Människor i alla former och smaker, människor med helt olika liv och helt olika synsätt och intressen. Men fortfarande bara människor. Människor som härmar och skills åt. Ibland undrar jag hur vi kan vara så splittrade och ändå så sammanförda. I går var jag i Göteborg med klassen den där sista timmen innan bussen skulle åka hem så hängde jag med Karin en häftig liten tant min sann. Vi både satte oss på en bänk och fashinerade oss över och talade om hur människor beter sig och reagerar och agerar. På vägen hem ville jag sova och den bok jag hade med mig i väskan skulle få mig att somna tänkte jag... 

Ack nej! Istället var boken mer en intressant. Jag läste ut halva boken under hela bussresan hem. Medans mörkret föll utanför bussen så hade jag tagit över två platser och halvlaggt mig så där slappt som jag brukar. Satte på lamporna ovanför som skapade ett regnbågsljus i boken.Samtidigt som Oskar Lindros spelades på hög volym i bussen. Boken talade om hur man ser på sig själv och hur man kanske egentligen borde se på sig själv och saker. Om tid,kärlek,sökande med mera! Jag kände igen mig så i boken och reflekterade över det mesta.  

Och som ni så väl vet om så går mycket tankar på mig om hur det ska bli på Mullsjö. Och jag har bestämt mig för att gå in stort och lyckas. Där ska jag minsann få vänner och en bra plats i klassen. Och ha massa bus och kul på internatet. Men frågan är ju bara hur får man vänner? Hur gör jag mig intressant? Hur ger jag ett första bra intryck?

Så jag gogglade. Och även där stod saker som verkar både intressanta och användbara. Visste ni till exempelt att folk gillar när man härmar dem. Visst är det märkligt? Men om man följer deras rörelser till och med andningen läste jag något om och sedan gör egna rörelser och om personen omedvetet börjar härma en själv så gillar personen en. 

Coolt eller hur!? 

Och många saker var självklara i artikeln när man väl tänkte på det. Jag började reflektera till mina egna rellationer och möten. Och ja att tala till folks ego, ha ett aktivt kroppspråk, le, använda personens namn, ställa frågor som inte går att svara ja och nej på, och titta folk i ögonen verkar vara bra saker. 

Men visst råkar man ibland hålla armarna i kors och ställa frågor som folk svara snabbt och ointresserat på? Well, jag har i alla fall gjort det.

Hmm... Om jag följer knepen och tar fram mina bästa sidor vågar gå lite utanför ramarna och det viktigaste av allt VARA MIG SJÄLV! Vilket jag självklart är bäst på. Så ska jag nog lyckas. 

Om jag bara är aktiv och glad och social och inte börjar dagarna med att drämma till ett skåp eller krypa in i mig själv av osäkerhet så kan det här nog bli riktigt bra. Om inte annat är det en kul tanke att dribla och leka med.

Jag vet jag kommer inte vinna allas hjärta med min skärm men kanske några. Några bra några som gillar mig precis så som jag är och som jag blir riktigt bra vän med. 

Dem säger att det inte blir någa problem då alla som sökt till det jag sökt har samma intresse. Men jag tror inte de är den stora grejen. Den känns minimal i mitt huvud då jag inte tror jag har en ända vän som liknar mig. Jag känner häst tjejer, sportfånar, nördar, kristna, festprissar, depprimerade och totalt överflummiga människor. Och en del av dem känner varandra. Och alla är så olika i intresse. För det som gör oss lika är nog mer hur vi ser på vissa saker och att vi tänker mycket? Och kanske någonstanns har samma erfarenheter på vissa plan? Eller något? Jag är inte riktigt säker. Men jag struntar i hur. Jag är bara så otroligt glad för att jag får vara vän med ljust dem. Precis så som dem är och att dem gillar mig precis så som jag är. Vi kan få fram våra intressen ändå för vi intresserar oss för varandra så pass bra ändå. 

Hmm... Jag ska forska och träna i sommar på att göra bra första intryck, och lära mig de hemliga knepen för att fånga folks intresse och så dära.  Så länge jag är berädd på motgånger lite då och då så ska det väl gå bra?

Om man lär sig hur vi människor fungerar på det där omedvetna och ibland medvetna planet så kankse man kan lista ut vad folk tänker och har i sig mycket fortare.  Och lära sig förstå rörelserna blickarna och allt. Lista ut vad nästa steg blir och så där... Hmm.. låter lite psyko att försöka ta kontroll över folk. Lite psyka folk. Men visst kan dem allra smartaste få folk att göra vad man vill. Jag vill inte göra något med folk jag vill bara få vänner och ge dem en bra bild av mig. 

Men det finns ju dem som genom bara att tala och handla kan få folk till att döda människor dem älskar och andra hemskheter. Jag menar Hitler var dum men han var inte ''dum''. Om ni förstår vad jag menar? 

Och ficktjuvar kan säkert också få en att konsentrera sig på annat och tala till dem samtidigt som dem knycker något utan att personen märker det.

Hmm... Ja vad ska jag säga. Jag tänkte jag skulle börja skriva kortare inlägg men ikväll blev det visst ett långt till i alla fall. Men dem säger att människor är mer intresserade om det är enkelt kort och rak på sak. Det där är väl också en son där sak att fånga in folk lära sig hur människor funkar och vad dem vill ha. Reklam leker ju med oss hela tiden och så dära. 

Jag ska minsann försöka lära mig så många sociala knep som möjligt, för att få dem där vännerna, för att få det där jobbet, för att vinna en strid, för att luras i spel, för att få som jag vill och ännu mer... Det vore häftigt. Och jag är avundsjuk på dem som kan så mycket sådant redan. Det är ju sjukt skrämmande när folk typ vet vad man tänker utan att man sagt det. Och vet precis vad jag planerat att göra. Hatar när ex, bus misslyckas på det viset. Och i stället får man buset på sig själv. Och då sitter man där med hinken över huvudet. Och undrar hur man ska kunna få revansh utan att smartskallen ska lyckas lura en igen. Men det är ju lite roligt också. Och man lär sig av dem. 

Hmm... en viktig sak för mig är kanske att träna bort min omedvetna tydlighet i mina aniktsutryck. Folk vet precis hur jag ragerar på saker av bara mitt ansikts-kropsspråk. Och när jag tänker tydligt på något. Folk frågar så otroligt ofta vad jag tänker på. Och ibland blir jag irriterad, för ibland tänker jag att hade jag velat dela med mig hade jag talar högt om det. Och ibland blir jag bara förvånad över att dem såg. En del följer en verkligen med blicken. Stalkers överallt... Men dem som faktiskt gör så mot mig brukar vara sona människor som bryr sig om mig. Och genomskådar mig för att kolla hur jag mår. Och visst jag är nog inte mycket dummare. Visst ser jag också saker och ting men hoppar sällan på. På grund av tveksamhet ibland. Som sagt om personen vill dela med sig så säger det väl det högt? Så ibland är det bättre att inte fråga eller klura ut precis det där personen tänker.

Men det bästa sociala sättet i slutändan är ju helt klart ens egna personlighet. Det är ju den man vill att folk ska se. Det är ju genom det man försöker få det där drömjobbet och så vidare. 

Och vissa ska man inte ens försöka fånga för trots allt.

I am who i am, so take me for who i am or live!

Fjo... Då har man både trot att man blev jagad av polis och lämnat inbjudningar och skickat in till csn om bidrag och lån. Och åkt upp till skolan och bätt samhällsläraren om hjälp om hur man faktiskt skickar till csn och så dära. In på Swedbank för att få E-legg och saker.. Tjohojajaj!  Men nu är det gjort, Tack Micke för din hjälp och ditt lugn idag!

Hmm.. för själv var jag inte så lugnt. Min samhällslärare skrattade åt mig när jag blev stirrig och nervös över att jag tyckte allt var krånligare en det behöver vara enligt mig. Och när jag ringde till Mullsjö folkhögskola för att kolla om mina pengarna för anmälningsavgiften eller vad det kallas hade kommit in. Så svarade hon i telefonen att dem hade det. Och jag utbrast.  

-SÅ BRA DÅ ÄR JAG JU HELT INNE!     

Var på hon i telefonen skrattade och sa. Ja du är helt inne. 

Sen gjorde jag och Micke paj. Den blev toppengod med vaniljsåsen. 

Nu har jag dushat och packat inför morondagens resa till Göteborg med klassen. Det blir nog toppenbra. 

Japp nu vet ni den ointressanta faktan. Men nu är jag glad och stålt och halvlättad. 

Hmm jag kanske borde mäta lite nu. Rummet på internatet är 12 kvadratmeter. Och jag vill veta vad det innebär i utrymme så jag vet hur jag ska inreda. 

Hejsvejs!   

Fjo... Då har man både trot att man blev jagad av polis och lämnat inbjudningar och skickat in till csn om bidrag och lån. Och åkt upp till skolan och bätt samhällsläraren om hjälp om hur man faktiskt skickar till csn och så dära. In på Swedbank för att få E-legg och saker.. Tjohojajaj!  Men nu är det gjort, Tack Micke för din hjälp och ditt lugn idag!

Hmm.. för själv var jag inte så lugnt. Min samhällslärare skrattade åt mig när jag blev stirrig och nervös över att jag tyckte allt var krånligare en det behöver vara enligt mig. Och när jag ringde till Mullsjö folkhögskola för att kolla om mina pengarna för anmälningsavgiften eller vad det kallas hade kommit in. Så svarade hon i telefonen att dem hade det. Och jag utbrast.  

-SÅ BRA DÅ ÄR JAG JU HELT INNE!     

Var på hon i telefonen skrattade och sa. Ja du är helt inne. 

Sen gjorde jag och Micke paj. Den blev toppengod med vaniljsåsen. 

Nu har jag dushat och packat inför morondagens resa till Göteborg med klassen. Det blir nog toppenbra. 

Japp nu vet ni den ointressanta faktan. Men nu är jag glad och stålt och halvlättad. 

Hmm jag kanske borde mäta lite nu. Rummet på internatet är 12 kvadratmeter. Och jag vill veta vad det innebär i utrymme så jag vet hur jag ska inreda. 

Hejsvejs!   

Okej, jag ljög jag är inte det minsta tjock. Men därimot är jag stolt!

Stolt och nöjd. Jag sökte in till den där folkhögskolan och kom in på den.

I helgen blev det ett fint 20 års firande. Då mormor och morfar kom överaskande och var väldigt positiva till det hela och stöttade mig och gav mig uppmuntran. Det kändes skönt. Den här gången var dem mycket vänliga och positiva och förstående och hjälpsamma. Det var tacksamt och skönt. Mycket bättre en alla dem gånger man kännt att man bara blivit klagad på. Jag undrade med ett stort frågetecken vad som hade hänt? Och om bloggen räddat mig igen? Det är ju trots allt här folk får reda på hur jag imonbords mår och tänker och vad jag har för mig. Det började som en dagbok för mig själv men har blivit rätt mycket mer. :) Det är ett sätt för mig att tala när jag inte kan använda ord. Och det funkar skitbra! Den här bloggen ska verkligen med mig på Folkhögskolan. Där ska det bloggas om det som sker! 

Och nu sitter jag här skitnervös och övertaggad flera månader i förväg. In på Mullsjö folkhögskola jag kom! 

Jag som aldrig betalt en räkning själv lärade mig halvt hur man betalar en i helgen. 

Jag som aldrig åkt tåg själv tänker lära mig till sommaren så att jag kan det när jag ska pendla hem och till skolan på helgerna till höst och vår. Jag har lärt mig skicka brev alltså genom post. För jag har ju alltid mejlat så nu fick jag lära mig att göra det via post i stället. Och jag har skickat ansökningar själv. Snart är det dax att ansöka om CSN och lån. 

Det ska jag minsann försöka fixa själv. Men blir det problem så tänker jag fråga. För jag är ju knappast rädd för att ställa frågor! Jag har suttit och skapat ihop en budget för månaden och året. Där jag räknat ut vad jag behöver låna och vad saker kommer kosta och så dära. Skönt med ekonomisk trygghet! 

Och jag ska lära mig bo själv då jag ska bo på internat. Där får jag lära mig att tvätta och tja. Jag blir inte förvånad fall jag lär mig laga lite mat där också trots att det ingår i hyran. 

Jag är glad... Jag hoppas det håller i sig! 

Jag borde inte förvänta mig för mycket för tänk om det blir helt fel och tänk om klassen jag hamnar i inte alls är bra. Jag är ju lite udda och det vet jag så väl om. Jag menar jag gör inte som de flesta. Jag är mig själv och struntar i att festa i alkohol på helgerna jag skiter i modet och jag är frågsam och busig. Folk som inte känner mig tycker att jag är konstig när jag gör mina bus. Men dem som känner mig och gillar mig brukar mest skratta åt det och ta det som en del av mig. Ska jag vara ärlig är busen ett sätt för mig att lära mig och utforska saker. Nu börjar jag gå ur balans jag ska ju tala om framtiden inte min personlighet! Hmm.. ja men jag får hoppas att klassen blir bra. Så länge jag är framåt och positiv och ler mot folk så ska det nog gå bra. Annars är det ju bara att hoppa av och söka sig jobb i stället. Men jag vill inte riktigt det jag hoppas att det blir bra. Så jag i ett helt år kan utveckla mitt målande och skapande och få nya ider och tid att lugna mig från all stress jag tagit på mig och få tillbaka ambitioner och ideer och ta reda på vad jag faktiskt vill bli och jobba med i framtiden! 

Äshe vad kan egentligen gå fel på Mullsjö?

Folk talar bara positivt om stället. Och alla som gått på Folkhögskola och internat har sagt till mig att det har varit bland det roligaste dem gjort och som dem aldrig kommer att glömma. Och har till och med sagt att det är något alla borde testa på!

Och det fina området och den välsmakande maten jag hört talas om på skolan. Det låter ju inte heller fel. 

Det blir nog toppenbra. Och jag har hört att det är bra lärare och att dem ser till att alla ska ha det bra där. 

Jag hoppas det stämmer jag hoppas allt blir toppen. Bara jag är öppen så ska det här väl gå bra?

Bara att kämpa på och hoppas! :)

Och det bästa av allt jag kan komma hem på helgerna och umgås med både familj och vänner som vanligt. Så nej ni jag lämnar er inte! För jag älskar er och tänker behålla er trots att jag flyttar till Mullsjö 5 dagar i veckan i ett helt år! :)

Hmm.. Nu känner jag mig så där positiv och glad och välmående. :D Trevligt med trevliga inlägg. Där man till och med känner att man blir glad av att bara skriva om det positiva. 

Inte trode jag väl att jag skulle sälja slut på mina böcker som jag gjorde som projektarbete. För er som inte vet så gjorde jag en bok där jag ställde olika frågor till människor i alla åldrar och sammanställde svaren. 

Fördelen med att lyckas sälja böckerna var att jag fick pengar för det. Nackdelen var att mina kompisar fick inte som ville ha. Hmm.. Men gud vad trött man var igår efter den dagen. Och idag är jag ännu tröttare och har dessutom ont i armen efter att antagligen lyft på saker på en konstigt sätt. Så idag är jag jätte irriterad på allt. 

Men måste erkänna att det blev bättre då man kom hem och ett brev sa.

Att jag blivit antagen att komma in och få gå på Mullsjö Folkhögskola ett år!

Nu kommer dock nästa problem... Ska jag orka ta igen körkortet i sommar trots alla gastar i huvudet som fortfarande säger att jag inte kan att jag suger och som hånskrattar åt mig! Och kommer jag hitta dem billiga lösningarna inför hösten, har jag räknat rätt och förstått allt rätt? Hur kommer allt bli och jag som inte ens vet hur man betalar en räkning ännu. Men bara att lära sig! Jag kan inte påstå att jag är arbetlös i sommar och får jag sommarjobb på pappas jobb är jag defenitivt inte arbetslös ett dugg. Ushe undra hur det skulle gå jag kan ju ingen ting om sont där industri grejs... Jag är super orolig och nervös och samtidigt övertaggat. Jag vill ju och jag är nyfiken och sugen. Men kommer jag klara av det? Och kommer jag finna ambitionerna i mig igen, humöret och glädjen i det jag gör? Jag undra vart det tog vägen? 

Jag trodde aldrig att jag skulle idol dyrka något. Och kanske är dyrkan ett för starkt ord. Men den där Glee serien har fått mig att vilja mycket och drömma vidare. Säga att det är okej att vara så som man är. Gå sin egna väg och så mycket mer!

Nu vill jag bara kämpa och ge revansh. För aldrig ska man ge upp, nej aldrig ska man sluta kämpa för att nå sin dröm! Man ska aldrig låta några människor med dålig attityd ruinera en totalt. Man ska ställa sig upp och krossa dem visa vem det är som har rätt. Och att man inte alls är så dålig som dem verkar tro.

Tack ni skapare av Glee. Ni är toppen. Och ni har nog hjälpt många! Synd ni inte kommer se detta bara. 

Ikväll får det bli ett sont där trotalt ointressant inlägg där jag egentligen inte har något att säga. Ingen djup fundering idag inte... Men jag älskar bilderna jag fångade på min kanin-plutt-Bamse idag trots min uråldriga gamla digitalkamera... Och om jag bloggar om att jag borde läsa dem där läsvärda böckerna om saker som är positivt ger hop och energi... Så kanske det finns en liten större chans att jag tar tag i det och faktiskt läser åt minstonde någon av dem! 

Kassen hade att erbjuda det här utbudet... Av allt från gamla skolkataloger, till skolböcker, till Bellman bok till Sabrina

böcker till Manga bibel och lite annat smått och gott...Dock smakar dem nog inte särskilt gått...

I den där högen plockade jag ur dem böcker jag verkligen borde läsa! Som har som mål att ge både glädje och hop!

Här är dem alltså på rad... Men var ska jag börja, och framförallt när ska jag börja?! Det kan ju säkert vara mycket givande om jag bara ta tag i och läser dem där! Och så borde jag läsa min kompis bok, hon kanske vill ha tillbaks den snart, även om den boken inte är en glad bok, men den slutar säkert lyckligt. :) 

Föresten en sak till varken mitt golv eller skrivbord brukar vara så där stökigt fall någon la märke till vilket slusk rum jag har... Nej får ta och städa minsann! Hmm tänkte säga att jag kan passa på när det åskar men ska jag damsuga kanske det inte är så smart! Med MVG i Arbetsmiljö och säkerhets kursen från skolan.. Så bör man väl vara lite riskmedveten! 

Höll på att glömma kanin i kruka... Och två till bilder. :) Han har varit gullig idag, men också skräckslagen den fälle pällen! Man ska inte spela badminton med syrran när han är ute samtidigt... Har jag lärt mig nu. Han våltade ju för tusan. Bollen var inte ens nära honom men han trode la bollen skulle atakera från luften i alla fall.

Vi har väl alla hört utrycket vid bröllops scenerna både från verkligheten själv och genom filmer på tv. Där prästen säger att man ska lova varandra att älska varandra i nöd och lust till dödens skiljer oss åt. Jag skulle vilja säga till dess att döden för oss närmre varan. Vi skilljs från den som avlider men vi kommer närmre varandra i sorjen av personen. 

Igår skulle det bli en toppendag. Solen sken och jag var ledig hela dagen på grund av instälda lektioner och ett Nationellt prov som jag ej skulle ha. Men jag blev kallad att komma till skolan.  Och irriterat gick jag dit men solen gjorde att jag släppte det ganska fort. När vår klass satte oss ner och vår lärare öppnade munnen och sa att han hade tråkiga nyheter. Tänkte jag äshe vad är det som kan vara så tråkigt? Men tråkigt var det minsann. En lärare på vår linje hade avlidigt. Hon som hade levt och haft lektion med oss dagen innan. Nu var hon plötsligt borta. Vår lärare sa att dem först tänkt samla oss och berätta att hon var mycket sjuk istället kom nyheten en timme innan mötet om att hon avlidigt. 

Sen kom chocken ganska dirket. 

En skrek att hon inte orkar med helvetet och slängde igen dörren som fanns på ena väggen. En annan slängde iväg en stol  och var riktigt arg och slängde igen dörren på andra väggen. Vissa satt bara tyst och stirrade rätt fram och andra började fälla tårar. Jag förstod nog inte själv vad som hade hänt även om jag begrep ordet död. Men när destå fler började gråta och destå mer jag såg mig omkring insåg jag vad som skätt. Då började jag också gråta och tjuta. Det var en sorjens dag. Med många kramar,tårar och tröstan mot varandra. För mig var det första gången någon som jag känner och ha en slags rellation till som dött. Och det var första gången jag fick se så många människor både elever och personal gråta den dagen samtidigt. När vi lugnat oss och en del gått ur klassrummet så satt jag kvar med några från min klass och vi pratade om henne och vi började till och med skratta då vi tänkte på något fint om henne. Sen kom plötsligt räktorn inrusandes och det var första gången jag talade med räktorn på skolan. Och sen kom lärare indroppandes ibland och klappade på en och fråga hur det var med en. Och sen kom kuratorer och skolsköterskor... Och dem samlade ihop alla Barn och Fritidsklasserna i en stor sal där man fick ta sig fika och dricka och gråta och tala av sig tillsammans. Dit in gick jag aldrig, jag var istället med en annan klasskamrat och vi satte oss och tittade ut genom ett stort fönster på en bänk där jag insåg att det spöregnade och att dem nu satt upp flaggan på halv stång. Till slut blev det för mycket för kroppen och psyket så det stängde av lite och man blev trött och visste inte rikgigt vad man kände längre då man på bara några timmar gått igenom en massa olika typer av reaktioner både ilska,sorg,skratt,förnekelse och så dära. Man visste inte vad man ville till slut och orkade heller inte göra något. Jag gick omkring med en tjej och kille och vi frågade varandra om vi skulle gå in i det där rummet där alla satt eller inte och om vi skulle äta eller inte och vi ryckte mest på axlarna och visste inte, vi kunde helt enkelt inte bestämma oss. 

Men sen bestämde man sig i alla fall för att nu fanns det inget mer att göra och tårarna hade tagit slut. Jag trode i alla fall det. Och vad hade jag egentligen för rätt att gråta? Jag hade inte världens närmsta rellation till henne men visst jag hade henne i vissa lektioner och ämen och hon ledde oss i skapande verksamhet och var med på hajken och hon är världen bästa pedagog och så himla livsglad som person! Hon var en förebild för många och bra kollega och så vidare. Så jag skulle gå hem och insåg när jag var på väg till skåpet för att hämta min jacka att jag inte ens hade tagit på mig en jacka i morse när jag gick till skolan. Och spörägnade.. Så jag väntade tills de hade slutat. Men så fort jag hade gått några steg utanför huvudingången så började det spöregna och till och med hagla! Och det gjorde ont och jag frös ihjäl! Så jag gick över till ett par vänner i tanke om att bara vara där tills regnet hade lugnat sig. Men det blev lite mer en så. 

Jag fick låta ett par torra och varma kläder och jag berättade att en person dött så att dagen hade varit livad. Och sen började man tala högt om det och till slut föll tårarna igen och dem tjajtiga meningarna jag använt hela dagen. För det var saker som hade ettsat sig fast som inte riktigt släpte. Och sen kom tårarna igen och en av dem två personer som fanns i den lägenheten jag kom till kramade om mig och verkligen höll om mig så tätt intill sig att det var så himla skönt! Jag behövde det där och jag fick gråta och jag fick vara tyst och jag fick tala jag fick känna som jag ville. Och dem fanns där hela tiden och stöttade! Det var kärlek på hög nivå från dem och djup tacksamhet från min sida! Sen fick jag äta hos dem då jag kanske inte hade ätit särskilt bra den dagen och inte fått i mig så mycket. Och sen blev jag till och med nerbäddad. Men även om jag var trött och hade behövt sova en stund då så kunde jag inte. Så jag tog tag i vardagen skrev ett personligt brev som skulle skickas in till Folkhögskolan jag sökt in till i höst. När den var klar gick jag ut och satte mig på deras balkång solen sken igen och även om det var kallt var det skönt att sitta där ute och bara tänka och titta upp mot den blå himlen och dem vita målnen. Det var skönt och bara sitta där och så satte jag på musik i mina hörlurar från mobilen och bara tänkte och tog det lugnt. När jag skulle hem sen på kvällen fick jag låna med mig en jacka och var tacksam på kvällen och somnade ganska fort när jag kom hem. 

Idag var en ny dag och jag funderade på hur dagen skulle vara. Jag var berädd på att den kunde vara något nerstämd. Men det var väldigt nerstämd. Och massa gamla elever som gått ur gymnasiet hälsade på för att sörja. Det fanns en bok att skriva i och vi tände ett ljus på hennes arbetsbord. Och det var kramar och tårar även idag från olika håll. 

OCH NU ÄR JAG JÄTTE TRÖTT PÅ ALLA DESSA TÅRAR OCH ALLA SOM BARA GRÅTER OCH GRÅTER!!!

Jag vet att man får det men de börjar bli jobbigt. Men det är okej att sörja. Men det är jobbigt att se på. Och jag själv orkar inte gråta mer. Jag blev så bra omhänder tagen igår att jag idag inte orkade gråta även om jag var nära ett tag. 

Jag vill att allt ska bli normalt igen inte stelt och inte så många som ser så ledsna och sorjsna ut i sina ansikten. 

Jag kan i alla fall ärligt säga att jag lärt mig något under dessa dagar och fått se och känna på hur det lite känns och kan se ut när någon dör i ens närhet. Jag hoppas det finns en himel och att goda människor kommer dit vare sig dem tror på en Gud eller inte. Jag hoppas att kvinnan som dog har kommit dit. För hon var en GOD kvinna! 

R.I.P Gunilla Eriksson. Vila i frid! <3