Vi har väl alla hört utrycket vid bröllops scenerna både från verkligheten själv och genom filmer på tv. Där prästen säger att man ska lova varandra att älska varandra i nöd och lust till dödens skiljer oss åt. Jag skulle vilja säga till dess att döden för oss närmre varan. Vi skilljs från den som avlider men vi kommer närmre varandra i sorjen av personen. 

Igår skulle det bli en toppendag. Solen sken och jag var ledig hela dagen på grund av instälda lektioner och ett Nationellt prov som jag ej skulle ha. Men jag blev kallad att komma till skolan.  Och irriterat gick jag dit men solen gjorde att jag släppte det ganska fort. När vår klass satte oss ner och vår lärare öppnade munnen och sa att han hade tråkiga nyheter. Tänkte jag äshe vad är det som kan vara så tråkigt? Men tråkigt var det minsann. En lärare på vår linje hade avlidigt. Hon som hade levt och haft lektion med oss dagen innan. Nu var hon plötsligt borta. Vår lärare sa att dem först tänkt samla oss och berätta att hon var mycket sjuk istället kom nyheten en timme innan mötet om att hon avlidigt. 

Sen kom chocken ganska dirket. 

En skrek att hon inte orkar med helvetet och slängde igen dörren som fanns på ena väggen. En annan slängde iväg en stol  och var riktigt arg och slängde igen dörren på andra väggen. Vissa satt bara tyst och stirrade rätt fram och andra började fälla tårar. Jag förstod nog inte själv vad som hade hänt även om jag begrep ordet död. Men när destå fler började gråta och destå mer jag såg mig omkring insåg jag vad som skätt. Då började jag också gråta och tjuta. Det var en sorjens dag. Med många kramar,tårar och tröstan mot varandra. För mig var det första gången någon som jag känner och ha en slags rellation till som dött. Och det var första gången jag fick se så många människor både elever och personal gråta den dagen samtidigt. När vi lugnat oss och en del gått ur klassrummet så satt jag kvar med några från min klass och vi pratade om henne och vi började till och med skratta då vi tänkte på något fint om henne. Sen kom plötsligt räktorn inrusandes och det var första gången jag talade med räktorn på skolan. Och sen kom lärare indroppandes ibland och klappade på en och fråga hur det var med en. Och sen kom kuratorer och skolsköterskor... Och dem samlade ihop alla Barn och Fritidsklasserna i en stor sal där man fick ta sig fika och dricka och gråta och tala av sig tillsammans. Dit in gick jag aldrig, jag var istället med en annan klasskamrat och vi satte oss och tittade ut genom ett stort fönster på en bänk där jag insåg att det spöregnade och att dem nu satt upp flaggan på halv stång. Till slut blev det för mycket för kroppen och psyket så det stängde av lite och man blev trött och visste inte rikgigt vad man kände längre då man på bara några timmar gått igenom en massa olika typer av reaktioner både ilska,sorg,skratt,förnekelse och så dära. Man visste inte vad man ville till slut och orkade heller inte göra något. Jag gick omkring med en tjej och kille och vi frågade varandra om vi skulle gå in i det där rummet där alla satt eller inte och om vi skulle äta eller inte och vi ryckte mest på axlarna och visste inte, vi kunde helt enkelt inte bestämma oss. 

Men sen bestämde man sig i alla fall för att nu fanns det inget mer att göra och tårarna hade tagit slut. Jag trode i alla fall det. Och vad hade jag egentligen för rätt att gråta? Jag hade inte världens närmsta rellation till henne men visst jag hade henne i vissa lektioner och ämen och hon ledde oss i skapande verksamhet och var med på hajken och hon är världen bästa pedagog och så himla livsglad som person! Hon var en förebild för många och bra kollega och så vidare. Så jag skulle gå hem och insåg när jag var på väg till skåpet för att hämta min jacka att jag inte ens hade tagit på mig en jacka i morse när jag gick till skolan. Och spörägnade.. Så jag väntade tills de hade slutat. Men så fort jag hade gått några steg utanför huvudingången så började det spöregna och till och med hagla! Och det gjorde ont och jag frös ihjäl! Så jag gick över till ett par vänner i tanke om att bara vara där tills regnet hade lugnat sig. Men det blev lite mer en så. 

Jag fick låta ett par torra och varma kläder och jag berättade att en person dött så att dagen hade varit livad. Och sen började man tala högt om det och till slut föll tårarna igen och dem tjajtiga meningarna jag använt hela dagen. För det var saker som hade ettsat sig fast som inte riktigt släpte. Och sen kom tårarna igen och en av dem två personer som fanns i den lägenheten jag kom till kramade om mig och verkligen höll om mig så tätt intill sig att det var så himla skönt! Jag behövde det där och jag fick gråta och jag fick vara tyst och jag fick tala jag fick känna som jag ville. Och dem fanns där hela tiden och stöttade! Det var kärlek på hög nivå från dem och djup tacksamhet från min sida! Sen fick jag äta hos dem då jag kanske inte hade ätit särskilt bra den dagen och inte fått i mig så mycket. Och sen blev jag till och med nerbäddad. Men även om jag var trött och hade behövt sova en stund då så kunde jag inte. Så jag tog tag i vardagen skrev ett personligt brev som skulle skickas in till Folkhögskolan jag sökt in till i höst. När den var klar gick jag ut och satte mig på deras balkång solen sken igen och även om det var kallt var det skönt att sitta där ute och bara tänka och titta upp mot den blå himlen och dem vita målnen. Det var skönt och bara sitta där och så satte jag på musik i mina hörlurar från mobilen och bara tänkte och tog det lugnt. När jag skulle hem sen på kvällen fick jag låna med mig en jacka och var tacksam på kvällen och somnade ganska fort när jag kom hem. 

Idag var en ny dag och jag funderade på hur dagen skulle vara. Jag var berädd på att den kunde vara något nerstämd. Men det var väldigt nerstämd. Och massa gamla elever som gått ur gymnasiet hälsade på för att sörja. Det fanns en bok att skriva i och vi tände ett ljus på hennes arbetsbord. Och det var kramar och tårar även idag från olika håll. 

OCH NU ÄR JAG JÄTTE TRÖTT PÅ ALLA DESSA TÅRAR OCH ALLA SOM BARA GRÅTER OCH GRÅTER!!!

Jag vet att man får det men de börjar bli jobbigt. Men det är okej att sörja. Men det är jobbigt att se på. Och jag själv orkar inte gråta mer. Jag blev så bra omhänder tagen igår att jag idag inte orkade gråta även om jag var nära ett tag. 

Jag vill att allt ska bli normalt igen inte stelt och inte så många som ser så ledsna och sorjsna ut i sina ansikten. 

Jag kan i alla fall ärligt säga att jag lärt mig något under dessa dagar och fått se och känna på hur det lite känns och kan se ut när någon dör i ens närhet. Jag hoppas det finns en himel och att goda människor kommer dit vare sig dem tror på en Gud eller inte. Jag hoppas att kvinnan som dog har kommit dit. För hon var en GOD kvinna! 

R.I.P Gunilla Eriksson. Vila i frid! <3

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hur mycket kan man tro på sig själv oavsätt vad omgivningen tror och tycker?  I mitt liv så tyvärr mäts min självtillit beroende på hur mycket min omgivning visar att dem tror på mig.  Om jag får stöd eller inte. Jag blir vad folk gör mig till. S...

Jag är i en period då jag känner mig ganska ensam och övergiven. Det har fått mig att tänka och känna mycket. Jag antar att jag dels fortfarande vänjer mig vid att bo ensam och jag antar att jag också sörjer att jag inte har så nära rellationer som m...

Nu har det gott en tid sen jag tog examen från skolan och satt i bilen och för ett kort ögonblick funderade på om det var där när jag fortfarandd var som lyckligast skulle ta mitt liv. Jag lät bli och tänkte istället LEV! Lev för allt vad du är värd....

Dem senaste veckorna har allt varit extra tydligt hur mycket stöttning jag fått dem senaste två åren. Hur mycket godhet det ändå kan finnas i människor och att det finns människor som både ser och tror på mig och mina förmågor.    Jag har också...

Dem senaste dagarna har jag rensat som bara den. Jag har fyllt påsar med prylar och kläder som bara ligger och skräpar i lådor. Försöker skänka bort en del och kommer la försöka sälja lite senare också. Men det har dykt upp många tankar.  Först en ...