Idag har jag faktiskt upptäckt kritan igen!

Idag tog jag fram kritor som jag köpte för 10 spen på Dollar Store i Lördags! :)

Jag har alltid tyckt att kritor är färglada pennor för små barn att måla med. Inte har jag tänkt tanken att det är något man skulle använda sig av som äldre.

Men på senare tid har jag hittat helt FANTASTISKA tavlor av helt vanliga kritor som vuxna skapat. Självklart ska man ju hålla nyfikenheten igång så jag gick och handlade ett paket kritor och nu har jag suttit och upptäckt hur roligt det är att måla med kritor igen. Kritor som man inte använt sens lågstadietiden! 

Här kommer en bild ur dagens lilla kritäventyr... 

Jag kladdade mest idag för att tästa hur kritorna fungerar ur i olika vinklar och styrkor så att det blir enklare och snyggare när jag sätter igång och gör någon riktig grej av det. 

Här kommer lite Bilder och Videos ur riktig kritkonst.

Klipp 1: Lite humor en kritsång helt enkelt. 

Klipp 2: Ett klipp där en kille faktiskt valt att smälta ner kritor i stället för att måla med dem. Riktigt coolt faktiskt!

Klipp 3: En tjej som jag tycker fått väldigt fina nijanser och övergångar i sin kritteckning, hon säger också lite smarta ord i slutet av videon så vitt jag förstod.  

Startar lite smått med att lägga upp lite gamla teckningar jag gjort för att kanske visa vad jag håller på med och hur jag tecknar...

En bild av ett par stenar stående på ett speglande bord. Ett arbete jag gjorde i skolan när jag hade en bild och form kurs i estet huset där man fick öva på att skugga och jag valde att rita av ett gäng stenar och öva på att skugga, enkelt? NEJ! Fick VG för mitt arbete och nu i efterhand tänker jag fixa till fel här och där och göra bakgrunden helsvart. Men tycker att jag lyckades hyftas bra med speglingen och kollar man på bilden i olika vinklar hänger den faktiskt med en och förändras ur ett verkligt perspektiv, och det är något man sällan lyckas med! I alla fall jag.

 Övade på att teckna delfin och haj och dess färger och nijanser ur en tecknarbok som heter (Teckna djur) av författaren Alexandra Kamis. Väldigt enkelt. 

En döskalle jag gjorde för ett väldigt bra tag sedan. Snode iden från ett klipp jag såg på youtube och försökte göra en liten egen variant av den. Blev nöjd med vingarna på den här bilden och vissa drag i dräckten som gör teckningen lite råare och hård. Men finns självklart brister med bilden också.

Jaa manga ögon tror jag nog att väldigt många har gjort i sitt liv. Jag försökte öva in och sprara ögonen till när jag ritar manga figurer. Men det har dock aldrig blivit av, utan jag har i stället de få gånger jag ritar manga valt att leta reda på något passande öga och rita in i figuren.  Det är otroligt fashinerande med manga ögon och så många fina sätt man kan göra dem på och olika känslor man kan skapa med dom. 

En ros jag satt och gjorde till ett skolprojekt under den tid jag gick på en bild och form kurs. Välarbetad och arbetade med skuggor och försökte få den så verklig som möjligt. Så här i efterhand undrar jag hur den hade sätt ut i färg och om jag hade kunnat göra den ännu bättre och hur den blivit med lite 3D skuggor alltså att man gör skuggor så det ser ut som biden går ur bilden typ. Men detta är en av mina hitills bästa bilder.

Målade med acryl färg för en gångs skull, jag är en person som inte trivs så bra med färger men lekte ihop den här tavlan och en kompis till mig gillade den så mycket att han ville haden, så han fick den senare i Julklapps gåva och har den nu hängandes i sitt vardagsrum.

  
 En Rockig hand jag gjorde som jag antar i sig betyder (jag har något att säga hand) Även denna är en jag bara lekte mig fram med. Den är inte nogrann på något sätt men även denna ville en kompis ha av mig och den är också upphängd. Kul när ens egna skit kan vara någon annans guld. :)

Stressad, nyfiken, pirrig och kanske lite ångestladdad. Vad ger jag mig in på? Köper en bostad utan att veta om jag ens kommer trivas där eller ej. Lämnar allt förutom katten. Livrädd för att inte passa in på nya jobbet. Kanske inte tillräckligt social, kanske för lättkränkt av ungdomarna. Eller så blir det helt fantastiskt... Kanske helt fantastiska kollegor att få komma nära och ha kul med på jobbet. Kanske får jag goda rellationer till ungdomarna och de djupa samtalen jag längtar efter. Och kreativ frihet... Längtar efter att få vara den vuxna som ger det stödet jag fick när jag var ung. Jag var så tacksam och är fortfarande över dem kloka och fina vuxna som fanns i min närvaro när jag var ung och vilsen... På förskolan har det varit så enkelt att bli omtyckt av barnen. Men jag tror man får anstänga sig mer med ungdomar. Vilket kanske också gör det lite mer spännande. Jag känner mig så jäkla modig som kastar mig in i allt det här. Men jag är kluven jag är liksom livrädd och taggad på samma gång. "Allt blir vad man gör det till!" Ett utryck jag försöker lära mig att leva efter nu mer. Mitt största hinder ändast mina egna självtvivel.... Dem kommer nog alltid finnas där och det är väl något jag får lära mig leva med. Samtidigt som varje besegrad rädsla gör något med självförtroendet. Fast ibland undrar jag hur modig jag behöver vara i allt och hur länge innan jag faktiskt tror på mig själv. Och hur mycket man måste lyckas för trots allt är det väl våra misslyckanden som skapar tvivel i oss från första början.

Första gången jag flyttade in i en lägenhet var drömmen stor. Jag skulle ha en soffa med plats för många. Jag skulle ha ett stort bord att samlas kring och äta ljuvliga måltider tillsammans med människor jag älskar. En massa sällskapsspel att tävla i. En massa utrymme för skratt, gemenskap och musik. Ett mysigt hem folk vill samlas kring och ha trevligt i. Jag ville ha en stor säng att kunna mysa i och filosofera och ha djupa samtal i tillsammans med de allra närmaste vänner eller någon förälskelse som kan bli kärlek. En kort period hade jag nästan allt det där. När jag var med i en husgrupp så sågs vi regelbundet hos varandra och jag älskade när det var min tur. För med skratten,samtalen och msten kom också minnena. Ett hem blir äkta och djupt när minnen skapas i det... Den där gruppen upphörde av olika själ... Och största glädjestunden på veckan lika så. För det var då jag fick utlopp för det sociala. För gemenskap. För vänskap och att känna sig älskad sedd och hörd. Jag har flyttat lite sen dess och i dem hemmen har det knappt varit några besök. Spelar ingen roll att man bjudit in folk. Allt som oftast alltid jag som besöker folk. Det går väl an...Men ibland orkar jag inte. Inland önskar jag att folk kunde hälsa på mig mer eller att jag gör en del i alla fall fick visa upp mitt hem. Folk hör så sällan av sig om att de vill ses. Ibland känner jag mig så övergiven och ensam på något sätt. Jag vet att Svenskar är som de är och folk är upptagna.. fast egentligen har alla tid för att umgås. Har man tid att resa eller hålla på med en hobby en hel kvälls då har man väl ändå tid att besöka folk. Ibland tror jag att folk inte tycker om mig egentligen... Hur mycket den en verkar gilla mig när man väl ses eller hörs. Men vi är sona och människor dör i ensamhet jag är rädd för att jag kanske också ska göra det. Jag vet inte hur jag ska locka mer. Ibland önskar jag att jag var född i en annan tid eller annat land där msn gillar att samlas och umgås hemma hos folk. Jag ber ju bara om lite sällskap och fina minnrn att skapa ihop med folk. Många av mina starkaste minnen och lärdommar har kommit genom dessa möten om det då varit med vänner, släckt eller en klass, jobbet har inte spelat någon roll. Jag har sätt och kännt att människor möts kring bord,kring måltider,kring spel... Kring lätta och djupa samtal och skratt. 

Jag kan duka med guld bestick och anlita en mästerkock om det får dig att komma, jag kan låta dig vinna i spel om det gör dig glad. Jag kan puffa till kuddarna så att det blir skönare för dig. Jag kan låta dig välja tid när vi ses. Vill du ses då? Säg mig vad som begärs. Säg vad som krävs...Behöver vag förändra mig för att du och alla andra jag håller kära ska hälsa på mig och skapa minnen med mig. Så mitt hem var det en må vara blir ett kärlrksfullt hem fullt av fina minnen.