Wow, oj vilken härlig sommardag. Vad har jag gjort idag? Allt.. Allt, precis allt.. Jag undrar seriöst hur många gånger jag sprungit upp och ner för skolans backe idag. Så trots magont och sorjligt farväl så har jag varit ovanligt pigg idag. Och är fortfarande sprallig... Fast är nog rätt trött samtidigt. Så okej tjejen vad hände egentligen idag?

Först vaknade jag ännu en morgon denna veckan av att jag trode jag försovit mig och rusar till frukosten... Men det var ju dött där... Lika dött som i måndags... Och insåg åter igen att jag tagit fel på tiden. Men jag trode värkligen klockan ringt och att jag somnade om... Men antar att jag bara drömde det till förvirrat. 

Sen gick jag för en gångs skull på två kroki pass idag. För jag tänkte... Jag är jätte pigg och har ingen aning om vad jag ska göra... Så jag gick dit och hade dubbelkroki. Efter lunchen sprang jag omkring fram och tillbaka upp och ner in och ut. För att hämta,lämna och plocka ihop saker. Även fota och ligga och njuta av solen en stund. Fick även raka om benen då jag tydligen fuskade igår. Det sved en del... Men så går det när man hastar med fel hyvel... Och utan krämen... Hur som helst... Sen var det dax att åka iväg på en liten utflyckt till godisfabriken med Elsa. Jag har aldrig varit i den kända lilla Mullsjö-Godisfabriken förut. Där bjöd hon mig på både glass och någon cola grej. Och när vi åkte hem till skolan igen så snackade vi en stund och tog kort och när vi skulle kramas förväl så blev det typ 4-5 kramar i stället för en. Ushe sen kom nästan tårarna... Och jag inte den som brukar lipa över avsked. Men det var på väg och jag hoppas verkligen jag kommer få träffa den kvinnan fler gånger i mitt liv. Det spelar ingen roll att hon inte älskar mig lika mycket som jag älskar henne... Ja det är i alla fall så jag tror det är... Men vad kan jag veta och säga... Kan man egentligen mäta kärlek? Kan man sätta upp sont på en skala? Kan man älska någon mer en sig själv och är människor verkligen berädda att ofra sitt liv för någon annan? Hmm... Nåja hur som helst. Så är jag glad att jag fick möta den coola kvinnan. Och sen da.. Tja sen stötte jag på en kompis på skolan och snackade fram till Middag. Och nu nu sitter jag här och skriver och undrar var alla glädje meningar tog vägen? Trode det här skulle bli världens längsta lycko grej. Men kanske har jag inte tänkt så mycket idag utan bara varit och låtit dagen glida förbi. Nu är jag lycklig. Insåg idag hur bra livet känns just nu... Om magen hade varit frisk så hade mitt liv varit perfekt just nu. Jag är inte ens orolig över om jag ska få jobb eller inte och så vidare... Jag försöker att bara vara och se vad som händer. Men den oron kommer säkert också till slut. Men just nu är jag bara peppad inför framtiden och allt annat som kommer ske... Avslutningfester, inflyttning till bästa vännen... Allt årdnar sig. <3

GUD JAG ÄLSKAR DIG TACK FÖR DENNA DAG!!!

Här kommer lite bilder: Från kroki året.. Och lite sommarnatur bilder en skulptur och Godis...

PS: Jag suger på kroki! Men det var ändå kul och bläddra igenom blocket och alla teckningar... För det

var tydligt när jag var på dåligt eller bra humör... Jag skriver när jag är frustrerad eller kryssar för mina figurer..

Och ibland när jag tröttnat så målar jag hästhuvuden och annat på kroppen... Men är hyfsat nöjd med skulpturen i

alla fall.. Och ända anledningen till at jag ej fixar kroki är för att det är en stress faktor.. Man ska hinna måla en fin kropp på bara någon minut. Ibland 1 min ibland 10 sek och ibland 5 minuter... Längsta är 20 min. Men jag har 

helst timmar på mig och fria timmar... Måla på beställning är inte min grej. Men oj... Nu blev det nästan negativt... Nu går vi tillbaka till att dagen varit underbar. :P Finelifina dag!

Hejdå . <3

Är det verkligen något bra och ostressamt att inte ha några förväntningar på någonting. Solen skiner och jag sitter och filosoferar med alldeles för mycket kläder på mig. Jag har den senaste tiden tänkt så sjukt mycket på framtiden och förväntningar och oros moment med mera... Och allt jag verkligen ska ta tag i när jag fått magen fixad. Då ska jag verkligen hitta en metod för att inte vara så lätt stressad och börja träna så pass att mina axlar och nacke och allmänt min kropp får bättre hållning och så dära... Jag kan nog hitta ett lagom sätt om jag börjar gruppträna eller något... Hmm hoppas bara dem ser till att det inte blir för enformigt.. För jag tröttnar ju så lätt på samma.... Men tillbaka nu till filosofin... Jo jag funderar ju som sagt på om det är så positivt att inte förvänta sig något. När man ska iväg på fester eller andra bjudningar och så vidare... Jag brukar ju förvänta mig att något ska bli roligt eller tråkigt... Och gör ofta överdrivna drömmbilder av hur perfekt allt ska bli... Och blir det inte riktigt så blir jag irriterad och besviken. Och så tvätt om, om mina förväntningar varit negativa och istället blivit något riktigt roligt på stället. En kvinna har många gånger sagt till mig. Att det gäller att bara vara. Ta allt som det kommer och inte bry sig om varken dittan eller dattan. Det blir som det blir alltihop. Jag tycker det låter så tråkigt....Och har alltid stora förväntningar eller små planer på hur det ska bli vad som ska göras och sägas vid våra möten. Jag vill ta vara på tiden på ett bra sätt. Annars är ju risken att det blir jätte tråkigt. Men har börjat tänka... Hon kanske har rätt... Kanske ska jag sluta överälska och sluta förvänta mig ditt och datt... Blir ju ändå så lätt besviken. Kanske är det bättre att bara lära sig vara i allt. Då finns det inget att glädjas eller sörja över. Bara något att njuta i för stunden... Hmm... jag är inte helt hundra på vad jag tycker. Förväntningar kan väll vara bra ibland eller? Men för mycket är ju dåligt... Nej det betyder att ordet LAGOM är bäst... Det Svenska dumma påhittade ordet. Eller asså lagom är ju inte dumt. Inte om det gäller mat i alla fall.. Och en del annat. Men just nu är lagom en svår sak att ta på... Och då blir det dumt. Okej så tvätt dax om 30 min och sen da? Vad gör jag av resten av dagen? Just nu har jag ju inga förväntningar på dagen. Så nu kan dagen varken bli bra eller dåligt förens det överaskande händer något. En sak är i alla fall säkert. Jag tappade min sko nyss. HEJSVEJS!

Här kommer en trevlig låt på köpet... 

Hop nähäp. Det gick ju inte så jädra bra det heller... Ni som har läst mitt senaste blogginlägg fattar nog lite vad jag snackar om nu. Jag försökte ju rycka upp mig idag... Men tiden hos den där kuratorn gick inte som planerat... Jag blev förbannad och flydde. Jag slåss ju inte! Och hon skrämde mig. Jag behöver en kram inte någon som försöker dra ur mig saker jag inte vill snacka om. Jag sa ju tydligt att det är tankarna jag vill ha hjälp med, läkarna få ta det fysiska.. Inte hon! Så vad gör jag nu? Om ingen av dem jag satt min tro och tillit till vill förstå eller lyssna. Och jag inte vill behöva skrika,gråta eller skada mig själv för att folk ska inse allvaret. Så nu får jag väl hjälpa mig själv... Med en bättre lösning.. För min förra gick inte så bra ... Och att tala med folk gick ju inte det heller... Och så alladeles för en liten stund sedan såg jag ett program nyss som heter ''Svett och etikett'' på svt1. Ett program där en kille gör olika träningsformer under olika program och testar på bland annat löpning,yoga,bodybuilding och så vidare... I programmet får man också se lite ur hans vardag när han kämpar med nya dieter och träning och hans fru har också lite ord att tillföra... Dem verkar ha det så mysigt dem där två... Och träning är ju bra. Så jag börjar drömma. Drömma om allt jag drömt om så många gånger förut... Om att jag vill ta tag i både regelbunden meditation och träning. Gärna boxning. Och jag vill ha det så där mys-kul när jag bor med min kompis i framtiden. Vi kan träna ihop. Och jag kan lära mig stressa mindre för han ställer inga krav på mig! Hmm... Och när jag börjar träna på ex. den där boxningsklubben så kan jag lära mig bli lite tuffare och på köpet träffa nytt folk! Och lära känna dem! Sen måste jag börja hänga i kyrkan igen. Kanske bli Scoutledare igen för dagens odrägliga små skitar... Som man älskar i alla fall... Jag vill så mycket men är så fast just nu.. Fast i mitt dilemma. Och fan vad jag ältar! Och jag fortsätter då jag inte kan få ut det på någon!  Tänk vad ett kroppsligt fel kan ställa till det även i huvudet. Jag är arg och lätt irriterad på allt och alla hela tiden nu.Trots att dem inte är felet. Och det är mitt fel att jag inte vågar be om en kram. Det är mitt fel att jag inte lyckas dra upp mig själv helt. Det är mitt fel att jag väljer att sura i ett hörn i stället för att sträcka på mig. Det är mitt fel att jag hänger med axlarna framför spegeln. I stället för att stå uppsträckt. Så varför är jag arg på alla andra för da? Jag har väl bara inte fått dem svar jag vill ha. Och folk vill dra i saker jag inte riktigt orkar slita med nu. För det känns för privat. Tycker det kan stanna mellan 4 ögon inte 100 till.... 

Vissa saker vill jag inte prata om med allt och alla! 

Det är nog som både Karin och Elsa säger. Karin säger att jag har svårt att se saker ur andras ögon och perspektiv. Tja inte som i att jag inte bryr mig om andra. För det gör jag annars hade jag väl inte viljat rädda världen eller blivit sur på mig själv när jag gick förbi en hemlös senast utan att hjälpa den på något vis... Men av den anledningen att jag inte kan eller vill se en annan väg en min egen. Har jag en slags bild av en lösning så ska det vara det svar jag får av andra. Annars litar jag inte på dem. För deras ider kan inte funka... Det är väl så jag omedvetet tänker ibland när jag ofta är skäptisk. För att det känns lustigt för mig. Och det är precis som sak Elsa säga för hon säger att. Vi människor vill att saker ska vara på ett visst sätt och säger vi en sak så vill vi ha ett visst svar. Om vi får ett svar eller en reaktion vi inte tänkt oss blir vi besvikna. Och det stämmer nog. Säger jag att jag älskar någon vill jag att den ska säga att den älskar mig tillbaks. Men jag kan ju inte bestämma över någon annans känslor. Och säger jag att jag vill ha hjälp med en sak och folk tror att mitt problem finns i något annat så blir jag sur och tänker att människan är dum i huvudet och inte fattar någonting. Kom just på att det båda säger är samma sak fast med olika ord och sätt och framföra det. 

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Så tjejen vad är nu planen? 

1. Ring imorgon och fråga läkaren om du kan höja dosen av medecinen. 

2. Ta tag i och meditera någon jävla gång! Mins en gång om dagen annars blir det Skalmanklocka på det hela!

3. Träna försök börja smått igen. Ge dig ut trots dina tvivel.

4. Våga be om en kram lite oftare. Även om du inte har någon på skolan du känner är någon du är så tight med

att du vill be om en kram. Folk är snälla här så dem tackar nog inte nej! Och det är nog mest du som tycker det känns

lustigt och underligt att be om en son sak som kommer naturligt och självklart i vanliga fall utan ord.

5. Tänk inte så mycket... Men hur ska vi undvika att tänka? Ta reda på hur! 

6. En dag i taget. Men nu med ett litet mål om dagen.

7. Ge dig själv belönningar. Kom på vad?!

8. Lär dig äta sakta för i helvete! Eftersom det inte funkade att skriva det på händerna så får du la glo på andra i smyg och äta i deras takt?

9. Börja skriva i ''Bra idag'' boken igen.

10. Inte för stora steg nu... Och skriv inga mer punkter. Du blir bara stressad då!

Så nu försöker vi igen. Ny dag imorgon nytt försök imorgon. Vi ger inte upp ännu. Vi kämpar på oavsätt om det är med hjälp från folk du tycker om eller inte!  Du måste ju ändå lära dig växa upp och klara dig på egen hand. Så varför inte känslomässigt också!?

Jag skulle inte bli förvånad om någon läser detta och ger mig en örfil... För fy vad pessimistik jag varit dem senaste veckorna fy och skam på mig!

Så nu ska jag vara ärlig mot både er och mig själv. Livet suger bara så ni vet! Det suger för att jag tappat kontrollen. Det ordnar sig jag vet... Men när?! Jag är utmattad... Jag var glad och hade en fixad framtid framför mig. Och sen blev jag stressad och sen kolappsade magen och jag gick i 6 veckor utan att våga söka hjälp. När jag väl sökte hjälp sket sig hela den dagen. Sen fick jag vård. Och fick någon medicin jag är osäker på om den faktiskt gör någon nytta eller ej. Men fortsätter att ge den tid. Om inte får jag gå ett tag till innan jag kan utreda mig ordentligen hemma... Men fram tills dess är det jobbigt att inte känna att man kan ha kul och leva livet tillsammans med andra. Speciellt nu i slutet då massa avslutningsfester och annat sker... Det fysiska har fått mig att gå ner mig psykiskt... Gjort mig fruktansvärt lätt irriterad och oroad för framtiden och livet. JAG HATAR OKONTROLL! Jag är rädd för att jag fräser mot dem människor jag egentligen tycker om och att jag börjat gömma mig från folk. Det måste sluta. Jag vill ju umgås och ha kul med folk. Men jag är deppig och trött och irriterad. Och vet inte vad jag ska tänka eller göra riktigt för får jag upp humöret en stund så drar jag ganska snart ner igen av magsmärta eller annat. Nu vill jag bara sluta skolan. Inte för att jag ogillar skolan. Men för att jag inte längre ger så mycket... Och för jag vill hem och få vård... Om inte medicinen mirakulöst börjar hjälpa snart! Och så fort jag fått vård ska jag i så fall flytta. Flytta för att börja om.. För och slippa krav. Och bara få vara. Och ha något eget tillsammans med en person som är min bästa vän och den som stöttar mig i vått och tort. Trots att han driver mig till vansinne väldigt ofta så kan jag inte leva utan den killen. Och helt ärligt så även om jag bara varit i den lägenheten en gång tidigare. Så saknar jag stället det var något jag gilade med att vara där. Känns som jag saknar mitt hem. Och tänker på det stället. Hemma hemma är också bra. Men vill bli vuxen på heltid. Och fixa mig ett jobb och ta tag i saker. Och testa mina vingar. Och allt det skulle jag göra... Men nu är jag osäker.... Om inte kroppen fixar sig om inte mitt humör stabiliseras så kommer jag gå under. Och ärligt talat så känns det som jag snart skulle behöva en terapeft. För fy fan vad jag vill skrika och gråta ut. Jag gråter för visso redan var och varanan dag men då jag tycker det är onödiga tårar förvandlar jag det till ilska i stället. Jag hade släppt taget om en tjej som högg mig i hjärtat. Men nu när jag ser henne har jag plötsligt återfått känslan av att jag vill slå... Men jag är ju inte en son människa som slåss och jag hade ju förlåtit henne.... Så vad är det för fel?! Jag vill andas och jag vill få stanna i någons trygga famn i en evighet. Men det känns inte som att någon riktigt har tid eller ork att lyssna eller hålla om mig. Och jag vill inte att dem ska slösa sin energi på mig. För jag tycker själv att det här är ganska löjligt. Det är ju bara att rycka upp sig. Finns inget problem som inte kan lösas. Och saker kunde ha varit värre. Men ändå skakar mina nävar och tårar faller från mina kinder. Nu skriver jag äntligen av mig lite. Även om det inte finns något specifikt att ta på... Eftersom allt känns så lulligt på något sätt. Jag höll hela världen i min hand för en kort stund. Men nu orkar jag inte ens göra läxorna. Och fnyser åt det mesta.... Jag vill massa men orkar inget. Jag vill bara få ha kul igen hänga med folk... Jag försöker andas.... Försöker inte bli hysterisk men för en stund sen satt jag med en kniv i handen och var förbannad på ett dött ting. Och det är inte smart att hålla i en sylvass kniv när man är arg. För jag tappade kontrollen. Jag slog drastiskt med kniven på burken och höll handen hårt om skaftet. Men burken gick inte sönder. Men kniven slant och den hade kunnat slinta ner på min hud och skadat mig allvarligt. Samtidigt som jag försökte låta trevlig på sms då den vän jag tänkt flytta ihop med skrev att han var på Ikea och fick ideer om möbler. Sen kom tårarna... Nu hade jag nog gått igenom alla känslor man kan på en ända dag. Jag har till och med varit avundsjuk och glad... Men det var i morse det. Så nu har jag skrivit lite. Även om jag knappt mins vad jag just har skrivit. Något om känslor i alla fall det är allt jag vet. Och mina hårda hjärtslag i bröstkorgen har börjat gå ner till rellativt normal andning. Jag har fått i mig lite mat och vatten. Och utanför mitt fönster lyser trädens blad grönt imot den blåa himelska bakgrunden. Jag försöker att le. Även om inte riktigt mungiporna vill det. Jag försöker tänka bättre. En dag i taget. Men det där med en dag i taget har jag ju tänkt flera veckor nu. Men man blir ändå trött när ena dagen är okej och nästa dag ganska deppig. Jag vill kunna gå imon och när folk frågar hur jag mår. Vill jag ärligt kunna säga utan att ljuga att jag mår bra. För nu har jag hoppat mellan att säga jag mår skit eller jag mår bra. Fast jag nog alltid mått ganska skit. Men folk har inte tid och lyssna folk vill egentligen inte ens veta. För det är en fråga man ställer utan mening. Det spelar liksom ingen roll att jag ifrågasätter den. För det bara är som det är. Gud var är du när jag behöver dig som mest? Och varför är jag inte tillräckligt stark för att klara mig igenom mina tankar och känslor på egen hand? Jag är ju vuxen jag ska inte behöva ha en förebild och trygg person i min närhet varje sekund. Jag vill vara stark. Inte gråta. Inte skrika... Inte knyta näven. Jag vill ha öppna välkommnande händer och jag vill le och skratta. Snälla ge mig kontroll så jag vågar drömma igen...