TITTA JAG LÖSTE DET! 

JAG FIXADE ATT SÄTTA IHOP EN SON DÄR FÖRBASKAD PUSSELKUB! OCH PÅ GANSKA KORT TID OCKSÅ

UTAN ATT FÅ ETT HYSTERISKT UTBROTT. STOLT! :D

Igår somnade jag i tårar. Och kände mig totalt världelös och helt utmattad av att varje dag kämpa imot alla spöken. Alla bilder som ändå bara är negativa bilder. Jag försöker säga att jag duger att jag är bra och att jag fått allt om bakfoten. Men det är svårt att hålla imot och igår grät jag. Igen... Var ska jag finna min luft, då det fysiska syret inte räcker. Var ska jag finna ro och hop igen? Då all talan mest blivit ältande. Och varför känner jag mig så pantetikt när jag kännt mig så stark!

Jag är för trött för att vara stark och jag är trött på att vara svag. 

Men så drömde jag något som påminde mig om saker jag är bra på och att folk bryr sig om mig. Dock blev det överdrivey i drömmen och jag fick verkligen vara liten igen det var en töntig rolig och omhänder tagande dröm. Jag tror inte ni intreserade av att läsa om det men jag skriver det ändå för min egen skull åtminstonde.

Jag drömde att jag skulle hjälpa till att vara ledare för ett gäng småbarn. Men i stället tog dem andra ledarna imot mig som ett barn och var ganska tidigt intreserade av mig och satte mig till och med i knäet iblnad. DET DÄR VAR SKUMT!

Men i drömmen var det helt okej. Det som kanske gör det ännu konstigare var att det var några av mina gamal dagislärare och så några till som jag aldrig mött i verkligheten. Men dem var så glada och stöttande. Och barnen gillade mig så medans jag var till hjälp för barnen och stöttade dem så stöttade dem andra ledarna mig. Sen efter ett tag så förändrades stället så det var både små barn och ungdomar i min ålder där. Vi började hänga där de blev som en fritidsgård med både små och stora. Vi gillade det där stället så mycket att buset satte igång. Så när det skulle stänga en dag bestämde vi oss för att gömma oss och stanna kvar så fick dem hitta oss och bli förvånade nästa dag då det öppnade. Men folk hade fått klirr på att några av oss saknades och inte gått hem så i mörkret som det var överallt då ingen tände någon lampa letade dem efter oss och vi slogs med dem och annat. Fast på ett vänskapligt sätt och allt slutade i kramar och mys. OCH DET HÄR ÄR OCKSÅ KONSTIGT!

Men även det helt okej i drömmen. Och jag var i drömmen uppskattad,populär och älskad. 

Jag vet att jag är allt det där i verkligheten med men av att somna och känna sig patetisk och värdelös till att

drömma en hel natt om att duga till och vara jätte uppskattad och älskad. Det var härligt och jag fick ju

vara liten igen. Inte behöva vara stor mogen ta vuxen initativ jag var barn och dem andra ungdomarna också. Och det var härligt. Konstigt jätte konstigt men härligt. Och ja nu får ni skratta för drömmen var konstig...

Och hade jag berättat mer i detalj så hade ni asgarvat nu.. För även vi ungdomar blev hämtade av våra föräldrar... >,<

DET VAR NOG DE KNÄPPASTE AV ALLT! Eller så var det den där kändis som spelade bingo och andra lekar med folk i stället för att stå och sjunga... Jag önskar jag kunde minnas vem kändis var? Var det Michael Jaksson? Eller var det en annan? Han hade i alla fall långt ovårdat hår...Och så fanns det en trevlig mamma som alltid var där men som tydligen måde dåligt gämt och gick och spydde. Jag tyckte synd om henne. Inte i drömmen så mycket men i verkligheten nu när jag tänker efter. 

Jag antar att drömmen försökte få igenom allt jag velat. Och speciellt det där med att få vara liten igen för en stund.

Då den drar in både ett tagis,bus,dagisfröknar,knäsittande,kramar,föräldra

hämtning med mera...

Klart jag inte velat ha det så här överdrivet i verkligheten men att få sitta i knäet igen och vara liten har man la ibland tänkt men inte rästen. Jo föresten få busa igen. De hade varit roligt.