Idag gick jag upp kl. 6.00 i morse och hoppades att jag skulle få jobba efter två veckors sjukdom. 

Men ikke som nikke inget jobb jag fick denna dagen.

Men det gjorde inte så mycket. Inte just idag... För det gjorde bara

att jag inte behövde boka av det där mötet med den där kvinnan. Med prästkrage och slingat hår...

Försöker minnas varför jag kontaktade henne. Var det bara för att ta reda på vad diakon är för ett yrke för

att jag så det där programmet på tv och undrade vad det var för något yrke? Eller fanns det något mer?

En tanke om att be om hjälp, kanske bara lära känna en ny person med nya tankar och ideer. 

Utöka mitt kontaktnät av kontakt personer... För sona kan man väl inte ha för många av? 

Jag försökte förstå varför jag ännu en gång spydde av nervositet i förväg fast jag så innerligt visste i huvudet

att hon inte var farlig. Vad är det för fel på min kropp varför gör den inte som hjärnan säger?                                      

Jag träffade henne på platsen som var bestämd samtidigt som en ny snö föll ner från himlen. 

Vi satte oss i ett sont där tantigt ålderdomligt rum i en kyrka. Varför 

präglas nästan alla kyrkor jag varit i av gamelfarmors heminredning!? Seriöst samhället

är väl lite modärnare en så? Hur ska unga männsikor vilja hänga i kyrkor som 

ser ut så där!? Fast det viktiga var ju inte hur rummet såg ut... Det viktiga och kanske mest fashinerande var

att nu har jag tagit ännu ett kliv framåt. Ännu en ny människa att minnas och få ut något av.

Och så när vi sitter där och pratar och allt faller sig lite för naturligt som vanligt och jag blir lite för avslappnad lite för öppen och ärlig. Men det är skönt och hon tycks ganska van.

Det är ju hennes jobb trots allt.(Att bara finnas där och snacka med folk.)  Men min tanke var inte att bli så djup och personlig. Det är det aldrig.

Jag noterade att vi båda satt på samma sätt. Bena i kors så som kvinnor ofta gör av någon underlig anledning... 

En stund senare noterade jag igen hur vi satt, denna gången var även våra armar lika dant satta i alla fall en av dem. Vi verkade gilla varandra utan att förstå det själva.

Kunde hon spelet? är hon medveten om det? Eller bara blev det så? 

I en bok jag har om människor och hur vi bemöter varandra så står det att vi speglar av varandra

om vi tycker om varandra. När vi helt enkelt trivs i någons sällskap vare sig det är en ny bekantskap

eller en nära vän. Och ja samtalet flöt på av sig självt. Hon var som förväntat lugn och vänlig.

Jag undrar en sak? Varför har jag son himla bra koll på det där? Varför har jag alltid son tur att leta rätt på och ta kontakt med personer som liksom visar sig vara väldigt bra och på något sätt till nytta i mina tankar

och framsteg. Vi ska ses igen. När det blir är osäkert med tanke på mitt jobb...

Som så många gör som tror så ville hon be innan vi skildes åt. Jag bara accepterar som vanligt men ser                

sällan nyttan ser sällan meningen med det. Men jag gillar att höra orden som faller så naturligt ur folks munnar när dem ber för saker när dem säger ord för att man ska få det bättre. Och idag kändes orden lite extra bra...

För jag tittade plötsligt upp och tänkte....

Jag känner något, jag är på väg. Jag är på väg framåt.

Jag håller på att bryta mig loss från mina egna kedjor som hindrar mig från att träffa nya människor

göra olika aktiviter och så vidare... Jag bryter mig fri från min egen feghet försöker kontrolera mig själv.

Och jag mår illa av bara tanken på hur jävla jobbigt det kommer bli. Men resan är säkert värt det i slutändan

som så många andra resor där modet fått komma igenom och allt liksom årdnat sig och blivit helt underbart i slutändan.

Jag vet nästa steg men fy vad det är jobbigt.... Men jag tänker ta det för nu har jag redan satt igång. Ingen 

återvändo nu. Och att återvända är att göra inget. Jag är ju trött på 0an nu. Jag vill framåt 

till 1, till 2 till 3 och så vidare... Ändå in i mål. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hur mycket kan man tro på sig själv oavsätt vad omgivningen tror och tycker?  I mitt liv så tyvärr mäts min självtillit beroende på hur mycket min omgivning visar att dem tror på mig.  Om jag får stöd eller inte. Jag blir vad folk gör mig till. S...

Jag är i en period då jag känner mig ganska ensam och övergiven. Det har fått mig att tänka och känna mycket. Jag antar att jag dels fortfarande vänjer mig vid att bo ensam och jag antar att jag också sörjer att jag inte har så nära rellationer som m...

Nu har det gott en tid sen jag tog examen från skolan och satt i bilen och för ett kort ögonblick funderade på om det var där när jag fortfarandd var som lyckligast skulle ta mitt liv. Jag lät bli och tänkte istället LEV! Lev för allt vad du är värd....

Dem senaste veckorna har allt varit extra tydligt hur mycket stöttning jag fått dem senaste två åren. Hur mycket godhet det ändå kan finnas i människor och att det finns människor som både ser och tror på mig och mina förmågor.    Jag har också...

Dem senaste dagarna har jag rensat som bara den. Jag har fyllt påsar med prylar och kläder som bara ligger och skräpar i lådor. Försöker skänka bort en del och kommer la försöka sälja lite senare också. Men det har dykt upp många tankar.  Först en ...