Känner ni igen den här gamla fina låten? (Nedanför texten, tips lyssna på låten innan du läser texten)

Den fick mig nyss att börja tänka på alla dessa människor som det känns som dem sjunger om i låten. Den som lyfter en, den man kan luta sig emot. Men det varar inte för evigt. Jag är trött på att folk bara accepterar och tycker att jag ska acceptera att man möter vissa människor för ändast en period. Om det är inom ett yrke genom klasskamrater eller annat. Att man bara ska lämna och gå vidare att kontakten blir allt mindre och mindre... Jag vill inte och jag förstår inte varför folk tycker det är rätt. Älskar jag alltid människor mycket mer en dem älskar mig. Och om älska inte är fel så är det väl andra som får lära sig älska mer inte jag som får lära mig älska mindre? Jag vill behålla dem jag mött men ingen håller kvar kontakten även när man själv försökt. Till slut får jag ge upp för varför bry sig om någon som inte alls verkar bry sig tillbaks? Varför alltid vara den ända som kontaktar? Och varför är det bara familjen man får behålla fram tills döden skiljer en åt? Jag har så himla svårt att förstå varför folk inte kämpar mer för att behålla det fina man byggt upp den där härliga relationen. 

För ett tag sen erkände jag till en person hur mycket jag tycker om henne och att jag vill behålla henne även efter den gemensamma tiden. Men hon sa det så tydligt som jag tror så många tänker men inte säger. Hon sa strikt att vi ses nu under en tid men sen när den är slut då är den slut. Jag blev ledsen men hon hade rätt. Och jag blev arg på mitt eget hjärta som fortfatande tycker om henne. Hon glänser så när hon är glad, hon ger så mycket. Och även om realtionen kan se olika ut från olika parter så spelar väl inte det någon roll så länge båda gillar varandra mer eller mindre? 

Jag begär inte att folk ska älska mig lika mycket som jag älskar dem. För att jag själv inte alltid kan älska människor som dem älskar mig. Det har ju faktiskt hänt... Men jag begär att vänskap ska få finnas kvar. För det är väl ändå knappast något dåligt? Det är väl något bra för alla? Och en ökat vänskapskrets?! Man kan väl träffa nya människor ändå? 

Ingen har kunnat förklara för mig. Alla har bara begärt av mig att jag ska acceptera att livet har perioder. Och under perioderna möter man människor och andra går. Jag är trött på att hela tiden söka nya och inte få behålla gamla. Jag vill både ha nya och behålla gamla kontakter och relationer. Snälla låt mig åt minstonde få älska dig. Stanna kvar hos mig!

Ni som jag känner nu och har bra realltionen till. Hur länge får jag behålla er? Jag vill ha er kvar. Men även ni kommer väl vandra vidare som alla de andra. Ushe vad trött jag blir på det här. För en gångs skull känner jag mig godare en andra människor. För älska är väl ändå inte fel? Bevara något bra är väl ändå inte dåligt? 

Snälla låt mig få behålla dig, du underbara människa! 

Vad vi en har för rellation!

DET KAN INTE VARA FEL!!!   

JAG KAN FALLA PÅ KNÄ INFÖR DIG OM DET SÅ BEHÖVS! 

VAD BEGÄR DU AV MIG?!