Den senaste tiden har jag skaffat mig den finaste lilla krabat man kan tänka sig. En mycket sälskapssjuk liten kattunge som förgyller mina dagar och får mig lugn och leendes var dag. Och jag har hittat ett ställe där jag återfunnit motivationen till att faktiskt bli förskolärare. Men jag är rädd, rädd för att mista det där stället. Rädd för att jag blivit förälskad för tidigt. För hur väl känner jag människorna där och hur nära inpå får man gå sina arbetskolegor. Svenskar har en förmåga att vara tråkiga och osociala enligt mig. Och sällan hör jag om att människor träffar sina arbetskamrater utanför arbetstid. På ett sätt förstår jag det. Av det skälet att blir man osams på privat plan så kan det ju drabba jobbet även om det ej ska. Men hur nära får man gå? När man kan adda på facebook när kan man bjuda hem folk utan att bli för mycket. Hur väl får arbetskamrater lära känna en? Och hur länge kommer jag ens kunna hålla mig kvar på stället? 

Är livet uppdelat i två delar? Måste det vara så? Och kanske finns det ännu fler delar en två?

Jag gillar inte det och som vanligt vill jag bryta mig loss från så många vanor som andra tar för givet.

Plus att om jag inte får vara kvar på det fantastiska stället med dessa glada,busiga,spralliga,snälla,omhändertagande människorna så vill jag ändå ha kvar dem i mitt liv. Jag har en förmåga att vilja behålla människor jag tycker är bra.

Och så var det allt det andra i livet... När farao ska jag våga saker som jag vill göra? 

Varför är det så svårt att sparka igång sig själv? 

Jag vet ju vilka fantastiska framsteg som brukar ske bara jag vågar göra saker. Och jag vet hur jag egentligen vill leva mitt liv. Allt kan jag inte göra något åt men mycket? Och resten kanske kommer på köpet när man vågat ta dem första stegen. Jag förstår att utan att säga exakt vad det gäller så blir det här svårt att förstå. Men måste allt alltid sägas högt? 

Hmm... ni som läser detta får gärna säga vad ni tänker om hur gränserna och möjligheterna är mellan

fritid och arbete med personer och så vidare. För jag undrar och jag klurar mycket och stort.