Jag borde börja skriva igen. Jag borde utforska skrivandets värld ännu mer... Men så vad hände?  Varför slutade jag skriva... Leka med tanken och orden? Folk gillar ju mitt sätt att skriva och uppmuntrar det också. Skrivandet har räddat mig ur många situationer och talat om mina känslor för andra så att dem har förstått hur jag mår och känner när jag inte klarar av att säga det i ord. Konstigt det där. Att säga ord och att skriva ord, kan vara så olika saker. För många är orden i tal så mycket lättare en ord i text. För mig har det alltid varit tvärt imot. Det är som om allt bara faller på plats om dem kommer direkt från huvudet ner i skrivandet. Ner på papper. Eller i detta fall ner på en dataskärm... Hmm en dataskärm låter inte lika romantiskt. Men smidigt och lär en ofta en hel del om stavning. Även om bloggen inte har någon stavningskontroll tyvärr! TYVÄRR! Med stora bokstäver hälst. 

Hmm.. nu babblar jag om tusen saker på liten tid. Vem ska någonsin förstå vad jag snackar om egentligen? Oj förlåt, jag menar vad jag skriver om egentligen... 

Så vad handlar texten om? Texten som skulle handla om frågan om varför jag inte skriver som jag gjorde då. Som blev en slags kärleksförklaring till ord. Eller kanske en dyster blanding av flumm meningar som ingen förstår eller bryr sig om ändå. Men har det någonsin handlat om något annat en mig da? Jag har väl alltid skrivit för min egen skull. Även om det alltid vore kul och lyckas med mer. Att få andra att njuta och gilla det man skriver. Att få någon att förstå och känna, eller bara tänka nytt och annorlunda kring saker och ting. Ge folk något att ta sig en funderare över helt enkelt. Det är alltid kul att få folk att tänka... Då känner jag mig inte lika ensam i filosofins besynnerliga värld. 

Var det kanske därför jag började från början? För att något kunde komma ut vara privat eller hur offentligt som helst. Man kunde välja. Jag kunde styra varje ord och radera och lägga till och göra om och göra nytt. Jag kunde välja vilka som skulle se. Och jag kunde bevara mina egna ord utan att någonsin skada någon annan om inte det där brevet hamnade i fel händer förståss. Ord som är sagda är sagda och finns där i folks hjärtan, antingen på ett bra sätt eller på ett dåligt sätt. Men ord är farliga, livsfarliga. Och kan aldrig tas tillbaka. Ett skickat meddelenade kan inte heller tas tillbaka när det väl är läst. Men jag kan läsa igenom och tänka över orden i pappret i texten innan jag låter någon få se och höra och läsa dem. Ord är bara snabba sluga saker som kommer ur vår mun... Ibland helt ogenomtänkt. 

Som sagt, vad handlar den här texten om egentligen? Ord,text,skriva eller ej. Eller vad? 

Jag är inte säker men det blev en text. Och jag ville kanske ha ett samtal med mig själv genom orden jag själv skriver,säger och läser. För mig själv men öppet för andras tillgång. Det kan väl vara till nytta för någon, någon mening någon tanke? Eller underhållande när någon sitter där och har lite tråkigt och har en kopp te eller kaffe i handen. 

Men det spelar ju egentligen ingen roll. Vem som läser det. Om någon läser det. Bara jag själv gör det och lyckas förstå eller få ut något av mina egna skrivna ord. 

Jag borde nog börja skriva igen. Men när jag skriver så är det till väldigt många procent ett skrivande av sorj,förtvivlan eller något annat. Och jag antar att jag är rätt bra på att hantera fara på det här sättet. Det upplyser andra utan att jag verkar vilja ha uppmärksamhet och rätt folk får reda på det. Och så vidare. Och om min mage aldrig löser sig om jag blir en av dem många som jag känner som går till sjukhuset jämt och ständigt för att inga jävla läkare tar sig tid, lyssnar eller fattar någonting! Fast det är klart deras skador verkar inte lika självförvållade som nog dem flesta av mina varit. Hmm... där fick man så man teg! Kanske. Eller nått. Eller va? Höh?

Nu är jag visst trött också. 

Okej en sak fick jag lära mig i skolan, och det var att man skulle sammanställa texten eller liksom binda ihop den. Men eftersom hela den här texten är ganska osamanhängande. Så får den nog betyg IG även om jag nu skulle lyckas binda ihop texten. Det är inte varje dag jag ger mig själv IG. Inte på mina egna texter i alla fall. 

Men min självkänsla får IG ganska ofta. Inte bara av mig.. Mest av andra faktiskt. Dock brukar dem väl ha rätt. 

Och kanske är det för att den är så dålig som jag faktiskt skriver och började skriva. Men ibland skriver jag ju faktiskt för att bara skriva eller för att skrik-skriva ut min lycka över något som går bra. Jag borde vara glad. Många saker går bra. 

Och drömmar uppfylls...Men i allt gott finns något dåligt. Jag tror ordspråket brukar låta tvärtom. Men det är precis så som jag skrev det som det känns. Inget kan bara vara bra. Det gör mig lite irriterad. Jag vill kunna ha både psyket och det fysiska med mig samtidigt. Men känns som man antingen får ha det ena eller andra och bara det. Varför var allt så bra när man var liten för?  Eller vad gör jag för fel? Nae måste göra stora förändringar i mitt liv. Men var börjar man och vad är rätt sätt? Jag har ju försökt ge mig på tränig flera gånger man lyckas alltid ta i för mycket så jag blir sjuk. Hur dålig kan man bli? Och hur bra kan man drömma sig och hålla det realistiskt... Jag vet att jag drömmer orealistiskt stort. Och att jag tar i för mycket istället för ett steg i taget. Men jag är otålig! Jue! 

Och nu övergick texten som handlade om texten om irriterat snack till mig själv om att jag måste skärpa mig och sluta klaga. Men ändå är det ett äna klagande i alla fall.. Åhh... Nåja ännu ett samtal till vårdcentralen imon. Ännu en ny medecin som ger samma biverkningar som dem symtom jag redan har... Ännu några dagar med hop och sedan förlust. Och sedan...Sedan tystnad. Och kanske lite sovande och sedan ny dag och nya försök nytt hop nytt gnäll. Nya facebook uppdateringar och så vidare... Jag ska förändra mitt liv till något helbra det ska jag verkligen. Och det är på gång! Jag gillar ju livet mer än någonsin egentligen! JAG LOVAR! Även om jag gnäller ibland...Men det blir så när man vill få leva ut allt men hindras av en jävla kroppsdel!  Men den fick mig i alla fall att våga lite mer. Även om jag fortfarande avskyr sjukhus så har jag i alla fall inte lika stor rädsla för det längre. Men det går ju lätt att sätta igång igen... 

Nåja nu har jag skrivit mycket om något eller inget alls eller om text och ord eller trams eller tjaj eller gnäll eller hop eller sanning eller lögn eller något mitt i mellan. Jag vet inte jag bryr mig inte. GOD NATT! 

Men det vore kul att börja skriva mer igen fast på rätt sätt. Och att det är glada inlägg dem flesta gånger inte som det varit så länge. Och ni som säger jag skriver så bra och stöttar mig och säger att jag borde skriva en bok. Eller vad som helst. Ni borde väl också vilja ha något nytt något fräsht något bra. NÅGOT GLATT! Inte trams och fåniga tankar! Och har ni tänkt på hur många inlägg som varit totalt osamanhängande den senaste tiden?! 

Har ni förstått dem har ni orkat läsa? Är det kul eller tråkigt?

Vad handlar det här om? Nåja ord är ord text är text och livet är livet. 

Helt oförutsätt. Och kanske alldeles meningslöst eller bara helt underbart. 

Det är första dagen ensam i Ljungby. Och jag tror att många av er är nyfikna på hur jag har det här! Så jag tänkte jag tar och skriver lite dag för dag nu dem närmaste dagarna för och visa vad som faktiskt händer här. Nu när min lägenhetskamrat har åkt på sommarjobb i annan stad så passar jag på att lära känna stan på riktigt och utforska. Här kommer dagens ord och funderingar! Trevlig läsning. <3

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Jag försöker få kompis vibbar från spisen för att lära mig laga mat. Nu vet jag i alla fall vilken temperatur olika saker ska stekas och kokas på, på den här spisen.

Jag sitter och funderar på vidare inredning för att få det så mysigt och hemtrevligt i den lilla skruttna ettan som möjligt. Jag vill täcka över alla sprickor och hål som finns! 

Jag är ovanligt lugn allt släppte när jag kom hit. Tja även om jag var totalt övernervös inför sommarjobbs infon. Men det gick la helt okej ändå tror jag... Jag är ute varje dag och går och försöker registrera mig och mitt lokalsinne för att hitta och veta var allt finns. Jag hittar just nu till sommarjobbet ica,willys och stan. Jag njuter av att jag bor i ett sont fint område och så nära en bäck. Eller vad det så det kallades? När vattnes rinner lite slingrigt och små broar byggs upp lite här och var? 

Hur som hälst det är fint här. Och jag har inte brottom till någonting alls. Även om jag försöker bygga upp små cheman för dagen. Ex tvättid och annat. Jag har börjat märka att folket här har en halvskånsk dialekt. Så har jag otur pratar jag snart som en skåning. Inte för att det är något negativt. Men jag gillar hur jag pratar nu även om jag svär lite för mycket ibland. 

När jag är ute och går så springer huvudet iväg i tankar och idag gjorde den det lite extra mycket. Jag insåg vad jag har och inte har. Vad som ska byggas nytt och vad som ska bevaras. Jag insåg att jag tänker söka mig till samma ställen som jag gjorde hemma och människorna här påminner om allt folk i min gamla hemstad. Även om det här är andra människor så känns dem som samma , dem har bara lite annan röst och lite annat utseende men annars känns dem som dem där hemma. Dem ler när det är soligt och dem ser dystra och irriterade ut när vädret är grott och tråkigt.

Och allt runt omkring är också det samma även om helhetsområdet har andra hur och andra vägar så ser gräset och sprickorna i asfallten lika dana ut som i min hemstad. Skatorna rotar efter mask i gräset och man kan höra barn leka i närheten. Och dunkadunka musik från någon i granlägenheten. Bilarna låter lika dant och tanterna är lika irriterade och har lika svårt med pengar som i hemstaden när man står bakom dem i kassan på ica. 

Jag är nyfiken på den här granntjejen också liksom jag var i min hemstad på tjejen i huset mitt imot. Skillnaden är dock att henne tog det år innan jag tog mig tid och mod till att lära känna henne. Den här tjejen har jag redan haft en kort konversation med. Hon verkar trevlig,nyfiken och har häftig stil och kanske kommer hon att bli den första jag lär känna i den här staden. Jag kan ju alltid hoppas i alla fall. För som sagt hon verkar vara en schysst typ. Det säger i alla fall min känsla. Och min känsla brukar ha rätt när det gäller nya människor.