Trött på alla tårar, så trött på den bortflugna lusten. Jag skulle komma hit för att ta det lugnt och finna tillbaka till glädjen i mitt skapande och mitt livs visioner. I stället har jag börjat tappa lusen helt och börjat känna att det här är helt fel. Jag har börjat tvivla på så många saker. Och kännt att hela mitt liv har varit på fel plats. Och nu vet jag inte vad jag vill eller var jag ska vara. Man ska inte tänka på och oroa sig för framtiden...(tack jag vet) Men det är så fruktansvärd svårt att undvika när man står mellan två världar och när nuet inte vill säg rätt... Bortkastad som en trasig leksak och nu står jag inte ut av att se henne varje dag och känna att hon faikar sina känslor. Jag ser ju att något är så fruktansvärt fel men jag varken kan eller tror jag får göra något. Jag vill bara hålla om henne igen. Det låter kanske dumt. Men jag trivdes med att för en gångs skull känna mig så trygg med någon, trots att jag visste att det inte skulle vara för evigt. Och nu när allt bara var på låtsas så vet jag inte längre vad som är sant. Jag har kommit i gräl med min bästa vän på grund av min inre ilska. Inget är hans fel och jag älskar honom mer en allt annat. Då han alltid stått som ett kärleksberg framför mig hur mycket jag en har slagit och skrikit och hatat honom... Jag ville ju bara väl. Men ändå blir det så fel och då blir jag ond i stället för god. Jag försökte göra någon jag älskar till min hjälte och dröm genom att göra om det som kändes dumt, då jag ville att allt skulle vara gott. Men nu vet jag hur fel det var och hur det måste ha känts... Jag försöker, jag försöker förstå min omvärld och få den att bli så okej det bara går trots allt som hindrar på vägen till en fantastisk värld. Dem säger att vi inte kan göra om världen. Och att vi får vänta tills vi kommer till ett fantastiskt underbart himelrike. Men vad vet vi om något vi inte sätt ännu? Jag vill göra så mycket förändring men är fast i vardagen och kraven, det naturliga fullständiga... Det som inte hör till mina drömmar och visioner. Jag tappar alltid orken och tålamodet till att stegra och kämpa vidare och gå rätt fram med alla saker. Jag glömmer av mig så lätt... Och jag måste inse att jag inte kan rädda världen själv. Inga fördommar jag kan stoppa på egen hand, ingen miljö jag kan rädda på egen hand, ingen människa jag kan ta ur depprition, ingen jag kan rädda bara genom mina ord, inget mord jag kan stoppa, inte kan jag slänga allt det som förstört för så många, inte kan jag... Inte då jag inte ens orkar ta mig tid till att förändras själv först. Men inget jag kan göra då inget är självklart och inget är säkert sagt vad som är rätt och godast. Jag vet inte om det vore godast att ge bort allt jag äger eller om det snällaste är att ha kvar det jag har och ändast dela med mig av bitar. Inget jag vet...

Inget jag nånsin kommer förstå.

Jag som bara önskar att jag var modig och stark nog att göra det jag vill....

Jag vill ge min hand åt de hemlösa på gatan.

Jag vill utrota alla fula ord vi människor säger till varandra.

Jag vill ge den prostituerade pengar för att hänga med mig hem så jag kan visa henne ett helt annat liv, där hon inte behöver sälja sin kropp.

Jag vill bli så pass rik att jag kan skänka massor av pengar till olika behövande.
Jag vill säga psykologer ett par sanningens ord, så att det faktiskt kan hjälpa människor innan de hamnar på något dumt vårdhem.

Jag vill ge ett leende till alla dem som känner sig lite ledsna, och ett vänligt hej till alla dem som känner sig ensamma och övergivna. 

Jag vill vara med och resa dem hus som katastrof stormen dragit ner.

Jag vill visa alla barn i världen det rätta.

Jag vill ta bort alla fördommar och ersätta dem med förståelse och kärlek.

Jag vill föra samman människor som splittras.

Jag vill krama alla mobbare och lära dem att mobbas är fel. Jag vill utrota mobbning.

Jag vill stänga ögonen på dem som ger snea och bitschiga blickar till andra människor. Och öppna dem igen fast nu med snälla blickar. 

Jag vill bota alla sjukdommar.

Jag vill tända ett ljus för det mörka.

Jag vill ge värme till dem som fryser.

Jag vill trösta dem som sörjer.

Jag vill utrota alla vapen och stoppa alla krig.

Jag vill få människor att förstå att dem är värdefulla....

MEN HUR I HELVETE SKA DET GÅ TILL?

Jag både svär och skälvömkar mig själv för att jag tycker jag inte duger något till ibland, jag går förbi pengaburkarna på stan som det står och skramlas med, jag slösar mina pengar på onödiga saker i stället för att skicka dem till canserfonden. Jag skulle aldrig våga gå nära en prostituerad eller hemlös utan att vara rädd för att de är påtända och farliga. Jag säger inte hej till varje människa jag möter, trots att jag kan. 

Det är att vara människa säger dem... Det är mänskligt att vara ego och det är mänskligt att fela och det är mänskligt att inte alltid vara glad och trevligt mot allt och alla. Men jag vill ändå ändra på det. Om bara orken och tålamodet fanns och om jag vågade riskera allt.. Då kanske det inte är omöjligt... Men hur?