''Is it true. Cant we save the world?''

Igår var det en föreläsning i skolan om hur illa drabbad miljön var och vad vi kan göra åt det för att de ska bli bättre. Någonstanns mitt i föreläsningen insåg jag en sak som fick allt att kännas så fel. Jag insåg att bara för vi gör rätt på ett ställe så drabbar det illa på ett annat tälle. Och jag insåg att då spelar det ingen roll vem som drar in mest pengar för att lyckas uppfylla sin önskan... Men jag som vägrar tro på ordet ''omöjligt'' mer en de flesta började tänka att då måste vi ju bara stopa det vi gör och komma på en helt annan och ny lösning för att allt ska drabba samman på ett bra sätt utan att förstöra för varandra. Jag drar ett par ex på saker vi gör bra som ändå drabbar illa på annat sätt.

Om vi fixar livskvalliten för de fattiga betyder det att jordens befolkning lär öka. Och om den ökar har vi fler munnar att mätta fler att fixa arbete och skolgång till och fler som kan flytta till andra länder och dra med sig smittor och sjukdommar så som AIDS kom till en gång i tiden ex... 

Ett annat exempel är att om vi köper saker i en affär så kommer affären kunna växa och där av anställa fler personer som då skulle få ett jobb. Men samtidigt så kommer den affären också börja förstöra miljön ännu mer för alla importer den tar in och så vidare...

Så gör vi en sak bra drabbar det en annan sak till det sämre. Det låter ju hoplöst! Så om man bara kunde komma på en stor lösning på allt som gjorde att det som gör något bra inte gör något annat sämre. 

Eller så får jag bara inse faktum. Världen blir aldrig bra den blir inte helt fredlig och så vidare... Men då får jag leva mitt liv göra det jag vill i mitt liv och göra det jag ändå tycker förtjänar bäst det goda och det jag bryr mig mindre om får la bli lite sämre da... Helt enkelt!

Om någon av er läser det här fått tankar och funderingar, kanske en lösning? Snälla skriv då till mig! 

När du är borta älskar jag dig och saknar dig. Då ser jag skratt och glädje med dig. Jag ser en god framtid för oss tillsammans. Men när du är här hos mig, är jag tändigt irriterad på dig och ditt sätt att vara på. Du verkar inte vilja förstå eller lyssna på mig.Vi känns så lika och nära men samtidigt så olika och så långt ifrån varandra. Men det spelar ingen roll hur mycket jag än klagar på dig. Du står ändå där som ett kärleksberg. Vi berättar i princip allt för varandra och vi kan inte leva utan varandra. Jag står inte ut med mitt ständiga tvivlande utan att ens förstå den. Vill ha dig så nära men ändå så långt ifrån. Allt jag vet är att hur mycket jag en värkar hata dig ibland så älskar jag dig mer en något annat. Du är min BF och jag är din BF. Och vi hör liksom ihop på något sätt. Oavsätt vad, så är vi varandras för evigt och alltid. Vara sig det är som 1 och 1 eller som 1+1=2. Det är bara menat att vi ska finnas till för varandra. 

Inget var vad det verkade vara. Precis som mina byxor satt på fel håll i morse. Det snöar ute och en klump har släppt från mitt hjärta även om det kändes... Och jag är fortfarande något förvirrad. Men nu kan det väl ändå bara bli ljusare? Jag får ta i hårdare och rycka upp mig själv... Läsa vidare i hur man gör för att må på topp. Eller ja få bra självkänsla. Och jag får helt klart börja avaktivera mig lite oftare. Så ja nästa Tisdag börjar jag på innebanndy som skolan har... Och så borde jag börja träna igen. Jag mins inte ens vad som fick mig att lägga ner den här gången.. Så okej ett-tusen-ett försöket här kommer jag! Helt ärligt har jag ingen arning om vilket siffra jag är uppe i... Men det är många men jag kommer lite närmre varje gång. Som tur är. Nåväl nu bör jag väl sansa mig och sedan sova. Inget är vad det verkade vara... Onödigheter,oförståelse och missförstånd... Så små saker kan ställa till med så mycket. Nåväl nu tror jag jag börjat förstå allt rätt nu är det la bara att bättra sig. Men allt är inte kan inte vara upp och ner. Jag lyssnade bara mer på ord en det självklara. Och vissa saker stängde jag av, för rädslans skull. 

Snälla Gud om du finns hjälp mig nu. För jag behöver dig. Varje del av dig. Du var ju så nära... så var försvann du? Undvek jag även dig. Glömde jag lyssna? Glömde jag se? Glömde jag förstå? Var har jag varit, och var är jag nu? Jag länktar så efter det dem lovat i dina ord. Även om jag fortfarande tvivlar många gånger på att något som du skulle finnas. Men jag vill tro, för dem har fått dig att låta så otroligt god. Även om många som inte hört eller sätt eller känt dig eller mött dem jag mött som talat om dig. Påstår att du är en stor lögn helt ologisk och allt det där... Och du är inte enkel och jag vill inte tro på den bok där människor talar om dig som både god och ont. För jag vill bara tro på dig som God, ljus och stark. Jag ber sällan till dig, jag är dålig på att ge dig tid. Jag medger, men du kommer tillbaks, du kommer alltid tillbaks hur mycket jag en står och strider imot dig. Du har egentligen gätt mig bevisen, men jag har ändå svårt att bara vända om.. Jag har valt dig på något underligt sätt. Men du är ändå så svår. Du kan kännas så otroligt nära och varm. Och du kan vara helt avlägsen och osynlig. Jag ber fortfarande om att du ska visa dig så att jag förstår. 

Trött på alla tårar, så trött på den bortflugna lusten. Jag skulle komma hit för att ta det lugnt och finna tillbaka till glädjen i mitt skapande och mitt livs visioner. I stället har jag börjat tappa lusen helt och börjat känna att det här är helt fel. Jag har börjat tvivla på så många saker. Och kännt att hela mitt liv har varit på fel plats. Och nu vet jag inte vad jag vill eller var jag ska vara. Man ska inte tänka på och oroa sig för framtiden...(tack jag vet) Men det är så fruktansvärd svårt att undvika när man står mellan två världar och när nuet inte vill säg rätt... Bortkastad som en trasig leksak och nu står jag inte ut av att se henne varje dag och känna att hon faikar sina känslor. Jag ser ju att något är så fruktansvärt fel men jag varken kan eller tror jag får göra något. Jag vill bara hålla om henne igen. Det låter kanske dumt. Men jag trivdes med att för en gångs skull känna mig så trygg med någon, trots att jag visste att det inte skulle vara för evigt. Och nu när allt bara var på låtsas så vet jag inte längre vad som är sant. Jag har kommit i gräl med min bästa vän på grund av min inre ilska. Inget är hans fel och jag älskar honom mer en allt annat. Då han alltid stått som ett kärleksberg framför mig hur mycket jag en har slagit och skrikit och hatat honom... Jag ville ju bara väl. Men ändå blir det så fel och då blir jag ond i stället för god. Jag försökte göra någon jag älskar till min hjälte och dröm genom att göra om det som kändes dumt, då jag ville att allt skulle vara gott. Men nu vet jag hur fel det var och hur det måste ha känts... Jag försöker, jag försöker förstå min omvärld och få den att bli så okej det bara går trots allt som hindrar på vägen till en fantastisk värld. Dem säger att vi inte kan göra om världen. Och att vi får vänta tills vi kommer till ett fantastiskt underbart himelrike. Men vad vet vi om något vi inte sätt ännu? Jag vill göra så mycket förändring men är fast i vardagen och kraven, det naturliga fullständiga... Det som inte hör till mina drömmar och visioner. Jag tappar alltid orken och tålamodet till att stegra och kämpa vidare och gå rätt fram med alla saker. Jag glömmer av mig så lätt... Och jag måste inse att jag inte kan rädda världen själv. Inga fördommar jag kan stoppa på egen hand, ingen miljö jag kan rädda på egen hand, ingen människa jag kan ta ur depprition, ingen jag kan rädda bara genom mina ord, inget mord jag kan stoppa, inte kan jag slänga allt det som förstört för så många, inte kan jag... Inte då jag inte ens orkar ta mig tid till att förändras själv först. Men inget jag kan göra då inget är självklart och inget är säkert sagt vad som är rätt och godast. Jag vet inte om det vore godast att ge bort allt jag äger eller om det snällaste är att ha kvar det jag har och ändast dela med mig av bitar. Inget jag vet...

Inget jag nånsin kommer förstå.

Jag som bara önskar att jag var modig och stark nog att göra det jag vill....

Jag vill ge min hand åt de hemlösa på gatan.

Jag vill utrota alla fula ord vi människor säger till varandra.

Jag vill ge den prostituerade pengar för att hänga med mig hem så jag kan visa henne ett helt annat liv, där hon inte behöver sälja sin kropp.

Jag vill bli så pass rik att jag kan skänka massor av pengar till olika behövande.
Jag vill säga psykologer ett par sanningens ord, så att det faktiskt kan hjälpa människor innan de hamnar på något dumt vårdhem.

Jag vill ge ett leende till alla dem som känner sig lite ledsna, och ett vänligt hej till alla dem som känner sig ensamma och övergivna. 

Jag vill vara med och resa dem hus som katastrof stormen dragit ner.

Jag vill visa alla barn i världen det rätta.

Jag vill ta bort alla fördommar och ersätta dem med förståelse och kärlek.

Jag vill föra samman människor som splittras.

Jag vill krama alla mobbare och lära dem att mobbas är fel. Jag vill utrota mobbning.

Jag vill stänga ögonen på dem som ger snea och bitschiga blickar till andra människor. Och öppna dem igen fast nu med snälla blickar. 

Jag vill bota alla sjukdommar.

Jag vill tända ett ljus för det mörka.

Jag vill ge värme till dem som fryser.

Jag vill trösta dem som sörjer.

Jag vill utrota alla vapen och stoppa alla krig.

Jag vill få människor att förstå att dem är värdefulla....

MEN HUR I HELVETE SKA DET GÅ TILL?

Jag både svär och skälvömkar mig själv för att jag tycker jag inte duger något till ibland, jag går förbi pengaburkarna på stan som det står och skramlas med, jag slösar mina pengar på onödiga saker i stället för att skicka dem till canserfonden. Jag skulle aldrig våga gå nära en prostituerad eller hemlös utan att vara rädd för att de är påtända och farliga. Jag säger inte hej till varje människa jag möter, trots att jag kan. 

Det är att vara människa säger dem... Det är mänskligt att vara ego och det är mänskligt att fela och det är mänskligt att inte alltid vara glad och trevligt mot allt och alla. Men jag vill ändå ändra på det. Om bara orken och tålamodet fanns och om jag vågade riskera allt.. Då kanske det inte är omöjligt... Men hur?

Okej så igår var jag och min familj på ullared, vilket det verkar som väldigt många varit på den här veckan. Det vi alla i familjen la märke till är att ullared är inte alls så billigt som det har känts som innan. Vi gämförde saker och kom på ställen där vi kunde få saker och ting billigare. Jag medger att jag kanske tjänar någon hundrig på klädesplagg men kanvastavlorna jag målar på visste jag att jag kan köpa billigare på Dollarstore. Och tja mamma och pappa hittade också grejer dem visste dem kunde få för samma pris eller billigare på andra ställen. Jag menar inte att vara pesimist eller hotandes mot GK:s i ullared. För då vet jag många som skulle spöa upp mig! Jag gillar affärens för dens storlek och utbud det gör jag. Men jag är besviken på att det kändes billigare där förr. Eller så bara insåg jag det inte förens igår. 

Hur som helst är jag impad av mitt lugn igår. Jag avskyr när det är massa folk! Jag brukar bli grymt frustrerad vilket jag smått blev ibland. Men så börjde jag använda alla människor i en lek i stället. Jag tänkte hinderbana! Man får liksom åka slalom mellan människor. Tränga igenom sig trånga utrymmen och vänta in det rätta läget då man kan springa i mellan. 

Jag hade också en annan plan i huvudet men vågade inte riktigt vara så våghalsig. Att man börjar springa och skrika:

-Se upp! Akta på er! Ge plats! Här kommer jag! Som om allt vore ett krisigt nödläge...

En annan sak jag reagerade på var hur många skåningar det var där och hur vida glada dem är. Ja folk brukar vara glada på Ullared men asså det var något speciellt över dem. Andra verkade ju mest irriterade på andra. Och i högtalarna ropades det ständigt ut efter människor och vagnar som blivit bortappade. Var på jag bara hade två saker att säga:

-MOBIL?! I dagens samhälle står ju alla med sina iphones och andra lyx mobiltelefoner och använder dem ständigt även i sociala situationer bland människor väljer många att hellre sitta med ansiktet ner i mobilen en den riktiga människan framför dem! Varför i hela friden har dem ingen telfon nu da!? När de är på ett ställe där de vet om att det är lätt att tappa bort varandra. Jag medger att folk inte alltid höra sina telefoner när de ringer där inne. Men ändå!!!

Det andra jag har att säga är!...

-HUR SVÅRT ÄR DET ATT HÅLLA KOLL PÅ EN VAGN?! Jag förstår om folk ställer sin vagn och sedan går på annat håll och hämtar saker för att lägga i vagnen för att göra det smidigt för sig. Men hur svårt är det att organisera huvudet och märkta ut i tanken var man faktiskt ställde den? Jag menar tänk efter okej du är på tvålavdelning och du är under ex. E4. Ställ den då där och kom ihåg detta. Eller för all del ställ den på ett ställe där det står att man kan ställa sin vagn...Ivriga människor som inte använder huvudet när de shoppar phö! Om du är en av dem som tappat bort sin vagn någon gång när du varit där. Well inte meningen att klanka ner på dig. Jag råkar bara vara duktig på att säga ifrån när jag blir irriterad. Men jag medger att jag inte alltid är så smart själv med vissa saker. Så ta inte illa upp!

Nåväl det var en trevlig resa trots allt. Vi övernattade även på Ullareds Hotell. Vilket fick mig att drömma och fantistera lite om hur jag skulle kunna inreda en lägenhet i detta fall en 1a. Hmm... jag undrar så hur det ska sluta... Var kommer jag bo och hur kommer det se ut där? Har jag råd och designa det som jag vill eller kommer jag inte bry mig så myckt just då och bara tänka på att ha det billigt det väll säga att de skulle sluta med secondhandmöbler i stället för ikea? 

Jaja det får la tiden och framtiden avgöra. 

Heh jaa, som sagt vanligt vis brukar folk vara glada och vilja visa upp alla saker de köpt på sin Ullared tour... Och ja min tanke var la så först. Varför vet jag inte... Jag är ju inte den som är stolt över det eller vill göra andra avundsjuka eller vad nu anledningarna är för att folk ständigt bloggar  och lägger upp bilder på detta så fort dem varit på ullared. Hm.. Men men det spelar väl ingen roll. Det blev ju ändå inte så. Det blev ju i stället någon slags argumentatation mot det som jag ändå tror de flesta kan irritera sig på med ullared och folk där. Men som sagt försöker inte klanka ner på stället för det har ett fint utbud och även om inte allt är så billigt som förr så finns det fortfarande en del saker som är till bra priser! :)

Och ja där ser man inte ens det här inlägget kunde jag hålla kort, men men det är la det som gör mig till mig att skriva världens längsta inlägg och eftersom jag vet om folk som faktiskt läser så vet jag också att det antagligen är tillräckligt intressant för folk så att de orkar läsa hela. Men det förståss det hade inte spelat någon roll vad andra tycker jag skriver ju mest för att skriva av mina tankar för min skull även om jag erkänner att de är himla kul när folk läser och visar intresse, även om jag ej förstår varför folk gör det, de bryr sig om mitt egoliv? Om de gör det måste det vara ett gott bevis på att de verkligen tycker om mig och bryr sig om mig för att ens kunna vara intresserade av vad jag gör och tänker om saker och ting. Åhh vad glad jag blev av den tanken! :) Hejsvejs!