Hur mycket bör man kämpa? Hur tuff vågar man vara? 

Jag har hittat min plats, den plats där jag vill bygga upp min 

yrkesframtid. Den plats där jag trivs och är säker på att jag kommer

kunna utvecklas på många olika plan. 

Jag har hittat det där stället jag trivs på där jag går glad till

och från jobbet. Jag har hittat ett arbetsteam som inte sitter

och glor ner i sina mobiler på rasterna. I stället

sitter dem och pratar med varandra, skrattar och skämtar

och stöttar och är nyfikna på varandra.

Dem gillar sitt jobb hjälps åt och tycker alla om varandra 

mer eller mindre. Även på dem vi jobbar med märks det

att människor trivs att trivseln finns och tryggheten.

Jag undrar vad som skulle hänga om jag gick ner på 

mina bara knän inför chefen på stället och bad allt 

vad jag kunde om att på något sätt få jobba vidare 

där. Om jag sålde mig själv inför henne skulle det

lyckas då? För ärligt talat hade jag varit rik hade jag 

nästan kunnat betala för att få vara där. 

Och det säger väl en hel del? 

Jag funderar på om jag kan få behålla dem på

fritiden om det hela skulle misslyckas men hur?

Och vilka skulle vilja? 

Jag är verkligen berädd att satsa nu. Nu när den där

braiga platsen fanns trots allt för mig.

Där jag uppskattas och inte undervärderas.

Där jag får växa istället för att tryckas ner

och känna mig värdelös och handikappad.

Grubbla inte för mycket säger jag till mig själv var

dag. Bli inte för fast. Och chilla du behöver

inte tänka på seperations ångesten ännu...

Men ändå gör jag det. Så vad ska jag göra?
Hur ska jag göra? Räcker min ärlighet till?

Eller hur tar man sig egentligen till när man

så innerligt vill få vara kvar på en plats som

man tidigare trott bara fanns i ens fantasi? 

Är jag tilfälligt förälskad eller är det alltid så

här det kommer kännas på det där stället? 

Jag bara undrar,funderar och klurar så att

hjärnan håller på att explodera.

*PANG!*

Den senaste tiden har jag skaffat mig den finaste lilla krabat man kan tänka sig. En mycket sälskapssjuk liten kattunge som förgyller mina dagar och får mig lugn och leendes var dag. Och jag har hittat ett ställe där jag återfunnit motivationen till att faktiskt bli förskolärare. Men jag är rädd, rädd för att mista det där stället. Rädd för att jag blivit förälskad för tidigt. För hur väl känner jag människorna där och hur nära inpå får man gå sina arbetskolegor. Svenskar har en förmåga att vara tråkiga och osociala enligt mig. Och sällan hör jag om att människor träffar sina arbetskamrater utanför arbetstid. På ett sätt förstår jag det. Av det skälet att blir man osams på privat plan så kan det ju drabba jobbet även om det ej ska. Men hur nära får man gå? När man kan adda på facebook när kan man bjuda hem folk utan att bli för mycket. Hur väl får arbetskamrater lära känna en? Och hur länge kommer jag ens kunna hålla mig kvar på stället? 

Är livet uppdelat i två delar? Måste det vara så? Och kanske finns det ännu fler delar en två?

Jag gillar inte det och som vanligt vill jag bryta mig loss från så många vanor som andra tar för givet.

Plus att om jag inte får vara kvar på det fantastiska stället med dessa glada,busiga,spralliga,snälla,omhändertagande människorna så vill jag ändå ha kvar dem i mitt liv. Jag har en förmåga att vilja behålla människor jag tycker är bra.

Och så var det allt det andra i livet... När farao ska jag våga saker som jag vill göra? 

Varför är det så svårt att sparka igång sig själv? 

Jag vet ju vilka fantastiska framsteg som brukar ske bara jag vågar göra saker. Och jag vet hur jag egentligen vill leva mitt liv. Allt kan jag inte göra något åt men mycket? Och resten kanske kommer på köpet när man vågat ta dem första stegen. Jag förstår att utan att säga exakt vad det gäller så blir det här svårt att förstå. Men måste allt alltid sägas högt? 

Hmm... ni som läser detta får gärna säga vad ni tänker om hur gränserna och möjligheterna är mellan

fritid och arbete med personer och så vidare. För jag undrar och jag klurar mycket och stort.