Igår var jag på en arbetsplats på en förskola som jag inte trode existerade längre. För väldigt ofta när jag varit runt på olika förskolor så har jag fått känna att jag inte duger till. Ingen förklarar om man är bra eller dålig, en del värkar tro att man är helt inkompitent. Och gick från att i flera år drömma om att bli förskolärare till att tappa hoppet och glädjen över det nästan helt. För så många gnäll tanter jag mött som klagat på det mesta inom yrket. Ändå har jag aldrig kunnat sluta gilla att umgås med barn och glädjas över deras glädje när dem märker att dem kan saker och inte kunnat släppa taget om hur mysigt det är när en unge kravlar sig upp i ens famn och bara myser. Eller när dem springer fram som en liten hund och kramar om en på morgonen för att visa att dem tycker om en och är glad för att man är där även denna dagen. Eller alla sköna kommentarer man hör var dag. Alla skratten alltihop. Under den senaste månaden har jag haft väldigt lite jobb och ångest över ekonomin för till slut om det blir så här i flera månader så har jag snart inte råd att bo kvar i en egen lägenhet. Jag sökte massa jobb och så vidare men så fick jag jobb den här Torsdagen och även Fredagen.

Och hamnar på ett ställe där jag inte bara blir påmind om hur mycket jag tycker om att vara med barn. Utan även att jag faktiskt duger... Jag kom dit på morgonen med inställningen att hålla andan. Som jag så ofta lärt mig göra. För att inte behöva bryta ihop för att bara jobba sig igenom dagen och försöka ignorera människors elakta sätt när dem undervärderar och underskattar en. Jag förstår att folk vill ha ordninarie folk hellre en vikarie som man inte riktigt lär känna eller vet vad det är för någon. Men folk behöver väl för tusan inte trycka ner sin egen framtid?...

Men den här dagen blev det inte så, jag behövde inte hålla andan. Jag stod i stället som ett fån och fattade inte vad som hände. Där fanns kvinnor som log som var busiga och som inte alls verkade se ner på mig eller ta för givet att jag är helt inkompitent här möttes jag av människor som pratade med mig som var nyfikna och som till och med dagen efter sa.

-''Vi måste bara tala om hur duktig du är, att vi vill ha dig fler gånger när vi behöver en timvikarie''

Där dog jag för ett ögonblick eller snare levde som aldrig förr! ÄNTLIGEN! Fick jag höra med riktiga ord

att jag duger! Att jag är bra att jag gör någonting rätt!

Dem sa det jag alltid trode att yrket till stor del handlar om, att få barnen att trivas med en.

Och det var väl mest därför dem ville ha mig igen för att barnen ganska fort trivdes med mig

och verkade trygga med mig. Och sen fick jag höra att en av tjejerna jag jobbade med menade

att jag verkade förstå själv vad jag skulle göra utan att någon direkt behövde säga till.

Jag tänkte det beror ju bara på att jag jobbat ett tag och att det är ungefär det samma

på alla ställen. Även om jag så klart backar tillbaka lite på alla ställen för man vet ju aldrig

allt och hur dem reagerar om jag bara tar för mig och gör vissa saker dem kanske har

en viss person för den uppgiften eller något annat...

Jag blev så glad när den tatuerade getto tjejen som jag kallar henne för att hon

bär tatueringar och snackar ''ungdoms språk''  Och tja hon var väl inte mycket äldre

en mig . Bara några år. Hon var bara en sprallig, glad

tjej som var ganska chill och verkade nöjd med livet. Jag kanske drömmer för fort

men när hon sa vid ett mellanmål till mig när jag förklarade att jag i vanliga

fall på ställen brukar känna mig oduglig och oupskattad och nervärderad

så stöttade hon mig precis som dem två härliga kvinnorna i personlalrummet gjorde

samma dag. Hon sa en sak jag försöker ättsa fast i mitt huvud. Och det var att

'' Man ska aldrig låta någon annan tillåta en att känna att man inte duger.''

Och hon sa något om att när jag möter dem dåliga tanterna på andra ställen

så skulle jag tänkte att jag i alla fall duger här och alltid gör.

Det värmde i mig för hon verkade på riktigt mena det hon sa.

På det här stället verkade dem ha samma åsikter som jag

gällande mycket. Jag vet att jag snackar som om jag var där i flera

veckor. Men mycket skädde på två dagar särskilt i mig. För än

idag är jag glad i hjärtat och har fått tillbaka hoppet och viljan

om att kanske trots allt vilja utbilda mig till förskolärare så småningom.

Dem gillade inte skitsnack dem verkade liksom acceptera folk som dem är.

För det fanns ju som på alla arbetsplatser olika sorters människor.

Till och med kokerskan och städarskaren hon verkade vara båda delar.

Var en skön filur med en härlig dialekt och en skön ärlighet.

Som dock värkade väldigt lättskrämd. Om jag är där fler

gånger vilket jag hoppas på så hoppas jag att jag inte råkar

ge henne en hjärtinfakt. Fast det är klart hon verkade

inte så gammal hon heller så hennes hjärta borde nog hålla.

Jag märkte att jag till och med gjorde något som alltid känns jättesvårt i vanliga fall.

Jag släpte loss. Jag vågade prata med dem öppet om vad som hellst som om jag

kände dem. Fast jag egentligen inte gjorde det. Kanske för att dem var snälla

och nyfikna på mig och då blev jag nyfiken tillbaks. I slutet började jag till och med

tala med föräldrarna vilket jag i vanliga fall undviker när jag vet att jag bara ska

vara där någon dag. Det var som att man blev bättre utan att behöva anstränga sig

bara för att jag måde bra och kände mig både tillräcklig,duglig och accepterad

och till och med uppskattad! Jag är så tacksam och hoppas att jag snart

får vara där igen. För nu vill jag lära mig hur det funkar. Nu vill jag lära

mig yrket på djupet igen. Om dem fortsätter att vara så trevliga så

kommer jag nog göra allt för att försöka få jobba där på något sätt. 

Även om det känns avancerat för det finns ju så många som

skulle gå före mig i en sådan kö. Folk med flera års erfarenhet, folk

som jobbat längre som timvikarie en mig och blivit LASADE. Och

så vidare... Men nu har jag i alla fall fått bevisat

det jag så länge hoppats på att få höra. Att jag visst duger

inom yrket. Och att den där bra förskolan där jag skulle

kunna trivas finns på riktigt och inte bara är en inbillad dröm. 

Jag stannade upp på hemvägen igår och tänkte. Är

jag vaken eller sover jag bara. Jag insåg att jag

inte sov. Och blev gladare en någonsin.

Några människor hade på riktigt sagt till mig

i mitt yrkesliv att jag duger och är bra!

Målet är uppnått nu är det bara att köra vidare.

Kanske tycks jag konstig och överexalterad. Men att gå från ett par tuffa

dagar i ångest till att komma till ett nytt ställe och få höra att man är bra!

Det har boostat och gjort mig toppenglad.

Och jag blev ju inte mindre glad när en unge frågade mig:
''-Varför är du så cool hela tiden för?''

Jag har alltid velat vara cool men aldrig lyckats förrens nu.

Haha, visst var det bara en gullig kommentar. Men det

betydde ändå något för mig. Det var ju ändå

en av många bekräftelser bland dessa barn som

visade att dem gillar mig.

Jag är glad änn idag. Och hoppas att det här

håller i sig länge länge!