IssaDippa

Senaste inläggen

Av Isabella - 30 november 2013 19:30

''Is it true. Cant we save the world?''


Igår var det en föreläsning i skolan om hur illa drabbad miljön var och vad vi kan göra åt det för att de ska bli bättre. Någonstanns mitt i föreläsningen insåg jag en sak som fick allt att kännas så fel. Jag insåg att bara för vi gör rätt på ett ställe så drabbar det illa på ett annat tälle. Och jag insåg att då spelar det ingen roll vem som drar in mest pengar för att lyckas uppfylla sin önskan... Men jag som vägrar tro på ordet ''omöjligt'' mer en de flesta började tänka att då måste vi ju bara stopa det vi gör och komma på en helt annan och ny lösning för att allt ska drabba samman på ett bra sätt utan att förstöra för varandra. Jag drar ett par ex på saker vi gör bra som ändå drabbar illa på annat sätt.

Om vi fixar livskvalliten för de fattiga betyder det att jordens befolkning lär öka. Och om den ökar har vi fler munnar att mätta fler att fixa arbete och skolgång till och fler som kan flytta till andra länder och dra med sig smittor och sjukdommar så som AIDS kom till en gång i tiden ex... 

Ett annat exempel är att om vi köper saker i en affär så kommer affären kunna växa och där av anställa fler personer som då skulle få ett jobb. Men samtidigt så kommer den affären också börja förstöra miljön ännu mer för alla importer den tar in och så vidare...


Så gör vi en sak bra drabbar det en annan sak till det sämre. Det låter ju hoplöst! Så om man bara kunde komma på en stor lösning på allt som gjorde att det som gör något bra inte gör något annat sämre. 

Eller så får jag bara inse faktum. Världen blir aldrig bra den blir inte helt fredlig och så vidare... Men då får jag leva mitt liv göra det jag vill i mitt liv och göra det jag ändå tycker förtjänar bäst det goda och det jag bryr mig mindre om får la bli lite sämre da... Helt enkelt!


Om någon av er läser det här fått tankar och funderingar, kanske en lösning? Snälla skriv då till mig! 


 

Av Isabella - 29 november 2013 22:57

När du är borta älskar jag dig och saknar dig. Då ser jag skratt och glädje med dig. Jag ser en god framtid för oss tillsammans. Men när du är här hos mig, är jag tändigt irriterad på dig och ditt sätt att vara på. Du verkar inte vilja förstå eller lyssna på mig.Vi känns så lika och nära men samtidigt så olika och så långt ifrån varandra. Men det spelar ingen roll hur mycket jag än klagar på dig. Du står ändå där som ett kärleksberg. Vi berättar i princip allt för varandra och vi kan inte leva utan varandra. Jag står inte ut med mitt ständiga tvivlande utan att ens förstå den. Vill ha dig så nära men ändå så långt ifrån. Allt jag vet är att hur mycket jag en värkar hata dig ibland så älskar jag dig mer en något annat. Du är min BF och jag är din BF. Och vi hör liksom ihop på något sätt. Oavsätt vad, så är vi varandras för evigt och alltid. Vara sig det är som 1 och 1 eller som 1+1=2. Det är bara menat att vi ska finnas till för varandra. 


Av Isabella - 20 november 2013 23:00

Inget var vad det verkade vara. Precis som mina byxor satt på fel håll i morse. Det snöar ute och en klump har släppt från mitt hjärta även om det kändes... Och jag är fortfarande något förvirrad. Men nu kan det väl ändå bara bli ljusare? Jag får ta i hårdare och rycka upp mig själv... Läsa vidare i hur man gör för att må på topp. Eller ja få bra självkänsla. Och jag får helt klart börja avaktivera mig lite oftare. Så ja nästa Tisdag börjar jag på innebanndy som skolan har... Och så borde jag börja träna igen. Jag mins inte ens vad som fick mig att lägga ner den här gången.. Så okej ett-tusen-ett försöket här kommer jag! Helt ärligt har jag ingen arning om vilket siffra jag är uppe i... Men det är många men jag kommer lite närmre varje gång. Som tur är. Nåväl nu bör jag väl sansa mig och sedan sova. Inget är vad det verkade vara... Onödigheter,oförståelse och missförstånd... Så små saker kan ställa till med så mycket. Nåväl nu tror jag jag börjat förstå allt rätt nu är det la bara att bättra sig. Men allt är inte kan inte vara upp och ner. Jag lyssnade bara mer på ord en det självklara. Och vissa saker stängde jag av, för rädslans skull. 

Snälla Gud om du finns hjälp mig nu. För jag behöver dig. Varje del av dig. Du var ju så nära... så var försvann du? Undvek jag även dig. Glömde jag lyssna? Glömde jag se? Glömde jag förstå? Var har jag varit, och var är jag nu? Jag länktar så efter det dem lovat i dina ord. Även om jag fortfarande tvivlar många gånger på att något som du skulle finnas. Men jag vill tro, för dem har fått dig att låta så otroligt god. Även om många som inte hört eller sätt eller känt dig eller mött dem jag mött som talat om dig. Påstår att du är en stor lögn helt ologisk och allt det där... Och du är inte enkel och jag vill inte tro på den bok där människor talar om dig som både god och ont. För jag vill bara tro på dig som God, ljus och stark. Jag ber sällan till dig, jag är dålig på att ge dig tid. Jag medger, men du kommer tillbaks, du kommer alltid tillbaks hur mycket jag en står och strider imot dig. Du har egentligen gätt mig bevisen, men jag har ändå svårt att bara vända om.. Jag har valt dig på något underligt sätt. Men du är ändå så svår. Du kan kännas så otroligt nära och varm. Och du kan vara helt avlägsen och osynlig. Jag ber fortfarande om att du ska visa dig så att jag förstår. 




Av Isabella - 11 november 2013 14:36

Trött på alla tårar, så trött på den bortflugna lusten. Jag skulle komma hit för att ta det lugnt och finna tillbaka till glädjen i mitt skapande och mitt livs visioner. I stället har jag börjat tappa lusen helt och börjat känna att det här är helt fel. Jag har börjat tvivla på så många saker. Och kännt att hela mitt liv har varit på fel plats. Och nu vet jag inte vad jag vill eller var jag ska vara. Man ska inte tänka på och oroa sig för framtiden...(tack jag vet) Men det är så fruktansvärd svårt att undvika när man står mellan två världar och när nuet inte vill säg rätt... Bortkastad som en trasig leksak och nu står jag inte ut av att se henne varje dag och känna att hon faikar sina känslor. Jag ser ju att något är så fruktansvärt fel men jag varken kan eller tror jag får göra något. Jag vill bara hålla om henne igen. Det låter kanske dumt. Men jag trivdes med att för en gångs skull känna mig så trygg med någon, trots att jag visste att det inte skulle vara för evigt. Och nu när allt bara var på låtsas så vet jag inte längre vad som är sant. Jag har kommit i gräl med min bästa vän på grund av min inre ilska. Inget är hans fel och jag älskar honom mer en allt annat. Då han alltid stått som ett kärleksberg framför mig hur mycket jag en har slagit och skrikit och hatat honom... Jag ville ju bara väl. Men ändå blir det så fel och då blir jag ond i stället för god. Jag försökte göra någon jag älskar till min hjälte och dröm genom att göra om det som kändes dumt, då jag ville att allt skulle vara gott. Men nu vet jag hur fel det var och hur det måste ha känts... Jag försöker, jag försöker förstå min omvärld och få den att bli så okej det bara går trots allt som hindrar på vägen till en fantastisk värld. Dem säger att vi inte kan göra om världen. Och att vi får vänta tills vi kommer till ett fantastiskt underbart himelrike. Men vad vet vi om något vi inte sätt ännu? Jag vill göra så mycket förändring men är fast i vardagen och kraven, det naturliga fullständiga... Det som inte hör till mina drömmar och visioner. Jag tappar alltid orken och tålamodet till att stegra och kämpa vidare och gå rätt fram med alla saker. Jag glömmer av mig så lätt... Och jag måste inse att jag inte kan rädda världen själv. Inga fördommar jag kan stoppa på egen hand, ingen miljö jag kan rädda på egen hand, ingen människa jag kan ta ur depprition, ingen jag kan rädda bara genom mina ord, inget mord jag kan stoppa, inte kan jag slänga allt det som förstört för så många, inte kan jag... Inte då jag inte ens orkar ta mig tid till att förändras själv först. Men inget jag kan göra då inget är självklart och inget är säkert sagt vad som är rätt och godast. Jag vet inte om det vore godast att ge bort allt jag äger eller om det snällaste är att ha kvar det jag har och ändast dela med mig av bitar. Inget jag vet...

Inget jag nånsin kommer förstå.


Jag som bara önskar att jag var modig och stark nog att göra det jag vill....

Jag vill ge min hand åt de hemlösa på gatan.

Jag vill utrota alla fula ord vi människor säger till varandra.

Jag vill ge den prostituerade pengar för att hänga med mig hem så jag kan visa henne ett helt annat liv, där hon inte behöver sälja sin kropp.

Jag vill bli så pass rik att jag kan skänka massor av pengar till olika behövande.
Jag vill säga psykologer ett par sanningens ord, så att det faktiskt kan hjälpa människor innan de hamnar på något dumt vårdhem.

Jag vill ge ett leende till alla dem som känner sig lite ledsna, och ett vänligt hej till alla dem som känner sig ensamma och övergivna. 

Jag vill vara med och resa dem hus som katastrof stormen dragit ner.

Jag vill visa alla barn i världen det rätta.

Jag vill ta bort alla fördommar och ersätta dem med förståelse och kärlek.

Jag vill föra samman människor som splittras.

Jag vill krama alla mobbare och lära dem att mobbas är fel. Jag vill utrota mobbning.

Jag vill stänga ögonen på dem som ger snea och bitschiga blickar till andra människor. Och öppna dem igen fast nu med snälla blickar. 

Jag vill bota alla sjukdommar.

Jag vill tända ett ljus för det mörka.

Jag vill ge värme till dem som fryser.

Jag vill trösta dem som sörjer.

Jag vill utrota alla vapen och stoppa alla krig.

Jag vill få människor att förstå att dem är värdefulla....


MEN HUR I HELVETE SKA DET GÅ TILL?

Jag både svär och skälvömkar mig själv för att jag tycker jag inte duger något till ibland, jag går förbi pengaburkarna på stan som det står och skramlas med, jag slösar mina pengar på onödiga saker i stället för att skicka dem till canserfonden. Jag skulle aldrig våga gå nära en prostituerad eller hemlös utan att vara rädd för att de är påtända och farliga. Jag säger inte hej till varje människa jag möter, trots att jag kan. 


Det är att vara människa säger dem... Det är mänskligt att vara ego och det är mänskligt att fela och det är mänskligt att inte alltid vara glad och trevligt mot allt och alla. Men jag vill ändå ändra på det. Om bara orken och tålamodet fanns och om jag vågade riskera allt.. Då kanske det inte är omöjligt... Men hur?

Av Isabella - 1 november 2013 13:55

Okej så igår var jag och min familj på ullared, vilket det verkar som väldigt många varit på den här veckan. Det vi alla i familjen la märke till är att ullared är inte alls så billigt som det har känts som innan. Vi gämförde saker och kom på ställen där vi kunde få saker och ting billigare. Jag medger att jag kanske tjänar någon hundrig på klädesplagg men kanvastavlorna jag målar på visste jag att jag kan köpa billigare på Dollarstore. Och tja mamma och pappa hittade också grejer dem visste dem kunde få för samma pris eller billigare på andra ställen. Jag menar inte att vara pesimist eller hotandes mot GK:s i ullared. För då vet jag många som skulle spöa upp mig! Jag gillar affärens för dens storlek och utbud det gör jag. Men jag är besviken på att det kändes billigare där förr. Eller så bara insåg jag det inte förens igår. 


Hur som helst är jag impad av mitt lugn igår. Jag avskyr när det är massa folk! Jag brukar bli grymt frustrerad vilket jag smått blev ibland. Men så börjde jag använda alla människor i en lek i stället. Jag tänkte hinderbana! Man får liksom åka slalom mellan människor. Tränga igenom sig trånga utrymmen och vänta in det rätta läget då man kan springa i mellan. 


Jag hade också en annan plan i huvudet men vågade inte riktigt vara så våghalsig. Att man börjar springa och skrika:

-Se upp! Akta på er! Ge plats! Här kommer jag! Som om allt vore ett krisigt nödläge...

En annan sak jag reagerade på var hur många skåningar det var där och hur vida glada dem är. Ja folk brukar vara glada på Ullared men asså det var något speciellt över dem. Andra verkade ju mest irriterade på andra. Och i högtalarna ropades det ständigt ut efter människor och vagnar som blivit bortappade. Var på jag bara hade två saker att säga:


-MOBIL?! I dagens samhälle står ju alla med sina iphones och andra lyx mobiltelefoner och använder dem ständigt även i sociala situationer bland människor väljer många att hellre sitta med ansiktet ner i mobilen en den riktiga människan framför dem! Varför i hela friden har dem ingen telfon nu da!? När de är på ett ställe där de vet om att det är lätt att tappa bort varandra. Jag medger att folk inte alltid höra sina telefoner när de ringer där inne. Men ändå!!!


Det andra jag har att säga är!...


-HUR SVÅRT ÄR DET ATT HÅLLA KOLL PÅ EN VAGN?! Jag förstår om folk ställer sin vagn och sedan går på annat håll och hämtar saker för att lägga i vagnen för att göra det smidigt för sig. Men hur svårt är det att organisera huvudet och märkta ut i tanken var man faktiskt ställde den? Jag menar tänk efter okej du är på tvålavdelning och du är under ex. E4. Ställ den då där och kom ihåg detta. Eller för all del ställ den på ett ställe där det står att man kan ställa sin vagn...Ivriga människor som inte använder huvudet när de shoppar phö! Om du är en av dem som tappat bort sin vagn någon gång när du varit där. Well inte meningen att klanka ner på dig. Jag råkar bara vara duktig på att säga ifrån när jag blir irriterad. Men jag medger att jag inte alltid är så smart själv med vissa saker. Så ta inte illa upp!


Nåväl det var en trevlig resa trots allt. Vi övernattade även på Ullareds Hotell. Vilket fick mig att drömma och fantistera lite om hur jag skulle kunna inreda en lägenhet i detta fall en 1a. Hmm... jag undrar så hur det ska sluta... Var kommer jag bo och hur kommer det se ut där? Har jag råd och designa det som jag vill eller kommer jag inte bry mig så myckt just då och bara tänka på att ha det billigt det väll säga att de skulle sluta med secondhandmöbler i stället för ikea? 

Jaja det får la tiden och framtiden avgöra. 


Heh jaa, som sagt vanligt vis brukar folk vara glada och vilja visa upp alla saker de köpt på sin Ullared tour... Och ja min tanke var la så först. Varför vet jag inte... Jag är ju inte den som är stolt över det eller vill göra andra avundsjuka eller vad nu anledningarna är för att folk ständigt bloggar  och lägger upp bilder på detta så fort dem varit på ullared. Hm.. Men men det spelar väl ingen roll. Det blev ju ändå inte så. Det blev ju i stället någon slags argumentatation mot det som jag ändå tror de flesta kan irritera sig på med ullared och folk där. Men som sagt försöker inte klanka ner på stället för det har ett fint utbud och även om inte allt är så billigt som förr så finns det fortfarande en del saker som är till bra priser! :)


Och ja där ser man inte ens det här inlägget kunde jag hålla kort, men men det är la det som gör mig till mig att skriva världens längsta inlägg och eftersom jag vet om folk som faktiskt läser så vet jag också att det antagligen är tillräckligt intressant för folk så att de orkar läsa hela. Men det förståss det hade inte spelat någon roll vad andra tycker jag skriver ju mest för att skriva av mina tankar för min skull även om jag erkänner att de är himla kul när folk läser och visar intresse, även om jag ej förstår varför folk gör det, de bryr sig om mitt egoliv? Om de gör det måste det vara ett gott bevis på att de verkligen tycker om mig och bryr sig om mig för att ens kunna vara intresserade av vad jag gör och tänker om saker och ting. Åhh vad glad jag blev av den tanken! :) Hejsvejs!


 










Av Isabella - 30 oktober 2013 12:44

Jag som alltid är hyper och uppstressad över både smått och stort har börjat lära mig att hitta stunder då jag tvingat mig själv att gå ner i varv och vara totalt lugn. Det är då jag börjar lyssna och förstå. Det är då jag faktiskt tänker realistiskt och inte överanalyserar saker och ting. Nu satt jag och läste i en bok i lugn och ro samtidigt som en lugn fin låt sattes på på min dator. Och plötsligt tog jag en djup lättande suck och njöt av orden i boken och var tacksam och lugn för saker. Det här kanske betyder att jag måste lugna mig ännu mer för jag har sällan denna lättsamma härliga känslan hos mig. Men allt är så mycket lättare när jag är lugn och då förstår jag även förgångna saker som jag inte förstod först hur många gånger jag en fått de förklarat för mig. Det får mig att tänka på den där läraren i högstadiet som försökte stötte mig och få mig att tänka mer positivt kring saker. Och jag kunde inte förstå henne trots att jag hörde vad hon sa. Det först när jag började gymnasiet och bestämde mig för att bara vara tyst och lugna ner mig. Jag stängde av vissa delar av mig själv och då stötte jag på en kvinna som sa exakt samma saker som den där fina läraren i högstadiet. Men den här gången förstod jag vart ända ord. Inte för att den här nya kvinnan förklarade bättre utan för att jag var lugn och i lugnet kunde ta det till mig på ett annat sätt och gräva i mig utan att överanalysera eller dra i fel trådar i mig. Även om dem där fel trådarna behöver dras i ibland för att vi behöver få gråta över saker som är jobbigt. Jag gillar verkligen två saker med min resa mot bättre välmående av självkänsla. Och det är att jag på så kort tid börjat säga till mig själv att lugna mig i bland och stanna upp och ta det lugnt. Och det andra är att jag blivit tacksam för så otroligt mycket. Jag hör mig varje dag säga något jag är tacksam över. När jag för två dagar sedan var hos ett par vänner så kom dem på den genialiska ideen när vi talade om tacksamhet över att inte vara blinda eller behöva sitta i rullstol eller andra sådana saker som försvårar upp livet. Dem kom nämlingen på att dem skulle sätta upp en stor lapp som gick att skriva på inne på sin toalätt och varje dag skriva upp var sin sak dem är tacksamma över. Jag som hade gått i ett par dagar redan då och varit tacksam över saker njöt av deras ide då jag insåg hur bra dem kommer på av det. Även om jag misstänker att dem tjejerna redan mår rätt bra och nog ältat igenom en hel del tacksamhets listor redan under sina liv. Det ända jag inte begrip var varför den skulle hänga på toalätten. Jag erkänner där stannar man ju till under dagarna ibland. Men det handlar la mest om att jag själv gärna inte skriver saker på en toalätt jag sitter ju alltid i mitt rum när jag skriver ner saker, vad det än må handla om. 

Av Isabella - 28 oktober 2013 12:06

Aj, jag visste att min självkänsla var låg men inte så låg. Jag har köpt en bok lika stor som bibeln själv, som handlar om självkänsla. Och jag inser när jag läste igenom Mia törnbloms text om vad dåligt självfötroende och självkänsla faktiskt är och vad skillnaderna är...

Jag lider av alla dessa ord hon sa:

Mitt liv styrs av...

Oro,Osäkerhet,Rädsla!

Rädd för att misslyckas.

Rädd för och verka korkad.(känner mig korkad)

Rädd för kritik.

Rädd för att vara fel.

Rädd för att hamna utanför.

Inre stressad.

Överdrivet självcentrerad.

Nu saknas bara självförakt från min sida.

Så pass att jag kommer skada mig själv.


Jag vill inte hamna där jag vägrar! Och jag känner igen mig så i många situationer min rädsla för talet 3 i kompisgänget på mullsjö. Dem två jag umgås mest med. Jag är livrädd för att hamna utanför. För att dem börjar inse att dem har mer gemensamt? Jag har ju lyckas för en gångs skull, så vart tar jag mig om jag hamnar utanför vad händer med mig då? Alla är trevliga på skolan med det är ju dem två jag kommit nära intill och kunnat tala om känslor och privata saker med. Jag är livrädd för att bli vänlös som jag en gång i tiden var.


Och min rädsla för att göra fel gör att jag tycker det är svårt att våga söka alla jobb som finns. Jag är inte lat, jag vågar bara inte söka vissa jobb för jag tror att jag är för dålig. Ex industri jobb som jag inte kan något om. 

Jag klarar inte av kritik utan att då börja känna mig fel eller korkad. Och jag tar oftast inte emot positiv kritik. För den positiva kritiken handlar oftast om de få ord jag är van vid. Typ att jag är sprallig,söt,snäll och ambitiös.


Men nu vet jag i alla fall vad som gör mig så fruktansvärt inre stressad!? Jag har ju inte hajat vad de berått på, trode det hade varit för mycket skola. Men eftersom jag nu är på världens chillaste ställe och fortfarande stressad så förklarar ju det en hel del. Det är antagligen min dåliga självkänsla och kravet jag ställt på mig själv att jag måste lyckas hela tiden. Och jag försöker fortfarande lyckas för andras skull, för samhället eller bara folk runt omkring mig sagt hur det ska vara. Jag vet inte ens helt själv vad jag vill riktigt. Och det jag vet att jag vill göra, det orkar jag sällan ta tag i på riktigt. 


Och om jag slutade stressa inombords så kanske min mage kunde lugna sig något. Den ostabila jäveln som varje dag gör som den vill utan förvaning. Ena dagen är den bra utan problem, nästa dag kan den vara ren katastrof! Och den senaste tiden har det mest gjort ont och gätt mig illamående och sparkar i magen. Hur sjuttsingen arbetar den egentligen? 


Men okej då vet jag att det absolut är det jag ska sattsa på och inget annat just nu. Även om jag haft planer på andra saker. Typ haft eget företag vid sidan av ett riktigt jobb... Så okej ett halvår med inget annat en just självkänsla. Nu är frågan, kan boken jag har framför mig hjälpa mig till det. Och kommer jag förstå den och ta den intill mig? 

Jag vill nu skriva jag måste lyckas. Men det är en negativ klang över det hela. Så nu skriver jag jag vill lyckas och jag hoppas att jag kommer att lyckas. Undra om det blev bättre av att skriva så? 


Hur som helst ni som älskar mig får gärna hjälpa mig att träna min självkänsla. Men inte genom att hitta på snälla saker bara för att... För jag märker när ord inte betyder något och inte har en mening. Men ni kan ju putta lite på mig varje gång ni märker av min dåliga självkänsla. Jag antar att den både syns och hörs ibland. Alla har väl hört mig klanka ner på mig själv någon gång då och då. Kan höra mig själv redan nu, över alla gånger jag sagt äshe det där kan la inte jag göra, jag skulle bara misslyckas.  Och min självkänsla var inte stabil nog att klara av det stora misslyckandet som skädde för ett par månader sen. Där fick jag verkligen nog. Jag vill inte vara rädd längre jag vill vara tuff och stark! Jag vill inte vara liten söt och svag. Och jag är trött på att gråta, jag vill i stället säga ifrån direkt när någon gör fel eller när saker bara blir jobbigt så vill jag kunna säga imot mig själv innan de blir tårar av det. Bara jag inte stänger in det.... Jag vill lita på att jag kan, och jag vill tåla kritiken. Och kunna säga ifrån när kritiken är felaktig mot mig. Eller för hård... Det skulle bli så mycket bättre då. Och då skulle jag våga kämpa för det jag en gång misslyckades med så stort. Jag skulle kunna misslyckas igen och resa mig och försöka igen. Jag föll på mållinjen och nu måste jag ställa mig upp och faktiskt springa igenom bandet på riktigt! GRAAA JAG SKA LYCKAS!  Men på mina villkor och av min vilja ingen annans för då blir det inget! 


Åh Gud snälla hjälp mig igenom det här. Du som säger att du finns och är den fullkomliga kärleken. Visa mig då att jag är ditt verk och värd allt och älskad så som jag är ,inte så som jag tror folk vill att jag ska vara!

Jag vill göra din värld bättre en den är idag men jag behöver verkligen kraft från dig att orka stå upp och njuta av mitt inre mig själv först. Och om det inte är din värld så vill jag göra människornas och djurens värld bättre. 



 


Av Isabella - 27 oktober 2013 14:31

Jag är dummbommen som verkar inbilla sig att hon kan rädda världen över en natt. Även om hon egentligen vet att det är helt ologiskt att göra det över en natt och helt själv. Jag sitter och dagdrömmer ofta om allt jag önskar att jag gjorde i stället för att börja med småsaker jag kan göra så skaffar jag visioner och klurar ut lösningar på hur vi kan stoppa krig och läka canser. Allt detta innnan jag ens hjälpt mig själv. Jag förstjuter alltid mig själv åt sidan och menar på att jag inte är så viktig. Ändå är jag tydligt självcentrerad vid att säga att jag inte är tillräcklig åt mig själv och världen. Men om inte jag tror på mig själv vem ska då tro mig? Hur ska jag då kunna göra något alls? 


Igår satt jag och snackade med den kvinna som hjälpt mig mycket de tre senaste åren. Hon sa att för mig vore det bra att volonär arbeta något halvår eller år. Kanske ge mat till hemlösa i stockholm eller annat för att få känna hur bra jag har det och att jag ska få känna att jag gör och kan göra något bra för någon människa som har det sämre en mig. Jag är tacksam för det jag har , jag är inte egoist men jag har ändå inte varit så duktig att jag satt igång och börjat lägga en slant i sparbössorna från rödakorset utanför affärerna. Jag har ännu inte vågat gå fram till alla dessa främlingar som jag sätt sitta ensama och se sorjsna ut i ett hörn. Och jag har heller inte sagt hej till varje människa jag möter på stan bara för att kanske göra deras dag lite ljusare... Jag är  inte ond men jag är långt ifrån tillräckligt god för egen del. 


Jag vet inte vart någonstanns jag bör börja eller hur mycket jag vågar.... Jag måste nog verkligen lösa mig själv först. Innan jag kan göra något för någon... Även om ett hej låter barnsligt enkelt så känns de inte riktigt så när man väl tänkt att göra det.  JAG UNDRAR VARFÖR?!


Men det jobbigaste med allt det här är att jag alltid försjuter på allt... Jag har stora visioner men orkar aldrig ta tag i dem på riktigt och vet inte hur jag ska gå till väga. Detta gäller även min senaste ide som inte handlar om Godhet men som handlar om att tjäna extrapengar vid sidan av ett riktigt jobb genom att sälja tavlor jag skapar genom min hobby. Jag har kommit igång och jämföra priser och hemsidor... Ska jag göra hemsida eller en gratis blogg? Var kan jag göra reklam utan att det kostar mig en massa och så det är tillåtet. Och hur mycket får jag tjäna innan jag måste skatta? Kommer jag lyckas tjäna något? Gillar folk min typ av konst? Har jag ens någon konst stil? Eam nae... Jag har alltid bara gjort vad jag känt för. Ska jag vara ego och ta pengarna själv för att kunna köpa nya material och ha lite extra pengar jag kan ha till skojiga nöjen eller ska jag sälja tavlor och skänka pengarna till behövande? Det sista är ju egentligen bäst. Men jag vill inte skänka små summor jag vill skänka något stort!

Åhh...Om jag bara ständigt var pigg och ambitiös nog att lyckas. Men det känns som jag lätt blir för trött... Och oangagerad dagen efter visionen. Och varför låter jag allt det här stressa mig. När ska jag lära mig att börja smått och ha tålamod! Låta saker växa och faktiskt bli lycklig själv först av allt. 

I hjärtat <3


Snart är det Juletid och då ska vi gärna skänka något lite extra. Komma med både julefrid och glädje. Njuta av barnens skimmrande ögon och mysa framför juleljusen. Men säg mig varför växte vi upp och slutade tro på en magisk tomte med renar och Godhet som kommer med presenter till alla de snälla. Säg mig vad hände med den glädjen som en gång fanns. Det känns som att jag idag känner för många som ogillar julen och kanske inte ens firar den... Jag vill skapa en riktig Julkänsla igen. Jag vill göra gått, känna julefrid och känna sprattlet i mina ben. Jag vill pyssla och mysa, jag vill känna doften av nybakta bullar. Jag vill se ljuset skimmra från varje hus. Höra Julglädjen, veta att varje hemlös får det varmt den kalla vintern och att även dem får en fin liten present. Jag vill att Julen ska handla om glädjen och gemenskapen. Inte om köpta paket. Med prylar... Jag vill bara att alla ska få le... Inte att ett barn ska sitta hemma och se sina föräldrar supa mer aldrig förr för att de är jul. Jag vill ju att de ska kramas i stället av ren kärlek utan spriten. Ibland önskar jag att tomtens magi hade varit på riktigt. Eller att Guds egen son var ett tecken för folk att man ska glädjas vid juletid. Jag vill sedan att när julen tar slut så håller den i sig ända fram till nästa år och om och om igen.. Och att varje årstid och tradition bjuder på sin unika glädje och frid. Åhh, jag önskar så att allt vore sant. Åh jag tänkte lyckas skapa min egen på det vis jag drömmer om och hoppas att den smittar... 

Hmm.... Se nu drömmer jag igen.... Drömmar jag inte orkar ta tag i. Så säg mig, vart ska jag börja och vart ska jag ta vägen. Säg mig nu du. Du som finns där i vått och tått. Du som faktiskt gav mig kraften att säga att det finns något mer du som faktiskt vet och vill som jag ... Låt mitt liv flyta på låt mig förstå och stanna upp när det behövs. Låt mig njuta här och nu och genom det göra under. Under en lång tid. Jag ber om att bli en bättre och tryggare människa. En son där som kan göra lika stora under som Moder teresa. Jag ber om att det aldrig mer får skapas fler Hitler människor. Jag ber om så mycket mer ljus. Världen ska bli bättre inte sämre. Och snälla du... Låt allt årdna sig. Det har blivit fel det har gått snätt. Och jag ber om förlåtelse fall jag ställt till med något. Jag vill ju bara göra rätt... Vill bara sträcka ut en sann hand. Ta imot och få ge. Jag önskar hela världen tände ett ljus och lät mörkret förgå. 




Presentation


Darwin eller Gud?
Vad gör människan så fördomsfull? Varför är bananer böjda? Jag är den fundersamma typen som skriver om allt man någonsin kan fundera och grubbla på här i livet! Drömmar,funderingar,äventyr ,vänskap,kärlek vad mer kan man förvänta sig?

Kategorier

Fråga mig

4 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2022
>>>

Translate blogg


Skapa flashcards