Seriöst jag är en människa som lätt blir rastlös och tycker att det finns alldeles för lite att göra. Även dem dagar då jag har heldagars jobb! Så nu undrar jag vad fan alla har fått sina upptagna liv ifrån?

När jag vill ses så har inte folk tid folk är inte dumma för dem vill ändå boka upp något men ibland vet dem inte när dem kan och ibland så bokar dem in någon vecka senare för att då har dem en liten ledig lucka på någon timme eller två. Men när jag pratar med dem låter det inte alls som att dem har 1000 aktiviteter. Så jag förstår inte! Är jag en brutalt överpigg jätte sprallig människa som inte alls borde vara i denna värld. Har jag bara haft otur att hamna med folk som bara jobbar och sover och intresserar sig för ett huvudintresse dem lägger ner all tid på? NEJ JAG FÖRSTÅR INTE!

Jag har själv försökt fixa mig ett eget liv. Nu har jag börjat på smått men är långt ifrån den nivån som anadra värkar ligga på när sjutsingen får jag en väluppbokad kaländer med ändast några få luckor vad krävs av mig? 

Ett heltidsjobb ett gäng ungar och två aktiviteter per dag? Eller pririterar folk andra saker en jag gör. Jag prioriterar ju att träffa vänner. Men andra kanske hellre prioriterar att sitta timtal och läsa serietidningar eller att gå på agiliti med sina hundar? Eller vad folk nu gör?! 

Snälla ni som har ett liv vad sjutsingen gör ni för att slå igäl var ända timme? 

Eller ni tänker att vissa timmar är upptagna timmar av att bara vara hemma och ligga och slöa framför tvn? 

Och laga mat och sont där? För mat tar la ingen tid att göra? Och gå ut med hunden på en promenad gör man la ganska fort. Jag menar det är max 2 timmar om vi ska överdriva! 

Snälla ni som har ett liv förklara för mig?! För jag förstår inte!

Ett tag eller ibland tror jag att folk inte vill träffas och kommer med bortförklaringar 

för att jag inte duger eller är rolig nog att umgås med. Men jag inser att när jag väl

får träffa människorna så tycker dem verkligen om mig. Så snälla förklara!

Eller är ni alla så rika att ni alltid har bokat upp bankbesök,frisörbesök och så vidare.

Eller har ni rutiner för exakt vilka dagar och tider ni ska handla mat för hela veckan? 

Eller vad bajsiken kommer alla era upptagna tider ifrån? 

Jag vet inte om jag är upprörd, bara deppig eller bara väldigt frågsam? 

Men jag vet att jag inte begriper mig på detta mystiska ting.

Så var goda och förklara! 

Tack på förhand!

Jag har levt halva livet med den ständiga klumpen av oro i halsen som känns så stor att man ibland tror att man inte kan andas ordentligt. Som om allt täpper till. Och jag har levt med smärtorna i magen som oro och ångest medfött. Jag har spytt av nervositet av att bli bedömd på dem ''nya platserna'' alla dem ställerna där min liv kan vända. Där jag kan få vänner jobb och så vidare bara jag gör ''rätt''. När jag fick mitt första sommarjobb spydde jag 3-4 gånger innan jag till slut släpade benen sakta sakta till stället som bara skulle ge mig information om jobbet. Jag hade redan fått jobbet så varför var det så jobbigt? 

Jag har en förmåga att kalla mig för feg. Medans andra har en förmåga att kalla mig modig. 

Människor har en förmåga att se mina känslor. Jag har svårt att dölja mitt inre jag medger det. 

Men allt det där har förändrats... Jag är starkare nu och förväntas bli ännu starkare. 

Starkare på grund av att jag ändast lever efter mina egna krav och inte andras längre... Starkare på grund av att jag fått bevisat inför mig själv att jag klarar av massor på egen hand. Känslan av att jag nog inte är så olik andra trots allt. Dem flesta människor verkar ha liknande känslor vissa är bättre en andra på att kontrolera dem och jag tränar på att göra det samma. För jag är en känslomänniska och tycks inte komma ifrån det. Ibland är det bra i alla fall när man har förmågan att tro att man kan rädda hela världen en kväll för då är jag lycklig och på mitt idial torn av vem jag vill kunan vara och känna mig som var dag. Men destå värre är det dem dagar jag låter mig gå under för små saker som löser sig bara jag vågar göra små förändringar. Jag undrar ibland hur det blev så här bra. Hur lyckades jag kämpa mig ändå hit och varför har jag nu större livsvilja än någonsin? 

Var det svarta i mig bara tonårs farsoner med alla dess hormoner och försök till att hitta sig själv? 

Nej jag tror knappast det det var något större. En vilja... En vilja att mina armar inte skulle sluta som så många av mina vänners armar gjort med ärr lika långa och stora som blyertspennor i ett drastiskt försök att bli av med ångesten inombords. En vilja att inte falla ner i att bara stanna hemma och inne i sina tråkiga vardagsrutiner när det finns en hel värld av människor och platser att utforska. En vilja att få det som verkar så romantiskt och underbart på vissa filmer. Dem säger att filmer är byggda på våra fantasier och aldrig verkligheten. Men jag undrar. Hur kan vi fantisera om något om vi inte kan uppnå eller ha stött på det vi fantiserar om? Kanske är sagoaktiga ting en annorlunda verklighet något som finns men som vi gjort om i en bild. Människor säger att jag tänker för mycket att jag överanalyserar och visst kan det så vara. Men utan det så hade jag inte varit jag. Och utan mig hade jag aldrig kommit någon stanns. För det är övertänkandet som fått mig att falla men också att stegra. Jag är envis och vill framåt vill veta vad för mer det finns. Jag har lång väg kvar men jag har mina mål att uppnå och hittils har jag kommit långt. För nu står jag här och kallas inte för tönt av klasskamrater i stället står jag med vänner som kramar om mig och skrattar med mig istället för åt mig. Och med vänner som verkligen tycker att jag är bra som jag är. Som inte försöker få mig att börja sminka mig eller göra brottsliga saker jag inte alls vill. Nu står jag här och går för tillfället under av obalans att inte ha kontroll men med styrkan att veta att jag snart rusar fram i en väldig fart och där med uppnår goda resultat som löser allt. Jag har gått från oron över att livet kanske är meningslöst om det ändå tar slut när vi dör. Om vi lever för att sedan ruttna bort till att idag tro att livet är värt varje ögonblick och att vi har använding för det senare. På en plats annorlunda den här. Med en tro att det kanske finns någon som håller om mig högre en någon människa kan. Med en tro att godhet kanske finns och att jorden inte tas över av ondskan även om så tycks väldigt ofta och mycket nu för tiden. Jag har gått från att inte vilja lära mig vissa saker för att jag tänkt att jag ändå är för korkad och har för lågt IQ. Till att idag försöka ge mig på både det ena och det andra som tycks omöjligt. Jag har börjat spela gittar exempelt och allt det bara av förändrad gemenskap. Nu har jag ett helt gäng som tror på mig och som stöttar mig och som inte går med på att jag gör narr mot mig själv. Jag är dock ärligt talat livrädd för att allt ska ta slut. Men förhoppningsvis är den styrka man byggt upp något som är svårt att rasera igen. Bara man kämpar vidare även i motgångarna. För bara någon vecka sedan grät jag flera gånger pär dag men en kväll när jag i stället grät inför sovandets stund så skrev jag av mig och vaknade upp. Insåg att inget är kört ännu. Och att möjligheterna är öppna och många. Allt handlar om mod för att förändring ska ske. 

Jag vågar inte först men tills lut så brukar fegheten släppa och modet skina igenom vilket får mig att ta steg. Förändliga steg. Jag erkänner jag klagar ännu på mig själv jag fegar ur och undviker vissa saker jag deppar ner mig totalt vissa dagar men jag har nästan aldrig magproblem längre och klumpen i halsen finns bara dem dagarna det känns tungt och stressat i livet. Men annars är jag nog nu mer en ganska äventyrslysten nyfiken glad person. Nu kan jag leva ut spralligheten och modet kommer med modets väg. Till slut står jag där och är president över er alla! 

Okej jag kanske inte hade tänkt att bli just det men hade jag blivit det hade jag försökt tvinga alla att bli snällare mot varandra och älska mer. 

Det här är värken ett glatt eller sorjligt blogg inlägg det är bara livet så som det tjänts dem senaste månaderna. 

Vissa dagar är jag så tacksam för att jag är starkare en förr andra dagar struntar jag i princip att äta och gråter

ett flertal gånger. Men jag har i alla fall hoppet med mig. Och vet att så länge jag vågar ta små steg så leder det till stora steg. Jag försöker säga massor men ändå ingenting för det här är väl knappast nytt. Men det var skönt att skriva av sig. Medans jag försöker fånga upp livet och finna en rutin på allt. Jag avskyr verkligen osäkerheten av att inte ha ett fast jobb eller fasta rutiner... Men jag är ovanligt lugn så som jag varit ända sen den dagen jag insåg att allt löser sig på något sätt. Så jag antar att det här löser sig och att tårarna torkar. För bara jag tar dem små stegen så blir allt okej. Och jag är tacksam så tacksam för livet. 

Och ja jag vet att det här är ännu ett himla känslo blogg inlägg.

Men det är son jag är acceptera det eller sluta läs!

Det här är i alla fall ett känsloinlägg som är mycket 

starkare och har kommit framåt gämfört med hur ett

sådant här såg ut för något/några år sedan.

<3