Som en vän en gång sagt. Jag vill hoppas att det är just det jag gör just nu. Att alla tillbaka blickar att mitt revolterande och min fas av att vara som en sur 13 åring. Som jag tydligen inte riktigt var när jag var 13. Ja jag har fått höra att jag är tonåring nu vilket jag inte vara när jag var det på riktigt. En gamal fas som tas igen för att allt råkar vara tufft just nu. Jag försöker tänka rätt men de blir ändå ofta fel. Och vissa tankar är mest bara skrämmande. Jag vet att jag bara kan skylla det hela på mig själv, för det är mitt val och jag ansvarar själv för hur jag bearbetar saker som är svårt. Men jag önskar ändå att alla dessa tillbaka blickar kunde försvinna för jag är så mycket starkare idag en vad jag var då. Då var jag väl en tönt. Men idag är jag någon som många tycker om precis så som jag är. Alltså jag duger! Ändå har jag börjat tänka och reflektera att, ja just det. Så här patetisk var det ju jag var. Eller som sagt sagt de senaste dagarna så här patetisk är jag... Men nej! Jag har egentligen aldrig varit det, det finns ingen som är patetisk men en för stunden, man är inte patetisk som person så mycket vet jag! Så nu är det bara att fortsätta försöka ta dem djupa andetagen jag aldrig lyckas ta och fortsätta tänka rätt... Och skratta åt att jag först nu beeter mig som en revolterande 13 åring och gnäller på lärarna skiter i saker och går upp på morgonen och säger skiter la jag i... Jag känner inte igen mig själv och det stör mig och jag är rädd för att de fumma kommentarer jag börjat ge folk kommer skada någon. Då jag egentligen omedvetet slänger ut dem för att jag själv är frustrerad just nu. Men om jag sagt något halvtaskigt till någon de senaste så ber jag om ursäkt. Jag menar inte att vara son här jag är ine son här. Det är bara nu under en period. Men det årdnar sig, de ska gå uppåt. Även om de börjar kännas drygt! Samtidigt som vissa dagar ger mig hopp och ger mig en känsla av att göra revansh. Ibland får man bilder av hemskeheter som hänt. Saker som skadat och ibland får man bilder av allt underbart som hänt och hur fantastiskt vissa saker är. En röst som kan lugna, leende som kan få en att le tillbaks. Ögon som kan få en att smälta, Kramar som kan få en att njuta. Hmm.. okej nu låter jag kär igen. Fast jag egentligen talar om vänner, vänner som ger vänskap och trygghet. Vänner som alltid finns där och håller fram sin hand för att hjälpa en att resa sig igen. Precis som vi hjälper ett litet barn upp som trillat i sandlådan. Eller sätter ett barn i knäet och säger att det kommer gå över och dem tittar på en med sina stora ögon och förstår att du har rätt och slutar gensat att gråta och i stället njuta. Oj nu har jag nog kommit bort mig på ämnet. Men det är bra tankar och det är bra...Så ska det fortsätta bara min iver stress kunde försvinna så jag slutar sitta och trassla med mina egna fingrar eller tycker det är jobbigt då det blir mycket ljud sont jag inte brytt mig om förut som jag känner av nu. Och om bara dessa tillbaka bilder kunde föstvinna och faktiskt bara se dem bra saker och faktiskt att jag kunde ta in det andra sa till mig. Jag är som låst och det stör mig för jag vill lyssna och ta in och jag vill andas igen... Och jag vill bli Issa igen inte dne gnälliga 13 åringen som bara vill slänga lärarna i en sopkontejner. Trots att dem inte ställer mer krav en vanligt. Men det är väl klart man kan ju faktikst slänga dem i sopkontejnern först och sen hämta dem igen när man lugnat ner sig lite. Och balansen har kommit tillbaka. Då allt löser sig utan att jag behöver sätta upp små scheman och tvinga mig själv till att göra mina läxor. Eller skälla mig själv flera gånger om dagen för att jag äter för fort eller inte lyfter på fötterna! 

Det är väl minsann inte många som lyckas skälla ut och skrämma sig själv på det där viset? 

Allt det här är ganska roligt när jag tänker efter eftersom det är så tokigt. Och någonstanns i mig vet jag att sommaren är på väg och att mitt inre väntar på att smälla till och faktiskt ta revansh och komma upp igen och vara mäktigare en någonsin. Och snäll ska jag bli igen för jag känner mig så himla taskig! Och jag vill inte vara det!

Okej nu har jag skrivit av mig lite som en vän tyckte jag skulle dock har jag nog inte fått ur mig allt en och inte på rätt sätt... Hmm tänk vad små saker kan ställa till med så mycket. Det kan vara både bra och dåligt. 

Nu hoppas jag att någon smsar mig snart som jag tänkt träffa idag. Och nu ger jag mig ut på en hal promenad med mina vårskor då mina vinterskors sulor är helt av...