Tänk så mycket vi dömmer varje dag kanske varje timme. Vi dömmer och vi är rädda för det vi inte förstår och vi tycker att det vi inte förstår är udda och konstigt. Vårt psyke lägger allt och alla i fack för att vi inte ska bli alldeles förvirrade. Är jag då konstig som känner mig mer förvirrad över varför vi lägger varandra i alla dessa fack? 

Vi är människor och ja vi ser olika ut och gillar olika saker. Men vi är av samma art vi har samma känslor och kan lära av varandras olikheter. Jag har senaste tiden varit förvånad över dem människor jag fått lära känna genom dem senaste åren.

I början trode jag inte det var sant hur kunde jag fastna för den där människan eller dem där? 

Det jag så länge sagt imot? Det som verkar så konstigt och underligt. Saker jag fnyst åt saker jag aldrig förstått mig på.

Men idag börjar jag allt mer trivas med alla dessa olika människor. Visst finns det människor jag inte faller för människor man inte får konection med. För tänk vad jag fått lära mig och plötsligt låter allt normalt. Och jag börjar känna mig normal.

I början var det tvät om. Jag tänkte om jag gillar den här skumma filuren. Vad är då jag för en? 

Men när jag började se hur folk accepterar varandra på vissa platser oavsätt vad. Och när människor kämpar för andra människor som den kanske ens aldrig mött i verkligheten. Och då man börjar tro att det möjligen kan finnas en Gud som skapade världen. Så kanske också chansen finns att han skapade oss så som vi är...

Och om meningen är att vi ska leva i harmoni och kärlek så får vi väl lära oss acceptera varandra.

Det här har faktiskt börjat bli en lek en kul resa. Och försöka hitta så många UNIKA människor som möjligt.

Och jag börjar allt mer tappa förståelsen för ordet ''den där är lite annorlunda'' den där är lite speciell''

Börjar titta på människan men kan inte se det där som är udda. Oavsätt vad. Oavsätt funktionshinder eller psykiskt hinder eller religion eller vanor eller någonting alls!  Jag försöker bara se genom ögonen och ser bara en person med känslor och tankar. Dessvärre ser jag mig. Och alla jag känner. Jag ser inte längre skillnaderna. 

Jag gillar och ogillar människor. Men jag delar inte upp riktigt i fack på samma sätt längre. Och det är skönt.

Känner mig mer medmänsklig liksom. 

Det här går att tala långt om och dra in på banor om hur vida vi inte ska dömma på förhand för vi kan ha så himla fel.

Typ att är man gay ser man ut och beter sig på ett visst sätt... FY VAD FEL DET ÄR! Och är man kristen så är man så där.... FY VAD FEL DET ÄR! 

Tja vi har våra erfarenheter och utifrån det börjar vi skapa dem där himla facken och dömmer. Men vi bör väl möta alla innan vi tar för givet att hela gruppen är sådan. Eller hur?!

Tja jag skriver inget bra längre. Men det här får funka i alla fall. Nu har jag i alla fall skrivit något. Det är bra.

Tror jag eftersom det var ett tag sen. Hmm... :/