Jag är i en period då jag känner mig ganska ensam och övergiven. Det har fått mig att tänka och känna mycket. Jag antar att jag dels fortfarande vänjer mig vid att bo ensam och jag antar att jag också sörjer att jag inte har så nära rellationer som man hade i skolan till folk. Kontakten är mindre och även om jag ibland har kontakt med några fortfarande vilket är mer en jag fått med mig tidigare i livet så märker jag ändå av att jag ofta vill ha mer kontakt en folk vill ha det med mig eller tar sig tid för det. Jag är ledsen över det men också van. Så här verkar det funka med folk generellt. Ska man få ha nära rellationer med folk måste man antingen jobba/plugga eller bo ihop med folk. Hur kan människorns man möter verka ge så mycket genuin kärlek och sen bli helt tysta... Som om man aldrig existerat. Är det här den Svenska idiotion om att "klara sig själv" eller är det så här i alla länder och kulturer? En mänsklig faktor. Jag tänker ofta att det är något fel på mig och att jag är korkad nog att aldrig komma på vad jag gör för fel som gör att männislor så lätt försvinner ur mitt liv eller tröttnar på mig. Men många gånger handlar det nog bara om att de flesta är så självupptagna och har så fullt upp i sina liv att dem inte ens hinner tänka på att hålla kontakten med gamla vänner och bekanta. Samtidigt när man väl lyckas "hitta tid" för att träffas så är det som att tiden stått still som om man sågs igår fast det kanske var flera år sedan... Det är ganska magiskt egentligen. 

Jag har länge velat bo i kollektiv. Men folk tycker ofta det är konstigt. Folk ser framför sig något flummigt eller stökigt, kanske bråk eller för lite utrymme för egentid och behöva dela vissa saker med andra.... Och visst utan gemensamma regler och sammarbete så kan det nog absolut vara lite tufft ibland att bo med andra. Men vad är egentligen skillnaden på att bo med vänner en sin familj. För allt är la inte lugn och ro i en vanlig familj heller. Och erkänn ni som bor själva att det vore rätt skönt om någon annan lagade maten ibland eller bara ha någon att prata med. För det är just därför jag vill bo i kollektiv. Få göra saker tillsammans. Alltid ha någon att prata, umgås eller kanske få tröst hos. När jag gick i gymnasiet hälsade jag på några vänner som bode i kollektiv. Dem verkade ha så kul ihop och var så måna om varandra och så nära. Sedan dess har jag drömt om ett eget kollektiv. Problemet med många kollektiv för min del är att de ofta är i storstäder eller har ett tema. Alla ska vara veganer, kristna eller liknande. Jag vill bara att alla ska få vara som dem är oavaätt tro eller vad man äter... Där man är välkomnad som man är... Helst av allt hade jag velat köpa ett stort hus och bjuda in några som hade kunnat tänka sig bo med mig alla får så klart ett eget rum. För egentid är trots allt viktigt! 

Jag låter extrovert när jag skriver om det här men i själva verket är jag ganska introvert. Ändå älskar jag möten med människor förutom när dem är för många... Djupa samtal och djupa rellationer är det finaste som finns. Samtidigt är det också dem som gör ondast när dem bleknar eller av något själ försvinner ur ens liv. Kvar blir dock minnen och lärdomar. Antar att alla möten med olika människor bra som dåliga är till för att forma och lära oss saker. Omgivningen spelar så stor roll och vi är flockdjur. Det är ingen ny fakta. Ändå beter sig människor som skit mot varandra, förstör varandra och föredrar... ja i alla fall i Sverige att vara typ ensamvargar. Jag är ofta arg på människan för det precis som att jag är arg på att människor som jobbar med döda ting alltså saker... många gånger tjänar dem mer pengar en människor som jobbar med människor och hjälper människor. Hjälporganisationer är ofta ideela och är ändå bland det mest medmänskliga vi har. Dem bygger på bidrag eller rena eldsjälar. Dem får inget betalt. Det jag försöker få fram i den här texten är att jag har en dröm en dröm om att människor ville umgås mer, kramas mer, älska och mötas mer. Att vi ägnade mer tid åt genuina fina möten en låta andra saker som våra t.ex mobiler eller spel ta ifrån oss våra sociala skills och vår mänsklighet. Vår flockänsla?

Kanske i allt hemskt som sker nu med krig, dyr el, dyr mat med mera... kanske kommer det ge tillbaka lite av vår förmåga att faktiskt tvingas umgås och finnas där för varandra mer. Det är allt jag vill och önskar i kväll... Och att jag inom snar framtid känner mig mindre ensam och att alla andra som också känner ensamhet ska få all kärlek, uppmärksamhet och vänskap de behöver för att få må bra och känna sig värdefulla, uppskattade, behövda och sedda för dem de är. Ärligt talat så är det väl i våra möten vi mår som bäst. När vi umgås med vänner och skrattar tillsammans. När vi har ett intimt möte med någon vi älskar eller bara när vi får höra att någon tycker om att vara i vår närhet... Det viktigaste vi har det är varandra. Det ända vi har när allt skiter sig det är varandra. Kom ihåg det! 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hur mycket kan man tro på sig själv oavsätt vad omgivningen tror och tycker?  I mitt liv så tyvärr mäts min självtillit beroende på hur mycket min omgivning visar att dem tror på mig.  Om jag får stöd eller inte. Jag blir vad folk gör mig till. S...

Nu har det gott en tid sen jag tog examen från skolan och satt i bilen och för ett kort ögonblick funderade på om det var där när jag fortfarandd var som lyckligast skulle ta mitt liv. Jag lät bli och tänkte istället LEV! Lev för allt vad du är värd....

Dem senaste veckorna har allt varit extra tydligt hur mycket stöttning jag fått dem senaste två åren. Hur mycket godhet det ändå kan finnas i människor och att det finns människor som både ser och tror på mig och mina förmågor.    Jag har också...

Dem senaste dagarna har jag rensat som bara den. Jag har fyllt påsar med prylar och kläder som bara ligger och skräpar i lådor. Försöker skänka bort en del och kommer la försöka sälja lite senare också. Men det har dykt upp många tankar.  Först en ...

Jag hade ett samtal med en kvinna idag. Och börjar mer och mer inse att jag ibland är så fokuserad på att försöka bli mer lik mina förebilder en att bli en bättre version av mig själv och mina egna goda sidor. Så jag skrev ihop en text och tänkte del...