-Fan jag är ju helt patetiskt att det ska vara så himla svårt att lyckas och göra alla nöjda. Säger jag

-Vadå det är väl klart att du duger, Jag gillar dig och tycker att du duger. Säger många. 

Jag vet ju hur väl dem har rätt... Jag vet hur väl det stämmer och jag måste bara våga se, se det som jag börjat se. Att jag faktiskt har allt jag behöver, och jag är faktiskt ganska bra. Och inte behöver lyckas gämt.

Men under en lång period har jag pendlat mellan att stressa upp mig och slappna av. Mellan att jag duger och har tid till att jag måste fixa allt och kunna allt och lyckats med allt för att andra ska sluta tjata och begära saker av mig. Men inners inne är det jag som är kraven. Det andra säger det samhället begär är egentligen något jag missuppfattat. 

På något sätt tror jag att jag måste ha högsta betyg, vara aktiv på många olika sätt och lyckas på en gång, och förstå precis vad folk vill utan att dem sagt det, och veta vad andra tycker och vill att man ska bete sig och vara... Och jag vill bara göra som de vill få dem nöjda. Göra rätt för jag antar att det är så det är, det är så alla gör, det är sådan jag ska vara. Men det är ju egentligen helt fel. 

Varför håller jag på. ?

Varför försöker jag göra alla andra nöjda istället för att leva ut mitt egna liv precis som jag vill. ? 

Jag vill inte alls göra det som andra värkar vilja. 

Jag är trött på att försöka vara tillräckligt bra. Folk blir ändå aldrig nöjda. 

Och varför är det okej att andra gör fel men inte jag. Jag vet så väl att egentigen är det okej att göra lika mycket fel som andra, det är mänskligt. Men ändå kämpar jag för att vara tillräckligt bra.

Kritik får mig att känna mig usel och jag kämpar igäl mig för att motbevisa min dålighet inför någon som egentligen inte menade något illa. 

Under många år har jag försökt få bra betyg och kämpat och slutat se det verkliga. Jag har hört att med bra betyg kommer du komma in på utbildningar och få jobb. Och om du fixar allt på en gång så ser folk dig som någon man vill ha kvar. Då kommer du gå långt. Men det handlar ju egentligen om personligheten. Men jag ber om ursäkt jag är trög och helt slutkörd, orkar inte skriva ett ord till om hur något är uppbyggt, om hur andra världskriget var, eller vilka som styr i samhället... Jag skiter snart i allt! Jag är lessen för att jag inte kan allt på en gång om jag aldrig fått göra det förut! Jag är lessen för att jag inte kan förstå det du inte sagt. Jag är ber om ursäkt för min dryghet... Men jag ber mest om ursäkt för att jag tar era krav på ett större allvar en ni menar. Jag trycker i mig själv allt det negativa när ni i själva värket säger att jag är duktig på många saker. Men jag är så rädd för att påpekas korkad och för att  inte vara duglig eller bra i era ögon. Jag blir rädd då ni är sura på mig av någon anledning och jag inte kan förstå varför. Jag vill vara bra, för jag vill bara göra rätt. Göra som man ska och bör. Men snälla låt mig bli fri, lär mig att det är okej att vara som jag är. Skäll inte på mig då jag inte förstår på en gång. Säg inte till mig att det är kört. För det gör jag så himla bra själv! 

Jag vill ju bara rädda världen... Och fått för mig att om jag lyckas med det samhället och folk runt om mig vill så kan jag gå vidare sen. Men det funkar inte... Jag vill inte ens, jag vill inte bli en vanlig jävla svensson. Jag vill bara få leva. Jag vill gå ut och säga vad jag tycker men kommer ingen vatt. För jag kämpar för att göra andra nöjda. Och kan inte rädda någon eller något i vår värld, förens jag kan se att jag är bra ändå. Jag vill kunna slappna av. Bli av med klumpen i halsen, sluta vara trött, sluta spy när allt blir för mycket runt omkring. Jag vill bara få vara fri. Kunna slappna av och se att bara jag gör mitt bästa så spelar det ingen roll. Men alla runt omkring en sätter bedömmningar betyg och fördömmer. Vare sig det handlar om vänner köra bil eller göra en uppsatts i skolan. Jag vill känna mig fri igen. Kunna njuta av skratt med dem vänner som bryr sig om mig. Inte sitta och vänta på vad som ska ske... Inte behöva oroa mig eller tänka hela tiden på vad jag måste ta tag i och göra. Jag är trött jag vill inte mer. Min kropp har sagt ifrån mitt psyke håller på att gå sönder och backa tillbaks in i nån slags ilska. Jag vill inte att det ska sluta med att jag slagit mina nävar blodiga någonstanns slängt stolar och behövt blivit omhållen och låtit folk se mitt utbrott i min förtvivlan. Jag vill inte skrämma någon. Och jag vill heller inte tillbaks till det som var, för jag har kommit långt. Lär mig andas igen, säg att det är okej, sluta sätt någon jävla bedömmning och säg bara att det är okej. Jag kommer lyckas om jag bara får våga tro att jag kan. Och gör jag fel, så är det okej, inget fel bara att resa sig igen... Inte stanna kvar här och åka upp och ner igen. Jag vill flyga fram, finna sanningen reparera mitt liv och sen kommer vara glad, och göra det jag alltid drömt om. Snälla låt mig få göra det. Jag har ju allt snälla hjälp mig att se... Att jag är bra som jag är. Som den Issa jag är. Som den tjej du lärde känna... Snälla låt mig få stiga upp och ni ska få allt ni vill ha. Men snälla sätt mig inte i kedjor och tvinga mig till något jag inte klarar av. Jag tänker sluta kämpa för att vinna det högsta. Jag ska kämpa för min egen skull.. För jag är trött trött på er nu! Jag älskar er när ni gillar mig, men jag faller då ni som gillar mig säger, det här duger inte vi kräver mer du måste öka takten sätt fart, lyckas nu! Jag orkar inte klarar inte mer kan inte stå. Snälla låt mig vara jag ber! Förvirringen blir totalt jag blir tokig! Så snälla hjälp mig att förstå att er kritik inte handlar om att jag inte duger. För just nu tolkar jag allt så! Jag orkar inte, kan inte vara alla till mods. Vill kunna leva mitt egna liv. 

Jag vill sluta försöka bli bäst för andras skull. Varför ska det spela en så stor roll? 

Kan man inte bara få vara på en lagom nivå!

Låt mig förstå vad ni egentligen säger, jag klarar inte att se allt som krav längre. Inte nu när man ska vara vuxen och det blir allt mer man ska fixa och klara av! 

Måste andas måste slappna av måste duga för min egen skull. Måste se att jag är bra.

Jag vill våga tästa nya saker utan att vara så rädd för att få höra att jag inte duger till. Att jag är dålig och se och tro att alla andra lyckas så mycket bättre hela tiden...

Måste se ännu mer....