Så varför står jag där och klagar. Varför njuter jag bara inte av det fina jag just fått se... Varför tvivlar jag? Världen är kanske inte fantastisk, och den går inte och rädda... För vi är människor och vi bråkar även med våra älskade ibland. Så kanske är det sant, kanske finns det en mening med allt. Och kanske är det sig själv och ingen annan man ska ta hand om... Vi ska tycka om och ta hand om vår omgivning men allt ska till goda falla oss in. Vi ska göra det vi vill med våra liv inte vad våra nära och kära säger åt oss och vi ska välja själva vem vi väljer att bilda en familj och ett liv med... Det finns så mycket vi vill men aldrig hinner uppleva för att vi inte lyder oss själva utan andra i stället... Så står vi där ena dagen och tänker att idag ska vårt nya liv börja vi är glada och ambitiösa och har planer för att få uppleva allt underbart vi någonsin drömt om. Nästa dag händer något, stort eller litet eller ibland inget alls... Och då glömmer vi bort allt vi skulle göra genom vårt glädjerus och återgår till vår gråa vardag...

Jag undrar hur man gör för att ta sig ur det där krättsloppet?

Framåt hinner vi oftast gå när vi får våra glädjerus... Men inte fullt ut och på heltid.

Fast sen lär vi oss och vi lär oss njuta av vad vi har då bekymmer kommer över oss, då vi lär oss läxor och då vi får skillnaderna mellan den varma kramen och dem fula orden.

Men om man vill bli lyckligare hur gör man då? Om man vill leva stabilt och inte pendla i tusen dalar upp och ner varje vecka varje dag varje stund.... Jag är trött på det! Och jag tror visst man kan vara glad gämt i sin vardag och kunna ta bort dem flesta problem och förminska dem så pass så dem inte ens behöver finnas. Så man inte tar åt sig av dålig kritik som inte är rimlig, så man inte blir ledsen när någon säger eller gör något elakt. Så man blir glad när man får en räkning och inte bekymmrad över ekonomin... Och så vidare...

Jag kan gå med på att negativa känslor alltid kommer finnas i oss och när någon i min närhet dör vill jag få vara ledsen. Då vill jag inte bara önska den gått uppe i himlen och le och leva vidare... Då vill jag får sörja ett litet tag först.. Om man inte sörjer saker så skulle man väl tappa bort medkänsla också? 

Men vad är egentligen meningen med dessa känslor som vi skapar? För visst är vi skylldiga till hur mycket vi förstorar upp eller förminskar ett problem? Och visst är vi skylldiga till hur vida vilket sätt vi tar in kritik på... Och så vidare...

Och säg mig hur tar man vara på stunder och gör dem till bra för stunden och inte förstorar upp det bra för mycket heller... Man kan ju bli väldigt sviken om man gör någon mäktigare en vad den är... Jag har börjat älska en kvinna som blivit mitt skydd, och insätt att varje dag jag inte får träffa henne så saknar jag henne, varje gång det blir jobbigt så drar jag mig till henne och faller på knä i tårar och ber om hjälp. Och när vi ses och allt är bra så gör jag saker ännu större mäktigare och känslan ännu bättre en sanningen för mig själv vilket gör kvinnan mäktig och älskvärd som bara den. Hur älskar man till en rimlig nivå? Jag vill älska henne och jag vill njuta av våra stunder... Men jag vill inte inte vara beroende av någon annan en mig själv. Och inte behöva sakna någon varje dag...

Hur blir mer neutral med en släng av ett extra pluss av glädje i sig varje dag? Hur älskar man lagom men ändå fullt ut? Hur kommer man vidare till evigheten i stället för tillfället? Hur lyckas man se saker rätt och inte förstora upp problemen? 

För visst är det väl ändå så att vi förstorar upp ett problem med våra tankar och tänker ''men tänk om'' och blir blind för det sakliga i situationen och ser inte den rena faktan. Vi skapar upp en hemsk fantasibild... Och visst är det väl så att vi ältar länge innan vi börjar trassla upp och reda ut trådarna. Och när vi väl gör och fnner lösningen. Så inser vi när problemet är ut vägen att det inte var så farligt trots allt och undrar varför vi inte löste det på det där viset tidigare... Det var ju inte så svårt trots allt. 

Så säg mig nu efter denna text... Säg hur man gör... Säg mig hur och varför det kan vara så svårt att vara så där glada som vi ändå trot att vi kan bli... Säg mig varför det är så svårt och hålla sig till faktumet... Säg mig varför det är så svårt att hålla våra rellationer reallistiska och verkliga... Säg mig hur vi kan bli lyckliga tillsammans och bygga upp en helt ny och annan värld där allt är så mycket bättre.

Hur gör man allt det där? 

Och kanske mest av allt, hur lär man sig att leva i nuet?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hur mycket kan man tro på sig själv oavsätt vad omgivningen tror och tycker?  I mitt liv så tyvärr mäts min självtillit beroende på hur mycket min omgivning visar att dem tror på mig.  Om jag får stöd eller inte. Jag blir vad folk gör mig till. S...

Jag är i en period då jag känner mig ganska ensam och övergiven. Det har fått mig att tänka och känna mycket. Jag antar att jag dels fortfarande vänjer mig vid att bo ensam och jag antar att jag också sörjer att jag inte har så nära rellationer som m...

Nu har det gott en tid sen jag tog examen från skolan och satt i bilen och för ett kort ögonblick funderade på om det var där när jag fortfarandd var som lyckligast skulle ta mitt liv. Jag lät bli och tänkte istället LEV! Lev för allt vad du är värd....

Dem senaste veckorna har allt varit extra tydligt hur mycket stöttning jag fått dem senaste två åren. Hur mycket godhet det ändå kan finnas i människor och att det finns människor som både ser och tror på mig och mina förmågor.    Jag har också...

Dem senaste dagarna har jag rensat som bara den. Jag har fyllt påsar med prylar och kläder som bara ligger och skräpar i lådor. Försöker skänka bort en del och kommer la försöka sälja lite senare också. Men det har dykt upp många tankar.  Först en ...