Jag som alltid är hyper och uppstressad över både smått och stort har börjat lära mig att hitta stunder då jag tvingat mig själv att gå ner i varv och vara totalt lugn. Det är då jag börjar lyssna och förstå. Det är då jag faktiskt tänker realistiskt och inte överanalyserar saker och ting. Nu satt jag och läste i en bok i lugn och ro samtidigt som en lugn fin låt sattes på på min dator. Och plötsligt tog jag en djup lättande suck och njöt av orden i boken och var tacksam och lugn för saker. Det här kanske betyder att jag måste lugna mig ännu mer för jag har sällan denna lättsamma härliga känslan hos mig. Men allt är så mycket lättare när jag är lugn och då förstår jag även förgångna saker som jag inte förstod först hur många gånger jag en fått de förklarat för mig. Det får mig att tänka på den där läraren i högstadiet som försökte stötte mig och få mig att tänka mer positivt kring saker. Och jag kunde inte förstå henne trots att jag hörde vad hon sa. Det först när jag började gymnasiet och bestämde mig för att bara vara tyst och lugna ner mig. Jag stängde av vissa delar av mig själv och då stötte jag på en kvinna som sa exakt samma saker som den där fina läraren i högstadiet. Men den här gången förstod jag vart ända ord. Inte för att den här nya kvinnan förklarade bättre utan för att jag var lugn och i lugnet kunde ta det till mig på ett annat sätt och gräva i mig utan att överanalysera eller dra i fel trådar i mig. Även om dem där fel trådarna behöver dras i ibland för att vi behöver få gråta över saker som är jobbigt. Jag gillar verkligen två saker med min resa mot bättre välmående av självkänsla. Och det är att jag på så kort tid börjat säga till mig själv att lugna mig i bland och stanna upp och ta det lugnt. Och det andra är att jag blivit tacksam för så otroligt mycket. Jag hör mig varje dag säga något jag är tacksam över. När jag för två dagar sedan var hos ett par vänner så kom dem på den genialiska ideen när vi talade om tacksamhet över att inte vara blinda eller behöva sitta i rullstol eller andra sådana saker som försvårar upp livet. Dem kom nämlingen på att dem skulle sätta upp en stor lapp som gick att skriva på inne på sin toalätt och varje dag skriva upp var sin sak dem är tacksamma över. Jag som hade gått i ett par dagar redan då och varit tacksam över saker njöt av deras ide då jag insåg hur bra dem kommer på av det. Även om jag misstänker att dem tjejerna redan mår rätt bra och nog ältat igenom en hel del tacksamhets listor redan under sina liv. Det ända jag inte begrip var varför den skulle hänga på toalätten. Jag erkänner där stannar man ju till under dagarna ibland. Men det handlar la mest om att jag själv gärna inte skriver saker på en toalätt jag sitter ju alltid i mitt rum när jag skriver ner saker, vad det än må handla om. 

Aj, jag visste att min självkänsla var låg men inte så låg. Jag har köpt en bok lika stor som bibeln själv, som handlar om självkänsla. Och jag inser när jag läste igenom Mia törnbloms text om vad dåligt självfötroende och självkänsla faktiskt är och vad skillnaderna är...

Jag lider av alla dessa ord hon sa:

Mitt liv styrs av...

Oro,Osäkerhet,Rädsla!

Rädd för att misslyckas.

Rädd för och verka korkad.(känner mig korkad)

Rädd för kritik.

Rädd för att vara fel.

Rädd för att hamna utanför.

Inre stressad.

Överdrivet självcentrerad.

Nu saknas bara självförakt från min sida.

Så pass att jag kommer skada mig själv.

Jag vill inte hamna där jag vägrar! Och jag känner igen mig så i många situationer min rädsla för talet 3 i kompisgänget på mullsjö. Dem två jag umgås mest med. Jag är livrädd för att hamna utanför. För att dem börjar inse att dem har mer gemensamt? Jag har ju lyckas för en gångs skull, så vart tar jag mig om jag hamnar utanför vad händer med mig då? Alla är trevliga på skolan med det är ju dem två jag kommit nära intill och kunnat tala om känslor och privata saker med. Jag är livrädd för att bli vänlös som jag en gång i tiden var.

Och min rädsla för att göra fel gör att jag tycker det är svårt att våga söka alla jobb som finns. Jag är inte lat, jag vågar bara inte söka vissa jobb för jag tror att jag är för dålig. Ex industri jobb som jag inte kan något om. 

Jag klarar inte av kritik utan att då börja känna mig fel eller korkad. Och jag tar oftast inte emot positiv kritik. För den positiva kritiken handlar oftast om de få ord jag är van vid. Typ att jag är sprallig,söt,snäll och ambitiös.

Men nu vet jag i alla fall vad som gör mig så fruktansvärt inre stressad!? Jag har ju inte hajat vad de berått på, trode det hade varit för mycket skola. Men eftersom jag nu är på världens chillaste ställe och fortfarande stressad så förklarar ju det en hel del. Det är antagligen min dåliga självkänsla och kravet jag ställt på mig själv att jag måste lyckas hela tiden. Och jag försöker fortfarande lyckas för andras skull, för samhället eller bara folk runt omkring mig sagt hur det ska vara. Jag vet inte ens helt själv vad jag vill riktigt. Och det jag vet att jag vill göra, det orkar jag sällan ta tag i på riktigt. 

Och om jag slutade stressa inombords så kanske min mage kunde lugna sig något. Den ostabila jäveln som varje dag gör som den vill utan förvaning. Ena dagen är den bra utan problem, nästa dag kan den vara ren katastrof! Och den senaste tiden har det mest gjort ont och gätt mig illamående och sparkar i magen. Hur sjuttsingen arbetar den egentligen? 

Men okej då vet jag att det absolut är det jag ska sattsa på och inget annat just nu. Även om jag haft planer på andra saker. Typ haft eget företag vid sidan av ett riktigt jobb... Så okej ett halvår med inget annat en just självkänsla. Nu är frågan, kan boken jag har framför mig hjälpa mig till det. Och kommer jag förstå den och ta den intill mig? 

Jag vill nu skriva jag måste lyckas. Men det är en negativ klang över det hela. Så nu skriver jag jag vill lyckas och jag hoppas att jag kommer att lyckas. Undra om det blev bättre av att skriva så? 

Hur som helst ni som älskar mig får gärna hjälpa mig att träna min självkänsla. Men inte genom att hitta på snälla saker bara för att... För jag märker när ord inte betyder något och inte har en mening. Men ni kan ju putta lite på mig varje gång ni märker av min dåliga självkänsla. Jag antar att den både syns och hörs ibland. Alla har väl hört mig klanka ner på mig själv någon gång då och då. Kan höra mig själv redan nu, över alla gånger jag sagt äshe det där kan la inte jag göra, jag skulle bara misslyckas.  Och min självkänsla var inte stabil nog att klara av det stora misslyckandet som skädde för ett par månader sen. Där fick jag verkligen nog. Jag vill inte vara rädd längre jag vill vara tuff och stark! Jag vill inte vara liten söt och svag. Och jag är trött på att gråta, jag vill i stället säga ifrån direkt när någon gör fel eller när saker bara blir jobbigt så vill jag kunna säga imot mig själv innan de blir tårar av det. Bara jag inte stänger in det.... Jag vill lita på att jag kan, och jag vill tåla kritiken. Och kunna säga ifrån när kritiken är felaktig mot mig. Eller för hård... Det skulle bli så mycket bättre då. Och då skulle jag våga kämpa för det jag en gång misslyckades med så stort. Jag skulle kunna misslyckas igen och resa mig och försöka igen. Jag föll på mållinjen och nu måste jag ställa mig upp och faktiskt springa igenom bandet på riktigt! GRAAA JAG SKA LYCKAS!  Men på mina villkor och av min vilja ingen annans för då blir det inget! 

Åh Gud snälla hjälp mig igenom det här. Du som säger att du finns och är den fullkomliga kärleken. Visa mig då att jag är ditt verk och värd allt och älskad så som jag är ,inte så som jag tror folk vill att jag ska vara!

Jag vill göra din värld bättre en den är idag men jag behöver verkligen kraft från dig att orka stå upp och njuta av mitt inre mig själv först. Och om det inte är din värld så vill jag göra människornas och djurens värld bättre. 

Jag är dummbommen som verkar inbilla sig att hon kan rädda världen över en natt. Även om hon egentligen vet att det är helt ologiskt att göra det över en natt och helt själv. Jag sitter och dagdrömmer ofta om allt jag önskar att jag gjorde i stället för att börja med småsaker jag kan göra så skaffar jag visioner och klurar ut lösningar på hur vi kan stoppa krig och läka canser. Allt detta innnan jag ens hjälpt mig själv. Jag förstjuter alltid mig själv åt sidan och menar på att jag inte är så viktig. Ändå är jag tydligt självcentrerad vid att säga att jag inte är tillräcklig åt mig själv och världen. Men om inte jag tror på mig själv vem ska då tro mig? Hur ska jag då kunna göra något alls? 

Igår satt jag och snackade med den kvinna som hjälpt mig mycket de tre senaste åren. Hon sa att för mig vore det bra att volonär arbeta något halvår eller år. Kanske ge mat till hemlösa i stockholm eller annat för att få känna hur bra jag har det och att jag ska få känna att jag gör och kan göra något bra för någon människa som har det sämre en mig. Jag är tacksam för det jag har , jag är inte egoist men jag har ändå inte varit så duktig att jag satt igång och börjat lägga en slant i sparbössorna från rödakorset utanför affärerna. Jag har ännu inte vågat gå fram till alla dessa främlingar som jag sätt sitta ensama och se sorjsna ut i ett hörn. Och jag har heller inte sagt hej till varje människa jag möter på stan bara för att kanske göra deras dag lite ljusare... Jag är  inte ond men jag är långt ifrån tillräckligt god för egen del. 

Jag vet inte vart någonstanns jag bör börja eller hur mycket jag vågar.... Jag måste nog verkligen lösa mig själv först. Innan jag kan göra något för någon... Även om ett hej låter barnsligt enkelt så känns de inte riktigt så när man väl tänkt att göra det.  JAG UNDRAR VARFÖR?!

Men det jobbigaste med allt det här är att jag alltid försjuter på allt... Jag har stora visioner men orkar aldrig ta tag i dem på riktigt och vet inte hur jag ska gå till väga. Detta gäller även min senaste ide som inte handlar om Godhet men som handlar om att tjäna extrapengar vid sidan av ett riktigt jobb genom att sälja tavlor jag skapar genom min hobby. Jag har kommit igång och jämföra priser och hemsidor... Ska jag göra hemsida eller en gratis blogg? Var kan jag göra reklam utan att det kostar mig en massa och så det är tillåtet. Och hur mycket får jag tjäna innan jag måste skatta? Kommer jag lyckas tjäna något? Gillar folk min typ av konst? Har jag ens någon konst stil? Eam nae... Jag har alltid bara gjort vad jag känt för. Ska jag vara ego och ta pengarna själv för att kunna köpa nya material och ha lite extra pengar jag kan ha till skojiga nöjen eller ska jag sälja tavlor och skänka pengarna till behövande? Det sista är ju egentligen bäst. Men jag vill inte skänka små summor jag vill skänka något stort!

Åhh...Om jag bara ständigt var pigg och ambitiös nog att lyckas. Men det känns som jag lätt blir för trött... Och oangagerad dagen efter visionen. Och varför låter jag allt det här stressa mig. När ska jag lära mig att börja smått och ha tålamod! Låta saker växa och faktiskt bli lycklig själv först av allt. 

I hjärtat <3

Snart är det Juletid och då ska vi gärna skänka något lite extra. Komma med både julefrid och glädje. Njuta av barnens skimmrande ögon och mysa framför juleljusen. Men säg mig varför växte vi upp och slutade tro på en magisk tomte med renar och Godhet som kommer med presenter till alla de snälla. Säg mig vad hände med den glädjen som en gång fanns. Det känns som att jag idag känner för många som ogillar julen och kanske inte ens firar den... Jag vill skapa en riktig Julkänsla igen. Jag vill göra gått, känna julefrid och känna sprattlet i mina ben. Jag vill pyssla och mysa, jag vill känna doften av nybakta bullar. Jag vill se ljuset skimmra från varje hus. Höra Julglädjen, veta att varje hemlös får det varmt den kalla vintern och att även dem får en fin liten present. Jag vill att Julen ska handla om glädjen och gemenskapen. Inte om köpta paket. Med prylar... Jag vill bara att alla ska få le... Inte att ett barn ska sitta hemma och se sina föräldrar supa mer aldrig förr för att de är jul. Jag vill ju att de ska kramas i stället av ren kärlek utan spriten. Ibland önskar jag att tomtens magi hade varit på riktigt. Eller att Guds egen son var ett tecken för folk att man ska glädjas vid juletid. Jag vill sedan att när julen tar slut så håller den i sig ända fram till nästa år och om och om igen.. Och att varje årstid och tradition bjuder på sin unika glädje och frid. Åhh, jag önskar så att allt vore sant. Åh jag tänkte lyckas skapa min egen på det vis jag drömmer om och hoppas att den smittar... 

Hmm.... Se nu drömmer jag igen.... Drömmar jag inte orkar ta tag i. Så säg mig, vart ska jag börja och vart ska jag ta vägen. Säg mig nu du. Du som finns där i vått och tått. Du som faktiskt gav mig kraften att säga att det finns något mer du som faktiskt vet och vill som jag ... Låt mitt liv flyta på låt mig förstå och stanna upp när det behövs. Låt mig njuta här och nu och genom det göra under. Under en lång tid. Jag ber om att bli en bättre och tryggare människa. En son där som kan göra lika stora under som Moder teresa. Jag ber om att det aldrig mer får skapas fler Hitler människor. Jag ber om så mycket mer ljus. Världen ska bli bättre inte sämre. Och snälla du... Låt allt årdna sig. Det har blivit fel det har gått snätt. Och jag ber om förlåtelse fall jag ställt till med något. Jag vill ju bara göra rätt... Vill bara sträcka ut en sann hand. Ta imot och få ge. Jag önskar hela världen tände ett ljus och lät mörkret förgå. 

Idag har jag haft en urusel dag, värre en igår till och med. Jag har varit trött, mått illa, gråtit varit frustrerad och rymt. Jag rädde ut en sak men andra saker väcktes upp. Jag började erkänna saker för mig själv, och hur ont det gör att min feghet håller i sig. Hur ont det gör att bli besviken och sårad, hur ont det gör att känna sig hjälplös. Jag försökte få tag på skolans samtalsperson. Jag fick det men efter 10 minuter insåg jag hur fel och obegagligt allt kändes, till slut fick jag någon panik attack och sprang ut genom dörren. Jag hörde henne ropa på mig, men då gick jag bara fortare jag ville fly. Jag vet att det är barnligt och fånigt att göra så, men vad skulle jag göra jag såg ingen annan väg ville bara bort därifrån. Jag hade modet eller ens tanken på att jag kunde säga trevligt att jag behövde gå. Nej jag bara stack... Jag ville inte få allt uppdraget. Jag ville ju bara få tips från henne om hur man lugnar ner stress men det blev andra ord andra saker. Tankar som väcktes och med fel person vid fel tillfälle. Jag blev rädd. Jag har sagt åt mig själv att bossta min självkänsla nu men det går verkligen inte på en dag. Och jag måste reda ut lite saker... Släppa taget om något för att starta något nytt. 

Så nu har jag varit på mitt rum inlåst och gråtit en stund. Satt på havsbrus/piano musik och börjat be till en Gud som jag valt att tro på trots mina stora frågor och tvivel. Och så tänkte jag gå in här och skriva av mig varpå jag fått två meddelande från gårdagens inlägg. En är en vän som tänker på mig. Det andra från en vad jag tror är en vilt främmande person. Som gätt mig en text ur bibeln som jag förstått det som, som säger mig allt. Och som gör mig lugn. Jag hade minuterna innan bätt till Gud om hjälp. Är detta bara en vänlig person som kom förbi och bara läste mitt inlägg utan att känna mig? Eller är det något bakom det hela? Något mer? Jag vet inte vad men du som skrev detta om du ser detta snälla skriva till mig. Jag vill veta vem du är. 

Och jag hoppas jag är pigg imon utan magproblem, utan varken oro eller stress, utan illamående  utan trötthet, utan tankar... Jag vill bara komma hem och glädjas med dem jag älskar och saknar så. Särskilt nu när livet känns tugnt och jag inte har någon här jag känner att jag riktigt kan gå till. Jag har vänner här men just nu är inte ens dem fina människorna rätt, då dem vet för lite om allt det där. Jag vet att jag borde klara mig själv ändå. Men jag är inte där en, mitt självfötroende har inte stegrat ännu men det kommer, det kommer inom sinom tid. Nu ska jag ruska av mig allt och njuta av solen nu när regnet svept undan för ett tag. Jag ska andas in frid och ut det tunga.

Om jag bara kunde förstå henne, om jag bara kunde bli stark på en gång, om jag bara vågade tro ännu starkare så kanske jag hade haft kraft att orka med alltihop. För visst kan väl jag... Det är ju inget fel på mig så som jag är. Åh du osynliga kraft om du finns så kom till mig och låt mig fyllas av dig. Jag vill få stå rakt och kunna njuta varje sekund. Jag vill se saker ur dess rätta perspektiv jag vill våga tro. Tro på sanningen och livet och dess verklighet. Inte tro på vad den verkar vara eller verkar visa för bild. 

Jag har varit frustread hela dan och otroligt stressad, så jag nästan fått någon attak och nu har jag sjukt ont i nacken, illamående har legat i hela dagen och jag vet inte vart jag ska ta vägen med min frustration. Jag vill bara få förstå. 

Och alla mina tankar och ideer som kommer till mig på natten gör att jag rubbat mina rutiner helt vilket gör mig sjukt trött dagen efter. Och varje gång jag börjat på mina ideer har de alltid blivit för jobbiga och jag har lagt ner det. Men nu är det fan dax att stegra och lyckas. Folk säger att jag kan och jag vill tro dem. Jag vill inte ge upp den här gången. Nån gång måste det bli på riktigt den där känslan som kommer till mig ibland med all sin kraft och säger. Nu förändrar vi livet, nu föräldrar vi världen! Nu vågar vi, nu kör vi! Du kan allt! Det får inte tina bort mer. Det bara får inte...

Om du inte förstått något av vad du just läst så är det helt okej jag skriver just nu bara av mig för min egen skull, ärligt gör jag väl det gämt. Men brukar se till så att folk ändå ska begripa vad jag talar om... Men just nu orkar jag inte riktigt tala om det. Och jag vet inte vart jag står och jag är nog för trött, kan säga att det handlar om rätt många saker... Dax att sova! 

Jag fick några tips och jag tog dem till mig. Jag började skriva jag är bra i en bok tre små saker som varit bra under dagen. Jag har börjat slarva men jag har också börjat se... Jag har börjat bli otroligt tacksam för så otroligt mycket. Det har hållt i sig i några dagar nu och blivit till bara mer och mer tacksamhet över både stort och smått och jag har fått bevis för att dem som faktiskt säger att dem tycker om mig gör det. Både från sms på min mobil som frågat när jag kommer hem och att de saknar mig. Och även från mina vänner här som flera gånger fått bevisa sin kärlek till mig. Och av historier jag hör av saker som sker så börjar jag verkligen bli djupt innerligt tacksam för så mycket! 

Jag har allt jag behöver och massa mer. Och jag har börjat bli små arg på all otacksamhet som finns. 

Jag kan klaga över att behöva gå upp tidigt på morgonen ibland för att jag vill ligga kvar i sängen och sova en stund till. Medans en annan människa inte ens kunnat sova på natten för att den inte fått någon mat i sig på väldigt länge, den har ingenstanns att gå och den måste kämpa för att kanske bara kanske få mat för dagen. Trots att kroppen redan är tömd och svag. Jag får pengar för att gå upp på dagen för att kunna köpa mat för hela månaden plus en massa annat onödigt om jag så vill... 

Jag gråter när saker är jobbigt och jag har nästan alltid någon där som då kan krama om mig och säga att allt kommer bli bra. Det finns dem som aldrig våga gråta och dem som inte har någon i närheten som kan krama om dem och säga att allt kommer bli bra, som kanske i stället blir slagna var dag och få höra hur patetiska dem är...

Jag har ont i magen ibland ibland nacken och det kan driva mig till vansinne. Men det finns dem som har obotliga sjukdomar och är döende i canser...

Jag vill ha saker och jag kan skaffa dem bara jag sparar lite pengar. Det finns barn som inte ens har en nalle att krama om och lägga sig och sova med...

Jag kan bli arg och ledsen på mina vänner ibland. Det finns dem som inte har några vänner och blir mobbade var dag...

Jag är född med ett naturligt utseende, och kan ändå stå framför spegeln och tycka att jag är ful ibland. Det finns dem som föts med sjukdommar som gör att dem ser annorlunda ut eller som i olyckor fått sina kroppar förstörda, blivit upplagda på sidor som säger att dem är världens fulaste människor... 

Jag lever i ett land där det finns rasistiska,homofobiska åsikter sjukvårdsfel och annat. Det finns dem som lever i ett land där det ständigt faller ner bomber och där det inte finns någon yttrandefrihet...

Jag har en familj som älskar mig som jag kan komma till. Det finns dem som inte har någon kontakt med sin familj och som lever i missbrukar familjer eller inte ens har någon familj för att dem är döda...

Jag har ibland idial på mig själv att försöka se bättre ut. Det finns dem som har annorexia och bullemi...

Jag kan jobba med vad jag vill jag kan plugga till vad jag vill... Det finns dem som inte har något val en just ett yrke, det finns dem som inte får gå i skolan...

------------------------------------------

Jag antar att du känner igen dig?

Jag säger bara, vad fan har vi att klaga över!!!!!!!!!

Jag vet att jag inte kommer sluta klaga när det gör ont i min mage, jag vet att jag kommer kunna bli arg och besviken på mina vänner och att jag hellre ligger kvar i sängen en tidig morgon och myser, jag antar att det är en del av att vara människa, att klaga lite då och då?.. Men jag tänker ändå vara tacksam för det jag har och inte klaga så himla mycket utan bara njuta av det jag kan och har. 

Hur vår situation en ser ut så har vi alltid massor av saker att vara tacksamma över!

Och har jag börjat vara tacksam nu och se saker, så tänker jag bli ännu mer tacksam! Och fy fan vad jag ska få en bra självkänsla, självinsikt och lära mig att njuta av och älska livet så som det är. För det är då jag kan skapa större saker en vad jag någonsin kunnat tro. Och då kanske jag kan hjälpa människor som inte har det lika bra som jag. Jag är tacksam för det jag har men jag kan väl fortfarande drömma om mer? Så länge det inte blir drömmar som är av girighet och själviskhet? Och för all del varför är vår girighet så stor? Vi ska ha den senaste mobilen, ha ett bra välbetalt yrke. Och vem fan hittade på att störst bäst och vakrast är målet? Och när vi nått ett mål är vi nöjda ändast en kort stund.Innan vi hittar något nytt att bli giriga över och vi inbillar oss hela tiden att har vi bara den grejen så blir vi lyckliga, i stället för att lära oss av misstaget vi gjort om och om igen att vi inte alls blir lyckliga av att få en bra status den senaste grejen eller flest vänner och störst klädbyro! Det är för tusan vår girighet som gör att inte folk har mat för dagen, varför är vi så egoistiska? Varför är politikerna bättre en någon annan och ska tjäna skit mycket pengar, när dem pengarna kunde gå till att hjälpa canserforskningen. Jag har hört undanflykter om att om vi kan bota alla sjukdommar skulle vår värld bli överbefolkad och om det inte fanns något dåligt skulle vi inte njuta av glädje. Det kan låta sant. Men vi har ju inte ens varit i närheten av detta ting? Hur kan vi då säga allt detta om vi faktiskt inte vet?

Att göra världen bättre är inte att göra den skadefri. Jag menar som sagt, jag har allt ändå kan jag bli besviken. Ändå hade jag hellre legat kvar i sängen. Konflikter finns och kommer antagligen alltid finnas, men hur stora våra världsproblem och vår girighet är går att förändra!!!

Om bara folk slutade nicka med och faktiskt gjorde något! Jag erkänner jag kan göra mer en vad jag gör och jag tänker det men först måste jag skaffa mig modet till det och självkänslan, självfötroende våga ta riskerna sen ska jag börja göra något på rikgit för det har jag lovat mig själv för länge sedan.

PS: Jag saknar er alla så där hemma. Och jag är så tacksam över er!<3

Igår fick jag ett sms som frågade mig: Hej vad händer i ditt liv just nu?. Och jag svarade på ett enkelt sätt jag känner mig ung vild och fri. Men inombords sattes så mycket större tankar igång.... Och jag började tänka vart är jag, vart ska jag och insåg hur glad jag var över mycket och hur tacksam jag är för allt även om jag ororas för framtiden... Det kanske är oron för framtiden som gör att jag är så fruktansvärt klantig varje dag! Mitt liv ljust nu är flummigt men så välbehövligt. Jag börjar söka efter mig själv och finna mig själv även om jag är virrig i mig så är jag samtidigt hur lugn som helst. Jag lär mig att allt inte behöver vara så strukturerat. Vi har olika aktiviteter jag är med på två... Den ena har folk typ aldrig kommit i tid till som så mycket annat. Förr hade jag blivit riktigt frustrerad över att folk inte håller de avsatta tiderna.. Men nu ser jag ingen mening med att bli frustrerad. Vad hjälper det? Men jag tänker för all del inte sluta hålla tider för min vana är en bra vana! Annars går det ju ej att ha jobb i framtiden. Jag är lugn i det sätt att jag inte bryr mig så mycket om vad som händer och det känns som om jag har all tid i världen och styr det mer eller mindre helt själv. Jag har kommit på att jag arbetar bäst sena kvällar även om det innebär att man antingen är trött dagen efter eller vaknar sent. Jag tränar mig själv hela tiden psykologisk och mentalt. Jag har köpt en fet bok som handlar om självkänsla... Och nu har jag ju tid att ta tag i det. Jag har börjat träna Fysiskt för att för en gångs skull inte behöva känna mig liten söt och oskyldig. Dessutom har jag fått veta att jag kan vara attraktiv vilket var en stor förvåning för mig då jag är van vid ordet söt inte mycket mer en så.Och självklart för att må bra. En bättre kondis och styrka sägs vara bra på mycket om det hjälper mig att stressa mindre och kanske få en mer fungerande mage så är det as bra även om träningen svackar en del då magen kronglar och jag då vägrar träna.. Har haft uppehåll en hel vecka nu det suger! Men allt i lugn och ro, allt i sin egen takt... Jag måste hålla tålamodet och träna upp det... Allt kan inte ske på två röda sek. Även om jag önskar att min superkraft var att springa superfort... Lika fort som vinden. Eller som ljuset reflekteras... Jag lever världens slappaste liv och i ett liv jag inte är van vid. Ett liv jag försöker vänja mig vid, ett liv jag försöker förstå. Jag har verkligen varit instängd och fyrkantig i hemstaden här har jag mött så många olika människor att jag har börjat förstå hur stort vårt land är och jag blir sugen på att ufortska det.. Jag lär nog inte bo kvar hemma i en evighet i alla fall... Frågan är bara vart jag ska ta mig sedan? Samtidigt som jag har svårt för och lämna människor och släppa taget om folk jag börjat gilla. Men vad har jag för val? Antingen är jag den egoistiska människan som gör saker för min skull för mitt liv vill det och för jag vill utforka och komma vidare... Eller så stannar jag kvar bara för att behålla människor som en dag ändå kommer lämna mig på ett eller annat sätt. Men är jag verkligen ego om jag utforskar mitt egna liv och gör det jag tror är bra för mig? Hmm jag skadar ingen på kuppen mer en att bli ev. saknad? Och hälsa på finns det ju ett ord som heter.. Så knappast förgånget helt. 

Okej det här året ska vara ett avslappningsår efter allt som hänt. Men i stället känns det som att det här året kommer bli ett kamp år. På ett förhoppningsvis positivt sätt... Träna upp både själ och kropp och lära mig massor om vad vuxen livet innebär. Det vuxenlivet jag hittills bara älskat. Jag gillar självständigheten även om nya saker skrämmer mig något. Och då jag redan klantat mig mer än en gång och är van vid att få skäll då jag klantar mig så har jag varit rädd. Men varje gång jag klantat mig här har jag inte fått skäll bara ett leende och någon som säger det löser sig. Det gör att jag känner mig mindre som en idiot och i stället känner mig starkare... Jag älskar att vara fri och varje dag är en nyfikenhet. Allt är inte enkelt här men så mycket enklare en vad det har varit och här är jag accepterad av alla, jag är van vid att vara tönt i varje skola jag varit i. De gånger jag ej varit en tönt har det ändå gått att trycka ner mig när man haft lust för det. Jag mins tydligt smällarna jag fick i bakhuvudet av en vän en gång i tiden då jag tänkte för mycket eller felaktigt. 

Här har jag lärt mig att säga ifrån när jag tycker någon säger något taskigt mot mig eller beter sig dumt. Jag må vara konflikt rädd men jag har ändå börjat säga ifrån och stå för mig själv. Även om det bara är smått en så länge. Som sagt mitt liv just nu handlar om att bli stark och avslappnad för att sedan vara redo för allt och klara av framtiden utan problem. Klara av alla nej jag får från arbetsansökningar och annat som jag troligen kommer möta på. Men vad fan vill jag jobba med?! Och var ska jag bo.. Ska jag bo med min kompis? Hinner jag få ett jobb innan jag måste hem-hem igen?. Jag vill inte hem igen. Jag älskar min familj men jag älskar också att bo självständigt. Och var ska jag bo...? Blö nej nu tänker jag för mycket på något som är lite mer en ett halvår fram. Tillaks till nuet det härliga nuet... Hmm undra vad jag ska hitta på nu? Vi synes! 

Hittils har jag nästan aldrig längtat hem bara känt mig ung,vild och fri... Inte ens när saker varit kämpigt här så har jag inte direkt längtat hem för jag har haft folk här som kunnat krama om mig och säga att allt blir okej. Och nu både tränar jag fysiskt och psykiskt och försöker lära mig engelska och bli bra på det! Beställt en självkänsle bok jag hoppas kommer på posten imon ännu en grej att shecka av från vuxen listan. Beställt nått från nätet själv för första gången i mitt liv... Mycket jag lärt mig och gjort här! På bara några veckor detsutom! 

Men så började jag tänka när två här på skolan insåg att dem var lika varan. Jag insåg att jag har inga direkta intressen. Jag letade ivert i mitt huvud men ack nej jag är bara filosofisk sökare och har hitills inte hittat någon nånsin i mitt liv som varit lika extem filosof som jag, men folk har ändå vågat ta filosofiska diskutioner med mig som tur är.

Men jag tänke...

-Gå inte ner dig nu! håll humöret uppe tänk positivt och du är inte ensam i världen om att känna att du inte ha något direkt intresse eller något du är super nörd på!. Så jag tog fram en bok, satte på en lovsång( ja det är faktiskt fin musik vare sig man tror eller inte på det dem sjunger om) Och då började jag plötsligt gråta. Tittade på fotoramen jag har på bordet på fyra vänner där hemma och började sakna dem som fan. Jag insåg vad jag har där hemma. I stunder har jag nästan glömt bort allt jag har hemma men nu kom det till mig och allt jag lagt åt sidan. Jag insåg hur mycket jag uppskattas och gillas där hemma även om jag inte alltid tror på det själv. Och jag insåg hur mycket jag älskar dem jag har. Och jag har börjat lära mig att det är okej om folk inte hör av sig så ofta som jag önskar. Människor är så här i vårt land. Jag får la acceptera det även om jag inte går med på det och står för min åsikt en. Och jag har även börjat inse att vänner kommer och går och att de måste få vara okej. Det finns människor här jag inte vill skiljas från men jag är okej med det på något sätt. För jag har ändå vunnit och funnit genom livets gång och livet går ju sin väg... När vi dör kanske allt varit värt, eller så dör jag men de förstår ju inte jag när jag är död ändå. Men jag önskar och hoppas de finns något efter döden som gör att allt vi gjort här var värt hela resan och all sorg,glädje och lärdommar. Nu ska jag läsa boken på riktigt och sluta lipa. Sen sova och få testa på något nytt imon då vår bildlinje ska byta med keramilinje i två veckor perfekt innan lovet så där. För då kommer jag, jag kommer hem på lovet. En hel vecka att återse få känna och tala med er älskade människor där hemma hoppas ni vill och ha tid att träffa mig något under den veckan! 

<3