Jag står fast vid en sak i allt mitt tänkande och det är att utan människor som tänker mycket så hade inte världen utvecklas till vad den är idag med all sin teknik och alla sina uppfinningar...

Men ibland känns det som att folk har rätt när dem säger att jag tänker för mycket.

Idag är en son dag... Idag är en son dag då jag ansträngt mig i fullo med goda ideer för att lösa framtidens problem.

Men ansträgningen och allt tänkande om hur man lyckas tar musten ur mig och får mig att fundera längre en vad som är hälsosamt.... Jag skriver papper massa papper, där skrivs mina geniala ideer ner men sen blir det bara en stor hög som dammar ett tag sen kommer jag på dem en dag när jag städar och sen slängs dem... Det händer tusentals gånger per år. Och det är alltid samma sak. Jag stannar vid tanken jag stannar vid ideerna jag kommer inte längre. Jag önskar jag inte tänke så mycket och bara gav mig fan på att göra det hela. Våga ta steget trots att det är läskigt trots allt det innebär trots nejen jag kan få trots sveken som kan uppstå trots allt... Alla problem kommer årdna sig till slut, det har jag ju lärt mig. Och hälften av det jag oroar mig för händer ju inte det andra händer en då men löser sig! Så om jag vet att allt löser sig varför vågar jag då ändå inte ta stegen. Varför är jag inte dem coola tjejerna i actionfilmerna som jag avgudar så! Varför är jag en feg liten mes med massa kloka tankar och finuliga ideer men som bara stannar i tankar och drömmar! 

Gud vad trött jag blir på mig själv ibland! 

Jag knyter näven då jag är glad och säger nu jädrar kör vi!

Men hur mycket kör jag da! Jag kör gaspedalen i botten på en natt.. Sen orkar jag inte mer.

Sen vågar jag inte mer... Jag vet hur man gör, jag kan spelreglerna men ansträgningen är läskig. Jag orkar arbeta, jag är ambitiös men allt som kan ske av det hela är något jag inte vågar se i vitögat. 

Ibland vet jag inte ens vad jag är rädd för...

Jag önskar livet vore som en aktionfilm. Där man drar på sig handskarna drar på luvan drar igen dra kedjan och kör! 

Jag vill sluta önska och bara göra just det där!

Fuck you åt denna dag! Med nackspärr och för mycket bubbeltankar som bara gjort mig arg och depp! 

Låt det bli bättre imorgon! Och du Gud om du finns fan hjälp mig dåra!

Du skäggiga snubben uppe i himlen blå. Trots att jag ibland tvivlar på dig så kan jag väl fortfarande få tacka dig för det du ändå verkar göra.

Jag vill säga tack för allt vackert du ger, för allt du sänt till den här världen, för allt jag kan få sitta och njuta av. Jag vill tacka dig för all kärlek jag fått och kommer att få, jag vill tacka dig för att du kan läka sår och jag vill tacka dig för att du aldrig lämnar mig hur dum jag en är mot dig. Jag vill tacka dig för att du gör om ondska till godhet. Jag vill tacka dig för att du får mig att tro att det jag själv alltid trot på får ske genom tid och din vilja. Och inte bara är dumma påhitt som andra kan klanka ner på. Jag vill bli din lärjunge i nutid och göra gått... Men snälla visa mig en väg som funkar för mig. För jag är inte den som kan tala högt och ge ut ditt budskap. För jag har som sagt mina tvivel och jag förstår inte och tror inte på allt som står i texterna, men jag vill tro på att du är både stor och god. Och jag vill göra den här världen lite bättre i ditt namn och i världens namn. Du skapade jorden med kärlek, och människan förstörde den, låt då människan rätta till sin synd genom att rätta till den igen. Och låt dem förstå det som blivit fel men straffa dem inte med döden. Dem flesta människor förstår bara inte vad de gör. Snälla väck i stället deras sinnen och skydda och värm alla dem som fryser och är i fara. Släpp ut din vänliga hand och blicka med dina vackra ögon ut över något fint som kan bli ännu vackrare en du någonsin föreställt dig. Du sägs veta allt men ibland känns det som att du inte gör det. Du får ursäka mig om jag har fel. Men ibland känns du lika mänsklig som människan själv. Och vi är ju trots allt dina avbilder och du blir mindre läskig när du blir mer mänsklig. Men trots det vill jag ändå tro att du är mäktigast och godast och kärleksfullast av oss alla levande varelser. Ja och så han den där Jesus som jag alltid glömmer bort. Mina bönner slutar alltid till dig. Mina tankar slutar alltid till dig. Trots att han var på jorden och gjorde stort är det dig jag dras till... Jag hoppas Jesus inte tar illa upp för det här.. Om han är lika sann som du sägs vara.... Jag tvivlar och tror ändå starkt på dig... Visa mig nu att min tro är det rätta och motbevisa mitt tvivel och visa mig att du finns och är äkta. Här på jorden tror jag på folk genom ord och handling. Men du är ganska osynlig och dina ord i bibeln skriven av andra en dig själv gör mig mest förvirrad.. Så visa mig ditt rätta jag. Lär mig hur och vad jag kan göra för att göra gott och hjälp mig att våga ta alla dem steg jag inte riktigt vågar ta. Amen <3

       Så vad ska jag nu göra av denna tanken? Det ligger en sanning i det hela men hur lyder fortsättningen?... Ska jag fortsätta? Ska jag göra något med det här?... Hmm... Skriva ett manus till ett oskrivet manus... Skriva om livet. Och sammanföra likheter när vi är så olika varann...Hur och varför? Jag tänkte ju så stort när jag kom på tanken på vår oskrivenhet i livet men hur förklarar man?, hur driver man vidare?... Ska jag ha något nyårs löfte i år så får det la bli att klura ut svaret på vad jag gör av det här arket... Även om sist jag hade en nyårsönskan så gick allt åt helvete! >,<

När hjärtat slår för någonting extra mycket så ska man väl följa hjärtat? 

Jag har fått höra att man ska följa sina drömmar och sitt hjärta. Göra det man vill, för man kan göra precis vad som helst bara man vill det tillräckligt mycket.

MEN SÅ HINDRA MIG INTE DÅ!

SLUTA TVIVLA PÅ MIG!

HJÄLP MIG ISTÄLLET!

Det får bara mig att tvivla. Stötta mig i stället och säg att det går!

Säg inte åt mig att jag inte kan göra allt det där. Säg inte åt mig att det är orealistiska drömmar och att det är bättre att göra som alla andra följa mängden och skaffa mig ett vanligt jobb och en vanlig familj! 

Säg inte att jag växer ifrån det!

För jag har haft samma viljekraft och dröm i mig i så många år jag kan minnas att jag funnits nu!

Jag har blivit så sjukt inspererad och det sitter så hårt i mig att jag visst tänker rädda världen! 

Jag vet att jag inte kan rädda hela världen själv men kan jag göra något någonstanns så är jag med och räddar en del av den. Problemet är bara jag vill inte göra något litet jag vill göra något stort och ha det som arbete på heltid! 

Jag vill få ut något. Jag vet inte vad eller hur det rätta sättet är. 

Men jag tror att mycket kan bli bättre i världen bara vi tonar när en hel del fördommar och får lite mer medkänsla för varandra! Så jag tänkte komma ut med det goda budskapet! Jag vet att jag inte borde vara så ivrig! Jag borde ju ta hand om mig själv först tills min självkänsla är på högsta nivån! Om det finns en sådan det vill säga. Men jag tänker och tror att jag kan öka nivån genom att påbörja arbetet redan nu och se att det går och att jag lyckas och kan! 

Jag behöver bara din hjälp! Om du inte vill gå sida vid sida med mig så stötta mig åtminstonde med dina ord på mig!

Jag är så trött på att folk inte bryr sig. Dem säger det är bra ideer jag har men inte mer en så. Rästen är bara gnäll och klag...

JAG TÄNKER GÖRA SOM SVENSKA HJÄLTARNA!

JAG TÄNKER GÖRA SOM MODER TERESA! 

JAG TÄNKER GÖRA SOM JESUS! (Bortsätt från vissa under...För att gå på vatten ser jag ingen mening med.)

JAG TÄNKER GÖRA SOM MANDELA 

JAG TÄNKER GÖRA SOM DEN DÄR SKALLIGA GUBBEN SOM JAG GLÖMT NAMNET PÅ! 

JAG TÄNKER GÖRA SOM DEN DÄR ANDRA GUBBEN MED ORANGE MORGONROCK SOM JAG OCKSÅ GLÖMT NAMNET PÅ!

Jag önskar jag visste hur. Hur jag skulle få igång allting och få det stort!

Jag önskar jag kunde bilda en grupp och få den att öka allt mer! Spridning tillsammans!

Jag önskar jag kunde bli statsminister och säga alla dessa maktgiriga och pengatokiga politiker vi har idag ett par sanningens ord! Dem verkar ju inte fatta ett skit!

Jag önskar mycket men vet att det måste ske i små steg och allt hinner jag nog inte på en livstid... Det är mycket jobb men får jag ihop fler så kan man dela upp uppgifterna.

Jag vill inte bli känd för hjältemod eller något sådant. Jag vill bara att världen ska bli mer förståndig att leva i! 

Sen kan jag dö 101 år gamal och alldeles nöjd med livet! 

Jag är en sökare och nu vet jag vad jag söker efter. Jag har hört att den som söker han finner och också att en sökare alltid söker och alltså aldrig når sitt mål. Jag har hittat vad jag söker... Och det är kunskapen om livet och sanningen. Sanningen som just nu är en lögn. Jag plockar pusselbitar från människor jag möter och får en bild som känns rätt. Din fråga är säkert. Vad får mig att tro att just den bild jag fått är rätt. Well fråga mig då, så ska jag försöka förklara. För jag har bara valt det som låter godast och som får mitt hjärta att pumpa lite hårdare en annars. 

Jag vet som sagt inte hur jag ska nå målet kanske är det därför man säger att en sökare aldrig kommer till hållplatsen... Men jag hoppas ändå kunna ändra på det. För tänk om man i sista sekunden av livet faktiskt kommer fram till den där hållplatsen trots allt!

När jag var barn så gjorde jag som jag blev tillsagd. Och i tonåren började jag planera vilket yrke jag skulle skaffa mig efter skolan. Det verkade länge som människor. Gärna helst barn. Små barn. Men efter ett halvår på en folkhögskola och hemifrån så har jag insätt att livet är så mycket större och måste hinnas leva! Vi lever trots allt bara en gång. 

Att mitt framtida yrke ska handla om människor står jag fast vid. Men jag vill inte ha en fast grund. Jag vill utvecklas och leva. Antingen kan jag ju skaffa ett vanligt jobb och byta till olika yrken för att utvecklas eller så kan jag stå på en grund som är rörlig precis hela tiden och på oförutsädd tid och utvecklas i alla kategorier när som helst, var som helst och hur som helst. Det kanske lät som en ostadig ekonomi. Men ni kan andas ut, jag ska se till att det finns en stadig ekonomi i grunden någonstanns i från kanske genom konsten. Ja vem vet... Eller på något annat sätt. Jag löser detta ska ni se!

Jag är inte den som nickar med längre bara för att. Jag tycker så mycket är fel och jag är trött på att sätta på tvn och få höra att det behövs mer pengar till canserforskningen. Eller få höra om alla dessa ny bombattentat. Eller om alla dessa barn som lever i dåliga hem och som blir mobbade och utsatta på olika sätt varje dag. Jag är trött på att få höra om personen som mördat och våldtagit 18 kvinnor. Jag vet ju att det går att förändra saker som är dåligt så varför skulle inte detta gå att ändra? Sluta att bara berätta nyheten gör något åt det i stället. Så att nyheterna börja låta tvätt om. Så att dem säger på nyheterna en dag... Canserforskningen har fått fram ett botemedel nu blickar vi bara frammåt! Eller, här är ett klipp där dem båda krigsdrabbade länderna tar varandra i hand och kramar om varandra och sjunger en fredsång som ekar över hela landet. Eller varför inte få höra när man sätter på tvn den där morgonen eller sena eftermiddagen, allt fler barn börjar få bättre livssituationer och eleverna på skolorna har själva tagit tag i mobbningen och slutat att retas och hjälper nu varandra och alla leker med alla. I takt med detta så har betygen ökat och arbetsgivare vill ha elever redan efter gymnasiet så dem inte behöver plugga bort halva livet på högskolor.... :) Ni hajar grejen eller hur? 

Man vore ju liksom gladare om dem nyheterna kom, men det känns som att dem är väldigt få. Och är det något som är positivt på nyheterna så är det typ vilket lag i fotboll eller hokey som vann, men det betyder ju att det andra laget förlorade. Och då blir det ju inte riktigt positivt i alla fall. Och ja ibland kommer la positiva nyheter om att en teaterföreställning är i stockholm och gratis att se på det och det datumet. Eller kanske bara den glada lilla fåniga nyheten om att kollektivtrafiken har ökat med 0,1% ÄSHE KOM IGEN NÄR DEN ÖKAT MED 50% åtminstonde!

Om du ser mig fundera. Och undrar vad jag fundera på... Så kan jag säga dig, att det inte är särskilt omöjlight att jag dunderar på hur man faktiskt ska rädda världen. 

Jag skulle bli as glad om du ville fundera på det tillsammans med mig och sedan hjälps vi åt att göra något åt det. Något vi kan, vi börjar smått och stegrar framåt! 

Folks får 1000 000 likes på youtube efter en fånig video dem lagt upp vad säger då att inte vi kan göra en som får lika många likes på loppen av en vecka som berör och som får folk att göra något. 

Jag ska erkänna jag har inte gjort mycket själv en. Men jag har börjat... 

Och jag har mer planer... Små steg, Stora tankar, massa ideer. Men det svåra är att få ihop det och sedan ta steget att våga göra något. Hoppa ut där utan att veta hur det ska gå... Men det ska gå och är vi fler blir vi modigare och vågar mer!

Här kommer en djup personlig fråga från mitt innerst som lyder så här:

- Vill du hjälpa mig att börja försöka rädda världen?

Jag vet att den är stor, så jag ska ge dig tid att tänka. Men ge det en ärlig chans och som sagt smått gör också gott!

Med ord kan jag få dig att le med ord kan jag få dig att gråta, med ord kan jag förföra, med ord kan jag manipulera, med ord kan jag svika, med ord kan jag skapa tillit. Med ord kan vi göra allt... Med ord kan våra hjärtan slitas i tur och med ord kan det också repareras igen och skapa hop. Ibland är ord det vackraste som finns, ibland är ord ett skydd för att dölja sanningen. Och då syns ordens falskhet genom våra handlingar i stället. Eller kanske syns ärligheten i våra ord genom handlingarna. Men vad är det man ska lita på mest? Är det orden eller är det handlingarna? Om någon säger till mig.

Jag älskar dig, och i nästa sekund slår mig. Då skulle jag känna mig ganska förvirrad. Men jag skulle oavsätt vad tvingas lämna den här personen eftersom den skulle kunna vara kapabel till att döda mig. Är det alltså handlingen jag ska lita på mer en orden? Är det därför barn gör som man gör och inte som man säger?

Vårt kroppsspråk sägs vara den största andel procent av vår kommunikation och vissa påstår att vårt 

kroppspråk säger mer en 1000 ord. Men ändå värkar orden så viktiga för oss. Ändå är det orden vi lyssnar till. Om jag kramar någon och säger att jag älskar den så är det med mina ord jag menar det. För att det är tuffare att säga orden och vara ärlig från hjärtat en att ge en kram som jag kan ge vem som helst, när som helst, var som helt och typ hur som helst.

Jag vet att det är orden jag lyssnar till mer en kroppsråket även om kroppspråket får mig att tvivla eller lita på orden som sägs. Jag har skrivit så många ord genom mina dar och jag har sagt så mycket jag både kan stå för och ångra. Men ibland känns det som att mina ord trots forskingens och pedagogikens påstående är mer menat från mig en vad mitt kropsspråk ibland visar. Några lärare i högstadiet listade ut att jag ofta såg argare ut en vad jag egentligen var.. Idag skyller jag på att jag funderar när folk säger att jag ser arg ut. Dock är problemet att folk har börjat se att jag funderar och frågar i stället direkt vad jag tänker på och ofta hittar jag på en bortförklaring för att slippa berätta.. Då jag brukar tänka ganska djupt när folk faktiskt märker av att man tänker. Fast det är klart, ibland tänker jag inte på något alls och folk frågar ändå vad jag tänker på. Det kanske är en social grej att fråga sont nu för tiden? Hur som helst är jag ändå tacksam för sona frågor det visar ju att folk bryr sig och är nyfikna på just mig. :)

Men vad är det jag försöker säga med allt detta fabbel om ord och handlingar hit och dit? 

Mjo... det är så att jag funderat en del på det här med ärlighet och hop och svek det senaste... Och kommit fram till hur mycket ord faktikst betyder för oss människor på både gott och ont. Tänk alla ord som fått oss att resa oss som gätt oss hop och drömmar. Tänk vad tråkigt det vore om livet bara bestod av kroppspråk. Jag är glad och tacksam för att ord finns i alla dess sorter. Även dem konstiga som man inte förstår sig på. Men det är ganska kul att hitta på egna ord för saker och ting. :) Och att försöka säga outaliga ord eller försöka säga: ''sex laxar i en laxask''  fort. Och så vidare...

Och tänk alla stunder man kan sitta och bara mys snacka, asså småsnacka om allt och ingenting. Och utan alla ord vore kanske aldrig tystnaden riktigt lika skön på samma sätt...Och tänk alla dessa människor som lyckas göra storverk genom sina ord. Hitler som lyckades manipulera ett helt folk med lite pengar och ord. Eller den där presidenten som ställde sig upp och sa.

-Jag har en dröm. Och hans dröm blev ju mer eller mindre sann.(Jag vet att detta är tjajtigt. Men det är la alltid bra att dra en bild av något som väldigt många känner till?)

Utan ord vore livet tråkigt och utan ord skulle vi inte få ur oss allting vi vill. Vi skulle inte kunna stå och skrika ut vår ilska eller stå och säga jag älskar dig och jag menar det av hela mitt hjärta. Många människor är dåliga på att använda ord. Jag också.. Jag har lättare för att skriva orden en att säga dem. Många har det tvättimot. Dem säger orden mycket hellre en att skriva dem.  Jag tror vi alla mer eller mindre borde träna på våra ord. Kanske byta ut dem fula med dem fina orden och kanske vara mer ärliga genom våra ord. Men inte så att det gör ont i någon förståss! 

Nu kommer ordens ord som en slutgrej på den här texten... ORDENS ORD ÄR ORDET I SIG SJÄLVT!..Sug på den du! 

Bye bye bloggis för ikväll. 

Oj vilket konstigt avbrott och slut det blev. Men du kanske kan komma på ett bätte slut. :)

Jag låg och tittade på en film och kom i tankar... Jag började plötsligt gråta när jag insåg den press jag satt på mig själv och all förvirring som är runtomkring allt.. Men jag stoppade tårarna ganska fort genom den ilska tanken om att antingen ligger jag här och lipar och tycker synd om mig själv och ser allt som hoplöst eller så vågar jag ta tusen steg framåt till och kämpar oavästt vad och oavästt om och när jag kommer fram till mitt mål. Mitt ofokuserade mål, jag vet inte ens vad mitt mål är. Jag har en vag bild av något som liknar himelriket som det talas så glatt och ljust om... Men även det är ju en plats vi inte vet något om, för den har vi inte besökt... Vi kan bara undra och drömma... Men jag tror på att man kan skapa saker. Och det är det jag tänker göra... Så jag skakade bort alla tårar och tittade på mig själv i spegeln. Jag började sedan tänka på den väg jag redan gått den väg jag gått framåt och hur fantastiskt långt jag ändå kommit. Jag gämförde dået med nuet. Och mitt nu är i många fall mognare en vad den brukar för min ålder. Det sägs så i alla fall, bland dem äldre förebilder jag har. Dem menar på att jag tänker så bra och moget. Och jag har ju dem senaste åren dragit mig till och fastnad vid vänner som ofta varit något eller några år äldre en mig. Folk säger jag tänker för mycket... Jag kan förstå om dem inte gillar alla mina funderingar om dem är trötta eller haft en ansträngande dag... Men för övrigt brukar jag sitta och undra varför dem säger så? Varför är det fel att tänka? Och vad vore världen utan människor som tänkte?! Hade den ens funnits idag om ingen tänkte? Utan tankar hade väl inte människan skapat eld och sedan utvecklat det till en glödlampa. Folk hade inte kunnat sitta med sina iphones med sina fashinerande appar i sina händer var dag? Folk hade inte kunnat bli botade från vissa sjukdommar. Och vi skulle nog inte ens ha medkänsla om vi inte tänkte lite extra mycket ibland. Jag kan rabla långt jag brukar kunna stå för vad jag känner och tycker. Har jag hittat mina argument och forskat vad jag anser tillräckligt länge i det hela så brukar jag kunna stå fast vid det. Men inte om folk står och käftar utan att lyssna en ända sekund. Det är väl därför det alltid slutar med att jag skriver ut allt jag har att säga och allt jag känner kring saker...Oj inlägget blev som vanligt längre en vad jag planerat... Tankarna bara rullar vidare och på... Nä nu ska jag sova, men först skriva i bra boken. Och imorgon sattsa på ännu ett litet steg framåt.

Om jag bara lärde mig att tro mer på mig själv så kommer jag kunna göra vad som helst. Jag har ju kommit långt genom att i alla fall se att jag har ett värde och insätt det från mitt hjärta. Det dunkar svagt nu men kommer bli starkare nu när porten är öppen och jag faktiskt säger det i mitt hjärta. Och med en trygg famn jag vunnit så kan jag paousa mitt tuffa arbeta ibland och bara ta det lugnt... Jag tänkte chilla på onsdag. Komma igen på Torsdag. Och imon kämpa hårt och njuta av dagen... Oavästt vad! Jag vore inte där jag är om jag inte mött alla dessa underbara människor som jag mött...Evigt tacksam ska jag ge dem allt dem gätt mig en vacker dag fast på mitt sätt och med saker dem behöver. Utan vänner och alla dessa förebilder jag snappat upp så hade jag aldrig kommit någonstanns..Först idag lyckas jag smått fixa saker ur mig själv med egna logiska och bra förklaringar på hur jag kan omvandla tankarna och pusselbitarna i mitt egna spel.. Alla har vi väl en spelvärld vi lever i med våra egna spelregler... Bra eller dåliga... Ja just det nu skulle man ju sova som sagt, sa jag ju för ett antal meningar sen... Hmm... Och eftersom det inte blev av då så får det la bli det nu i stället! GOD NATT! ( Och tack för ditt intresse för mina blogginlägg, även om jag borde skreva mer allmänt och inte så mycket mig. Detta ska ju inte vara en tråkig ego blogg...)

Underligt vad lugn man kan bli från ingenstanns, säg mig blev det kortslutning efter att jag gått och varit frustrerad under en längre tid? Är det därför jag har blivit så lugn helt plötsligt.. I två dagar nu har jag levt i något medativt läge. Varit där men ändå inte där... Varit någonstanns men ändå ingenstanns... Märkte av det när jag började måla på en ny tavla med akryl färg som jag ogillar så.. Jag märkte hur lugn jag var hur jag tänkte efter för varje steg och penseldrag som skulle göras så att det skulle bli rätt... Och jag började bli smått nöjd. Log av tanken att jag inte höll på att bli utvecklingstörd och det var inget fel på min hand. Jag kan fortfarande, jag vet hur man gör... Jag var nöjd.... Senare på kvällen spelade jag innebandy med ett par andra från skolan... Jag var något trött när jag började men tänkte att jag nog skulle piggna till så fort vi började... Men flera gånger under spelet så stannade jag upp och iprincip bara stod och glodde. En vän ropade på mig... Kom igen nu! Gå till attak! Jag reagerade förvånat när jag insåg var jag befann mig... Detta hände om och om igen.. En stund stod jag och sa till mig själv vakna! Kom igen vakna! Men det blev bara svaga viskningar i huvudet... Så jag kom ingen vatt... Jag var medveteten om min omgivning, samtidigt som jag inte var det. Jag befann mig ingenstanns jag bara var.. Dock var ju detta i fel situation men som tur var vaknade jag till tillslut och började spela på...

Även idag var jag lugn och även krokin kändes helt okej...Eller var det bara helt enkelt okej att misslyckas idag.. Eller så var det lite bättre skisser.. Jag vet inte och det spelar ingen roll.. Tydligen hade min nyfunna  vän och hjältinna sätt detta... Och påpekade att mitt kroppspråk var gladare och mer avslappnat idag. Jag hade inte märkt det själv men förstod till slut vad hon menade... Jag var ju gladare hade ju till och med lett vid vissa tillfällen...Och jag orkade inte bry mig om att snegla på andras bilder som jag brukar tycka är så myket bättre en mina.. Det var bara jag och teckningen den här gången inte jag och rästen av omgivningen... Senare på dan snackade jag med denna vän/hjältinna.. Åh om jag bara kunde ha ett bra namn på denna person. Jag har ju valt att inte ge ut direkta namn på bloggen för att inte skada eller liknande... Identitets skydd liksom! Även om jag ibland skrivit ut någons namn så har det då ofta varit tryggt och okej att göra det... Aja som sagt så jag snackade med henne och den här gången var jag avslappnad även i samtalet. Find jag blev spänd en gång när vi kom in på ett ämne som låg mig nära och som gör ont i mig... Men inga tårar den här gången... Och jag var tillräckligt lugn för att våga göra det jag alltid gör när jag trivs med människor. Jag lägger mig ner eller sätter mig i en halvliggande ställning. Den här gången la jag mig ner och började titta på henne samtidigt som hon höll på att leta rätt på musik på sin mobil och pratade om något... När folk inte vet brukar jag le och tänka de mest fina tankar om dem.. Fast den här gången tänkte jag bara... Hon blir nog aldrig arg. Känslan säger mig det, hennes ögon säger mig det. Så jag frågade rätt ut... Spantan som jag är.

-Blir du nånsin arg?

Hon värkade förvånad över frågan. Och det hade hon ju all rätt till. Och visst hade jag haft rätt hon blev aldrig arg. Irriterad på sig själv möjligen men inte så hon skriker på andra...Ännu en gång hade min känsla lätt mig rätt... Den här gången lyssnade jag på känslan... Innan gjorde jag inte det och det gick ju inte så bra...Jag måste alltid lita på känslan för den är verkligen 99% rätt alla gånger. Det är ytterst sällan känslan har fel. Efter ett tag ställde hon en lika spontan fråga tillbaks. 

-Sjunger du? 

Svaret var direkt nej! 

Känns som de flesta människor önskar att dem var bra på det men få är det, och jag är en av dem som defenitivt inte kan. Och ja jag har drömt om att kunna sjunga och spela piano och där igenom sjunga ut allt jag känner och tänker...   I stället för att sitta och skriva av mig så faktiskt utrycka det ännu mer! För att få säga saker gör ju en del. Det är väl därför vi människor behöver någon att prata med både när vi är glada och ledsna. Det ger mycket. Trycket släpper och hjärtat lättar. Men jag ska inte gå och vara avundsjuk på dem som kan sjunga.. För jag kan ju skriva as fort i stället. :P

Ja och sen efter samtalet så var jag lika lugn... Gick och målade och var faktiskt sugen på det! 

Och nu sitter jag här och är lika lugn... Vad fan kom lugnet ifrån?

-Men snälla lugnet försvinn inte nu när du är här. Jag behöver dig och har längtat efter dig!

Jag hoppas verkligen att jag lyckas behålla det nu.

Hmm... Hittade en gamal bild från när jag var liten som jag tänkte kanske kunde passa till inlägget men jag kan ju ha fel... Då jag la mig brevid mormor och sov en lite stund extra på morgonen när hon och morfar var på besök hos oss.. Mins jag inte fel så gjorde jag så ganska ofta. Ushe, vad fult vårt vardagsrum var på den tiden fast det tyckte jag inte då förståss... Men på denna bilden ushe! Det är mycket finare idag.

Så vad var det som hände egentligen, sitter jag nu och tänker?... Och tänk vad lite modighet kan göra. Ibland är jag glad för min impulsivitet även om jag sällan då har en aning om vad jag gör. Jag hade gjort det igen, kollat in och sattsat. Sätt till att charma in mig hos den där människan som har något jag vill ha. Ofta något som kan driva mig framåt som människa i min utveckling av självkänsla och självförtroende och så vidare.. Reparera och bygga på det inre helt enkelt. 

Så där satt jag en kväll och tänkte skicka iväg ett virituellt brev... Skrivar ikonen stod och blinkade... Skulle jag våga?, var jag konstig om jag gjorde det?... Nej jag hade satsat förr och jag kunde göra det igen... Vad var det värsta som skulle kunna hända? Saker var redan upp och ner vända, lite mer skit gör väl ingen skillnad? 

Så jag skrev till henne och berättade allt. Att hon har något jag vill åt, jag vill veta hur hon faktiskt gör för att värka så harmonisk och trivsam... Hon skrev tillbaka, Shit vad nervös jag var! Men hon sa hon var berörd av mitt impulsiva känslomässiga och ärliga brev. Hon ville mötas. Jag gick med på det och ja idag var den dagen... 

På morgonen vaknade jag och tänkte idag blir det nog bra. På grund av det där mötet. Jag visste inget om det ännu men känslan sa mig starkt att det här kommer bli bra...

Men dagen i säg blev inte så bra alls.. Den sög ganska regält. Ångestbaserade tankar och förtvivlan som gått över mig i några veckor nu och inte blev det bättre av att jag åter idag sög på krokin... Till slut kom tårarna... Jag pallade inte. Jag hade försökt tvinga i mig positiva tankar så länge att jag igentligen bara hade försökt låtsas som att allt var bra torts att det inte var riktigt så. För att jag inte vågade eller visste hur jag skulle ta tag i det hela. Folk har börjat se de senaste dagarna att jag inte är helt uppåt. Jag har varit tyst av mig och gått med huvudet ner i marken. Och kanske även varit små irriterad. Folk har verkligen sätt och till och med  börjat fråga... En kille på skolan jag inte känner så väl ännu sa till mig igår att jag såg lite oroad ut eller ja fundersam... Jag sa att jag nog bara var trött.. För just då tänkte jag inte på det jobbiga, inte i den stunden även om jag tidigare under dagen hade gråtit några tårar på mitt rum. Men så gick jag ut idag när det var mellan paous på krokin. Stod och grät tittade ut över den vackra sjön och försökte hitta mina andetag igen. Hörde en röst bakom mig men uppfattade inte orden, även om jag tror mig veta vad hon sa. Tittade bak och skakade på huvudet,... Hon gick igen... Då drämde jag foten i ett träd och blev påmind om varför jag alltid försöker säga till mig själv när jag gråter och har ångest att aldrig någonsin använda mig själv att aggera ut min frustration. Det gjorde ju ont och jag får alltid ångra det efteråt... Sen kom min lärare ut och frågade hur det var. Jag berättade som det var... Och hon var vänlig och fixade saker åt mig. Så jag slapp gå in där igen. Och hon sa en sak jag inte kunde släppa riktigt. Hon hade fått skvallrande nyheter om att jag tagit kontakt med den ''nakna kvinnan''. Och trode vi var lika varandra. Jag sken upp av dem orden.

Oj det var ju positivt tänkte jag. Jag som alltid undrat om det ens finns någon som är i närheten av mig och min egenhet!? Det gjorde mig mer nyfiken på det kommande mötet.

Sen åt jag lunch och försökte låtsas som inget hänt även om det nog syntes att jag hade gråtit... Sen var det la dax för det där mötet... Som kändes bra i känslan men som jag inte ännu visste något om...

Så vi snackade och jag fick berätta saker. Och fy fan va jävla skönt det var! Äntligen! Jag hade ju ingen här på skolan jag verkligen kunde snacka med. Trots att jag redan innan jag började skolan inte alls var orolig för att inte hitta något. För jag har alltid lyckats hitta någon i min närhet som jag känt att den kan jag snacka med. Den kan stötta mig och lyfta upp mig. Bära mig när det är svårt och säga att jag är omtyckt och älskad och säga dem där magiska orden. Det kommer att bli bra!  Och avsluta med den där kärleksfulla,vänliga och varma kramen. 

Min lärare hade rätt... Destå mer jag talade destå mer sken den ''nakna kvinnan'' upp och sa att hon kände igen sig i mig och att vi var så lika i olika saker.... Jag kunde inte säga varken emot eller hålla med, då jag inte känner henne... Jag gillade bara att hon tänkte som jag. Det gjorde att jag kände mig mindre fel. Jag var säker på att jag hittat någon nu. Även på det här stället. Hemma har jag massor, men här alldeles tomt. Det finns massor av fina människor och vänner på den här skolan men jag har liksom för tillfället inte den djupa rellationen till nån eller känner att just den där vågar jag berätta allt för... Nu gjorde jag det och jag kunde det.  Jag kunde det av en ända anledning. Hon tyckte redan om mig!... När jag plötsligt under samtalet blev smått ivrig och upprörd på det där synliga sättet men som inte jag förstått ännu så svepte hon bort mitt hår bakom örat. Och jag tänkte.. Eam... Vad händer?. Först blev jag rädd och ryggade tillbaka sen förstod jag, hon brydde sig... Och jag visste också att det var tecknet på att nu var det dax att lugna ner sig och slappna av. Jag trivdes under hela vårt samtal om livet och saker... Samtidigt som jag var orolig hela tiden gick och sparkade ihop högar efter granbarr som trillat ner på marken. Och tittade mot väggen för att jag så ville slå i den eller kasta saker i den. När hon behövde gå och vårt möte avslutades så gav hon mig en kram (med kläder på) och jag tänkte. Jag har vunnit och jag har funnit.. Äntligen någon. Även om det var med en person jag minst kunde ana. En person jag först bara var imponerad över att hon vågade vara så frigiven att hon kunde posera naken inför ett gäng ungdomar både killar och tjejer... 

När jag hemma berättar för vänner speciellt killar att jag målar av en naken kvinna en gång i veckan går dem igång och frågar var dem kan skriva in sig. Dem ser framför sig en ung snygg idial kvinna dem får spänna ögonen i. Men så är ju inte riktigt verkligheten. I verkligheten är det att sitta och teckna av en människa oavästt kropps form. Och fokusera på linjer former och vinkar för att få till en bra skiss. Det är kroki inte porr trots allt.. Även om jag innan jag fick prova på det för första gången var arg och kallade det för ''ofentlig porr'' och tyckte att modellerna borde få ha underkläder på sig åtminstonde... Idag bryr jag mig inte jag försöker bara få till dem där teckningarna som det alltid går åt fanders med JÄVLA TIDSPRESS,JÄVLA ENMINUTARE!

Hur som helst var jag lite mer lättad och glad efter mötet... Det gör fortfarande ont i mig men i helgen ska jag hem och få kärlek från mina vänner där hemma också. Sen ska jag fortsätta hålla kontakt med den där kvinnan så får hon lära mig att finna lugn. För det är precis vad jag kom hit för att finna även om jag just nu bara är stressad för att mina händer inte målar som de ska.. Dem gör hemska teckningar och tavlor! Och jag har lagt massa energi och krav på mig själv som är helt orealistiska.. Jag måste finna ett sätt att ta en sak i taget och i små steg och inte bli så sjukt över ambitiös! Men det går ju framåt, jag suger fortfarande på mitt målande av stressen, men jag har börjat finna fler kontakter med folk på skolan, börjat våga lära känna sona som är utanför klassen och utanför linjen...Det finns många fina jag vill lära känna, många fina människor som finns där bara jag vågar vara på ännu mer. Jag duger ju trots allt som jag är! Och jag kan inte fortsätta gå i mitt jobbiga ältande för då kommer jag skrämma bort dessa människor. Och det vill jag inte för dem skulle kunna gilla mig och jag diggar redan alla dem även om dem nog inte vet om det ännu. För trots att det just nu suger! Så är det här den bästa och trevligaste och öppnaste skolan jag gått på i hela mitt liv! Och jag är tacksam för det!  Blö nu är jag rent spyfärdig och trött... Men ändå lugn för jag sitter och småler... Och jag känner mer nu att nu kan jag fortsätta kämpa mot de bättre. För nu finns det någon även här som jag kan kontakta och fråga om råd med. Åhh det är så sjukt skönt! Nu vet ni. Vare sig ni bryr er eller inte. Snart är klockan 5 vilket betyder middag då ska jag försöka sitta med huvudet upprätt och vara mitt sköna, fina, härliga, glada jag inför folk. För det är ju den jag är. Och det är ju den Bella eller Issa folk säger hej till.  Och den man vill möta! 

Åh attans varför har jag så många smeknamn för? Jag vet aldrig vem jag ska nämna mig själv som i sona här tillfällen. Det var ju samma problem när jag först tänkte skriva inbjudningarna till min student. Vem kallar mig vad egentligen? 

Jaja kärt barn har många namn. Det är ju positivt i alla fall. :) 

Jag skulle kunna skriva av mig massa mer idag om olika saker... Men jag tror jag skippar det nu borde jag ta och bara sitta och ta det lugnt några minuter.  Sen vara social med folk och inte sitta och låta grubblet ta över utan bara vara trevlig bland människor jag faktiskt gillar.