Va dig själv,lyssna till ditt hjärta, gumman det årdnar sig ska du se! Med en ganska lätt och len smkening längs med kinden. Och ett fantastiskt fint leende och så dem där fina ögonen som säger att jag vet vad jag gör så lyssna till mig. 

Det är det jag har hört och känt och varit med om så många gånger i mitt liv. 

Ändå är det så svårt. Och jag undrar varför? Särskilt nu när jag inte ens vet vad mitt hjärta vill.

Jag lyssnade för mycket på andra och gick i princip in i väggen till slut, nu när jag tänker leva och göra saker för min skull för att jag vill det så vet jag inte riktigt vad jag vill. För drömmarna känns overkliga och svåra att nå på kort tid. För tid känns det inte som jag har jag måste fort fixa något som kan underhålla mig eller något som kan få mig att tjäna in pengar. Ett så kallat hedligt jobb... Mina drömmar är ganska hoplösa för det är nästan lika svårt som att bli artis skulle jag tro. Jag vill bara få leva i och vara duktig på allt jag gillar att göra och jobba med det, resa runt lite äventyra och bara få vara kreativ i både tecknade och skrivande. 

-Höhöh då kan du ju bli serie tecknare. 

Skulle säkert någon kunna lägga en komentar om... Dock har jag inte det tålamodet!

Tänk vad man kan känna sig hindrad. Och tänk vad svårt när man inte riktigt vet vad man vill och vad det skulle kunna innebära om man försöker genomföra saken. Men det kanske är lite bra mystik i att inte alltid veta vad som kommer ske på vägen fram till målet/drömmen.

Nu börjar livet! Säger dem. 

Nej för mitt liv började för snart 20 år sedan. Och det lever sig bara vidare.. Även om det klart blir en stor förändring att gå från skolbänk till yrke.

Och helt ärlig min panik är brutal!!! Vad ska hända nu? Vart tar livet väger hinner jag och orkar jag söka in till folkhögskola vad innebär då det för lån? Är det kanske yrke jag ska sattsa på? Även om jag inte känner mig särskilt redo eller taggat för jobb... Även om det nog skulle sluta bra om jag fick ett jobb. Vad händer med tryggheten rutinerna man haft i så många år? Vad händer när allt blir mer praktiskt? Vad ska jag ta mig till? Och kommer jag ändå få vara ung och ha äldre förebilder och få känna mig som ett barn ibland? Jag är livrädd och döstressad och den här veckan har jag lyckas göra mig av med många skolarbeten även om det inte är slut en och lär komma fler fram till studenten. Men det där lilla lugnet som fick plats någonstanns har gjort mig totalt utmattad så utmattad att jag bröt ihop idag. Men bättre det en ett ilskeutbrott antar jag... Men jag skulle inte bli förvånad fall någon lärare eller så plötsligt skulle få stå ut med lite skäll från min sida..Hmm undra vem som skulle få all den skiten i så fall? Aja, bara att hoppas att det inte sker. Det är ju bara orättvist om en ska få skiten. Men ofta har folk om kan ta det fått skiten som tur är. Det brukar sluta med att personen håller om mig vare sig jag vill eller inte och liksom inte tar in det jag sagt för den vet att det inte är dens fel.

Medans andra har skällt tillbaks. 

Ushe det känns som jag byter ämne hela tiden... Men det får ni stå ut med... jag är glad för att jag just nu kan skriva av mig lite... jag har behövt det länge och mycket tankar snurrar mycket mer och mer avanserade saker en det jag tagit upp nu... Men det löser sig som dem så vänligt talar om för en. Det har blivit så mycket att jag själv börjat säga det och insätt det. För visst har alla problem hitills i livet stora som små löst sig på ett eller annat sätt. Så självklart löser sig allt det här också! 

Men nu är det helg i 4 dagar och dem dagarna ska jag vila på. Det har jag till och med fått årder om. Och den tanken slåss man inte med i första taget! Även om hon ser liten och klen ut så är hon riktigt stark och får ofta som hon vill!

Men jag älskar henne ändå! Och er också! Kram!