Kan du minnas dem där gångerna då du legat på marken och tårarna bara fallit i all förtvivlan i allt hat i all sorg? Och mins du dem där stunderna då du tror på dig själv och din kämparglöd känns större en någonsin förut? En vän frågade mig en gång. Varför lever man om man mår dåligt, varför tar man bara inte sitt liv? Den frågan satte sig i mig och jag har senare försökt svara på den frågan. Ja varför tar vi inte bara slut på det som är jobbigt ens när det jobbiga blir värre? Var kommer vår levnadsinstikt ifrån ligger det kanske i våra gener och vår egens kropps reaktion att springa när ett lejon jagar oss oavsätt om vi just då inte har livslust eller ej? Eller tar vi inte vårt liv på grund av att vi alla någongång fått vara med om glädje och att den glädje sitter i och är starkare en sorgen. Den ger hop och kraft att fortsätta leva och kämpa och försöka ta sig ur det för att få se det härliga ljuset igen? Kanske är det både och som hjälper oss att kämpa och kanske finns det en mening med att vi ska leva tills vi blir gamla och dör av ålder. Kanske är det därför kroppen är konstruerad till att fly från fara? Har du någonsin reflekterat över det här? Eller har du någonsin reflekterat över alla dem här människorna som har en historia bakom sig som ibland är värre en den sorg du själv lever i. Men som idag är kända på olika vis och älskar livet. Hur gjorde dem? Hur kunde dem gå från inget till allt? Och varför tror vi inte att vi kan lyckas få allt det dem fått trots att dem hade det värre en oss. Varför kommer vi misslyckas? Det finns bara ett svar på den frågan, vi låter bli att se sanningen. 

Vi misslyckas så länge vi ger upp och tvivlar på oss själva. Och det som får oss att tro på oss själva är när vi får motbevis för det vi alltid lagt våra värdringar och åsikter i om oss själva och omvärlden. När någon faktiskt är starkade en du själv och säger imot dig. Och kanske till och med ger dig en kram och säger att han/hon älskar dig. Det lilla kan betyda massor och kan sätta spår i en som tar en ut på en lång resa... Men på resan faller vi och på resan stegrar vi. Men vid varje fall blir vi starkare. Och som en annan vän sagt.. Jag backar bara när jag tar sats. Det kanske är det våra fall handlar om. Att få det ännu bättre sedan. Men vi måste ge upp för att börja kämpa. Det kan låta konstigt men det är sant, vi måste börja lyssna på sanning och ta in det bra och kasta bort det dåliga. Jag är inte rätt person att sitta och säga det här eftersom jag själv inte är klar med mitt liv. Men jag tänker säga det för att jag vill och vågar tro även när jag faller som djupast så ser jag alltid hopet även om det kan vara suddigt ibland. Och jag fick en ide...

Nu har jag haft ett djupt fall och i det fallet gav jag mig in i något farligt. Jag skulle hjälpa mig själv genom att hjälpa andra. Det är mycket dumt! Men det blev okej, ändå tror jag. För det jag gjorde var att utifrån alla tårar och sorjsna miner jag sätt den senaste tiden så har jag försökt ta reda på vad som kom få dem sorjsna minerna att le och tro på hopet. Så jag började skapa en hemsida. En hemsida som helt klart måste utvecklas mer och rättas med mera. Men iden är att skapa fler leenden och skapa hop. Jag skulle revoltera mot min egen sorg samtidigt så jag tror jag lyckades lite grann för jag sökte bara upp allt som är positivt. Och det som gjorde mig mest berörd och hopfull var livshistorier som påminde mig om att inte ge upp och att den som ingen tror på och den som har det jätte svårt kan komma till den totala toppen. Den som var töntstämplad i skolan kan idag vare den coolaste i stan. Den som födes utan armar och ben kan idag vara nöjd med sig själv och stötta andra i att vara nöjda så som dem är. Och kan man vara lycklig utan armar och ben, kan man gå från den med minst livslust till den som har mer en dem flesta. Så kan jag rädda mig själv ur min situation och nå toppen. Och mina vänner det samma. Jag är envis som en dåre och jag har alltid försökt bevisa något vara tillräckligt bra men lagt den energin på helt fel saker. Och tappat bort mig själv och det jag egentligen skulle slösat den energin på. Jag vet inte hur många som kan få något gnutta glädje eller hjälp med hemsidan jag försöker skapa och jag vet inte hur jag ska klara av att driva den om ingen vill hjälpa mig med den. Jag hoppas massvis vill vara med på hemsidan och utveckla den för då blir vi starka! För ensam är inte stark som någon en gång sa... Men tillsammans kan vi göra massor! Skapa fler leenden för fasiken... Hjälp mig med det är du snäll! Och får massor själv. För det har jag fått.  Av att bara sitta och utveckla grunden. Det finns så mycket mer att finna och få känna glädje och hop inför. 

Vi lever för att vi kan och för att vårt mål är att lyckas. Men det är livet i oss själva och vår glädje vi ska lyckas med inget annat! 

Den 2 April släpper jag hemsidan fri snälla hjälp mig gärna med den då! :) 

Allt är uppskattat. Så länge det är glatt. <3

(Mini tjuvkik av hemsidan)

Idag har jag städat mitt rum och är nöjd och kan checka av det första på min lista som jag måste göra under lovet. Rästen är mer eller mindre bara läxor! Elaka lärare man har som ger en läxor över lov! Kan man få stämma dem nu? :) Nej det vore dumt dem brukar ju faktiskt vara helt okej för övrigt. Nu har jag fullt med damm i ögonen och känner att jag borde ta mig en dusch...Hmm... apropå duscha helt plötsligt kom jag på en sak och började fundera på fall man kan borsta sönder sina tänder med tandkräm, kan ha för mycket tandkräm på tänderna? Fråga ej hur jag kom att tänka på det för det vet jag knappt själv. Eller okej det var en lögn det vet jag visst... Men orkar ej skriva anledningen. Hmm... Okej så nuda, jag kanske borde måla efter duschen, och lägga till lite på dem sista delarna på min webbsida som jag snart släpper! :) Hoppas folk gillar den och att den sprider sig trots att jag nog inte lär köpa så jag får heta .com eller .se.

Jag kan ju förbereda er på att jag kommer blogga och göra reklam för den hemsidan här minsann! :) Och hoppas folk vill hjälpa till att utöka den och förbättra den. För vem skulle inte vilja ställa upp på att försöka få andra människor glada? 

Okej det här kommer inte bli ett ordentligt inlägg idag bara massa ovisinligt fabbel om vad jag gjort idag typ.. Ushe hatar sona bloggar, jag tänker att vem skulle bry sig om vad jag gjort idag eller vad jag har shoppat?  

Men åå andra sidan vissa sona bloggar har en miljon besökare jag har haft 17 som mest tror jag. Men hoppas det ökar. Har det ökat från 4 besökare på en dag till 17 per dag så borde de kunna öka mer. Nu vet jag i alla fall att man ifrågasatthet och mitt känslotänkande faktiskt är till glädje för andra. Det gör mig glad. Ibland skriver folk till mig och säger att dem känner igen sig. Och det känns ju bra! Och en del har skrivit att min blogg är helgrym. Så härligt!

De ger en viljan att fortsätta. :)

Men ni som brukar läsa min blogg berätta gärna vad jag kan göra bättre och vad som är bra! :)

Jag har i alla fall hört att jag är dålig att skilja på e och ä. Men min stavning har alltid varit usel! Men förhoppningsvis lär man sig någongång. Fast ibland skriver jag varan gång rätt och varanan gång fel... Heheh...

Japp sa ju det, det här blev ett rätt usel inlägg så ni som ser detta inlägget vill ni läsa något vättigare läs något av mina andra inlägg eller vänta på att något bättre ska komma. :P

Nu ska jag duscha i alla fall så hejsvejs! 

Eller vänta här kommer lite bilder på mitt nystädade rum bara för att jag är stolt! 

En del av er kommer säga att det inte alls ser städat ut men för mig är det rent. 

Förvåningen över mig själv är stor då jag vid varje nedfall börjar ta hand om mig själv och det gör jag genom att börja göra saker jag alltid gillat och brunnit för. Det vill säga sitta och skapa saker. Denna gång en hemsida för att få fler människor glada. Jag vet inte om ni andra också gör så. Att när ni inte orkar ta hand om världen runt omkring er kryper ni ner i er själva och blir egoister. Inte kaxig mot andra eller så utan bara ser till det egna det man gillar. Plötsligt tar man sig tid till allt det där man annars inte tar sig tid till men önskar att man gjorde. Jag önskar och hoppas att jag en dag hittar balans mellan deras vilja och min egna. Göra som jag borde och samtidigt kunna låta bli ibland för att göra det jag vill för min skull. Men nu är jag ändå ganska glad, och någonstanns har jag en liten nyfunnen trygghet att luta mig mot fram tills studenten i alla fall. Två gånger i veckan kan jag klänga i den där svarta skin fortöljen och fashineras av kvinnans lyckliga ögon och energi. Det jag tänker ta av henne! Inte sno utan bara också få. Jag kan utnyttja henne till att hjälpa mig hjälpa andra och samtidigt får jag hjälp själv. Att både sköta livet normalt samtidigt som jag kan ta hand om mig själv och bygga upp en stark sköld eller vad helst man vill kalla det.

Så skönt att kunna vara där även då jag inte behöver det. Då finns det annat att tala om i livet. Människan borde värkligen tala mer. Mins ni hur det var för några år sen och kanske idag också då man tror att man är annorlunda och konstig för man gör en viss sak eller tänker på ett visst sätt. Men så får man sedan reda på att massvis av människor gör likadant och man blir så glad för att man inte alls är så konstig som man trode. Det är väl ett bevis för att folk borde tala mer att alldeles för många tror att dem är onormala av olika anledningar och så visar det sig att dem inte alls är det. 

Jag tror faktiskt någonstanns att livet inte skulle vara bättre med mer prat. Utan faktiskt helt otroligt mycket bättre med mer prat.Och mer mod! Mod till att också våga prata, slippa bli nertystad och ohörd,dissad och undviken. I vissa länder har vi ingen talan alls, där finns bara en ända man som har rätt att tala en man som skadar och trycker ner andra. Jag talar om Diktaturer. Och jag talar även om Sverige, vi har förvisso tryckfrihet och åsiktsfrihet i vårt land men vi har fortfarande människor som ibland står över oss och som tystar oss så att vi inte vågar prata. Jag menar hur många homosexuella gömmer sig i gaderoben för att man inte vågar tala. För att andra har tystat en? Och hur många vågar inte tala om hur dem blir slagna hemma, för att föräldrarna har hotat dem om dem inte tiger om det som sker. Och hur många vågar inte tala om mobbning dem utsätts för på grund av rädsla för att det ska bli värre. Och för att man kanske vet att när man sa till första gången hjälpte ingen till trots orden man sa. Jag vill allt mer och mer revoltera och säga ifrån vårt samhälle i så mycket som jag tycker är så fruktansvärt fel. Men självklart är jag bara en liten skit på jorden och jag känner mig inte stor och mäktig. Men jag vill mycket och jag tror och hoppas att mitt hjärta är mer rött en vad det är svart. Och jag hoppas det kan bli ännu mer rött! Och jag hoppas andra kommer till insikter också och gör förändring säger ifrån och liksom skiter i att följa mängden som man ändå bara tycker gör fel ibland. Så ja jag har börjat revoltera smått och inte synligt direkt. Men jag gör något, även om de ljust nu bara hjälper mig själv. Då jag talar och talar med allt fler om allting. Och jag är känd för att våga ställa frågor som många andra inte vågar fråga och jag har sagt  till dem som berättat detta för mig att det kommer jag att göra hela livet! För det finns mycket att fundera på här i livet och mycket att söka svar på. Eller bilda sig uppfattningar om. 

Jag tror det var tänkt att jag skulle tala om något helt annat ikväll. För jag har tänkt på väldigt många olika saker idag och döpte först rubriken till gått och blandat men det slutade visst med ämnet talan. Men vad gör väl det. Alla funderingar kan återkomma igen och jag kan skriva även då. Om inte någon hugger av mina händer eller om jag plötsligt dör. Men det tror jag knappast. Inte nu inte här, dessutom tänker jag säga det jag sagt så länge nu. Det har jag inte tid med! Apropå tid jag hoppas jag får klart hemsidan snart! Men nu känns det som utsläppet hänger på andra som sagt att dem kan hjälpa till och på om jag får publicering lov av vissa personer som jag talar om på sidan. Tja jaja det var den dagen den tanken... God natt!

Så känslan hade rätt igen. Genom att bara se den här främmande kvinnan i ögonen så såg jag att hon verkade livsglad. Även på sitt sätt att vara visade hon det. Den dagen skrev jag ett brev till henne, det var länge sen nu som jag skrev ett personligt brev till någon. Jag skrev mitt mobilnummer och samma dag ringde hon till mig. Min dag hade varit ganska usel fram tills hon ringde och jag blev glad för det första hon sa väldigt ivrigt var att hon ville ge mig en kram. Det var ju precis vad jag behövde. Den dan blev det dock ingen kram, då jag redan hade gått hem för dagen. Men vid nästa möte så gav hon mig en kram och vi pratade och jag såg verkligen den där livsglädjen jag ville ha. Hon skulle bli min nya hjäte. Då ingen andra av dem människor jag sökt stöttning hos under den här jobbiga perioden riktigt hjälpt. Men hennes ögon hennes energi påminde mig om hur bra man kan må och hur mycket man kan älska livet och att det gå att må så bra att ögonen visas på det sättet med den energin. Idag träffades vi igen och jag fick reda på att den dagen jag skrev brevet hade hon tyckt och tänkt negativt om sig själv att hon inte riktigt dög. Och mitt brev fick henne att känna att hon visst kunde och att hon visst var bra. Jag var förvånad över att vi lyckades göra varandra glada den där dagen. Nu kommer förberede henne på det jag kommer försöka få henne att hjälpa mig med. Kasta all skit på henne och låta henne visa hur man når upp till just den där glädjen. Det är en resa jag är redo och förväntansfull på. Jaa det är verkligen något speciellt i dem där ögonen. Och jag är så impad av min magkänsla. Som sa att henne, hon där, den främmlingen, hon har något jag vill ha. Och jag tog chansen och nu ska hon få ge mig det jag vill ha. Det vill säga min livsglädje tillbaks. Fast mer en bara det jag hade utan faktiskt jätte mycket. Så mina ögon blir lika energifulla som hennes. Hon talar om att tiden fått henne må bra då hon menar att hennes egen gymnasieperiod var rena pesten. Men jag tror henne inte, det måste vara något mer. Annars har ju mest haft tur genom livet. Jag vet egentligen inte varför jag skriver det här inläget det känns personligt och jag vet att andra kommer kunna läsa det här. Men det är ju inget ovanlgit att jag använder min blogg som en dagbok. Jag kastar ut alla känslor och tankar och ideer och händelser här. Sen får väl människor tycka vad dem vill. Men ibland tror jag att jag är alldeles för ärlig! Och jag har blivit så rädd för att såra folk. Kanke för jag själv känner mig mer eller mindre sårad, eller för att mina snälla kommentarer mitt beröm till andra ibland tolkas på fel sätt. Dem som känner mig brukar tolka det rätt men andra kan verka fundersamma och ibland fråga, var det där något positivt? Hur ska jag tolka det här? Hmm jag vill inte att det ska vara så. Men nu är jag ute och virrar på annat ämne igen.. Ushe vad tankarna går. Jag har inte ens tid.. Fast jag tänker ta mig tid, tid för det jag vill och nästan slänga bort den tid jag säger att jag måste göra saker på... Äshe de brukar ju lösa sig. Och nu hoppas jag den där kvinnan med dem blå ögonen med alla energi ska vara lösningen den här gången... 

Inte tror jag väl att någon sätt två bananer dansa. Eller två bananer med hjärna... Men jag antar att rubriken jag hittade på är en bild av oss människor. Bananer växer i klasar och vi människor växer med varandra. Vi blir kloka och erfarna av varandra och vi kan inte växa utan varandra så vi människor växer kanske också i klasar. Tillsammans med varandra. Vi växer kanske inte på träd men vi förökar oss tack vare syret som bland annat träden ger oss. Så jag antar att jag vill säga det ni antagligen redan vet. Men att vi människor i både svåra och glada stunder inte kan leva utan varandra vad vore lycka om den inte delades med andra? Vad vore sorg om ingen fanns där som kunde stötta oss när det är svårt? Och vad hade vi egentligen gjort utan varandra? Och vad hade vi gjort utan bananer? Om dem inte växte i klasar så vore antagligen bananen sälsynt och då hade vi antagligen inte fått äta den och det vore ju synd eftersom bananer är så himla gott! 

Hoppas nu alla får en fin Lördagskväll för det tänker jag själv ha. Men akta er för kylan där ute om ni ska ut. Jag tänker i alla fall kasta på mig vantarna! Konstigt nog skulle jag behöva dem här inne också! Det är så kallt! Och eftersom jag nu bytt ämne totalt så säger jag i stället Hejdå ha det så bra! Även om det är tufft eller lätt nu. Och ta gärna en banan!

Stå rakryggad som en soldat! Var en robot, och lyd flicka lyd! Och det var de jag gjorde. Det är det jag gör. Jag står i gevakt i en kostym med tight slips jag lyder och registrerar som en robot och jag lyder blint utan att bli hotad med piskan. För jag piskar redan mig själv. Jag har slutat andas av den tighta slipsen. Jag har börjat skaka i benen och tappat känseln i armarna av att stå som en soldat hela dagarna. Min robotfunktion sitter i mig hårt då mitt system inte uppdateras med nya funktioner. Jag har börjat bli ilsken inombords och tröttnat på att vara en lydig duktig och snäll flicka. 

Vad talar jag egentligen om?  Jo , Jag talar om att jag fått nog. Min kropp orkar inte mer mitt psyke är förvirrat och vet inte vad det ska tänka eller göra. Mina krav har blivit förstora. Att försöka uppfylla andras krav och lyda andra för att få dem stolta och nöjda, och göra så som man ska. Det har gått över styr. Deras krav fick mig att till slut sätta för höga krav på mig själv. Måste prestera, måste vara duktig, måste göra som dem vill och säger även om jag känner att jag inte vill. Allt bara för att dem skulle bli nöjda. Och jag fortsatte, men om jag bara gör detta med så kanske deras krav tystnar... Då kan jag leva livet... Nej da det kom bara mer och mer... Och inte mindre med tiden.. Dessutom blir jag bara mer och mer vuxen och äldre och äldre och de blir bara mer och mer saker att kunna och som man ska göra.

Det som gör mig mest arg är att jag idag förstår att allt det där var onödigt...Då dem som skolkat och inte alls varit lydiga under sitt liv redan fått jobb. Och jag som är ambitös och alltid kämpat på har inget. Det handlar inte alls om att prestera det handlar om social kompitens och det handlar om så mycket annat en det jag fått lära mig.

Tolkade jag verkligen orden fel?

-Du måste sköta dina betyg och din skola för att kunna studera vidare till det du vill!

-Du måste vara duktig och ambitiös för att få ett framtida jobb, höga betyder de är bra!

-Du måste vara duktig på jobbet och prestera massor för att få behålla jobbet!

-Du måste försörja din familj!

-Du måste ha körkort för att ens få ett jobb!

-Det spelar ingen roll vad du tycker så här är samhället uppbygt och då gör man så!

-Du kan inte slösa dina pengar på ovesäntliga ting!

- Du måste skaffa dig en pojkvän så vi kan få några barn barn!

Och så vidare....

Jag tolkade det som sköt din skola så får du ett jobb och av det får du en framtid där 

du kan bo i ett hus och försörja din framtida familj....Det är så det ska vara.

Men jag tänkte mest... Varför? Jag menar varför ska lite bokstäver på ett papper avgöra hur jag jobbar i verkligeten?

Vad säger ett teoretiskt prov om någonting?

Och hur många människor har igentligen inte gjort fel och slappat på sina jobb men får behålla dem ändå?

Och pojkvän? Vad händer om jag är med om trauman med killar och vad händer om jag kommer på att jag älskar tjejer i stället?

Och familj, barn barn? Varför då? Jag kanske vill äventyra och resa runt inte ta hand om ett par ungar?

Körkort varför ska jag kunna få ett jobb av den anledningen? Ta mig för fan som jag är och inte för om jag kan 

köra en jävla bil som ändå bara förstör miljön och som ändå bara riskerar mitt och andras liv då olyckor sker så lätt

i trafiken! Jag vill inte sluta med att jag råkat köra över en unge som springer över gatan från ingenstanns!

Varför kan inte mitt inre bara få göra som det känner att det mår bäst av?

Jag vet inte vad jag vill för andra trankar i en vad man tydligen vill här i livet.

Jag snackar om alla både lärare och släktingar och vänner och samhället och jag vet inte vad mer som finns. Men verkligen alla och jag har tryckt in deras jävla krav i mitt huvud! Och jag lyder och gör saker jag inte ens vill!

Jag förstår att skolan är nyttig, jag förstår att det är bra att det finns jobb då vi människor har något och göra och så

vi kan sammarbeta och göra roliga saker och äta oss mätta och få vård mer mera på grund av jobb som vi brinner för.

Men jag förstår inte hur era ord kunde sätta sådan press på mig. Och jag förstår inte när det gick totalt överstyr då jag idag tydligen är den som ställer större krav på mig själv en vad alla andra någonsin gjort. 

Och så kom den där dagen som smällde ner allt. Jag misslyckades totalt! Min plan gick åt helvete och nu orkar jag kanppt resa mig för jag känner mig helt patetisk och värdelös. Så värdelös att jag inte hör andras ord som säger men vi älskar dig så som du är. 

Plötsligt blandas krav med, du är bra som du är och vi älskar dig vad du en gör för val. Och förvirringen blir total!

Det här har hänt förut men nu är det då uppriver att jag faktiskt insett mitt problem. 

Och mina drömmar och mina backflashar som speglas av något slags fotografiskt minne har ruinnerat det självfötroendet jag lyckas bygga upp under några år. Just det så här patetisk är jag ju så här dålig. 

Samtidigt som mina postiva tankar jag bygt upp säger.. Nej men vad säger du du är ju skit bra! Skärp dig, du kan bättre en så här! 

Det känns som att mitt Det och Överjag blandas totalt. Som att en djävul och en ängel på mina axlar har hoppat in i mitt huvud och misshandlar varandra totalt.

Jag skrämmer mig själv varje dag för att jag skäller ut mig själv för att förtränga dem dåliga tankarna.

En kvinna 40 minuet... Fick mig att backa totalt. Hur kan jag låta en otrevlig människa bryta ner mig så? 

Hur?! Jag förstår inte. Det är inte värt det för 5 spen! Eller ens för dem 50 öringar som inte ens finns kvar idag!

Vad hände med den period som drog sönder alla fastpända kedjor från min kropp? Vad hände med den nya glädjen? Och vad hände med den där kraften som gav mig någon slags trygghet? 

Jag vill resa mig igen och jag vet att jag ska det.. Jag ska bara våga göra fel, våga släppa mina rädslor som hindrar mig så, lyckas släppa mina krav och säga ifrån när det blir för mycket!

Det gör fruktansvärt ont då dem man älskar bara värkar sätta krav på en.. Och dem säger och ger sig in i saker dem inte ens vet något om eller förstå ibland inte ens har rätt att lägga sig i. 

Jag vill bara släppa fram mig själv mitt inre. Jag tror innerligt att det skulle lösa så mycket. Jag skulle vara så häftig. Jag behöver inte försöka göra mig till för älskad är jag ändå... Jag önskar jag vågade släppa loss vågade släppa kontrollen och tänka att det är okej om jag tappar den. Men min självkänsla som jag just nu tappat är inte okej att tappa. Den är verkligen inte under borden. Den är någonstanns i mig djupt inne... Men som just nu håller sig där för gamla saker rivits upp en liten sak satte igång massor av olika saker...

Jag är så trött på mig själv som tänker bara det med och bara det också... Det går ju bara runt...

Måste ut måste bli fri. Dem där kedjorna jag bröt sitter på igen hårdare en någonsin. Jag vill känna ro... 

Jag tänker fortsätta försöka för min envishet och mitt hop säger att har jag en gång legat på top kan jag åter ta mig dit och kanske komma ännu högre upp på den toppen.

Jag vill bara våga revoltera både mot andra men främst mot mig själv, och jag borde lära mig att lyssna på dem som faktiskt står på min inre kännslomässiga sida. För en gångs skull lyssna på rätt person och framför allt mig själv. Och inte på dem som vill saker som jag egentligen känner är fel. Jag ska bara lära mig det först. Men okej så till hösten blir det kanske så da. Att jag slösar pengar på att sitta på en Folkhögskola ett år och bara gör något jag är intresserad av. Varför inte ta upp mina ritkunskaper igen? Jag undrar ju alltid så var min ambtion över det tog vägen? Det säger folk att jag är duktig på och jag brukar tycka det är roligt då jag väl kommer igång och har en ide i huvudet!

Aldrig mer ska jag tillåta att världen styr mig! Jag önskar att jag lyssnat till mitt hjärta från början och att jag inte vore så feg och snäll. Att vara snäll är bra men att vara snäll mot andra och inte sig själv är lika dumt som att vara dum mot andra men snäll mot sig själv. Man ska vara snäll mot alla... Men vad skulle andra känna på det jag åstakom? Hur många var egentligen stolta över mig av dem anledningarna? Det dem egentligen borde vara stolta över är för den jag är inte för vad jag presterar och det är det jag måste lära mig. Att älska mig själv!

Jag har ju sätt ljuset i folks ögon och dess leende. Det finns en plats så mycket bättre och dem svagaste har tagit sig till toppen och är idag ute och talar för att hjälpa andra... Jag menar kan dom så kan jag... Envis är jag som sagt!

Sen har väl den envisheten både hjälp mig och skadat mig...

Vad ska jag säga, jag får skylla mig själv och också hjälpa mig själv? Eller kan jag klaga på dem andra?

Jag vet inte. Men det spelar väl ingen rolls vem eller vilkas fel det är... Bara det blir en förändring!

Bara jag får andas igen! Och bara mina överkrav och rädslor släpper.

Rädsla för att inte andra ska bli tillräckligt nöjda med mig...

NU HAR JAG SUTTIT OCH SKRIVIT AV MINA KÄNSLOR MEN FINNS FORTFARANDE SÅ MYCKET MER INOM MIG SOM VILL UT! MEN JAG VET INTE VAD MER JAG KAN GÖRA....NU ÄR DET BARA ATT FÖRSÖKA TA ETT STEG I TAGET...ÄVEN OM JAG INTE VET DIREKT HUR...

               MEN DET LÖSER SIG!
För så mycket hop har jag ändå alltid haft i mig!

Som en vän en gång sagt. Jag vill hoppas att det är just det jag gör just nu. Att alla tillbaka blickar att mitt revolterande och min fas av att vara som en sur 13 åring. Som jag tydligen inte riktigt var när jag var 13. Ja jag har fått höra att jag är tonåring nu vilket jag inte vara när jag var det på riktigt. En gamal fas som tas igen för att allt råkar vara tufft just nu. Jag försöker tänka rätt men de blir ändå ofta fel. Och vissa tankar är mest bara skrämmande. Jag vet att jag bara kan skylla det hela på mig själv, för det är mitt val och jag ansvarar själv för hur jag bearbetar saker som är svårt. Men jag önskar ändå att alla dessa tillbaka blickar kunde försvinna för jag är så mycket starkare idag en vad jag var då. Då var jag väl en tönt. Men idag är jag någon som många tycker om precis så som jag är. Alltså jag duger! Ändå har jag börjat tänka och reflektera att, ja just det. Så här patetisk var det ju jag var. Eller som sagt sagt de senaste dagarna så här patetisk är jag... Men nej! Jag har egentligen aldrig varit det, det finns ingen som är patetisk men en för stunden, man är inte patetisk som person så mycket vet jag! Så nu är det bara att fortsätta försöka ta dem djupa andetagen jag aldrig lyckas ta och fortsätta tänka rätt... Och skratta åt att jag först nu beeter mig som en revolterande 13 åring och gnäller på lärarna skiter i saker och går upp på morgonen och säger skiter la jag i... Jag känner inte igen mig själv och det stör mig och jag är rädd för att de fumma kommentarer jag börjat ge folk kommer skada någon. Då jag egentligen omedvetet slänger ut dem för att jag själv är frustrerad just nu. Men om jag sagt något halvtaskigt till någon de senaste så ber jag om ursäkt. Jag menar inte att vara son här jag är ine son här. Det är bara nu under en period. Men det årdnar sig, de ska gå uppåt. Även om de börjar kännas drygt! Samtidigt som vissa dagar ger mig hopp och ger mig en känsla av att göra revansh. Ibland får man bilder av hemskeheter som hänt. Saker som skadat och ibland får man bilder av allt underbart som hänt och hur fantastiskt vissa saker är. En röst som kan lugna, leende som kan få en att le tillbaks. Ögon som kan få en att smälta, Kramar som kan få en att njuta. Hmm.. okej nu låter jag kär igen. Fast jag egentligen talar om vänner, vänner som ger vänskap och trygghet. Vänner som alltid finns där och håller fram sin hand för att hjälpa en att resa sig igen. Precis som vi hjälper ett litet barn upp som trillat i sandlådan. Eller sätter ett barn i knäet och säger att det kommer gå över och dem tittar på en med sina stora ögon och förstår att du har rätt och slutar gensat att gråta och i stället njuta. Oj nu har jag nog kommit bort mig på ämnet. Men det är bra tankar och det är bra...Så ska det fortsätta bara min iver stress kunde försvinna så jag slutar sitta och trassla med mina egna fingrar eller tycker det är jobbigt då det blir mycket ljud sont jag inte brytt mig om förut som jag känner av nu. Och om bara dessa tillbaka bilder kunde föstvinna och faktiskt bara se dem bra saker och faktiskt att jag kunde ta in det andra sa till mig. Jag är som låst och det stör mig för jag vill lyssna och ta in och jag vill andas igen... Och jag vill bli Issa igen inte dne gnälliga 13 åringen som bara vill slänga lärarna i en sopkontejner. Trots att dem inte ställer mer krav en vanligt. Men det är väl klart man kan ju faktikst slänga dem i sopkontejnern först och sen hämta dem igen när man lugnat ner sig lite. Och balansen har kommit tillbaka. Då allt löser sig utan att jag behöver sätta upp små scheman och tvinga mig själv till att göra mina läxor. Eller skälla mig själv flera gånger om dagen för att jag äter för fort eller inte lyfter på fötterna! 

Det är väl minsann inte många som lyckas skälla ut och skrämma sig själv på det där viset? 

Allt det här är ganska roligt när jag tänker efter eftersom det är så tokigt. Och någonstanns i mig vet jag att sommaren är på väg och att mitt inre väntar på att smälla till och faktiskt ta revansh och komma upp igen och vara mäktigare en någonsin. Och snäll ska jag bli igen för jag känner mig så himla taskig! Och jag vill inte vara det!

Okej nu har jag skrivit av mig lite som en vän tyckte jag skulle dock har jag nog inte fått ur mig allt en och inte på rätt sätt... Hmm tänk vad små saker kan ställa till med så mycket. Det kan vara både bra och dåligt. 

Nu hoppas jag att någon smsar mig snart som jag tänkt träffa idag. Och nu ger jag mig ut på en hal promenad med mina vårskor då mina vinterskors sulor är helt av...

Gud ibland frågar jag i fall du finns eller om du bara är ett mänskligt påhitt. Ett gått sådant. Säg mig finns du i den stilla vinden, i det vaggande havet och är det dig jag känner när solstrålarna träffar på det där värma härliga och mysiga sättet. Eller är du bara en underbar snäll låtsaskompis som älskar alla människor precis så som dem är. Säg mig är du något folk lutar sig imot för att dem är rädda för döden? Och skyllder då på historien i Bibeln? Säg mig varför verkar du säga imot dig själv samtidigt som du har så mycket som fungerar och som stämmer överens även om det är skrivit av två olika människor vid två olika tidsåldrar. Säg mig, hur du fick alla dessa människor att följa dig, be och sjunga inför dig. Samlas i gemenskap och samtidigt ha så många ifrån dig. Om du älskar oss alla varför är du inte mer tydlig så vi förstår att vi faktiskt kan välja dig? Säg mig också varför du klandrar alla för något dina två första skapelser gjorde. Säg mig hur du kan säga till människorna att förlåta varandra medans du själv inte förlät dina förstfödda på jorden och lät dem i stället få lida och låta deras framtida barn och barnbarn och så vidare få lida för något dem gjort. Säg mig varför du är så blyg. Säg mig, ska vi verkligen leva efter bibeln idag när det är annorlunda i vårt samhälle idag. Och säg mig varför är du homofob och varför är det så farligt att ha sex innan äktenskapet? Säg mig varför lät du människan gå åt tre olika religons håll? Hur ska vi förstå vem som har rätt om dig då alla tror på dig men har olika taktiker för hur vi ska se och följa dig. Vi kämpar för att vara tillräckliga för att nå upp till ett väl känt talat rike. Som ska vara gott och evigt. Så som våra drömmar lyder. Säg mig gud varför är vi inte redan hos dig? Varför prövas vi? Säg mig om du skapade denna godhet varför förträngde du en som ville bli som du? Varför ville du ha makten för dig själv och förträngde din ängel. Kan du inte förstå hans ilska och varför han gjorde så mot dig. Kan ni inte förlåta och bli sams. Så inte människan behöver lida över erat bråk. Om vi är en avbild av dig Gud, säg mig då varför människor på jord skadar andra på grund av att dem själva är skadade och sårade. Säg mig varför du älskar dem trots allt. Varför älskar du inte din ängel som du sköt ifrån dig som vi på jorden kallar djävulen? Säg mig varför du kan ge som trygghet och samtidigt ge son besvikelse. Och säg mig varför du skickade ner en halvgud din egna son och lät han dö för att vi då skulle få bli fria från synder. Ändrade du dig? Är du inte perfekt och vet allt? För min del får du gärna vara mänsklig och felbar. Då skulle jag känna mig tryggare med dig om du fanns. Men Gud snälla. Om du finns förklara då varför då dina själ till dina val och Bibelns historia, varför den blev som den blev. Och svara mig på min största fråga? Är jag god nog för dig och är du god nog för oss. 

Finns du, eller är du bara en påhittad gud folk förklarar med kärlek?. 

Som det låter verkar du ej finnas men ibland tvivlar jag och jag önskar att du finns och att du är god.