Lagom. Ett ord som inte ens finns i alla länder. Det kanske till och med bara finns i Sverige vad vet jag? 

Lagom som i inte för mycket men heller inte för lite. Lagom... Hmm... vad är den riktiga betydelsen egentligen? När är något på riktigt lagom? Är lagom samma sak som perfekt? Eller är lagom samma sak som okej. Men vad betyder i så fall okej mer exakt? Lagom... Lagom mycket ,lagom lite, lagom stor, lagom litet, lagom helt enkelt...

Så säg mig hur tänker man lagom och stannar där? Utan att bli överextalterad eller lat och oengagerad?

Jag har så många stora mål och drömmar men hittar aldrig en lagom väg. Jag kan sitta flera nätter in och är hur engagerad som helst med storslagna planer som över en natt plötsligt kan ändras till totalt oengagerad under en längre period. Innan samma överexalterade känsla kommer igen...

Jag misstänker att jag blir oengagerad på grund av att jag tar i för mycket under den tiden jag är överengagerad. Och då blir det kortslutning varje gång...

Så snälla är det någon som vet hur man arbetar och strävar framåt med sina mål i en lagom takt på ett lagom sätt, Snälla hjälp mig då! Förklara för mig då! Det här börjar kännas totalt meningslöst för att det alltid är samma gamla visa och med det kommer jag ingen vatt!

Jag börjar bli tokig på mig själv. Försöker tänka en dag i taget och bara någon grej men det funkar liksom inte... När jag väl sätter igång så ökar allt det ena sätter igång någonting ännu större...

Att sätta ett schema är svårt för jag är inte säker på alla stegen som krävs. Det finns olika vägar, sätt, mål och drömmar. Och jag har svårt att ta en i taget och särdela dem i grupper. 

Och skulle jag lyckas sätta ett schema skulle allt kunna krasha om jag en dag missar eller skippar....

Jag hatar att vara som en daloberg bana... Jag är ju det i allt! 

Blö vad jag avskyr att vara mig ibland... Ändå vet jag så väl att

hoppa in som en annan människa i en annan människa vore

läskigt konstigt och skulle inte funka, för jag är jag... Och bara

jag kan ändra på mig ur mig.. på mitt sätt på ett bra sätt...

Jag vill inte vara någon annan innerst inne, jag gillar att vara mig

även om det ibland blir fel och även om jag ibland kan sucka stort

åt mig själv och mitt utseende och hur vida jag tänker för mycket och 

så vidare och så vidare...

Så en gång till förklara Lagom för mig, Vad är det vad gör man hur funka det?!

Tacksam för svar era tråkiga nissar som säger att ni läser och tar åt er men ändå

aldrig ger mig svar dom gånger jag ber om svar... Fy! 

Ushe nej förlåt det här är inte ert fel... Jag är bara trött och irriterad på allt just nu...

Men mest på mig själv. Och över den totala förvirringen...

Efter ett ivrigt damputbrott på att jag inte har koll på framtiden och efter att inte tro på min förmåga att bli anställd någonstanns och få ett jobb... Så lugnade jag mig till slut, började andas och tänka klart. Och insåg att det inte alls är omöjligt och tiden finns. Lugnar jag mig, anstränger mig lagom och inte allt på en gång så kan jag lyckas. Precis som tigertavlan jag la upp i mitt förra inlägg. Jag var lugn när jag gjorde den och vågade för stunden tro på att jag kunde skapa något bra. Och det blev ju ganska bra.

Så vad säger att inte framtiden också kan bli bra om jag bara behåller lugnet och inte överanstränger mig när lusten är där utan tar ett steg i taget och stannar kvar i nuet i stället för den ständiga oron över en framtid jag inte kan veta hur den ser ut eller göra något åt just nu. Det är ganska idiotiskt att oroa sig för något man egentligen inte vet något om.. Varför planera livet om 5 år jag kan ju vara död om 2... Då var det la bara onödig energi?... Så jag börjar sakta men säkert att förstå orden: (Att leva i nuet).

Jag skrev upp allt på en lista.. Och märkte att jag inte har brottom med något. Allt är redan löst mer eller mindre och jag har massa bra ideer jag kan testa för att uppnå olika mål jag har.

Och när det blir tufft och man inte orkar vara i vardagen, livet, sökandet och kampen framåt... Då finns det folk där som älskar mig håller om och av mig och som kan hjälpa mig att resa mig upp igen, för att orka ta nästa steg frammåt. Det har alltid varit så, jag har bara inte alltid förstått det. Även om det är så självklart.... Och visst fan kan alla människor lyckas och uppnå sina mål. Inget är ju omöjligt trots allt.

Listan kommer göras oendlig till slut och med olika pilar ut från en punkt från ett ämne och så dära... Gör ni också så ibland? 

Arbets prosses och långtidsarbete... Okej en vecka mer exakt... Första tavlan i akryl jag är nöjd med... Och jag lärde mig lite mer om den där satans kladdfärgen under perioden... Tänk vad lite lugn inom sig kan sätta igång mycket. Dem kånga kvällarna med musik och pänslan lyckades ändå skapa en helt okej dulig tavla trots allt. Om någon vill köpa den hör av er till mig! :)                

Så här är här och nu är nu, då är då... Och visst får jag väl drömma så länge det stannar där. Utan tankar utan något vidare grubbel. Tänk om vi kunde leva där, stanna kvar i nuet. Ja tänk om hon har rätt.. Och tänk om hon vet... Vet allt det jag inte ännu sätt... Tänk om det är meningen trots allt... Och tänk om allt blir så underbart så som det bara kan bli just då just där i stunden, tänk om allt är så mycket mer, mer en vi kan se. Så mycket finare en allt känns. För tänk om vi kan ta kontroll. För tänk om allt blir så mycket bättre... Då fanns aldrig någon mening för oro och grubbel. Tänk om allt blir så där underbart och blir det mest oväntade vi kan uppnå...

Okej det där var ju ganska flummigt... Så okej Issa tänk! Var är vi nu och vart ska vi? Och var ligger egentligen det stora problemet som oroar dig så pass att du blivit uppstressad och fått magproblem? Vi kör en snabb repris som antagligen kommer att bli ett A4...

Alltså jag har en kvinna som skulle lära mig lugn. I stället fick jag en extra morsa och någon slags hmm typ liksidad männsika som älskar mig på riktigt och djupt och ärligt och som finns där och kramar om mig mer en gärna... Mer en jag till och med! :O Otroligt!!!! Typ... Ändå satte det igång en nervositet i mig... En förvirring... En förvirring över hur något kunde vara så fint? I stället för att bara låta det få vara så där fint och låta tiden göra sitt med allt som är gott och ont och sanning eller lögn... Men jag tror på henne, och jag har en känsla av att det här är på riktigt och att jag kommer få behålla henne.

Jag har en löst framtid på problemet om vad jag ska göra nästa år. När det handlade om att jag vägrar flytta hemifrån och inte heller ville bo själv på grund av osocialitets utråkning. HAH FINT ORD JAG KOM PÅ!

Alltså flytta in hos Bästa kompisen bo i kollektiv med honom och så får jag inreda massa. :D Smile on that! 

Men ändå satte den lösningen igång nya oroas tankar... Tankar om hur det blir.... Och hur jag ska få tillräckligt med pengar för och bidra... Men vi har ju löst det med så varför oroar jag mig då! Varför oroa sig för saker man inte kan styra eller vet något om nu ändå!? IDIOT! 

Jag kan måla när jag är lugn och allt sker på mina vilkor i min egna stil. Så jag måste alltså sluta gämföra mig och tycka att jag är kass och patetisk. För det får mig att tro att jag är dålig på allt! Allt som inte ens hör till saken!

Bra var det nu något mer problem som du förstorat upp med dina felexplotioner i järnan?

Du ska bara släppa allt nu och slappna av... Om en tanke kommer stäng av! Men för all del inte med ett gummiband, du vet ju vad som hände sist du försökte sluta svära med hjälp av ett gummiband... Inte nyttigt!!!

Så okej släpp alla tankar, få därmed mer enegi.. Och ta den energin och gör något bra av den, träna mer, ta små stunder och bara andas och blunda och njut av det fina livet du ändå har...

DU HAR DET JÄVLIGT BRA SÅ KLAGA INTE FÖR FAN DIN JÄVLA LILLA SKIT! 

SKÄRPNING! RYCK UPP DIG. LÅT NAKNA TANTEN FÅ SE HUR DU ÄR NÄR DU ÄR FLUMMIG,LIVLIG OCH GLAD OCH SE VAD HON TYCKER OM DET... OCH ÄLSKA BÄSTISEN I VÅTT OCH TÅTT, NI KOMMER LÖSA KONFLIKTERNA IHOP OCH NI KOMMER HA MASSA ROLIGA ÄVENTYR TILLSAMMANS, OCH DU KANSKE FÅR CHANSEN ATT SE OM HAN ÄNDÅ ÄR VAD DU IBLAND TROR HAN ÄR... DU SKA SKAPA DEN DÄR SIDAN OCH MASSPRODUSERA FRAM EN MASSA TAVLOR OCH KANSKE FOTON? OCH GÖRA REKLAM OCH SEN SÄLJA OCH INSE ATT DU VISST KAN MÅLA ÄVEN OM DINA HÄNDER OCH HUVUD HINDRAT DIG I ETT HALVÅR FRÅN ATT MÅLA ORDENTLIGT!!!!! SLAPPNA AV NJUT OCH ÄLSKA MER! DU VET HUR DET SER UT DU VET HUR DET KÄNNS, DU VET ATT DET ÄR BÄTTRE EN DITT GRUBBEL!!! SÅ KOM IGEN NU RES DIG UPP GOGOGOGO! 

TJEJEN KÖR!!!! <3 DU VET ATT DU ÄR VÄRDEFULL! 

Så varför står jag där och klagar. Varför njuter jag bara inte av det fina jag just fått se... Varför tvivlar jag? Världen är kanske inte fantastisk, och den går inte och rädda... För vi är människor och vi bråkar även med våra älskade ibland. Så kanske är det sant, kanske finns det en mening med allt. Och kanske är det sig själv och ingen annan man ska ta hand om... Vi ska tycka om och ta hand om vår omgivning men allt ska till goda falla oss in. Vi ska göra det vi vill med våra liv inte vad våra nära och kära säger åt oss och vi ska välja själva vem vi väljer att bilda en familj och ett liv med... Det finns så mycket vi vill men aldrig hinner uppleva för att vi inte lyder oss själva utan andra i stället... Så står vi där ena dagen och tänker att idag ska vårt nya liv börja vi är glada och ambitiösa och har planer för att få uppleva allt underbart vi någonsin drömt om. Nästa dag händer något, stort eller litet eller ibland inget alls... Och då glömmer vi bort allt vi skulle göra genom vårt glädjerus och återgår till vår gråa vardag...

Jag undrar hur man gör för att ta sig ur det där krättsloppet?

Framåt hinner vi oftast gå när vi får våra glädjerus... Men inte fullt ut och på heltid.

Fast sen lär vi oss och vi lär oss njuta av vad vi har då bekymmer kommer över oss, då vi lär oss läxor och då vi får skillnaderna mellan den varma kramen och dem fula orden.

Men om man vill bli lyckligare hur gör man då? Om man vill leva stabilt och inte pendla i tusen dalar upp och ner varje vecka varje dag varje stund.... Jag är trött på det! Och jag tror visst man kan vara glad gämt i sin vardag och kunna ta bort dem flesta problem och förminska dem så pass så dem inte ens behöver finnas. Så man inte tar åt sig av dålig kritik som inte är rimlig, så man inte blir ledsen när någon säger eller gör något elakt. Så man blir glad när man får en räkning och inte bekymmrad över ekonomin... Och så vidare...

Jag kan gå med på att negativa känslor alltid kommer finnas i oss och när någon i min närhet dör vill jag få vara ledsen. Då vill jag inte bara önska den gått uppe i himlen och le och leva vidare... Då vill jag får sörja ett litet tag först.. Om man inte sörjer saker så skulle man väl tappa bort medkänsla också? 

Men vad är egentligen meningen med dessa känslor som vi skapar? För visst är vi skylldiga till hur mycket vi förstorar upp eller förminskar ett problem? Och visst är vi skylldiga till hur vida vilket sätt vi tar in kritik på... Och så vidare...

Och säg mig hur tar man vara på stunder och gör dem till bra för stunden och inte förstorar upp det bra för mycket heller... Man kan ju bli väldigt sviken om man gör någon mäktigare en vad den är... Jag har börjat älska en kvinna som blivit mitt skydd, och insätt att varje dag jag inte får träffa henne så saknar jag henne, varje gång det blir jobbigt så drar jag mig till henne och faller på knä i tårar och ber om hjälp. Och när vi ses och allt är bra så gör jag saker ännu större mäktigare och känslan ännu bättre en sanningen för mig själv vilket gör kvinnan mäktig och älskvärd som bara den. Hur älskar man till en rimlig nivå? Jag vill älska henne och jag vill njuta av våra stunder... Men jag vill inte inte vara beroende av någon annan en mig själv. Och inte behöva sakna någon varje dag...

Hur blir mer neutral med en släng av ett extra pluss av glädje i sig varje dag? Hur älskar man lagom men ändå fullt ut? Hur kommer man vidare till evigheten i stället för tillfället? Hur lyckas man se saker rätt och inte förstora upp problemen? 

För visst är det väl ändå så att vi förstorar upp ett problem med våra tankar och tänker ''men tänk om'' och blir blind för det sakliga i situationen och ser inte den rena faktan. Vi skapar upp en hemsk fantasibild... Och visst är det väl så att vi ältar länge innan vi börjar trassla upp och reda ut trådarna. Och när vi väl gör och fnner lösningen. Så inser vi när problemet är ut vägen att det inte var så farligt trots allt och undrar varför vi inte löste det på det där viset tidigare... Det var ju inte så svårt trots allt. 

Så säg mig nu efter denna text... Säg hur man gör... Säg mig hur och varför det kan vara så svårt att vara så där glada som vi ändå trot att vi kan bli... Säg mig varför det är så svårt och hålla sig till faktumet... Säg mig varför det är så svårt att hålla våra rellationer reallistiska och verkliga... Säg mig hur vi kan bli lyckliga tillsammans och bygga upp en helt ny och annan värld där allt är så mycket bättre.

Hur gör man allt det där? 

Och kanske mest av allt, hur lär man sig att leva i nuet?

Igår tänkte jag mycket på vad jag gått igenom vad jag har och vad som kan komma att ske.... Framtid och förflutet som formar nuet. Vad mer kommer nu att ske? Kan jag stanna kvar här eller vad är väntat för mig att ske i mitt liv? 

Ett ända liv, en ända chans ja om det är så... Då ska jag fånga dagen och spara varje minne och skapa något ännu bättre med tiden för varje stund för varje dag... Men var startar jag och var är jag nu? Vad är målet och vilka kommer finnas där?

Jag har planer men vet ej om dem är sanna eller vad dem innebär. Det finns saker jag älskar med nuet även om jag förstår att saker måste gå vidare och utvecklas till något annat.... Jag vill inte älska fullt för att jag vet att det kommer göra ont. Men jag kan inte hindra mitt hjärta från kärleken till människorna runt om mig och jag tänker inte hindra det heller. För alla problem löser sig sår läker med tiden mer eller mindre och vi drar nytta av nästan alla våra erfarenheter på ett eller annat sätt... 

Allt har sin tid...

Igår låg jag och lyssnade till lugn musik av bara vackra ljud... Så som piano och fågelkvitter. I sängen låg jag med täcke över mig. Bredvid låg mitt skrivbok. Bra boken... Som mer eller mindre ska få mig att se bra saker även i dem dagar som varit katastrof. Och ovanför mobilen och skrivboken där låg en tjock bok som handlar om självkänsla... Och där på bordet låg minnen tankar känslor och en kamp mot ett gladare liv. Med mer klokhet självförälskelse och insikt...

Där brevid bordet låg en ung kvinna på 20 år som drömde sig bort undrade och tänkte och njöt av dåtid,nutid och en oförutsägbar framtid... Hon hade fått den där känslan som så sällan kommer. Då man är så innerligt tacksam för livet och nästan tror på magi.   

Allt har sin tid....

Idag på ett annat bord ligger ett resekort.. Ett resekort som ska hjälpa mig nå till en ny och främmande destination i morgondagen... En resa som är främmande,spännande,läskig och alldeles underbar i sin känsla på en och samma gång... En oförutsägbar resa som kan bli känslomässigt bra eller dåligt.... En resa som kan leda till fler tankar. Eller en resa som kan leda till fullständig trygghet. En oförutsägbar resa... Allt har sin tid... Imorgon har ett äventyr sin egna tid.

Idag startade en ny kurs i skolan (photo shop) på det databord på den plats där jag satt där stod det inskrivet på bordet med blyerts ''shit''. I mig själv skrattade jag högt och tänkte... Hah ja det kan man verkligen säga om den här dagen. 

Även om lektionen var ganska kul och trevlig så hade inte hela dagen bestått av trevligheter trots att det var det jag förväntade mig på morgonen när jag vaknade. Jag skulle få träffa en person jag saknat och jag vaknade med bra humör trots att jag hade kunnat vara lite piggare. Men allt som morgoen flög förbi så började jag må sjukt illa och spydde till slut... Fan också! Håller jag på att bli sjuk eller har jag åter igen fått skylla mig själv för något jag gjort? Jag hade dagen innan hunnit tänka att åh vad skönt, jag har typ knappt varit sjuk alls under den tid jag gått här. Men idag sket sig den tanken.... Men jag kände mig frisk för övrigt så nae det var kanske något jag ätit eller kanske någon spänning som släppt, ja någonting... Efteråt fick jag träffa den där kvinnan jag saknat så. Fick den värmaste kram man kan få på en gång. Sen snackade vi en stund innan lektionen började och efteråt destå mer. Under den senaste tiden som jag bara haft kontakt med henne via dator så hade jag hunnit fundera på vem hon är och vad jag ska med henne till.. Jag vet att det där sista lät lite konstigt... Hon är ju ingen sak. Men jag använder människor runt mig och det tror jag andra människor gör också. En lärare använder jag för att få ökade kunskaper om något. En typ av vän använder jag för att bolla tankar med, en annan vän använder jag som en kramkompis.... Den här människan hade jag inte fått ihop en, det var ingen helhet. Och jag var ganska förvirrad då hon är tvärt imot allt jag är van vid. Så jag snackade med Gud trots mina tvivel på en sådan existens. Och frågade vad han tänkt med det här? Jag vet att det är något gott men inte mer en så...

När vi satt där och snackade höll hon om mig och jag kände efter hur det kändes. Ett tag rös jag så pass att jag vile sjuta bort henne och säga:

-Rör mig inte snälla!

I nästa sekund var känslan tvärt om.

-Släpp mig aldrig snälla!

Jag var och är ganska förvirrad. Man ska inte älska folk för mycket för fort! Det har ju bara gått åt helvete varje gång... Problemet var att jag aldrig lyckades hindra mina känslor. Och den här människan var en ny typ av människa, en vertion jag inte mött förut. Någon som såg glädje i allt jag sa någon som ville kramas minst lika mycket som jag, kanske till och med mer.. Vem vet. Nån som av sig självt gjorde det. Någon som tänkte annorlunda. Någon som alltid log och verkade lugn. Och kallade mig till och med för hennes ''dotter''. Jag hade inte försökt eller ansträngt mig för att få henne att gilla mig. Hon bara gjorde det. Och det där är ganska obegripligt för mig. Jag har alltid gjort något för att förtjäna att bli älskad. Men med henne gjorde jag inte det. Jag var bara jag och hon verkar gilla allt med mig. Och hon kan ta alla sitautioner.... Eller okej dem vi stött på hitills i alla fall...

Tankarna började gå destå mer vi talade om allt och inget... Allt och inget var så underbart. Men efter att inte ätit på flera timmar spytt och vatt alldeles skakis och magknip i mellanåt så orkade jag inte riktigt hålla humöret uppe trots att dagens kroki lektion hade varit en av de bästa. Tankar och en inte helt okej kropp gjorde att jag bara ville gråta. Men jag kunde inte, så jag försökte ändå... Och till slut hände något. Och jag svor fan! Fan för att det inte kom några tårar till en början men sen kom tårarna och sen blev allt svart... Jag visste inte ens varför jag grät... Och jag blev allt argare... Så näven spändes och till slut gick allt så hastigt att jag drämde näven två eller tre gånger in i väggen och sen bara grät jag medans jag skakade, handen bultade och hade blivit blå och det hade hänt igen....

Det som hände för flera månader sen. Det blir så där svart kanske 2-3 gånger per år... Idag var en son dag, men idag var en dag utan en anledning...Eller det finns la en anledning.. Och det är la att jag är trött på allt som snurrar i skallen och allt jag gått igenom den senaste tiden har fått sig ett nytt utryck och ja... jag kan nog inte riktigt förklara för jag förstår det inte riktigt själv... Hur som helst. När jag var där på golvet så kom hon igen tog tag och höll om.... Det var länge sen jag kände mig så inringad. Jag grät en stund till och ville slå några slag till men det gjorde redan för ont i handen. Och nånstanns satt jag så tryggt där i den där varma famnen och orken var slut och jag blev lugnare... Vad hade jag för val... Där i den situationen just då... Jag gav upp... Hon sa att hon stannade, att hon kanske inte alltid var där men att hon fanns till för mig.... Som om hon visste vad jag tänkte på och grät över trots att jag knappt visste det själv utan bara anade. Som om hon sa det på ett sätt så jag förstod det jag alltid haft så svårt att förstå.. .Att någon kan vara långt bort men ändå finns där. Jag har alltid velat ha dem jag gillar hos mig inte flera mil bort och utan kontakt! Och jag tänkte att om ett halvår så skulle jag många fler mil ifrån henne.... Men jag var inte säker på att jag ville... Inget varar för evigt! Men jag vill att allt ska vara för evigt. Så länge liv finns! 

Och den här gången skulle det inte vara hon som lämnade. Det skulle vara jag. Jag som skulle i så fall flytta in hos en kompis i Ljungby. För att komma hemifrån och för att äntligen få testa på att bo ihop med honom ha kul och söka jobb. Och får jag jobb skulle vi flytta till något större, eller så skulle jag flytta till något eget i någon stad någonstanns i Sverige... Och drömmarna gick....Men nu var jag där där i stunden... Och i stunden var jag omkramad och omhändertagen av någon jag försökt att inte tycka om för mycket men misslyckats och älskat mer i stället. Alla tankar släpptes och jag beslutade mig för att stanna i nuet bara för en stund. Hon la oss ner och jag hörde hennes hjärta slå.... Jag försökte andas och blunda. Jag vågar aldrig blunda i närheten av folk men jag gjorde det nu. För att försöka spara bilden och minnet av situationen... Värmen tryggheten, ljudet av hjärtslagen. Och bara stunden i sig själv. Jag ville spara minnet och bilden för att kunna använda den nästa gång något känns jobbigt. Bara kunna blunda och leva sig tillbaka till ögonblicket för att få tillbaka lugnet innan utbrottet kommer. Innan tårarna faller... Innan allt blir svart och förvirrat. Och så sa hon något jag inte förväntade mig alls....

*-Nu adopterar jag dig.* 

Från ingenstanns kom orden, och jag förstod inte varför eller hur, varför nu? 

Men något kände hon och något fick henne att ljust nu bestämma sig för att

''adoptera'' mig. Jag ville titta upp på henne och se henne i ögonen men jag orkade inte lyfta en ända del av mig.

Så jag svarade:

-mmm.

Det var kämpigt att bara få ur sig ljudet. 

Men inormbords log jag stort och skrek JIPPIE!!!

Hon kommer aldrig kunna ta min riktiga mammas plats.

Men en extra morsa är himla bra att ha ibland och det

får gärna vara hon även om hon inte är vad jag nånsin drömt

om tänkt på eller funderat över hur en sådan skulle kunna vara.

Även om hon är annorlunda och på ett helt annat sätt så är jag ändå glad att det är hon.

Och även om jag inte förstår vad jag ska göra av mina känslor för henne

just nu så kommer jag nog få svar och vår rellation blir förhoppningsvis starkare...

När jag hade mer kraft så frågade jag henne om jag fick komma till henne i helgen.

Jag vet att hon hade tänkt senare i framtiden på våren... Ur hennes tankar fanns något annat.

Men för mig fanns nu och i framtiden lika mycket... 

Hon sa hon kunde. Men jag hade nog förvånat henne något. 

Nu hoppas jag bara jag inte blir sjuk eller något eller att vi måste ställa in pga något...

Sen får vi la se.... Jag är mest orolig för vad hennes riktiga son ska tycka. 

Tycka om hennes och min realltion. En rellation som vänner och låtsas ''familj'' eller vad man ska kalla detta ting.

Och vad han ska tycka om mig... Om jag kommer få möta honom. Hmm jag skulle förstå honom om han inte tycker om mig...Men jag får väl hoppas han accepterar det hela. Annars går jag...  För jag vill inte komma och störa eller förstöra något. Att vara ivägen är det sista jag vill...

Jag råkar bara gilla den underliga typen som kan tänka sig att revoltera och protestera naken på stan för att få igenom en god sak.

Jag råkar bara gilla typen som gillar mig utan att jag ens försökt få henne att tycka om mig.

Och hon är trots allt den nya... Den nya biten i livspusslet av fina människor man möter i livet som lär en något viktigt om livet eller oftast några saker! Något jag kan ta med mig i min utveckling... Någon att alltid minnas. Någon jag hoppas blir mer en bara en tillfällig rellation,

någon jag hoppas jag alltid kan få behålla.

Jag har en kvinna jag fått behålla hitills som varit utanför min familj och släckt nu hoppas jag att jag får behålla den här kvinnan också... Och jag måste defenitivt hitta några manliga bitar också för det har jag för lite om... Men först måste jag väl lära mig att lita på killar. Jag litar bara på dem få killkompisar jag har, för dem redan bevisat att dem inte tänker eller kommer att skada mig på det där sättet.... 

Nu tänker jag däcka mitt på dan trots att jag aldrig gör det annars lyssna till musik och förhoppningsvis den ultimata tystnaden jag redan fått känna på idag. För en liten stund. I det rummet i den stunden i den sitautionen så kändes det som att utanför dem väggarna så fanns livet och farorna. Men innanför väggarna där vi var fanns lugnet och inget kunde skada. Det var som ett skyddsrum liksom... 

Och även om jag bara ville ha en ända sak av den kvinnan och fick något större och bättre så har jag fortfarande fått det jag först bad om. Jag fick inga tips på det sättet. Men jag fick medlen som gör en lugn... Bara genom att hon är lugn i sig själv och håller om mig utan att jag ens behöver be om det. 

Men jag undrar fortfarande två saker jag inte kunde se... När jag var spänd och kunde drämt igen hade hon hållt mig kvar då eller låtit mig slå ännu några slag och göra handen ännu mer blå? 

Och hur kunde hon förflytta hela mig så enkelt på det sätt som hon ville ha mig på... Jag märkte knappt av det jag bara földe med lätt som en fjäder... Var min kropp aldeles för slapp och avslappnad och död? Men en död kropp borde vara ganska tung så död var den nog inte.... Och vad menar hon med energier? 

Hon säger att jag har energier varma energier. Jag har aldrig kännt energier på det sättet utan att vidrört någon eller varit i en specifik situation. Hmm... kanske är hon en som kan häxkonst eller så finns dem där bara man känner efter... Hon verkar ju inte själv gilla ordet häxkonst hon verkar inte se det på det sättet....

Hmm... jag skriver vad jag känner och tror att hon tänkte och tänker kring saker... Men sanningen vet jag ju faktiskt inte. Ändå litar jag på känslan. Känslan... Vilken konstig uppfinning? Känsla... 

Just det jag skulle ju deckat... Eam som jag skrev för ett antal rader sen... Hmm men sen kom fler tankar och jag slutar inte skriva förens den där slut punkten kommer fram och det inte finns något mer i mig som går vidare och spinner runt. Den här texten är lång och inte många kommer orka läsa den. Och skulle dem läsa den tror jag inte dem skulle bry sig. Jag menar de flesta inlägg är en dagbok för mig. En dagbok är ego. Ego är tråkigt för folk bryr sig om sitt ego inte andras ego... Och nu kommer jag bara tänka på det också! TYST DET SKULLE VARA TYST I HUVUDET! TYST!

Undra hur dagen blir imorgon... Nåväl hejdå bloggen det får räcka för idag... Nu vet du. Och dem som läser vet. Även om de inte kommer förstå allt.. Men det är väl tur det ibland. För ibland får du reda på mer en vad som är rimligt...

Nåja den här dagen har varit shit konstig och inte skit. Utan shit för att den varit så mycket känslor tankar och både glädje och sorg... Dagen har inte sugit, dagen har inte varit bra. Dagen har bara varit alldels speciellt och shitig... 

Shit som i vad fan vad de som hände!?

Människan har en fri vilja, en frihet att vara dem de är... Men sen skapas vi utifrån vår omgivning.

Och så kan vi också få en mängd av välmående beroende på vad folk gör mot oss hur de lyckas leka med vårat psyke. Vi kan bli dem lyckligaste på jorden och tro till 100% på oss själva och vi kan också bli dem som är självföraktade och tro på sig själv--100% Dem säger att det är lättare att bli nertryckt en upptryckt... 

Är det sant? Eller är det på sammma nivå?

En människa som förlorar sin frihet för att någon annan är starkare faller djupt. 

Men om den här elaka människan ger sig på någon som är på top 100. Kommer den kunna tryckas ner då?

Eller kommer den elaka tryckas upp börja inse fakta...

Misstag och svårigheter kan ibland styrka oss...Betyder det att ondska är nödvändigt för vårt välmående på lång sikt?

Eller bara att vi kommer klara av vissa svåra situationer som vi måste för att kunna leva i den här världen?

Om bara godhet fanns skulle alla gå omkring i en flummig värld och dansa skuttandes omkring och tralla?

Den världen är låter ganska skrämmande också... Men hellre en sådan värld än en värld där det är lagligt att gå omkring med vapen, lagligt att slå ner folk och lagligt att döda vem man vill hur man vill när man vill...

Makt da? Makt har ofta en negativ klang... Ändå har vi i alla falll i sverige ett sammhälle där vi hjälps åt och bryr oss så pass om varandra att vi hör på nyheterna om hur vida pansionärerna får dålig mat och måste få det bättre! Hur vida allt fler barn hamnar i fattigdom och måste få det bättre. Och hur vida det är för stora barngrupper på dagis... 

Så människan är egoist och bryr sig mest om sig själv och sin familj. Men alla verkar vilja ha det där toppen och då sammarbetar vi. Och för att den där politikern ska kunna få behålla sin makt så måste han göra vad folket vill vare sig det berör honom själv eller inte. 

Då blir makten något som skapar ett positivt samhälle på grund av att folket vill ha samma sak till sin egen familjebubla.

Sen finns det ju dem som ser så många fler en dem i bubblan... De finns vuxna som kämpar för var-ända-unge. Och så vidare.

Världen är kompliserad, är i ett slags kretslopp, och världen kan kännas mer ond en god. Och ibland mer god en ond...

Vad är sanningen hur funkar allt? Vad händer om vi tar bort en bit? Vad händer om vi lägger till en bit? Hur gör man? Och vad sker i slutändan? 

Om du förstod något av den här  flummiga texten så har jag antagligen gätt dig något att fundera över nu...