-Fan jag är ju helt patetiskt att det ska vara så himla svårt att lyckas och göra alla nöjda. Säger jag

-Vadå det är väl klart att du duger, Jag gillar dig och tycker att du duger. Säger många. 

Jag vet ju hur väl dem har rätt... Jag vet hur väl det stämmer och jag måste bara våga se, se det som jag börjat se. Att jag faktiskt har allt jag behöver, och jag är faktiskt ganska bra. Och inte behöver lyckas gämt.

Men under en lång period har jag pendlat mellan att stressa upp mig och slappna av. Mellan att jag duger och har tid till att jag måste fixa allt och kunna allt och lyckats med allt för att andra ska sluta tjata och begära saker av mig. Men inners inne är det jag som är kraven. Det andra säger det samhället begär är egentligen något jag missuppfattat. 

På något sätt tror jag att jag måste ha högsta betyg, vara aktiv på många olika sätt och lyckas på en gång, och förstå precis vad folk vill utan att dem sagt det, och veta vad andra tycker och vill att man ska bete sig och vara... Och jag vill bara göra som de vill få dem nöjda. Göra rätt för jag antar att det är så det är, det är så alla gör, det är sådan jag ska vara. Men det är ju egentligen helt fel. 

Varför håller jag på. ?

Varför försöker jag göra alla andra nöjda istället för att leva ut mitt egna liv precis som jag vill. ? 

Jag vill inte alls göra det som andra värkar vilja. 

Jag är trött på att försöka vara tillräckligt bra. Folk blir ändå aldrig nöjda. 

Och varför är det okej att andra gör fel men inte jag. Jag vet så väl att egentigen är det okej att göra lika mycket fel som andra, det är mänskligt. Men ändå kämpar jag för att vara tillräckligt bra.

Kritik får mig att känna mig usel och jag kämpar igäl mig för att motbevisa min dålighet inför någon som egentligen inte menade något illa. 

Under många år har jag försökt få bra betyg och kämpat och slutat se det verkliga. Jag har hört att med bra betyg kommer du komma in på utbildningar och få jobb. Och om du fixar allt på en gång så ser folk dig som någon man vill ha kvar. Då kommer du gå långt. Men det handlar ju egentligen om personligheten. Men jag ber om ursäkt jag är trög och helt slutkörd, orkar inte skriva ett ord till om hur något är uppbyggt, om hur andra världskriget var, eller vilka som styr i samhället... Jag skiter snart i allt! Jag är lessen för att jag inte kan allt på en gång om jag aldrig fått göra det förut! Jag är lessen för att jag inte kan förstå det du inte sagt. Jag är ber om ursäkt för min dryghet... Men jag ber mest om ursäkt för att jag tar era krav på ett större allvar en ni menar. Jag trycker i mig själv allt det negativa när ni i själva värket säger att jag är duktig på många saker. Men jag är så rädd för att påpekas korkad och för att  inte vara duglig eller bra i era ögon. Jag blir rädd då ni är sura på mig av någon anledning och jag inte kan förstå varför. Jag vill vara bra, för jag vill bara göra rätt. Göra som man ska och bör. Men snälla låt mig bli fri, lär mig att det är okej att vara som jag är. Skäll inte på mig då jag inte förstår på en gång. Säg inte till mig att det är kört. För det gör jag så himla bra själv! 

Jag vill ju bara rädda världen... Och fått för mig att om jag lyckas med det samhället och folk runt om mig vill så kan jag gå vidare sen. Men det funkar inte... Jag vill inte ens, jag vill inte bli en vanlig jävla svensson. Jag vill bara få leva. Jag vill gå ut och säga vad jag tycker men kommer ingen vatt. För jag kämpar för att göra andra nöjda. Och kan inte rädda någon eller något i vår värld, förens jag kan se att jag är bra ändå. Jag vill kunna slappna av. Bli av med klumpen i halsen, sluta vara trött, sluta spy när allt blir för mycket runt omkring. Jag vill bara få vara fri. Kunna slappna av och se att bara jag gör mitt bästa så spelar det ingen roll. Men alla runt omkring en sätter bedömmningar betyg och fördömmer. Vare sig det handlar om vänner köra bil eller göra en uppsatts i skolan. Jag vill känna mig fri igen. Kunna njuta av skratt med dem vänner som bryr sig om mig. Inte sitta och vänta på vad som ska ske... Inte behöva oroa mig eller tänka hela tiden på vad jag måste ta tag i och göra. Jag är trött jag vill inte mer. Min kropp har sagt ifrån mitt psyke håller på att gå sönder och backa tillbaks in i nån slags ilska. Jag vill inte att det ska sluta med att jag slagit mina nävar blodiga någonstanns slängt stolar och behövt blivit omhållen och låtit folk se mitt utbrott i min förtvivlan. Jag vill inte skrämma någon. Och jag vill heller inte tillbaks till det som var, för jag har kommit långt. Lär mig andas igen, säg att det är okej, sluta sätt någon jävla bedömmning och säg bara att det är okej. Jag kommer lyckas om jag bara får våga tro att jag kan. Och gör jag fel, så är det okej, inget fel bara att resa sig igen... Inte stanna kvar här och åka upp och ner igen. Jag vill flyga fram, finna sanningen reparera mitt liv och sen kommer vara glad, och göra det jag alltid drömt om. Snälla låt mig få göra det. Jag har ju allt snälla hjälp mig att se... Att jag är bra som jag är. Som den Issa jag är. Som den tjej du lärde känna... Snälla låt mig få stiga upp och ni ska få allt ni vill ha. Men snälla sätt mig inte i kedjor och tvinga mig till något jag inte klarar av. Jag tänker sluta kämpa för att vinna det högsta. Jag ska kämpa för min egen skull.. För jag är trött trött på er nu! Jag älskar er när ni gillar mig, men jag faller då ni som gillar mig säger, det här duger inte vi kräver mer du måste öka takten sätt fart, lyckas nu! Jag orkar inte klarar inte mer kan inte stå. Snälla låt mig vara jag ber! Förvirringen blir totalt jag blir tokig! Så snälla hjälp mig att förstå att er kritik inte handlar om att jag inte duger. För just nu tolkar jag allt så! Jag orkar inte, kan inte vara alla till mods. Vill kunna leva mitt egna liv. 

Jag vill sluta försöka bli bäst för andras skull. Varför ska det spela en så stor roll? 

Kan man inte bara få vara på en lagom nivå!

Låt mig förstå vad ni egentligen säger, jag klarar inte att se allt som krav längre. Inte nu när man ska vara vuxen och det blir allt mer man ska fixa och klara av! 

Måste andas måste slappna av måste duga för min egen skull. Måste se att jag är bra.

Jag vill våga tästa nya saker utan att vara så rädd för att få höra att jag inte duger till. Att jag är dålig och se och tro att alla andra lyckas så mycket bättre hela tiden...

Måste se ännu mer.... 

Asså läste nyss en blogg där en person talade om att årets julkalender på tv blivit anmäld 15 gånger i år som många nog redan visste om. Men hon sa att det är ju konstigt att det inte klagades förra året då det handlade om tjuveri. Och det reagerade jag på och ville skriva här. Det var bra sagt i år klagar föräldrar på att de lär barn hur man får kontakt med andar .... Men som bloggerskan sa det var la värre förra året i så fall om det nu ska klagas.. Och dessutom sa hon att om man inte gillar det får man la se till att barnen inte ser på det då! Och jaa det finns la mycket värre saker barn utsätts för en små saker i barnpogram? Jag menar det är nog verkligheten som är det värsta inte det som syns på tv... Jag vet i alla fall att när jag var mindre lärde jag mig av folk runt om mig inte av något jag sätt på tv. Det jag såg på tv var i så fall något jag använde i tillfälliga lekar eller lärdoms saker... Men asså det allra mesta lär mig ju sig av människorna runt om en i vardagen. 

Asså det här med bloggar jag har börjat tänka lite på vad som egentligen gör en blogg populär och varför många bloggar ofta har få läsare. Jag började rada upp lite i huvudet som kanske stämmer...

1. Dem allra flesta bloggar handlar om en helt vanlig person som skriver om sin vardag. Om du inte är känd skiter folk fullständigt i vad du gör i din vardag. Men folk skriver om sin vardag för det är det dem kan skriva om, det är det man vet något om. En blogg är motsvarigheten till en dagbok bara att man kan göra lite mer på en blogg... Och att en riktigt dagbok kanske är lite mer privat. Men det  handlar fortfarande om vardag och tankar kring det. 

2. Måna skaffar modebloggar och bloggar om smink och kläder... Och plötsligt kan alla blogga om mode. Men hallå! Då är ju allt mode om alla kan göra en modeblogg och lägga upp kläder just dem tycker är snygga och kanske nyss köpt. Då är ju allt mode. Gud så bra då slipper man känna sig så vardagligt klädd. Då borde alla kunna känna att deras stil är mode och inne... Eller? Funkar som reklam att snacka om något väldigt många värkar gilla?

Varför finns det då inte en sju in i helvetes massa musik bloggar och hmm sex bloggar? Sont fattar jag de som att folk är intresserade av, och ja alkohol och resor också. Men mode bloggar värkar vara största grejen enklast?

3. Dem bloggar som blir kända lägger upp mycket reklam och köper sig till kändisskapet? Ja det är en fråga som blev fel formulerad. Men alltså om jag betalar några 10or eller vad det är så syns jag några gånger och några minuter i en ruta på bloggplatsens sida och då kan folk lätt klicka i på min lilla ruta och där med få jag fler tittare. Alltså en liten intresant text eller bild eller kanske båda ger mer besökare...

Och kanske tjat på vänner och annat och skriva till andra bloggar genom att länka till sin egna blogg. 

Hmm... misstänker att många som länkar till sin blogg är inte alls intresserade av de personer som de länkat till utan bara är ute efter besökts siffror. Falsk glädje sig? 

4. Vissa bloggare lyckas fånga besökare av bra upplägg. Det gäller nog bara att komma på knepen och komma på vad som är intressant. 

5. En blogg är en dagbok, en dagbok är oftast privat och hemlig men när dagboken hamnar på nätet vill man plötsligt att folk ska läsa lägga sig i se vad som sker i ens liv och kommentera och saker... Gud vad mycket uppmärksamhet vi människor vill ha på nätet. Speciellt om vi inte får det i vår vardag. 

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Hmmm... Jag har valt att skriva för min egen del dem som vill se får gärna läsa och ta del av det hela. Men annars skriver jag för min egen skull. Sen medger jag att de vore kul om man kunde skriva så intressant eller vara en så pass intressant person att många ville komma och läsa ens blogg och få ut något av det man skriver och lägger upp. 

Frågan är bara hur jag gör det... Jag vill inte bli känd för att jag bloggar om mode eller för att jag är känd i tv eller annat. Jag vill inte bli känd av den anledningen att jag gämt gör massa reklam som i slutändan bara höjer på min läsar siffrors tabell och kostar mig en massa pengar. Eller av den hemska anledningen att jag snackar skit om allt och alla.. Tyvärr värkar även det ge läsarsiffror. Jag vill bli känd för den jag är i så fall, för att folk gillar det jag skriver och lägger upp. För att folk är intresserade av just det. Och det vore ännu härligare om man kunde hjälpa andra att se mer positivt på sig själva med mera, fast det lär nog dröja jag är ju inte helt klar med mig själv en. Men skriva saker som berör folk vore as härligt. 

(obs bilden har inget med något i texten att göra. Mer en att det är en blogg.)

Har du någon gång tänk på att livet är lyckligare en vad det är olyckligt. Man brukar säga att efter regn kommer solsken. Och visst är det så. Jag vet inte hur många gånger i mitt liv som jag har undvikt att kolla folk i ögonen och valt att vända bort blicken från personen då de försökt tala mig till rätta och försökt hjlpa mig när jag haft det svårt och varit lessen eller arg över något. Som jag idag insätt många gånger att dem hade helt rätt. För efter varje bekymmer så löser det sig, ibland efter bara ett litet tag ibland efter flera år men oavsätt om det har handlat om rellationer, krossade drömmar, krav eller annat som vi utsätts för i livet så har jag kunnat se tillbaka och ibland skrattat och undrat varför jag la energi över att sörja över en sådan fånig sak ibland är jag lättad över när problemet löser sig och jag får en ny insikt eller syn över något. Ibland är jag tacksam för problemet som fanns för att utan det hade jag inte varit den jag är och inte lärt mig av misstaget eller tagit erfarnhet och lärdom av det. Varför ska det vara så svårt att se dessa erfarna personer i ögonen när sorjliga stunder finns och de försöker hjälpa en? Dem vet ju ofta vad dem talar om, för dem har varit där, dem har utstått problemet och har idag erfarenheten och dem kommer få så mycket mer destå längre de lever. Varför är det ändå så svårt att se dem i ögonen och se deras sanning?

Jag har gjort misstaget miljontals gånger och kommer fortsätta göra det misstaget. Bara vända bort blicken tro att det dem säger är fel och sedan senare vara tacksam inför dem för att det visat sig att dem hade rätt. 

Och så var det den där känslan. Känslan när man ser att dem är besvikna över att man inte förstår och tar in det dem säger när dem försöker hjälpa en och stötta en och. Och känslan när dem ser att man förstått hur glada dem och nöjda dem är då. Hmm... Att man inte bara kan lyssna på en gång...

Lyssna in det tysta. I upprörd heten blir man döv och inburad i någon slags fyrkant. Men man måste gå utanför sin fyrkant sin syn på livet och det kan man bara om man sätter sig ner och lyssnar inte fysiskt för det fysiska är ganska dövt när det handlar om livets innre syn. Men när man börjar lyssna med det psykiska blir det en annan sak  , lyssna med hjärtat och själen helt enkelt. Jag hoppas du som tagit dig tid att läsa detta är bättre på det en jag. Jag är faktiskt himla dålig på att lyssna med hjärtat och själen för jag måste gämt ge upp för att kunna börja lyssna med hjärtat och själen. Kämpar mig svättig tills jag till slut inte klarar mer och först då kan jag sätta mig ner och lyssna på riktigt. Och jag lär mig sällan av att bara lyssna på någon jag lär mig först av misstaget. Eller händelsen för att se vad folk faktiskt sagt till mig. Vad vore jag utan erfarna bra vänner? Hmm... En ganska dyster människa skulle jag tro... Men nu är det inte så och jag lär mig mer och mer att se på det goda och öppna öronen som finns i själen och hjärtat i stället. Men det är en bra bit kvar... Men också ett äventyr... 

Så som sagt av problem så blir det ofta till något bra i slutändan. Och man måste lyssna med de inre för att förstå. Och utan vänner kommer man inte långt.  Inte jag i alla fall tror inte många andra gör det heller.

*Det löser sig alltid*  

Det var ju ett bra tag sen man ritade sist... Så ivkäll blev det ändå något. Delfin mamma delfin barn. 

Alla kan väl sången om imse vimse spindel, men en kväll var jag vädigt flummig det var länge sen nu men jag skrev om barnlåtar den kvällen till mina egna vertioner. Men det är bara en jag mins utantill som jag fortfarande går och sjunger på ibland. Dels för att se folks reaktion och dels för att det blivit lite av en vana när jag är uttråkad...

Idag målade jag även upp bilderna från min vertion på papper... Här ska ni få se.

IMSE VIMSE SPINDEL (ORGINAL TEXT)

Imse vimse spindel klättra upp för trån, ner faller regnet spolar spindeln bort, upp stiger solen, torka bort allt regn, imse vimse spindel klättra upp igen.

IMSE VIMSE SPINDEL ( MIN VERTION TEXT)

Imse vimse spindel klättra upp för berget, ner faller bomber splaschar spindeln bort, upp stiger pastorn, torka bort allt skit, imse vimse spindel klättrar upp igen.

SLUT!

Clown målning hos Mickes familj igår. Medans hans syskon gjorde sig fina för att ta ett syskonkort så målade jag Micke till en Clown. Och det hade vi ju roligt åt ett tag. Men blev lite oroad när hans syskon och han själv tyckte att han skulle ha på det rästen av dagen. Jag tckte nog inte riktigt lika mycket om det... Men han behöll det en bra stund,  han hade det faktiskt på sig i bilen när vi körde från dem till hans lägenhet. Det var en rolig dag igår inte bara att tästa på att måla någon.. Hehe en helt annan konstnärsgrej en det jag brukar pyssla med...

Sedan på kvällen lagade vi mat och sen åkte vi till cafet. Där det brukar hängas på lördagskvällarna.

Och idag har jag suttit och spelat ett nytt spel vid namn Age of Empire 3 eller hur det stavas. Det är faktiskt riktigt roligt dock är det lite jobbigt att jag kallar byborna för slavar i spelet, och förargnar mig över får... :S 

Men men nu är det dax för en promenad och sedan blir det upp till Kollektivet där det hängs på Söndagarna.. Hoppas minsann det blir lika roligt mysigt trevligt och tokigt som det var förra gången. Var riktigt trevligt sist!

   Jajaj Herrå så länge! :)