Hop nähäp. Det gick ju inte så jädra bra det heller... Ni som har läst mitt senaste blogginlägg fattar nog lite vad jag snackar om nu. Jag försökte ju rycka upp mig idag... Men tiden hos den där kuratorn gick inte som planerat... Jag blev förbannad och flydde. Jag slåss ju inte! Och hon skrämde mig. Jag behöver en kram inte någon som försöker dra ur mig saker jag inte vill snacka om. Jag sa ju tydligt att det är tankarna jag vill ha hjälp med, läkarna få ta det fysiska.. Inte hon! Så vad gör jag nu? Om ingen av dem jag satt min tro och tillit till vill förstå eller lyssna. Och jag inte vill behöva skrika,gråta eller skada mig själv för att folk ska inse allvaret. Så nu får jag väl hjälpa mig själv... Med en bättre lösning.. För min förra gick inte så bra ... Och att tala med folk gick ju inte det heller... Och så alladeles för en liten stund sedan såg jag ett program nyss som heter ''Svett och etikett'' på svt1. Ett program där en kille gör olika träningsformer under olika program och testar på bland annat löpning,yoga,bodybuilding och så vidare... I programmet får man också se lite ur hans vardag när han kämpar med nya dieter och träning och hans fru har också lite ord att tillföra... Dem verkar ha det så mysigt dem där två... Och träning är ju bra. Så jag börjar drömma. Drömma om allt jag drömt om så många gånger förut... Om att jag vill ta tag i både regelbunden meditation och träning. Gärna boxning. Och jag vill ha det så där mys-kul när jag bor med min kompis i framtiden. Vi kan träna ihop. Och jag kan lära mig stressa mindre för han ställer inga krav på mig! Hmm... Och när jag börjar träna på ex. den där boxningsklubben så kan jag lära mig bli lite tuffare och på köpet träffa nytt folk! Och lära känna dem! Sen måste jag börja hänga i kyrkan igen. Kanske bli Scoutledare igen för dagens odrägliga små skitar... Som man älskar i alla fall... Jag vill så mycket men är så fast just nu.. Fast i mitt dilemma. Och fan vad jag ältar! Och jag fortsätter då jag inte kan få ut det på någon!  Tänk vad ett kroppsligt fel kan ställa till det även i huvudet. Jag är arg och lätt irriterad på allt och alla hela tiden nu.Trots att dem inte är felet. Och det är mitt fel att jag inte vågar be om en kram. Det är mitt fel att jag inte lyckas dra upp mig själv helt. Det är mitt fel att jag väljer att sura i ett hörn i stället för att sträcka på mig. Det är mitt fel att jag hänger med axlarna framför spegeln. I stället för att stå uppsträckt. Så varför är jag arg på alla andra för da? Jag har väl bara inte fått dem svar jag vill ha. Och folk vill dra i saker jag inte riktigt orkar slita med nu. För det känns för privat. Tycker det kan stanna mellan 4 ögon inte 100 till.... 

Vissa saker vill jag inte prata om med allt och alla! 

Det är nog som både Karin och Elsa säger. Karin säger att jag har svårt att se saker ur andras ögon och perspektiv. Tja inte som i att jag inte bryr mig om andra. För det gör jag annars hade jag väl inte viljat rädda världen eller blivit sur på mig själv när jag gick förbi en hemlös senast utan att hjälpa den på något vis... Men av den anledningen att jag inte kan eller vill se en annan väg en min egen. Har jag en slags bild av en lösning så ska det vara det svar jag får av andra. Annars litar jag inte på dem. För deras ider kan inte funka... Det är väl så jag omedvetet tänker ibland när jag ofta är skäptisk. För att det känns lustigt för mig. Och det är precis som sak Elsa säga för hon säger att. Vi människor vill att saker ska vara på ett visst sätt och säger vi en sak så vill vi ha ett visst svar. Om vi får ett svar eller en reaktion vi inte tänkt oss blir vi besvikna. Och det stämmer nog. Säger jag att jag älskar någon vill jag att den ska säga att den älskar mig tillbaks. Men jag kan ju inte bestämma över någon annans känslor. Och säger jag att jag vill ha hjälp med en sak och folk tror att mitt problem finns i något annat så blir jag sur och tänker att människan är dum i huvudet och inte fattar någonting. Kom just på att det båda säger är samma sak fast med olika ord och sätt och framföra det. 

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Så tjejen vad är nu planen? 

1. Ring imorgon och fråga läkaren om du kan höja dosen av medecinen. 

2. Ta tag i och meditera någon jävla gång! Mins en gång om dagen annars blir det Skalmanklocka på det hela!

3. Träna försök börja smått igen. Ge dig ut trots dina tvivel.

4. Våga be om en kram lite oftare. Även om du inte har någon på skolan du känner är någon du är så tight med

att du vill be om en kram. Folk är snälla här så dem tackar nog inte nej! Och det är nog mest du som tycker det känns

lustigt och underligt att be om en son sak som kommer naturligt och självklart i vanliga fall utan ord.

5. Tänk inte så mycket... Men hur ska vi undvika att tänka? Ta reda på hur! 

6. En dag i taget. Men nu med ett litet mål om dagen.

7. Ge dig själv belönningar. Kom på vad?!

8. Lär dig äta sakta för i helvete! Eftersom det inte funkade att skriva det på händerna så får du la glo på andra i smyg och äta i deras takt?

9. Börja skriva i ''Bra idag'' boken igen.

10. Inte för stora steg nu... Och skriv inga mer punkter. Du blir bara stressad då!

Så nu försöker vi igen. Ny dag imorgon nytt försök imorgon. Vi ger inte upp ännu. Vi kämpar på oavsätt om det är med hjälp från folk du tycker om eller inte!  Du måste ju ändå lära dig växa upp och klara dig på egen hand. Så varför inte känslomässigt också!?

Jag skulle inte bli förvånad om någon läser detta och ger mig en örfil... För fy vad pessimistik jag varit dem senaste veckorna fy och skam på mig!