och flytta ihop och börja ett annat nytt och vuxnare liv tillsammans med en kompis, hitta ett jobb och sen kanske flytta igen? Staden här hemma har inget att ge. Jag längtade hem från skolan men nu när jag är hemma inser jag ganska fort att även om mitt hem alltid är en trygg skön plats så är jag färdig här. Och staden håller ju på att förfalla.. Politikerna lyssnar inte på vad folket vill och folk som inte ens bor i staden ogillar stället av olika anledningar... Och vad angår mina vänner så värkar många av dem också fly från staden. På grund av kärlek, nya äventyr eller jobb... Och allt annat man nu kan tänkas byta stad för. Och dem som är kvar lever sina liv. Vi är vuxna nu och en del av mina vänner har börjat få barn. Shit jag känner mig gammal!!! Och ser inte framimot när tjatet kommer från mina släktingar och familj att det snart är dax att skaffa barn och ge dem ett barnbarn eller kanske två...

Jag har insätt hur olika jag börjat bli mina släcktingar. Dem känns plötsligt så gamalmodiga och fyrkantiga...

Och jag går nästan emot dem på alla sätt och vis. Eller i alla fall vill... Men vågar inte tala högt om det och hittar aldrig rätt ord för det heller... Jag är ingen talare jag är en skrivare och tänkare. Så är det bara... Men jag är nog inte dem som vill skapa det liv alla tycker man bör och ska... Bli den hedliga svennen med vanlig familj och fint jobb och allt vad man ska ha... Jag vill spräcka bubblan.. Men om jag feger ur så kommer jag troligen ändå hamna i den vanliga bubblan som alla verkar vilja. Men jag vill leva mitt liv och inte lyssna på vad andra vill... Min farmor sa senast igår att hon inte gillade att jag skulle flytta och ville ha mig i staden. Och jag tänkte... MEN JAG ÖVERGER JU INGEN! Och hur ofta träffar jag dem da?! Och jag inbillar mig att mina rellationer till folk kommer bli bättre om jag får växa upp och gå min egna väg i stället för att vara den lilla tjejen som alltid lyder snällt. Jag kan inte göra alla nöjda. Och är trött på att gråta över att jag känner mig misslyckad för att jag aldrig lyckas göra alla nöjda. Ingen är ju nöjd... Och fixar man en sak dem vill så hittar dem något nytt och det tar aldrig slut! Jag tänker bara göra som jag vill... Jag gillar att göra saker för min skull... Jag gillar att få vara jag och gå min egen väg. Och jag tänker göra det igen.

Men jag ställer mig frågan. Varför vill folk ändra på folk? Och varför är folk aldrig nöjda med varandra. VARFÖR LÄGGER VI ENERGI PÅ ATT BRY OSS OM VAD VI TYCKER ANDRA SKA GÖRA! Vi ska la skita i alla andras liv låta dem leva sitt och så lever vi vårt egna!....

Det är nu jag borde ta ett djupt andetag för att jag plötsligt spänner mig skriver fort och i stora bokstäver och andingen fastnar i bröskorgen i stället för att gå hela vägen in genom näsan och ner i magen och sedan ut genom munnen. Eller hur det nu är man ska andas... Haha jag har nog aldrig haft koll på det... Hur fan andas man som man ska!?

Hmm...???

Nu blev jag plötsligt väldigt trött... God natt..

Woff! Sa dagen och sedan var det kväll. Dagen präglad av tankar kring livet och på eftermidagen låg jag och tittade på en dokumentär om en kille som också han sökte efter svar på sina tankar om livet. Efter kvällsmidagen höll solen på att gå ner. Men denna kväll på ett sont där speciellt vacker sätt. När vackra färger som lila,rosa,röd finns med på himlen. Jag fotade det och försökte även fånga ett par tråkiga änder som flyttat in i den lilla dammen som ligger precis utmed vägen in till matsalen. Jag fick inga bra bilder på dem stackars fåglarna jag försökte få lite liv i. Men jag fick några riktigt fina bilder på den något extra binnande solen, samtidigt som jag blev något bländad av solens starka ljus. När solen i princip hade gått ner satt jag med några från skolan och mina klassförestånade och såg på en dokumenter film. En film som väckte tankar och ideer och inspiration i mig. Filmen påminde mig om det tokiga året som varit och allt som jag trots min otro lyckats åstakomma. Jag gick länge och sa att jag kände mig sämre en någonsin inte bättre! Men ikväll sneglade jag på mitt senaste verk och medans jag tidigare under dagen hade snabbt fummlat ur mig hur många tavlor jag gjort och varit nöjd med under det här året så kom jag på en efter en. Jag kom upp i ett antal jag inte hade tänkt på innan. Det var ändå en 5-6 tavlor och det är mer en vad jag brukar lyckas åstakomma på ett år. När det gäller tavlor att känna sig nöjd och stolt över. Det här har varit en bra vecka, en ospeciellt vecka, men ändå en bra vecka. Trots mina magbekymmer jag haft hela veckan som jag inte kan komma underfull med vad som är fel den här gången. Har inte gjort något direkt annorlunda. Men jag är kanske lite små krasslig har trots allt känt mig yr på natten och varit lite små snuvig och inte riktigt hej hopp humör. Så tja det där löser sig snart vill jag hoppas. Men som sagt tillbaka till livet. De senaste två åren har jag ställt mig frågan. Vad fan vad det som hände? Och nu har jag börjat gå över till. Vad ska hända nu? Nu när jag har min fullkomliga frihet. Jag är uppspelt flera månader i förväg inför flyttat till min bästa vän och den ända kille jag litar på fullt ut och vägrar släppa taget om. Samtidigt som jag är livrädd för det. Det gick fort att sätta sig in i Folkhögskole situationen, men att byta stad och skaffa ett jobb i stället för att gå i skola och inte känna en jävel. Hur fan ska det gå? Men gud så spännande det känns! Vilket äventyr! Och jag hoppas jag gör det till något bra. Och att jag kommer lyckas med det. Jag hoppas faktiskt jag och Micke trivs så bra ihop att vi bor ihop i flera år framöver. Skaffar oss bra jobb. Och köper ett lagom stort hus där jag kan ha en egen attelje och studio. Hålla på med både fotografier och tavlor. Och jag har ju börjat hitta en stil inom konsten som faller mig bra i smaken. Streetart. Fast laglig sådan. :) 

Jag har till och med lärt mig att tycka om färg! Mina tavlor är färggladare en någonsin förut! Jag som bara tecknade förr. Jag gillar fortfarande bäst att sitta och teckna i lugn och ro när hälst jag har lust. Men det har börjat bli lite härligt att kleta ner sig med den jädra färgen jag klagat på så länge. Jaha, fan också. Så nu börjar jag gilla den här situationen... Nu när vi slutar om typ 12 veckor! Eller hur många veckor det nu var? 

Ooo well det var allt för mig denna kväll. Herrå. 

Åh föresten här är lite bilder på solen jag fångade denna kväll: