Så känslan hade rätt igen. Genom att bara se den här främmande kvinnan i ögonen så såg jag att hon verkade livsglad. Även på sitt sätt att vara visade hon det. Den dagen skrev jag ett brev till henne, det var länge sen nu som jag skrev ett personligt brev till någon. Jag skrev mitt mobilnummer och samma dag ringde hon till mig. Min dag hade varit ganska usel fram tills hon ringde och jag blev glad för det första hon sa väldigt ivrigt var att hon ville ge mig en kram. Det var ju precis vad jag behövde. Den dan blev det dock ingen kram, då jag redan hade gått hem för dagen. Men vid nästa möte så gav hon mig en kram och vi pratade och jag såg verkligen den där livsglädjen jag ville ha. Hon skulle bli min nya hjäte. Då ingen andra av dem människor jag sökt stöttning hos under den här jobbiga perioden riktigt hjälpt. Men hennes ögon hennes energi påminde mig om hur bra man kan må och hur mycket man kan älska livet och att det gå att må så bra att ögonen visas på det sättet med den energin. Idag träffades vi igen och jag fick reda på att den dagen jag skrev brevet hade hon tyckt och tänkt negativt om sig själv att hon inte riktigt dög. Och mitt brev fick henne att känna att hon visst kunde och att hon visst var bra. Jag var förvånad över att vi lyckades göra varandra glada den där dagen. Nu kommer förberede henne på det jag kommer försöka få henne att hjälpa mig med. Kasta all skit på henne och låta henne visa hur man når upp till just den där glädjen. Det är en resa jag är redo och förväntansfull på. Jaa det är verkligen något speciellt i dem där ögonen. Och jag är så impad av min magkänsla. Som sa att henne, hon där, den främmlingen, hon har något jag vill ha. Och jag tog chansen och nu ska hon få ge mig det jag vill ha. Det vill säga min livsglädje tillbaks. Fast mer en bara det jag hade utan faktiskt jätte mycket. Så mina ögon blir lika energifulla som hennes. Hon talar om att tiden fått henne må bra då hon menar att hennes egen gymnasieperiod var rena pesten. Men jag tror henne inte, det måste vara något mer. Annars har ju mest haft tur genom livet. Jag vet egentligen inte varför jag skriver det här inläget det känns personligt och jag vet att andra kommer kunna läsa det här. Men det är ju inget ovanlgit att jag använder min blogg som en dagbok. Jag kastar ut alla känslor och tankar och ideer och händelser här. Sen får väl människor tycka vad dem vill. Men ibland tror jag att jag är alldeles för ärlig! Och jag har blivit så rädd för att såra folk. Kanke för jag själv känner mig mer eller mindre sårad, eller för att mina snälla kommentarer mitt beröm till andra ibland tolkas på fel sätt. Dem som känner mig brukar tolka det rätt men andra kan verka fundersamma och ibland fråga, var det där något positivt? Hur ska jag tolka det här? Hmm jag vill inte att det ska vara så. Men nu är jag ute och virrar på annat ämne igen.. Ushe vad tankarna går. Jag har inte ens tid.. Fast jag tänker ta mig tid, tid för det jag vill och nästan slänga bort den tid jag säger att jag måste göra saker på... Äshe de brukar ju lösa sig. Och nu hoppas jag den där kvinnan med dem blå ögonen med alla energi ska vara lösningen den här gången...