Stå rakryggad som en soldat! Var en robot, och lyd flicka lyd! Och det var de jag gjorde. Det är det jag gör. Jag står i gevakt i en kostym med tight slips jag lyder och registrerar som en robot och jag lyder blint utan att bli hotad med piskan. För jag piskar redan mig själv. Jag har slutat andas av den tighta slipsen. Jag har börjat skaka i benen och tappat känseln i armarna av att stå som en soldat hela dagarna. Min robotfunktion sitter i mig hårt då mitt system inte uppdateras med nya funktioner. Jag har börjat bli ilsken inombords och tröttnat på att vara en lydig duktig och snäll flicka. 

Vad talar jag egentligen om?  Jo , Jag talar om att jag fått nog. Min kropp orkar inte mer mitt psyke är förvirrat och vet inte vad det ska tänka eller göra. Mina krav har blivit förstora. Att försöka uppfylla andras krav och lyda andra för att få dem stolta och nöjda, och göra så som man ska. Det har gått över styr. Deras krav fick mig att till slut sätta för höga krav på mig själv. Måste prestera, måste vara duktig, måste göra som dem vill och säger även om jag känner att jag inte vill. Allt bara för att dem skulle bli nöjda. Och jag fortsatte, men om jag bara gör detta med så kanske deras krav tystnar... Då kan jag leva livet... Nej da det kom bara mer och mer... Och inte mindre med tiden.. Dessutom blir jag bara mer och mer vuxen och äldre och äldre och de blir bara mer och mer saker att kunna och som man ska göra.

Det som gör mig mest arg är att jag idag förstår att allt det där var onödigt...Då dem som skolkat och inte alls varit lydiga under sitt liv redan fått jobb. Och jag som är ambitös och alltid kämpat på har inget. Det handlar inte alls om att prestera det handlar om social kompitens och det handlar om så mycket annat en det jag fått lära mig.

Tolkade jag verkligen orden fel?

-Du måste sköta dina betyg och din skola för att kunna studera vidare till det du vill!

-Du måste vara duktig och ambitiös för att få ett framtida jobb, höga betyder de är bra!

-Du måste vara duktig på jobbet och prestera massor för att få behålla jobbet!

-Du måste försörja din familj!

-Du måste ha körkort för att ens få ett jobb!

-Det spelar ingen roll vad du tycker så här är samhället uppbygt och då gör man så!

-Du kan inte slösa dina pengar på ovesäntliga ting!

- Du måste skaffa dig en pojkvän så vi kan få några barn barn!

Och så vidare....

Jag tolkade det som sköt din skola så får du ett jobb och av det får du en framtid där 

du kan bo i ett hus och försörja din framtida familj....Det är så det ska vara.

Men jag tänkte mest... Varför? Jag menar varför ska lite bokstäver på ett papper avgöra hur jag jobbar i verkligeten?

Vad säger ett teoretiskt prov om någonting?

Och hur många människor har igentligen inte gjort fel och slappat på sina jobb men får behålla dem ändå?

Och pojkvän? Vad händer om jag är med om trauman med killar och vad händer om jag kommer på att jag älskar tjejer i stället?

Och familj, barn barn? Varför då? Jag kanske vill äventyra och resa runt inte ta hand om ett par ungar?

Körkort varför ska jag kunna få ett jobb av den anledningen? Ta mig för fan som jag är och inte för om jag kan 

köra en jävla bil som ändå bara förstör miljön och som ändå bara riskerar mitt och andras liv då olyckor sker så lätt

i trafiken! Jag vill inte sluta med att jag råkat köra över en unge som springer över gatan från ingenstanns!

Varför kan inte mitt inre bara få göra som det känner att det mår bäst av?

Jag vet inte vad jag vill för andra trankar i en vad man tydligen vill här i livet.

Jag snackar om alla både lärare och släktingar och vänner och samhället och jag vet inte vad mer som finns. Men verkligen alla och jag har tryckt in deras jävla krav i mitt huvud! Och jag lyder och gör saker jag inte ens vill!

Jag förstår att skolan är nyttig, jag förstår att det är bra att det finns jobb då vi människor har något och göra och så

vi kan sammarbeta och göra roliga saker och äta oss mätta och få vård mer mera på grund av jobb som vi brinner för.

Men jag förstår inte hur era ord kunde sätta sådan press på mig. Och jag förstår inte när det gick totalt överstyr då jag idag tydligen är den som ställer större krav på mig själv en vad alla andra någonsin gjort. 

Och så kom den där dagen som smällde ner allt. Jag misslyckades totalt! Min plan gick åt helvete och nu orkar jag kanppt resa mig för jag känner mig helt patetisk och värdelös. Så värdelös att jag inte hör andras ord som säger men vi älskar dig så som du är. 

Plötsligt blandas krav med, du är bra som du är och vi älskar dig vad du en gör för val. Och förvirringen blir total!

Det här har hänt förut men nu är det då uppriver att jag faktiskt insett mitt problem. 

Och mina drömmar och mina backflashar som speglas av något slags fotografiskt minne har ruinnerat det självfötroendet jag lyckas bygga upp under några år. Just det så här patetisk är jag ju så här dålig. 

Samtidigt som mina postiva tankar jag bygt upp säger.. Nej men vad säger du du är ju skit bra! Skärp dig, du kan bättre en så här! 

Det känns som att mitt Det och Överjag blandas totalt. Som att en djävul och en ängel på mina axlar har hoppat in i mitt huvud och misshandlar varandra totalt.

Jag skrämmer mig själv varje dag för att jag skäller ut mig själv för att förtränga dem dåliga tankarna.

En kvinna 40 minuet... Fick mig att backa totalt. Hur kan jag låta en otrevlig människa bryta ner mig så? 

Hur?! Jag förstår inte. Det är inte värt det för 5 spen! Eller ens för dem 50 öringar som inte ens finns kvar idag!

Vad hände med den period som drog sönder alla fastpända kedjor från min kropp? Vad hände med den nya glädjen? Och vad hände med den där kraften som gav mig någon slags trygghet? 

Jag vill resa mig igen och jag vet att jag ska det.. Jag ska bara våga göra fel, våga släppa mina rädslor som hindrar mig så, lyckas släppa mina krav och säga ifrån när det blir för mycket!

Det gör fruktansvärt ont då dem man älskar bara värkar sätta krav på en.. Och dem säger och ger sig in i saker dem inte ens vet något om eller förstå ibland inte ens har rätt att lägga sig i. 

Jag vill bara släppa fram mig själv mitt inre. Jag tror innerligt att det skulle lösa så mycket. Jag skulle vara så häftig. Jag behöver inte försöka göra mig till för älskad är jag ändå... Jag önskar jag vågade släppa loss vågade släppa kontrollen och tänka att det är okej om jag tappar den. Men min självkänsla som jag just nu tappat är inte okej att tappa. Den är verkligen inte under borden. Den är någonstanns i mig djupt inne... Men som just nu håller sig där för gamla saker rivits upp en liten sak satte igång massor av olika saker...

Jag är så trött på mig själv som tänker bara det med och bara det också... Det går ju bara runt...

Måste ut måste bli fri. Dem där kedjorna jag bröt sitter på igen hårdare en någonsin. Jag vill känna ro... 

Jag tänker fortsätta försöka för min envishet och mitt hop säger att har jag en gång legat på top kan jag åter ta mig dit och kanske komma ännu högre upp på den toppen.

Jag vill bara våga revoltera både mot andra men främst mot mig själv, och jag borde lära mig att lyssna på dem som faktiskt står på min inre kännslomässiga sida. För en gångs skull lyssna på rätt person och framför allt mig själv. Och inte på dem som vill saker som jag egentligen känner är fel. Jag ska bara lära mig det först. Men okej så till hösten blir det kanske så da. Att jag slösar pengar på att sitta på en Folkhögskola ett år och bara gör något jag är intresserad av. Varför inte ta upp mina ritkunskaper igen? Jag undrar ju alltid så var min ambtion över det tog vägen? Det säger folk att jag är duktig på och jag brukar tycka det är roligt då jag väl kommer igång och har en ide i huvudet!

Aldrig mer ska jag tillåta att världen styr mig! Jag önskar att jag lyssnat till mitt hjärta från början och att jag inte vore så feg och snäll. Att vara snäll är bra men att vara snäll mot andra och inte sig själv är lika dumt som att vara dum mot andra men snäll mot sig själv. Man ska vara snäll mot alla... Men vad skulle andra känna på det jag åstakom? Hur många var egentligen stolta över mig av dem anledningarna? Det dem egentligen borde vara stolta över är för den jag är inte för vad jag presterar och det är det jag måste lära mig. Att älska mig själv!

Jag har ju sätt ljuset i folks ögon och dess leende. Det finns en plats så mycket bättre och dem svagaste har tagit sig till toppen och är idag ute och talar för att hjälpa andra... Jag menar kan dom så kan jag... Envis är jag som sagt!

Sen har väl den envisheten både hjälp mig och skadat mig...

Vad ska jag säga, jag får skylla mig själv och också hjälpa mig själv? Eller kan jag klaga på dem andra?

Jag vet inte. Men det spelar väl ingen rolls vem eller vilkas fel det är... Bara det blir en förändring!

Bara jag får andas igen! Och bara mina överkrav och rädslor släpper.

Rädsla för att inte andra ska bli tillräckligt nöjda med mig...

NU HAR JAG SUTTIT OCH SKRIVIT AV MINA KÄNSLOR MEN FINNS FORTFARANDE SÅ MYCKET MER INOM MIG SOM VILL UT! MEN JAG VET INTE VAD MER JAG KAN GÖRA....NU ÄR DET BARA ATT FÖRSÖKA TA ETT STEG I TAGET...ÄVEN OM JAG INTE VET DIREKT HUR...

               MEN DET LÖSER SIG!
För så mycket hop har jag ändå alltid haft i mig!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hur mycket kan man tro på sig själv oavsätt vad omgivningen tror och tycker?  I mitt liv så tyvärr mäts min självtillit beroende på hur mycket min omgivning visar att dem tror på mig.  Om jag får stöd eller inte. Jag blir vad folk gör mig till. S...

Jag är i en period då jag känner mig ganska ensam och övergiven. Det har fått mig att tänka och känna mycket. Jag antar att jag dels fortfarande vänjer mig vid att bo ensam och jag antar att jag också sörjer att jag inte har så nära rellationer som m...

Nu har det gott en tid sen jag tog examen från skolan och satt i bilen och för ett kort ögonblick funderade på om det var där när jag fortfarandd var som lyckligast skulle ta mitt liv. Jag lät bli och tänkte istället LEV! Lev för allt vad du är värd....

Dem senaste veckorna har allt varit extra tydligt hur mycket stöttning jag fått dem senaste två åren. Hur mycket godhet det ändå kan finnas i människor och att det finns människor som både ser och tror på mig och mina förmågor.    Jag har också...

Dem senaste dagarna har jag rensat som bara den. Jag har fyllt påsar med prylar och kläder som bara ligger och skräpar i lådor. Försöker skänka bort en del och kommer la försöka sälja lite senare också. Men det har dykt upp många tankar.  Först en ...