Så nu ska jag vara ärlig mot både er och mig själv. Livet suger bara så ni vet! Det suger för att jag tappat kontrollen. Det ordnar sig jag vet... Men när?! Jag är utmattad... Jag var glad och hade en fixad framtid framför mig. Och sen blev jag stressad och sen kolappsade magen och jag gick i 6 veckor utan att våga söka hjälp. När jag väl sökte hjälp sket sig hela den dagen. Sen fick jag vård. Och fick någon medicin jag är osäker på om den faktiskt gör någon nytta eller ej. Men fortsätter att ge den tid. Om inte får jag gå ett tag till innan jag kan utreda mig ordentligen hemma... Men fram tills dess är det jobbigt att inte känna att man kan ha kul och leva livet tillsammans med andra. Speciellt nu i slutet då massa avslutningsfester och annat sker... Det fysiska har fått mig att gå ner mig psykiskt... Gjort mig fruktansvärt lätt irriterad och oroad för framtiden och livet. JAG HATAR OKONTROLL! Jag är rädd för att jag fräser mot dem människor jag egentligen tycker om och att jag börjat gömma mig från folk. Det måste sluta. Jag vill ju umgås och ha kul med folk. Men jag är deppig och trött och irriterad. Och vet inte vad jag ska tänka eller göra riktigt för får jag upp humöret en stund så drar jag ganska snart ner igen av magsmärta eller annat. Nu vill jag bara sluta skolan. Inte för att jag ogillar skolan. Men för att jag inte längre ger så mycket... Och för jag vill hem och få vård... Om inte medicinen mirakulöst börjar hjälpa snart! Och så fort jag fått vård ska jag i så fall flytta. Flytta för att börja om.. För och slippa krav. Och bara få vara. Och ha något eget tillsammans med en person som är min bästa vän och den som stöttar mig i vått och tort. Trots att han driver mig till vansinne väldigt ofta så kan jag inte leva utan den killen. Och helt ärligt så även om jag bara varit i den lägenheten en gång tidigare. Så saknar jag stället det var något jag gilade med att vara där. Känns som jag saknar mitt hem. Och tänker på det stället. Hemma hemma är också bra. Men vill bli vuxen på heltid. Och fixa mig ett jobb och ta tag i saker. Och testa mina vingar. Och allt det skulle jag göra... Men nu är jag osäker.... Om inte kroppen fixar sig om inte mitt humör stabiliseras så kommer jag gå under. Och ärligt talat så känns det som jag snart skulle behöva en terapeft. För fy fan vad jag vill skrika och gråta ut. Jag gråter för visso redan var och varanan dag men då jag tycker det är onödiga tårar förvandlar jag det till ilska i stället. Jag hade släppt taget om en tjej som högg mig i hjärtat. Men nu när jag ser henne har jag plötsligt återfått känslan av att jag vill slå... Men jag är ju inte en son människa som slåss och jag hade ju förlåtit henne.... Så vad är det för fel?! Jag vill andas och jag vill få stanna i någons trygga famn i en evighet. Men det känns inte som att någon riktigt har tid eller ork att lyssna eller hålla om mig. Och jag vill inte att dem ska slösa sin energi på mig. För jag tycker själv att det här är ganska löjligt. Det är ju bara att rycka upp sig. Finns inget problem som inte kan lösas. Och saker kunde ha varit värre. Men ändå skakar mina nävar och tårar faller från mina kinder. Nu skriver jag äntligen av mig lite. Även om det inte finns något specifikt att ta på... Eftersom allt känns så lulligt på något sätt. Jag höll hela världen i min hand för en kort stund. Men nu orkar jag inte ens göra läxorna. Och fnyser åt det mesta.... Jag vill massa men orkar inget. Jag vill bara få ha kul igen hänga med folk... Jag försöker andas.... Försöker inte bli hysterisk men för en stund sen satt jag med en kniv i handen och var förbannad på ett dött ting. Och det är inte smart att hålla i en sylvass kniv när man är arg. För jag tappade kontrollen. Jag slog drastiskt med kniven på burken och höll handen hårt om skaftet. Men burken gick inte sönder. Men kniven slant och den hade kunnat slinta ner på min hud och skadat mig allvarligt. Samtidigt som jag försökte låta trevlig på sms då den vän jag tänkt flytta ihop med skrev att han var på Ikea och fick ideer om möbler. Sen kom tårarna... Nu hade jag nog gått igenom alla känslor man kan på en ända dag. Jag har till och med varit avundsjuk och glad... Men det var i morse det. Så nu har jag skrivit lite. Även om jag knappt mins vad jag just har skrivit. Något om känslor i alla fall det är allt jag vet. Och mina hårda hjärtslag i bröstkorgen har börjat gå ner till rellativt normal andning. Jag har fått i mig lite mat och vatten. Och utanför mitt fönster lyser trädens blad grönt imot den blåa himelska bakgrunden. Jag försöker att le. Även om inte riktigt mungiporna vill det. Jag försöker tänka bättre. En dag i taget. Men det där med en dag i taget har jag ju tänkt flera veckor nu. Men man blir ändå trött när ena dagen är okej och nästa dag ganska deppig. Jag vill kunna gå imon och när folk frågar hur jag mår. Vill jag ärligt kunna säga utan att ljuga att jag mår bra. För nu har jag hoppat mellan att säga jag mår skit eller jag mår bra. Fast jag nog alltid mått ganska skit. Men folk har inte tid och lyssna folk vill egentligen inte ens veta. För det är en fråga man ställer utan mening. Det spelar liksom ingen roll att jag ifrågasätter den. För det bara är som det är. Gud var är du när jag behöver dig som mest? Och varför är jag inte tillräckligt stark för att klara mig igenom mina tankar och känslor på egen hand? Jag är ju vuxen jag ska inte behöva ha en förebild och trygg person i min närhet varje sekund. Jag vill vara stark. Inte gråta. Inte skrika... Inte knyta näven. Jag vill ha öppna välkommnande händer och jag vill le och skratta. Snälla ge mig kontroll så jag vågar drömma igen... 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hur mycket kan man tro på sig själv oavsätt vad omgivningen tror och tycker?  I mitt liv så tyvärr mäts min självtillit beroende på hur mycket min omgivning visar att dem tror på mig.  Om jag får stöd eller inte. Jag blir vad folk gör mig till. S...

Jag är i en period då jag känner mig ganska ensam och övergiven. Det har fått mig att tänka och känna mycket. Jag antar att jag dels fortfarande vänjer mig vid att bo ensam och jag antar att jag också sörjer att jag inte har så nära rellationer som m...

Nu har det gott en tid sen jag tog examen från skolan och satt i bilen och för ett kort ögonblick funderade på om det var där när jag fortfarandd var som lyckligast skulle ta mitt liv. Jag lät bli och tänkte istället LEV! Lev för allt vad du är värd....

Dem senaste veckorna har allt varit extra tydligt hur mycket stöttning jag fått dem senaste två åren. Hur mycket godhet det ändå kan finnas i människor och att det finns människor som både ser och tror på mig och mina förmågor.    Jag har också...

Dem senaste dagarna har jag rensat som bara den. Jag har fyllt påsar med prylar och kläder som bara ligger och skräpar i lådor. Försöker skänka bort en del och kommer la försöka sälja lite senare också. Men det har dykt upp många tankar.  Först en ...