Hmmm... funderar och undrar om man kan läsa sig positiv? 

Kan man öka självkänslan och självförtroendet genom att sätta upp

en massa citat och tvinga sig läsa dem varje dag och skriva ut listor 

om hur man bör tänka. Och i stället för att göra som en del människor

med att läsa tidningen varje morgon så kanske att man läser ur tja

min bok om självkänsla varje dag. Och lite meditation per dag.

Men så ska man orka och lyda och göra och lyckas! Och få det

att gå in i djupet i själen och hjärtat. Och frågan är funkar det verkligen?

Hmmm.... =/ Ja något måste jag i alla fall göra för att inte gå under helt.

Förutom det jag gör just nu förstått... Skrivandet. För fy vad jag älskar dig 

bloggen när livet är kasst eller som alldra best. 

Här kan jag skrika ut! I stället för att slå eller andra dumheter.

Lätta på själen utan att krossa mina händer. 

Även om jag lyckades... Så finns det mer... Jag är inte säker på hur länge till jag klarar av känslan av att inte duga och vara tillräcklig. Jag försöker inbilla mig att så fort jag skaffat jobb och körkort så är allt över. Hur mycket vuxnare krav kan man sedan uppfylla? Insåg sedan att sen kommer väl tjat om att skaffa en man, gifta sig och skaffa barn. Uppfylla andras defusa krav. Och sen ska man la försöka kräva löneföhöjningar utvecklas tillräckligt mycket varje år för att inte få kicken från jobbet. Och vara alla till lags. Och jag orkar inte... För det är inte jag och inte på mina vilkor. 

För mig var målet med att bli vuxen att helt enkelt börja göra som jag vill och följa mitt hjärta.

Ändå så suger jag in alla kraven... Jag trode jag kunde fly från dem... Men här kommer nya...

Jag jobbade idag. Och folk verkar tycka att det är inte tillräckligt med timvikarie jobb...

Att jag borde skriva in mig på arbetsförnedringen och ge mig ut och söka ännu mer.

Men jag orkar inte just nu. Jag vill bli stabil först.

Och jag kan inte skaffa mig ett jobb med den här usla självkänslan och tron på mig själv!

Då är jag inte mycket till arbetskamrat.

Först måste jag lära mig förstå arbetslivet och ta reda på vad jag verkligen vill med mitt liv

och reda upp vissa knutar inombords och undvika stress så gott det går! 

Och lära mig hantera konflikter och gnällkärringar... Utan att bli nerdragen själv eller på dåligt humör.

Det må väl hända att jag är starkare en förr... Det mår väl hända att jag går upprätt och inte med huvudet ner i marken.

Men när jag ser min egen spegelbild och ser sorjsna ögon som tappat en del av hoppet en del av glädjen så känns det fel. Det där är inte jag. Jag avskyr känslan av att behöva gråta rejält och få ett mörkt utbrott och i stället kväver det inom mig istället. Och försöker vara stark... Men i stället känner jag mig bara svagare. Jag tänker ta tillbaka mig själv. Men det är tufft när jag knappt orkar ta tag i första steget.

Jag trode det jag åstakommit var bra och vuxet. Men mer... =/ 

Snälla undvik att kalla mig lat och opasslig och ointitiativ tagande. För det handlar inte om det.

Jag kan nog massor... Men just nu.... Behöver jag kraft från andra håll. 

Det stör mig att jag inte fick vara nöjd med min livssituation och stanna där ett tag. 

Jag försöker för tusan läka min egen kropp både själsligt och kroppsligt.

Jag bär ju på en sjukdom jag försöker hitta ett bra sätt att leva med. Bara 

något slags botemedel eller bra hanteringsätt av det kommer göra det lättare att

orka söka jobb. Och en läkare som säger JA och hjälper till. Läkaren behöver

inte göra något arbete mer en att säga JA. Allt blir lättare då.

För jag är redan säker på min sak. SÅ DET SA!

..................................................

..................................................

......

Så nu slänger vi offerkoftan. Och tänker positivt vad är dem olika stegen och vilken ordning ska vi ta dem i.

????????? 

Njuta mer av att jag fått nya bra vänner. Aaa det är en bra plan.

Och sen ringa o be om en läkartid. Är också ett bra litet steg till att börja med.

Och sen läsa mycket mer i min stora bok om självkänsla... Ja men det gäller att känna in texten också...

Sen får jag väl ta mig i kragen och tänka att jag ändå åstakommit mycket och kan fortsätta vara stolt över 

mig själv utan att andra bör lägga sig i och sabba min bild av det hela...

Hmm... vi kanske kan försöka börja där i alla fall.

Ps: Jag är inte självmordsbenägen, eller i djup depprition.

Jag är bara irritera och utmattad och något deppig över 

att jag aldrig riktigt får känna att jag gjort tillräckligt och duger

enligt folk!!! Thats it! Bye bye. 

Tänk så mycket vi dömmer varje dag kanske varje timme. Vi dömmer och vi är rädda för det vi inte förstår och vi tycker att det vi inte förstår är udda och konstigt. Vårt psyke lägger allt och alla i fack för att vi inte ska bli alldeles förvirrade. Är jag då konstig som känner mig mer förvirrad över varför vi lägger varandra i alla dessa fack? 

Vi är människor och ja vi ser olika ut och gillar olika saker. Men vi är av samma art vi har samma känslor och kan lära av varandras olikheter. Jag har senaste tiden varit förvånad över dem människor jag fått lära känna genom dem senaste åren.

I början trode jag inte det var sant hur kunde jag fastna för den där människan eller dem där? 

Det jag så länge sagt imot? Det som verkar så konstigt och underligt. Saker jag fnyst åt saker jag aldrig förstått mig på.

Men idag börjar jag allt mer trivas med alla dessa olika människor. Visst finns det människor jag inte faller för människor man inte får konection med. För tänk vad jag fått lära mig och plötsligt låter allt normalt. Och jag börjar känna mig normal.

I början var det tvät om. Jag tänkte om jag gillar den här skumma filuren. Vad är då jag för en? 

Men när jag började se hur folk accepterar varandra på vissa platser oavsätt vad. Och när människor kämpar för andra människor som den kanske ens aldrig mött i verkligheten. Och då man börjar tro att det möjligen kan finnas en Gud som skapade världen. Så kanske också chansen finns att han skapade oss så som vi är...

Och om meningen är att vi ska leva i harmoni och kärlek så får vi väl lära oss acceptera varandra.

Det här har faktiskt börjat bli en lek en kul resa. Och försöka hitta så många UNIKA människor som möjligt.

Och jag börjar allt mer tappa förståelsen för ordet ''den där är lite annorlunda'' den där är lite speciell''

Börjar titta på människan men kan inte se det där som är udda. Oavsätt vad. Oavsätt funktionshinder eller psykiskt hinder eller religion eller vanor eller någonting alls!  Jag försöker bara se genom ögonen och ser bara en person med känslor och tankar. Dessvärre ser jag mig. Och alla jag känner. Jag ser inte längre skillnaderna. 

Jag gillar och ogillar människor. Men jag delar inte upp riktigt i fack på samma sätt längre. Och det är skönt.

Känner mig mer medmänsklig liksom. 

Det här går att tala långt om och dra in på banor om hur vida vi inte ska dömma på förhand för vi kan ha så himla fel.

Typ att är man gay ser man ut och beter sig på ett visst sätt... FY VAD FEL DET ÄR! Och är man kristen så är man så där.... FY VAD FEL DET ÄR! 

Tja vi har våra erfarenheter och utifrån det börjar vi skapa dem där himla facken och dömmer. Men vi bör väl möta alla innan vi tar för givet att hela gruppen är sådan. Eller hur?!

Tja jag skriver inget bra längre. Men det här får funka i alla fall. Nu har jag i alla fall skrivit något. Det är bra.

Tror jag eftersom det var ett tag sen. Hmm... :/