Jag låg och tittade på en film och kom i tankar... Jag började plötsligt gråta när jag insåg den press jag satt på mig själv och all förvirring som är runtomkring allt.. Men jag stoppade tårarna ganska fort genom den ilska tanken om att antingen ligger jag här och lipar och tycker synd om mig själv och ser allt som hoplöst eller så vågar jag ta tusen steg framåt till och kämpar oavästt vad och oavästt om och när jag kommer fram till mitt mål. Mitt ofokuserade mål, jag vet inte ens vad mitt mål är. Jag har en vag bild av något som liknar himelriket som det talas så glatt och ljust om... Men även det är ju en plats vi inte vet något om, för den har vi inte besökt... Vi kan bara undra och drömma... Men jag tror på att man kan skapa saker. Och det är det jag tänker göra... Så jag skakade bort alla tårar och tittade på mig själv i spegeln. Jag började sedan tänka på den väg jag redan gått den väg jag gått framåt och hur fantastiskt långt jag ändå kommit. Jag gämförde dået med nuet. Och mitt nu är i många fall mognare en vad den brukar för min ålder. Det sägs så i alla fall, bland dem äldre förebilder jag har. Dem menar på att jag tänker så bra och moget. Och jag har ju dem senaste åren dragit mig till och fastnad vid vänner som ofta varit något eller några år äldre en mig. Folk säger jag tänker för mycket... Jag kan förstå om dem inte gillar alla mina funderingar om dem är trötta eller haft en ansträngande dag... Men för övrigt brukar jag sitta och undra varför dem säger så? Varför är det fel att tänka? Och vad vore världen utan människor som tänkte?! Hade den ens funnits idag om ingen tänkte? Utan tankar hade väl inte människan skapat eld och sedan utvecklat det till en glödlampa. Folk hade inte kunnat sitta med sina iphones med sina fashinerande appar i sina händer var dag? Folk hade inte kunnat bli botade från vissa sjukdommar. Och vi skulle nog inte ens ha medkänsla om vi inte tänkte lite extra mycket ibland. Jag kan rabla långt jag brukar kunna stå för vad jag känner och tycker. Har jag hittat mina argument och forskat vad jag anser tillräckligt länge i det hela så brukar jag kunna stå fast vid det. Men inte om folk står och käftar utan att lyssna en ända sekund. Det är väl därför det alltid slutar med att jag skriver ut allt jag har att säga och allt jag känner kring saker...Oj inlägget blev som vanligt längre en vad jag planerat... Tankarna bara rullar vidare och på... Nä nu ska jag sova, men först skriva i bra boken. Och imorgon sattsa på ännu ett litet steg framåt.

Om jag bara lärde mig att tro mer på mig själv så kommer jag kunna göra vad som helst. Jag har ju kommit långt genom att i alla fall se att jag har ett värde och insätt det från mitt hjärta. Det dunkar svagt nu men kommer bli starkare nu när porten är öppen och jag faktiskt säger det i mitt hjärta. Och med en trygg famn jag vunnit så kan jag paousa mitt tuffa arbeta ibland och bara ta det lugnt... Jag tänkte chilla på onsdag. Komma igen på Torsdag. Och imon kämpa hårt och njuta av dagen... Oavästt vad! Jag vore inte där jag är om jag inte mött alla dessa underbara människor som jag mött...Evigt tacksam ska jag ge dem allt dem gätt mig en vacker dag fast på mitt sätt och med saker dem behöver. Utan vänner och alla dessa förebilder jag snappat upp så hade jag aldrig kommit någonstanns..Först idag lyckas jag smått fixa saker ur mig själv med egna logiska och bra förklaringar på hur jag kan omvandla tankarna och pusselbitarna i mitt egna spel.. Alla har vi väl en spelvärld vi lever i med våra egna spelregler... Bra eller dåliga... Ja just det nu skulle man ju sova som sagt, sa jag ju för ett antal meningar sen... Hmm... Och eftersom det inte blev av då så får det la bli det nu i stället! GOD NATT! ( Och tack för ditt intresse för mina blogginlägg, även om jag borde skreva mer allmänt och inte så mycket mig. Detta ska ju inte vara en tråkig ego blogg...)