HEEJJ! Nu skriver jag faktiskt ett inlägg som önskats ur en tidigare kommentar på bloggen. Sont är ju alltid trevligt!  Så jag tänker snacka om just det som är så enkelt men ändå så otroligt kompliserat! Jag snackar om konst. Vem som helst kan göra det och precis vad som helst kan kallas konst. Ändå är inte vem som helst rik och känd konstnär för det är bara några får som lyckas med. Jag har hört att det har med att göra hur man talar för sin konst. Och det gör mig förbannad då jag fick reda på att en gubbe till ''konstnär'' hade målat en rund ring och ett rakt sträck under och den tavlan var värt hur mycket pengar som helst. Vem tusan som helst kan ju måla en rund ring och ett streck! Det gjorde mig så arg då jag insåg att jag ägnar hur många timmar som helst åt att måla saker som föreställer något och som har detaljer och skuggningar och allt vad det kan tänkas vara. Och inte kommer väl jag någonsin bli rik på min konst? Det är ju mest en kul hobby. Trots allt kan alla bli konstnärer bara man talar bra för sin tavla. Jag tycker det är fruktansvärt fel egentligen! Men det är klart, målar man så är det väl inte för att ha det som jobb och försöka bli rik. Man målar ju av känslans lust och för att det är himla kul och intressant vad man kan skapa av en enkel penna och ett papper och eventuellt ett suddgummi. För i målandet går det att utrycka precis vad som helst och för mig har det även varit en tröst ibland att kunna rita när man mår dåligt och sitter och gråter över något. Jag mins en gång då jag målade en flicka som grät och man såg en stor tår falla ner från hennes kind. Och när den var klar så vart det liksom över jag hade råtit färdigt precis som att flickan jag målat grät åt mig och tog smärtan åt mig. Det var skönt, nu var det säkert flera år sedan och det var länge sen jag tröstade mig genom att måla. Nu för tiden är det mest prat och kramar som gör mig lugn när livet känns jobbigt. Men nu talar jag ju som om allt är depprimerande i konst jag borde ju tala om hur fantastiskt roligt det är att vara lite kreativ då och då för man kan göra vad som helst av precis vad som helst. Ja för visst kan man göra konst av saker ingen trode man kunde. Man kan göra konst av mat man kan göra konst av trä man kan göra konst av smuts man kan göra konst av eletriska små prylar som är redo för soptippen man kan göra konst av sönderivna papper man kan göra konst av tomma toalätt rullar... Och så vidare i all oändlighet!  Och den härliga känslan när man får en kreativ ide och verkligen sätter igång eller när något utan ide blir något fantastiskt bra i slutet i alla fall. Nu för tiden ser jag alltid till att vara redo med block och pennor var jag en är. För är jag ute på stan tar jag ibland med mig min väska och kan dra fram blocken och sätta mig ner och måla diekt om jag råkar få en snilleblixt eller bara blivit utråkad någon stanns. Internatlivet och folkhögskolan till hösten ska bli spännande och jag hoppas verkligen jag kan utvecklas där och bli ännu mer kreativ. Just nu går det ett program på SVT som heter Work of Art typ en as bra serie där konstnärer målar och tävlar i kont. Dock kan man inte tävla i konst enligt min åsikt! För alla tycker vi olika! Men det är ett himla bra program ändå. Varje vecka får dem en uppgift som kanske inte är självklar för oss att ta på. En vecka skulle man skapa något som visare rörelse. Och då sitter man själv hemma och funderar på hur man själv hade löst uppgiften. :) 

Och så var det ju det där som får konst att bli så himla roligt också. Det finns så många olika material och välja på så många olika sortes pennor som man kan skapa olika drag med och det är så himla kul och alla dessa nijanser på färger man kan få till. Tänk sicken tur att det fortfarande skrivs med papper och penna i skolan ibland. Även om mycket verkar gått över till dator. Men jag satt i alla fall alltid och ritade mer i mina skolböcker en vad jag antäcknade det läraren sa och jag fick ju rätt hyfftade betyg ändå. Och kanske lyssnade jag bättre av att just kunna sitta och rita samtidigt. 

Var man dessutom arg på läraren gick det alltid att måla en hängd sträckgubbe och låtsas att det var läraren som hände där. Sen var man ju inte så arg längre. :) 

Så Disa hoppas nu du läst och gillade inlägget och att det inte var allt för tråkigt och långt att läsa. :) 

(En liten bild ur blocket jag brukar ha på mig när jag är ute någonstanns. På stan eller så) 

Jag fick en fundering nu när jag läste en bok. När det inte finns bilder och man inte har sätt en film av boken så skapar ma ju egna ansikten och utseenden på karaktärerna till viss del från vad som beskrivs om dem och till viss del helt själv. Och det man skapar själv har jag kommit på liknar människor jag mött i verkligheten som jag tycker passar in på beskrivningen ur boken. Ex, det finns en kvinna i boken som är varm och kärleksfull, lite kraftig och ser snäll och betryggande ut. Och dirket är hon en stor liknelse av en människa jag känt så för som varit varm och kärleks full och betryggande i mitt liv. Och bilden blir inte exakt men på ett omedvetet men samtidigt medvetet sätt så vet jag att det är en viss person jag kopplar det hela till för att förstå boken när den talar. Om hur hon håller den stackars gråtande pojken i sin famn och hur tryggt de känns för honom. Och jag kan bara förstå och känna som pojken i boken när jag mins min egen person som jag kopplar till. Är det så för er med? Att när ni läser en bok bygger ni upp den information ni får om karaktärerna utifrån en verklig människa ni mött med liknande drag. Personen ser inte exakt lika dan men det är ändå den som skapar bilden av personen i boken. 

Kommentera gärna så jag vet fall ni också gör så. Så jag får veta.