Idag startade en ny kurs i skolan (photo shop) på det databord på den plats där jag satt där stod det inskrivet på bordet med blyerts ''shit''. I mig själv skrattade jag högt och tänkte... Hah ja det kan man verkligen säga om den här dagen. 

Även om lektionen var ganska kul och trevlig så hade inte hela dagen bestått av trevligheter trots att det var det jag förväntade mig på morgonen när jag vaknade. Jag skulle få träffa en person jag saknat och jag vaknade med bra humör trots att jag hade kunnat vara lite piggare. Men allt som morgoen flög förbi så började jag må sjukt illa och spydde till slut... Fan också! Håller jag på att bli sjuk eller har jag åter igen fått skylla mig själv för något jag gjort? Jag hade dagen innan hunnit tänka att åh vad skönt, jag har typ knappt varit sjuk alls under den tid jag gått här. Men idag sket sig den tanken.... Men jag kände mig frisk för övrigt så nae det var kanske något jag ätit eller kanske någon spänning som släppt, ja någonting... Efteråt fick jag träffa den där kvinnan jag saknat så. Fick den värmaste kram man kan få på en gång. Sen snackade vi en stund innan lektionen började och efteråt destå mer. Under den senaste tiden som jag bara haft kontakt med henne via dator så hade jag hunnit fundera på vem hon är och vad jag ska med henne till.. Jag vet att det där sista lät lite konstigt... Hon är ju ingen sak. Men jag använder människor runt mig och det tror jag andra människor gör också. En lärare använder jag för att få ökade kunskaper om något. En typ av vän använder jag för att bolla tankar med, en annan vän använder jag som en kramkompis.... Den här människan hade jag inte fått ihop en, det var ingen helhet. Och jag var ganska förvirrad då hon är tvärt imot allt jag är van vid. Så jag snackade med Gud trots mina tvivel på en sådan existens. Och frågade vad han tänkt med det här? Jag vet att det är något gott men inte mer en så...

När vi satt där och snackade höll hon om mig och jag kände efter hur det kändes. Ett tag rös jag så pass att jag vile sjuta bort henne och säga:

-Rör mig inte snälla!

I nästa sekund var känslan tvärt om.

-Släpp mig aldrig snälla!

Jag var och är ganska förvirrad. Man ska inte älska folk för mycket för fort! Det har ju bara gått åt helvete varje gång... Problemet var att jag aldrig lyckades hindra mina känslor. Och den här människan var en ny typ av människa, en vertion jag inte mött förut. Någon som såg glädje i allt jag sa någon som ville kramas minst lika mycket som jag, kanske till och med mer.. Vem vet. Nån som av sig självt gjorde det. Någon som tänkte annorlunda. Någon som alltid log och verkade lugn. Och kallade mig till och med för hennes ''dotter''. Jag hade inte försökt eller ansträngt mig för att få henne att gilla mig. Hon bara gjorde det. Och det där är ganska obegripligt för mig. Jag har alltid gjort något för att förtjäna att bli älskad. Men med henne gjorde jag inte det. Jag var bara jag och hon verkar gilla allt med mig. Och hon kan ta alla sitautioner.... Eller okej dem vi stött på hitills i alla fall...

Tankarna började gå destå mer vi talade om allt och inget... Allt och inget var så underbart. Men efter att inte ätit på flera timmar spytt och vatt alldeles skakis och magknip i mellanåt så orkade jag inte riktigt hålla humöret uppe trots att dagens kroki lektion hade varit en av de bästa. Tankar och en inte helt okej kropp gjorde att jag bara ville gråta. Men jag kunde inte, så jag försökte ändå... Och till slut hände något. Och jag svor fan! Fan för att det inte kom några tårar till en början men sen kom tårarna och sen blev allt svart... Jag visste inte ens varför jag grät... Och jag blev allt argare... Så näven spändes och till slut gick allt så hastigt att jag drämde näven två eller tre gånger in i väggen och sen bara grät jag medans jag skakade, handen bultade och hade blivit blå och det hade hänt igen....

Det som hände för flera månader sen. Det blir så där svart kanske 2-3 gånger per år... Idag var en son dag, men idag var en dag utan en anledning...Eller det finns la en anledning.. Och det är la att jag är trött på allt som snurrar i skallen och allt jag gått igenom den senaste tiden har fått sig ett nytt utryck och ja... jag kan nog inte riktigt förklara för jag förstår det inte riktigt själv... Hur som helst. När jag var där på golvet så kom hon igen tog tag och höll om.... Det var länge sen jag kände mig så inringad. Jag grät en stund till och ville slå några slag till men det gjorde redan för ont i handen. Och nånstanns satt jag så tryggt där i den där varma famnen och orken var slut och jag blev lugnare... Vad hade jag för val... Där i den situationen just då... Jag gav upp... Hon sa att hon stannade, att hon kanske inte alltid var där men att hon fanns till för mig.... Som om hon visste vad jag tänkte på och grät över trots att jag knappt visste det själv utan bara anade. Som om hon sa det på ett sätt så jag förstod det jag alltid haft så svårt att förstå.. .Att någon kan vara långt bort men ändå finns där. Jag har alltid velat ha dem jag gillar hos mig inte flera mil bort och utan kontakt! Och jag tänkte att om ett halvår så skulle jag många fler mil ifrån henne.... Men jag var inte säker på att jag ville... Inget varar för evigt! Men jag vill att allt ska vara för evigt. Så länge liv finns! 

Och den här gången skulle det inte vara hon som lämnade. Det skulle vara jag. Jag som skulle i så fall flytta in hos en kompis i Ljungby. För att komma hemifrån och för att äntligen få testa på att bo ihop med honom ha kul och söka jobb. Och får jag jobb skulle vi flytta till något större, eller så skulle jag flytta till något eget i någon stad någonstanns i Sverige... Och drömmarna gick....Men nu var jag där där i stunden... Och i stunden var jag omkramad och omhändertagen av någon jag försökt att inte tycka om för mycket men misslyckats och älskat mer i stället. Alla tankar släpptes och jag beslutade mig för att stanna i nuet bara för en stund. Hon la oss ner och jag hörde hennes hjärta slå.... Jag försökte andas och blunda. Jag vågar aldrig blunda i närheten av folk men jag gjorde det nu. För att försöka spara bilden och minnet av situationen... Värmen tryggheten, ljudet av hjärtslagen. Och bara stunden i sig själv. Jag ville spara minnet och bilden för att kunna använda den nästa gång något känns jobbigt. Bara kunna blunda och leva sig tillbaka till ögonblicket för att få tillbaka lugnet innan utbrottet kommer. Innan tårarna faller... Innan allt blir svart och förvirrat. Och så sa hon något jag inte förväntade mig alls....

*-Nu adopterar jag dig.* 

Från ingenstanns kom orden, och jag förstod inte varför eller hur, varför nu? 

Men något kände hon och något fick henne att ljust nu bestämma sig för att

''adoptera'' mig. Jag ville titta upp på henne och se henne i ögonen men jag orkade inte lyfta en ända del av mig.

Så jag svarade:

-mmm.

Det var kämpigt att bara få ur sig ljudet. 

Men inormbords log jag stort och skrek JIPPIE!!!

Hon kommer aldrig kunna ta min riktiga mammas plats.

Men en extra morsa är himla bra att ha ibland och det

får gärna vara hon även om hon inte är vad jag nånsin drömt

om tänkt på eller funderat över hur en sådan skulle kunna vara.

Även om hon är annorlunda och på ett helt annat sätt så är jag ändå glad att det är hon.

Och även om jag inte förstår vad jag ska göra av mina känslor för henne

just nu så kommer jag nog få svar och vår rellation blir förhoppningsvis starkare...

När jag hade mer kraft så frågade jag henne om jag fick komma till henne i helgen.

Jag vet att hon hade tänkt senare i framtiden på våren... Ur hennes tankar fanns något annat.

Men för mig fanns nu och i framtiden lika mycket... 

Hon sa hon kunde. Men jag hade nog förvånat henne något. 

Nu hoppas jag bara jag inte blir sjuk eller något eller att vi måste ställa in pga något...

Sen får vi la se.... Jag är mest orolig för vad hennes riktiga son ska tycka. 

Tycka om hennes och min realltion. En rellation som vänner och låtsas ''familj'' eller vad man ska kalla detta ting.

Och vad han ska tycka om mig... Om jag kommer få möta honom. Hmm jag skulle förstå honom om han inte tycker om mig...Men jag får väl hoppas han accepterar det hela. Annars går jag...  För jag vill inte komma och störa eller förstöra något. Att vara ivägen är det sista jag vill...

Jag råkar bara gilla den underliga typen som kan tänka sig att revoltera och protestera naken på stan för att få igenom en god sak.

Jag råkar bara gilla typen som gillar mig utan att jag ens försökt få henne att tycka om mig.

Och hon är trots allt den nya... Den nya biten i livspusslet av fina människor man möter i livet som lär en något viktigt om livet eller oftast några saker! Något jag kan ta med mig i min utveckling... Någon att alltid minnas. Någon jag hoppas blir mer en bara en tillfällig rellation,

någon jag hoppas jag alltid kan få behålla.

Jag har en kvinna jag fått behålla hitills som varit utanför min familj och släckt nu hoppas jag att jag får behålla den här kvinnan också... Och jag måste defenitivt hitta några manliga bitar också för det har jag för lite om... Men först måste jag väl lära mig att lita på killar. Jag litar bara på dem få killkompisar jag har, för dem redan bevisat att dem inte tänker eller kommer att skada mig på det där sättet.... 

Nu tänker jag däcka mitt på dan trots att jag aldrig gör det annars lyssna till musik och förhoppningsvis den ultimata tystnaden jag redan fått känna på idag. För en liten stund. I det rummet i den stunden i den sitautionen så kändes det som att utanför dem väggarna så fanns livet och farorna. Men innanför väggarna där vi var fanns lugnet och inget kunde skada. Det var som ett skyddsrum liksom... 

Och även om jag bara ville ha en ända sak av den kvinnan och fick något större och bättre så har jag fortfarande fått det jag först bad om. Jag fick inga tips på det sättet. Men jag fick medlen som gör en lugn... Bara genom att hon är lugn i sig själv och håller om mig utan att jag ens behöver be om det. 

Men jag undrar fortfarande två saker jag inte kunde se... När jag var spänd och kunde drämt igen hade hon hållt mig kvar då eller låtit mig slå ännu några slag och göra handen ännu mer blå? 

Och hur kunde hon förflytta hela mig så enkelt på det sätt som hon ville ha mig på... Jag märkte knappt av det jag bara földe med lätt som en fjäder... Var min kropp aldeles för slapp och avslappnad och död? Men en död kropp borde vara ganska tung så död var den nog inte.... Och vad menar hon med energier? 

Hon säger att jag har energier varma energier. Jag har aldrig kännt energier på det sättet utan att vidrört någon eller varit i en specifik situation. Hmm... kanske är hon en som kan häxkonst eller så finns dem där bara man känner efter... Hon verkar ju inte själv gilla ordet häxkonst hon verkar inte se det på det sättet....

Hmm... jag skriver vad jag känner och tror att hon tänkte och tänker kring saker... Men sanningen vet jag ju faktiskt inte. Ändå litar jag på känslan. Känslan... Vilken konstig uppfinning? Känsla... 

Just det jag skulle ju deckat... Eam som jag skrev för ett antal rader sen... Hmm men sen kom fler tankar och jag slutar inte skriva förens den där slut punkten kommer fram och det inte finns något mer i mig som går vidare och spinner runt. Den här texten är lång och inte många kommer orka läsa den. Och skulle dem läsa den tror jag inte dem skulle bry sig. Jag menar de flesta inlägg är en dagbok för mig. En dagbok är ego. Ego är tråkigt för folk bryr sig om sitt ego inte andras ego... Och nu kommer jag bara tänka på det också! TYST DET SKULLE VARA TYST I HUVUDET! TYST!

Undra hur dagen blir imorgon... Nåväl hejdå bloggen det får räcka för idag... Nu vet du. Och dem som läser vet. Även om de inte kommer förstå allt.. Men det är väl tur det ibland. För ibland får du reda på mer en vad som är rimligt...

Nåja den här dagen har varit shit konstig och inte skit. Utan shit för att den varit så mycket känslor tankar och både glädje och sorg... Dagen har inte sugit, dagen har inte varit bra. Dagen har bara varit alldels speciellt och shitig... 

Shit som i vad fan vad de som hände!?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hur mycket kan man tro på sig själv oavsätt vad omgivningen tror och tycker?  I mitt liv så tyvärr mäts min självtillit beroende på hur mycket min omgivning visar att dem tror på mig.  Om jag får stöd eller inte. Jag blir vad folk gör mig till. S...

Jag är i en period då jag känner mig ganska ensam och övergiven. Det har fått mig att tänka och känna mycket. Jag antar att jag dels fortfarande vänjer mig vid att bo ensam och jag antar att jag också sörjer att jag inte har så nära rellationer som m...

Nu har det gott en tid sen jag tog examen från skolan och satt i bilen och för ett kort ögonblick funderade på om det var där när jag fortfarandd var som lyckligast skulle ta mitt liv. Jag lät bli och tänkte istället LEV! Lev för allt vad du är värd....

Dem senaste veckorna har allt varit extra tydligt hur mycket stöttning jag fått dem senaste två åren. Hur mycket godhet det ändå kan finnas i människor och att det finns människor som både ser och tror på mig och mina förmågor.    Jag har också...

Dem senaste dagarna har jag rensat som bara den. Jag har fyllt påsar med prylar och kläder som bara ligger och skräpar i lådor. Försöker skänka bort en del och kommer la försöka sälja lite senare också. Men det har dykt upp många tankar.  Först en ...