-Blööö andas Issa andas!

Allt det här är bara tillfälligt det kommer att bli bra.

Försöker i alla fall intala mig det. Medans jag samtidigt säger:

-Gud vad jag är stolt över dig!

Till mig själv. För att jag tog det enorma steget. Och det gick ju ganska bra.

Men väntan och många försök till dessa små men mycket positiva framsteg gör mig

lite rastlös och lite irriterad för jag har inte riktigt tålamodet. Jag vill ha den där gemenskapen

och vänskapsgruppen nu. Och någon nära jag alltid kan gå till och få en varm kram av 

och tala ut varje ord när livet är tufft,bra eller bara så som livet allmänt är. 

Och jag är så tacksam och glad för mitt liv. Men ändå avskyr jag att inte ha 

kontroll eller riktiga arbetstider eller arbetskamrater. Jag har ingen gemenskaps grupp

någon stanns. Mer en hemma. Och jag är glad att hemma är hemma och finns kvar 

där med alla fina människor. Jag saknar er! 

Men som sagt ett jobb där jag inte har en aning om vilken dag hur många timmar

eller när jag plötsligt får ett jobb gör att jag inte har varken planering eller rutin på mitt 

liv. Jag kan ju inte planera så mycket. Och i början tyckte jag att det var lite häftigt. 

Jag riskerade ej att bli utarbetad och inte heller att totalt tröttna på ett ställe. 

Och tänk så mycket erfarenhet man får genom att vara på olika ställen. Och även

att träna på att hälsa på så många olika människor och kommunicera.

Det är ju så positivt. Men nu börjar jag känna att det vore skönt att

ha en specifikt gäng att arbeta med och fasta tider och rutiner.

Hmm men allt blir väl vad man gör det till. Jag önskar bara livet 

just nu var lite mer planerat som sagt. Annars mycket glad och stolt!

Gush och när ska jag ta tag i det där andra... Det där som fortfrande gör ont i mig.

Och det där andra som fysiskt plågar mig.

Och när ska jag liksom bara börja släppa loss på riktigt!?

En dag i taget.. Är mottot nu mer. Men jag vill veta att varje dag kommer bli något bra

redan innan dagen är kommen. Dumt jag vet! Jag är kanske lite krävsa

Jag fattar inte varför det fortfarande är så mycket att ta tag i! Är jag lat? 

NEJ FAN HELLER! 

Så varför är det som det är vad hindrar mig. Vad pressar imot?

Och varför låter det här så jäkla depprimernade? 

Jag är ju glad? Eller?

Hmm.. fast det är klart när folk ställer frågan.

-Hur mår du?

Och känslan alltid blir till en klump i magen och jag måste tänka efter. Aa, hur mår jag egentligen?

Jag kan ju inte ge ett rakt svar av att jag mår bra. Eller jag mår skitkasst. Om inte just den dagen

i sig själv är as bra eller as dålig. För då ler man antingen och säger att det är skitbra. Eller så börjar

man plötsligt gråta. Men dem där dagarna då det inte är något speciellt då blir det bara en fundering.

Sen tyvärr så ställer dem flesta den frågan i syfta av att inte alls vilja veta svaret. Det verkar

bara vara en Svensk dum påhittad vänlig schest. 

Men en sak är säkert och det är att jag vill ha tillbaks den där Gud. 

Vare sig han existerar eller inte. Så verkar han väldigt bra för min själ.

För han har ju hjälp så många andra. Och dem tryggaste människor

jag känner som verkar mest nöjda och fredliga och hjärtliga mot andra 

människor runt om sig är just dem troende. Jag vill ha samma känsla

som dem. Och en dag vill jag till och med stolt kunna bära ett 

kors runt min hals. Och säga att jag tror. 

För jag skiter i vad ni andra atteister säger...

Jag vill inte dö av tanken att livet inte hade en mening...

Att bara leva och lära och utvecklas och sen dö och ruttna bort i jorden.

Är alldeles för tråkigt. Och ja bibeln är åt helvete tokig. Och jag tror inte helt

på den. Men tänk om den där delen om att det finns en god Gud och en himel

där allt är underbart som vi får ta del av bara vi tror och släpper in något i vår själ

som kan göra oss glada och varma inombords och få någon slags helig ande. 

Om det nu finns. Eller bara ja ett tankesätt som får oss att tänka och göra goda tankar.

För jag har blivit snällare. (Tror jag i alla fall) Av att umgås runt den här mystiska tron.

Jag är inte säker på vad jag ska tro om något. Men jag är rätt säker på att jag inte 

inbillar mig att jag mår bra av att tro på något. Och att känna sammhörighet med 

andra som man faktiskt kan disskutera massa av avanserade saker med. :) 

Ni vet hur jag är. Filosofi i all grad är sjukt intressant. 

Hmm... jag hoppas jag snart finner en samhörighet igen. Det är väl prio ett.

Men jag vill också hitta en gnista igen. Gnista för att orka och vilja ta tag i 

vissa delar. Vet ju att hela livet blir vad man gör det till. Men ibland

behövs lite pushning asså.

Okej nu har jag skrivit av mig. Då brukar ju saker förvandlas jag menar förändras...

Av någon anledning. Eller så ältas de lite till. Sen händer det något bra. Och livet är livet....