Känner ni igen den här gamla fina låten? (Nedanför texten, tips lyssna på låten innan du läser texten)

Den fick mig nyss att börja tänka på alla dessa människor som det känns som dem sjunger om i låten. Den som lyfter en, den man kan luta sig emot. Men det varar inte för evigt. Jag är trött på att folk bara accepterar och tycker att jag ska acceptera att man möter vissa människor för ändast en period. Om det är inom ett yrke genom klasskamrater eller annat. Att man bara ska lämna och gå vidare att kontakten blir allt mindre och mindre... Jag vill inte och jag förstår inte varför folk tycker det är rätt. Älskar jag alltid människor mycket mer en dem älskar mig. Och om älska inte är fel så är det väl andra som får lära sig älska mer inte jag som får lära mig älska mindre? Jag vill behålla dem jag mött men ingen håller kvar kontakten även när man själv försökt. Till slut får jag ge upp för varför bry sig om någon som inte alls verkar bry sig tillbaks? Varför alltid vara den ända som kontaktar? Och varför är det bara familjen man får behålla fram tills döden skiljer en åt? Jag har så himla svårt att förstå varför folk inte kämpar mer för att behålla det fina man byggt upp den där härliga relationen. 

För ett tag sen erkände jag till en person hur mycket jag tycker om henne och att jag vill behålla henne även efter den gemensamma tiden. Men hon sa det så tydligt som jag tror så många tänker men inte säger. Hon sa strikt att vi ses nu under en tid men sen när den är slut då är den slut. Jag blev ledsen men hon hade rätt. Och jag blev arg på mitt eget hjärta som fortfatande tycker om henne. Hon glänser så när hon är glad, hon ger så mycket. Och även om realtionen kan se olika ut från olika parter så spelar väl inte det någon roll så länge båda gillar varandra mer eller mindre? 

Jag begär inte att folk ska älska mig lika mycket som jag älskar dem. För att jag själv inte alltid kan älska människor som dem älskar mig. Det har ju faktiskt hänt... Men jag begär att vänskap ska få finnas kvar. För det är väl ändå knappast något dåligt? Det är väl något bra för alla? Och en ökat vänskapskrets?! Man kan väl träffa nya människor ändå? 

Ingen har kunnat förklara för mig. Alla har bara begärt av mig att jag ska acceptera att livet har perioder. Och under perioderna möter man människor och andra går. Jag är trött på att hela tiden söka nya och inte få behålla gamla. Jag vill både ha nya och behålla gamla kontakter och relationer. Snälla låt mig åt minstonde få älska dig. Stanna kvar hos mig!

Ni som jag känner nu och har bra realltionen till. Hur länge får jag behålla er? Jag vill ha er kvar. Men även ni kommer väl vandra vidare som alla de andra. Ushe vad trött jag blir på det här. För en gångs skull känner jag mig godare en andra människor. För älska är väl ändå inte fel? Bevara något bra är väl ändå inte dåligt? 

Snälla låt mig få behålla dig, du underbara människa! 

Vad vi en har för rellation!

DET KAN INTE VARA FEL!!!   

JAG KAN FALLA PÅ KNÄ INFÖR DIG OM DET SÅ BEHÖVS! 

VAD BEGÄR DU AV MIG?!

Härlig solig dag men plötsligt en regnskur då min mamma passade på att tända alla ljusen i vår inbyggda altan. Och med grillning på gång! Mysnivå på top! (Ber om ursäkt för den extremt dåliga bildkvaliten , taget med usel mobilkamera)

Denna förbanelse! Vad sjutsingen ska livet bära väg? Jag har åtminstonde lite olika allternativ vissa mer skrämmande en andra...

Alternativ 1. Söka in på Mullsjö folkhögskola och komma in och bara börja måla igen låta insperationen flöda och fantasin gå långt... Sätta igång det gamla i mig. För jag har trots allt inte målat något riktigt bra och entusiastiskt på en evighet! Var försvann alla mina ambitioner egentligen? Och kommer ett år på folkhögskola och en studentlägenhet ge mig nya möjligheter och ett större perspektiv? Nya vänner och vila under ett års tid? Jag är suger och nyfiken samtidigt som jag är livrädd fall jag skulle komma in. Jag vet ju inte ens hur man betalar en räkning! Och det ska jag ju göra varje månad sen för att få bo på internatet och för att få mat. Och lära mig åka tåg varje helg. För då vill man ju hem och träffa familj och vänner. Jag är inte särskilt erfaren och har ingen aning om hur det går till eller är. Men jag drömmer och ser något bra framtför mig. Och jag har aldrig hört någon som klagat på folkhögskola snarare tvätt om! Att det helt enkelt är ett trevligt minne för livet.

På folkhögskolan skulle man skicka in lite allt möjligt för att kunna bli antagen bland annat erfarenheter,personligt brev och tester. Alltså saker man skapat. Jag började plocka fram saker och ta kort på lite gamla teckningar och andra verk som jag åstakommit i livet. Några som känns lite bättre en dem andra... Men jag känner mig inte duglig riktigt och ändå blir jag impad av mig själv när jag hittar vissa gamla verk. Och den där känslan och kanske också den där kicken jag får varje gång av att just det så här roligt var/är det att måla och skapa. Det jag hela tiden lagt åt sidan i stället för att lägga ambitionerna på det. Men det har ju ändå inte käns som att det kommer bli något av det. Jag kommer alltid kunna ha det som en kul hobby inget mer. Så då är det väl ingen ide att lägga någon större energi på det? Dessutom har jag inte haft tid känns det som. För att det är typ en miljon andra saker som sägs vara viktigare som man ska göra. Alltså skolarbeten med mera! Jag saknar min förmåga och all tid jag la ner. Det var ju roligt att måla och rita och drömma! Jag skulle bli super duktig!  Men idag har jag väl mist hälften av den förmågan då jag inte skapat något på en brutal evighet! 

Någonstanns hoppas jag att jag kommer in på folkhögskolan även om jag är rädd och inte vet vad det kommer innebära. Men jag har en förhoppning om att det ska ge mig nya skapar glädje och ny energi och nya drömmar och förhoppningar om mitt skapande och min kreativitet som jag en gång hade som jag vill få igång igen! 

Här är bilderna jag fotade och funderade på att skicka in som tester till ansökningen. Vilka tycker ni jag ska ta med? Är det bra eller dåliga? Snälla säg järna någonting det skulle verkligen hjälpa!

Alternativ 2. Om jag inte kommer in på skolan, söka jobb och bli brutalt överambitiös i cv skrivande och sökande! 

Dessa erfarenheter man ska ha... Hur ska jag kunna få ett jobb om ingen ens vill ge mig erfarenheterna?! 

Och så höjer dem pansionen för dem stackars äldre människorna och låter oss ungdomar stå utan jobb och dra oss mot det kriminella för att det till slut känns som ända sättet att leva. Socialbidrag kan ändå inte vara roligt... Seriöst när det gäller jobb tekniken i Sverige så är den helt upp och ner! Det är fel på många sätt. Sen vågar jag inte säga för mycket då jag inte vet allt och hur det funkar. Men jag har väl rätt att vara uppröd ändå hoppas jag?! Och alla dess år av högskoleplugg.. Om man inte orkar da! Och om teorin och praktiken är så extremt olika! Det borde finnas bättre sätt alltså! Jag ska minsann komma på en bra lösning någon gång! Kan bara hoppas att jag lyckas skriva ett bra cv och att någon vill ge mig chansen till jobb. Låta mig visa vad jag går för!

Alternativ 3. Om jag varken kommer in på skolan eller får något direkt jobb... Så ska jag ta ''små jobben'' bli kontaktperson och jobba som vikarie på förskolor och skolor.

Simpel lösning kanske inte det bästa och roligaste men ett något förhöjt cv och dugligt. Ger i alla fall lite pengar! Men kommer dock inte göra att jag kan flytta hemifrån.

Alternativ 4. Gå in i en djup deprition eller börja springa maraton för att jag kommer bli brutalt uttråkad om jag inte lyckas med något av dem övre alternativen! (Detta får INTE ske!)

Tänk så illa det kan gå tänk vilken risk det ändå är... Ushe mår dåligt av att bara tänka på det! Det får inte bli på det viset! Jag ska göra allt för att undvika det!

Det här var ännu en avskrivning av tankar och känslor... Hmm... Jag har inte predikat något bra och roligt på länge känns det som. Även om jag nog mest inbillar mig. Ni som läser bloggen. Ni får stå ut ett tag med dessa tråkiga avanserade och ointressanta texter om mitt liv... Jag kommer snart på något intressant att skriva om hoppas jag! Så slipper ni läsa om mitt patetiska liv som det känns just nu. För antar att det här inte faller någon i intresse inte ens mig själv egentligen... 

Eller för all del ge mig något att tänka över. Som kan leda till roliga tankar :) 

Även om det mesta bara alltid ploppar upp som jag skriver av så känns det som att det är roligare och mer engagerat en det senaste jag gjort här.  Vare sig ni är intreserade eller inte. Eller nått.. Aja Sov gott i natt allihopa! Hejdå och puss och kram.

Va dig själv,lyssna till ditt hjärta, gumman det årdnar sig ska du se! Med en ganska lätt och len smkening längs med kinden. Och ett fantastiskt fint leende och så dem där fina ögonen som säger att jag vet vad jag gör så lyssna till mig. 

Det är det jag har hört och känt och varit med om så många gånger i mitt liv. 

Ändå är det så svårt. Och jag undrar varför? Särskilt nu när jag inte ens vet vad mitt hjärta vill.

Jag lyssnade för mycket på andra och gick i princip in i väggen till slut, nu när jag tänker leva och göra saker för min skull för att jag vill det så vet jag inte riktigt vad jag vill. För drömmarna känns overkliga och svåra att nå på kort tid. För tid känns det inte som jag har jag måste fort fixa något som kan underhålla mig eller något som kan få mig att tjäna in pengar. Ett så kallat hedligt jobb... Mina drömmar är ganska hoplösa för det är nästan lika svårt som att bli artis skulle jag tro. Jag vill bara få leva i och vara duktig på allt jag gillar att göra och jobba med det, resa runt lite äventyra och bara få vara kreativ i både tecknade och skrivande. 

-Höhöh då kan du ju bli serie tecknare. 

Skulle säkert någon kunna lägga en komentar om... Dock har jag inte det tålamodet!

Tänk vad man kan känna sig hindrad. Och tänk vad svårt när man inte riktigt vet vad man vill och vad det skulle kunna innebära om man försöker genomföra saken. Men det kanske är lite bra mystik i att inte alltid veta vad som kommer ske på vägen fram till målet/drömmen.

Nu börjar livet! Säger dem. 

Nej för mitt liv började för snart 20 år sedan. Och det lever sig bara vidare.. Även om det klart blir en stor förändring att gå från skolbänk till yrke.

Och helt ärlig min panik är brutal!!! Vad ska hända nu? Vart tar livet väger hinner jag och orkar jag söka in till folkhögskola vad innebär då det för lån? Är det kanske yrke jag ska sattsa på? Även om jag inte känner mig särskilt redo eller taggat för jobb... Även om det nog skulle sluta bra om jag fick ett jobb. Vad händer med tryggheten rutinerna man haft i så många år? Vad händer när allt blir mer praktiskt? Vad ska jag ta mig till? Och kommer jag ändå få vara ung och ha äldre förebilder och få känna mig som ett barn ibland? Jag är livrädd och döstressad och den här veckan har jag lyckas göra mig av med många skolarbeten även om det inte är slut en och lär komma fler fram till studenten. Men det där lilla lugnet som fick plats någonstanns har gjort mig totalt utmattad så utmattad att jag bröt ihop idag. Men bättre det en ett ilskeutbrott antar jag... Men jag skulle inte bli förvånad fall någon lärare eller så plötsligt skulle få stå ut med lite skäll från min sida..Hmm undra vem som skulle få all den skiten i så fall? Aja, bara att hoppas att det inte sker. Det är ju bara orättvist om en ska få skiten. Men ofta har folk om kan ta det fått skiten som tur är. Det brukar sluta med att personen håller om mig vare sig jag vill eller inte och liksom inte tar in det jag sagt för den vet att det inte är dens fel.

Medans andra har skällt tillbaks. 

Ushe det känns som jag byter ämne hela tiden... Men det får ni stå ut med... jag är glad för att jag just nu kan skriva av mig lite... jag har behövt det länge och mycket tankar snurrar mycket mer och mer avanserade saker en det jag tagit upp nu... Men det löser sig som dem så vänligt talar om för en. Det har blivit så mycket att jag själv börjat säga det och insätt det. För visst har alla problem hitills i livet stora som små löst sig på ett eller annat sätt. Så självklart löser sig allt det här också! 

Men nu är det helg i 4 dagar och dem dagarna ska jag vila på. Det har jag till och med fått årder om. Och den tanken slåss man inte med i första taget! Även om hon ser liten och klen ut så är hon riktigt stark och får ofta som hon vill!

Men jag älskar henne ändå! Och er också! Kram!

Kommentera inlägget och säg vad ni tycker skulle vara en rolig och intressant blogg att läsa om!

Humor,mode,fiske?.... Vad som helst? Så skriv något ni tycker skulle vara intressant!

Ooo!!!! Vad förvånad jag blev och vad häftigt det ser ut. Köpte något barnsligt godis som såg gått ut som man ska spreja in i munen och upptäckte plötsligt att det fanns en knapp på botten och klickade man på den så lös hela pinnen som ett lasersvärd! Coolt! :) 

Hade en blå med men den är uppsprejad. Och jag erkänner att smaken är ganksa vierd!

Men kul med konstiga saker. :)