Det är inte bra att grubbla för mycket har jag lärt mig men ibland kan jag inte låta bli. När jag känner mig ensam så får jag tid till att fundera och grubbla. Ni som känner mig vet ju hur lätt jag blir rastlös. 

För några dagar sen skickade jag ett sms till några vänner och frågade dem en fråga som jag tänkte att just dem borde kunna svara mig på. Tyvärr svarade inte alla men dem som svarade sa samma sak. 

Frågan jag stälde var: Är jag jätte barnslig för att vara 20? jag menar tittar på halv tta hos mig nu dem ser och känns mycket mer vuxna en jag. Det brukar folk i min ålder göra gänt på tv. Vad jag en tittar på nästan. Men jag gillar att vara jag men borde jag skärpa mig i så fall vill jag lära mig hur man gör hur man talar och så. Jag behöver väl inte börja niga och säga god dag bara va?  

Till svar fick jag: Du duger som du är, var hur barnslig du vill, för i dem situationer det gäller att vara vuxen då är du det. 

(Tja på ett ungefär så lät det från alla)

Det gjorde mig glad för det fick mig att känna att jag är helt makalöst bra som jag är i mina vänners ögon. Precis så som jag är just jag på mitt egna sätt. 

Men ändå sitter jag ofta precis som idag och undrar vad jag egentligen betyder för dessa människor. För det är så segt att det känns som att 90% av alla sms börjar med något jag skriver. Det är jag som frågar ska vi ses? Och först då vill folk ses. Jag blir så orolig då, jag tror ju att mina vänner tycker om mig och vill ha mig med. Men ändå känner jag mig så ensam när det nästan aldrig är någon som hör av sig. Jag har försökt tala om för mig själv att jag bara inbillar mig och att folk kanske bara inte brukar göra så till varandra? Hur får dem då till det?! Jag kanske tror dem gillar mig mer en dem gör och jag kanske bara inte är tillräckligt duktig och aktiv själv? Jag sitter ofta och tänker på, hur ska jag göra för att någon ska börja höra av sig till mig?  Och vara den som vill träffa mig? Hur ska jag börja duga tillräckligt i folks ögon!? 

... OPPS! Där kom det förbjudna, då jag talar om för mig själv att jag inte duger. För visst duger jag precis så som jag är , jag behöver bara inse det i mitt innersta hjärta och bli ännu bättre. För jag duger om jag så skulle vara sämst i världen och jag duger inte mer för att jag skulle vara bäst i världen. Så jag förstår inte varför jag alltid blandar in och blandar ihop ordet duga med hur pass älskarvärd  och duktig jag är eller inte....

Det är inte ett lätt uppdrag att försöka få sig själv att tycka att man duger. Det ska ju så djupt in i en. 

Kan inte bara någon vara gullig och höra av sig och inte för att du tycker synd om mig eller ska bevisa att du visst tycker om mig. Men berätta för mig hur det fungerar när folk bestämmer att de ska träffas och vem som gör det och hur ofta och så dära. Och träffa mig gärna. Men bara på det villkår att du vill träffa mig för du tycker om mig inte som ett krav eller ett borde... Ushe nästan ända nackdelen med sommaren är att det blir så himla tyst och alla är typ bortresta! Men jag känner ju så här ofta inte bara på sommaren. Bara att nu försöker ja ha lite mer accepstans med det hela. 

VARFÖR HAR FOLK MER LIV EN JAG, HUR LYCKADES DEM MED DET?! 

-ÅÅHH... JAG ÄR SÅ AVUNDSJUK SÅ JÄVLA AVUNDSJUK! (Jag vet att det finns en Nanne låt som går så men jag råkar faktiskt känna så dära. och då är det la okej att sno en bit av en låttext?)