Som en vän en gång sagt. Jag vill hoppas att det är just det jag gör just nu. Att alla tillbaka blickar att mitt revolterande och min fas av att vara som en sur 13 åring. Som jag tydligen inte riktigt var när jag var 13. Ja jag har fått höra att jag är tonåring nu vilket jag inte vara när jag var det på riktigt. En gamal fas som tas igen för att allt råkar vara tufft just nu. Jag försöker tänka rätt men de blir ändå ofta fel. Och vissa tankar är mest bara skrämmande. Jag vet att jag bara kan skylla det hela på mig själv, för det är mitt val och jag ansvarar själv för hur jag bearbetar saker som är svårt. Men jag önskar ändå att alla dessa tillbaka blickar kunde försvinna för jag är så mycket starkare idag en vad jag var då. Då var jag väl en tönt. Men idag är jag någon som många tycker om precis så som jag är. Alltså jag duger! Ändå har jag börjat tänka och reflektera att, ja just det. Så här patetisk var det ju jag var. Eller som sagt sagt de senaste dagarna så här patetisk är jag... Men nej! Jag har egentligen aldrig varit det, det finns ingen som är patetisk men en för stunden, man är inte patetisk som person så mycket vet jag! Så nu är det bara att fortsätta försöka ta dem djupa andetagen jag aldrig lyckas ta och fortsätta tänka rätt... Och skratta åt att jag först nu beeter mig som en revolterande 13 åring och gnäller på lärarna skiter i saker och går upp på morgonen och säger skiter la jag i... Jag känner inte igen mig själv och det stör mig och jag är rädd för att de fumma kommentarer jag börjat ge folk kommer skada någon. Då jag egentligen omedvetet slänger ut dem för att jag själv är frustrerad just nu. Men om jag sagt något halvtaskigt till någon de senaste så ber jag om ursäkt. Jag menar inte att vara son här jag är ine son här. Det är bara nu under en period. Men det årdnar sig, de ska gå uppåt. Även om de börjar kännas drygt! Samtidigt som vissa dagar ger mig hopp och ger mig en känsla av att göra revansh. Ibland får man bilder av hemskeheter som hänt. Saker som skadat och ibland får man bilder av allt underbart som hänt och hur fantastiskt vissa saker är. En röst som kan lugna, leende som kan få en att le tillbaks. Ögon som kan få en att smälta, Kramar som kan få en att njuta. Hmm.. okej nu låter jag kär igen. Fast jag egentligen talar om vänner, vänner som ger vänskap och trygghet. Vänner som alltid finns där och håller fram sin hand för att hjälpa en att resa sig igen. Precis som vi hjälper ett litet barn upp som trillat i sandlådan. Eller sätter ett barn i knäet och säger att det kommer gå över och dem tittar på en med sina stora ögon och förstår att du har rätt och slutar gensat att gråta och i stället njuta. Oj nu har jag nog kommit bort mig på ämnet. Men det är bra tankar och det är bra...Så ska det fortsätta bara min iver stress kunde försvinna så jag slutar sitta och trassla med mina egna fingrar eller tycker det är jobbigt då det blir mycket ljud sont jag inte brytt mig om förut som jag känner av nu. Och om bara dessa tillbaka bilder kunde föstvinna och faktiskt bara se dem bra saker och faktiskt att jag kunde ta in det andra sa till mig. Jag är som låst och det stör mig för jag vill lyssna och ta in och jag vill andas igen... Och jag vill bli Issa igen inte dne gnälliga 13 åringen som bara vill slänga lärarna i en sopkontejner. Trots att dem inte ställer mer krav en vanligt. Men det är väl klart man kan ju faktikst slänga dem i sopkontejnern först och sen hämta dem igen när man lugnat ner sig lite. Och balansen har kommit tillbaka. Då allt löser sig utan att jag behöver sätta upp små scheman och tvinga mig själv till att göra mina läxor. Eller skälla mig själv flera gånger om dagen för att jag äter för fort eller inte lyfter på fötterna! 

Det är väl minsann inte många som lyckas skälla ut och skrämma sig själv på det där viset? 

Allt det här är ganska roligt när jag tänker efter eftersom det är så tokigt. Och någonstanns i mig vet jag att sommaren är på väg och att mitt inre väntar på att smälla till och faktiskt ta revansh och komma upp igen och vara mäktigare en någonsin. Och snäll ska jag bli igen för jag känner mig så himla taskig! Och jag vill inte vara det!

Okej nu har jag skrivit av mig lite som en vän tyckte jag skulle dock har jag nog inte fått ur mig allt en och inte på rätt sätt... Hmm tänk vad små saker kan ställa till med så mycket. Det kan vara både bra och dåligt. 

Nu hoppas jag att någon smsar mig snart som jag tänkt träffa idag. Och nu ger jag mig ut på en hal promenad med mina vårskor då mina vinterskors sulor är helt av...

Gud ibland frågar jag i fall du finns eller om du bara är ett mänskligt påhitt. Ett gått sådant. Säg mig finns du i den stilla vinden, i det vaggande havet och är det dig jag känner när solstrålarna träffar på det där värma härliga och mysiga sättet. Eller är du bara en underbar snäll låtsaskompis som älskar alla människor precis så som dem är. Säg mig är du något folk lutar sig imot för att dem är rädda för döden? Och skyllder då på historien i Bibeln? Säg mig varför verkar du säga imot dig själv samtidigt som du har så mycket som fungerar och som stämmer överens även om det är skrivit av två olika människor vid två olika tidsåldrar. Säg mig, hur du fick alla dessa människor att följa dig, be och sjunga inför dig. Samlas i gemenskap och samtidigt ha så många ifrån dig. Om du älskar oss alla varför är du inte mer tydlig så vi förstår att vi faktiskt kan välja dig? Säg mig också varför du klandrar alla för något dina två första skapelser gjorde. Säg mig hur du kan säga till människorna att förlåta varandra medans du själv inte förlät dina förstfödda på jorden och lät dem i stället få lida och låta deras framtida barn och barnbarn och så vidare få lida för något dem gjort. Säg mig varför du är så blyg. Säg mig, ska vi verkligen leva efter bibeln idag när det är annorlunda i vårt samhälle idag. Och säg mig varför är du homofob och varför är det så farligt att ha sex innan äktenskapet? Säg mig varför lät du människan gå åt tre olika religons håll? Hur ska vi förstå vem som har rätt om dig då alla tror på dig men har olika taktiker för hur vi ska se och följa dig. Vi kämpar för att vara tillräckliga för att nå upp till ett väl känt talat rike. Som ska vara gott och evigt. Så som våra drömmar lyder. Säg mig gud varför är vi inte redan hos dig? Varför prövas vi? Säg mig om du skapade denna godhet varför förträngde du en som ville bli som du? Varför ville du ha makten för dig själv och förträngde din ängel. Kan du inte förstå hans ilska och varför han gjorde så mot dig. Kan ni inte förlåta och bli sams. Så inte människan behöver lida över erat bråk. Om vi är en avbild av dig Gud, säg mig då varför människor på jord skadar andra på grund av att dem själva är skadade och sårade. Säg mig varför du älskar dem trots allt. Varför älskar du inte din ängel som du sköt ifrån dig som vi på jorden kallar djävulen? Säg mig varför du kan ge som trygghet och samtidigt ge son besvikelse. Och säg mig varför du skickade ner en halvgud din egna son och lät han dö för att vi då skulle få bli fria från synder. Ändrade du dig? Är du inte perfekt och vet allt? För min del får du gärna vara mänsklig och felbar. Då skulle jag känna mig tryggare med dig om du fanns. Men Gud snälla. Om du finns förklara då varför då dina själ till dina val och Bibelns historia, varför den blev som den blev. Och svara mig på min största fråga? Är jag god nog för dig och är du god nog för oss. 

Finns du, eller är du bara en påhittad gud folk förklarar med kärlek?. 

Som det låter verkar du ej finnas men ibland tvivlar jag och jag önskar att du finns och att du är god.

En liten tanke bara. Det här med mode och modebloggar och mode överallt... Asså när folk köper det som är inne tänker dem då på att dem kommer se lika dana ut som så många andra?! Vill man medvetet det? Ha likadana kläder som massa andra? Det vill inte jag i alla fall. Och andra sidan har jag aldrig gillat mode lite av den anledningen och för även av andra anledningar. Men som sagt varför se likadan ut som andra? Själv blir jag irriterad om jag möter en människa som har en likadan tröja eller något som jag. Visst kommer de alltid finnas dem som köpt en likadan tröja eller annat. Men att medvete t köpa det man ska köpa för att de är inne är ju att vilja se ut som så många andra känns det som. Gud så tråkigt! Jag tycker det är mycket roligare att skapa sin egen stil efter sin personlighet med mera... Och inte bära något bara för att känd person skapat kollektionen eller för att massa andra går omkring med det... Jag menar kolla bara på hur många i ett klassrum som bär converse!? Jag erkänner att skona är fina men gud så tjatigt och tråkigt de blir... Jaja det finns i olika färger men det är fortfarande enformigt...Och oj vad folk kommer bli sura för att jag just klagade på converse. Men som sagt jag medger att det är fina skor men mode är enformigt! Men om ni gillar att det är så, så fortsätt för all del att gå omkring med mode och följa modet... För alla ska få ha det dem vill ha. Men när folk blir mobbade för att dem inte följer modet så blir jag förbannad. Så nu menar jag ej heller att jag vill va elak mot er som älskar att följa och bära modet. Ville bara få ut min tanke.

Hoppas ingen tog illa upp! Jag förstår också om många köper saker av samma sort om det är för att de har en förmåga att vara skönt eller effektivt på något vis... Hmm märker att jag börjar bli rädd för att nån ska ta illa upp som sagt. Så hoppas ingen gör det. Men som sagt ville få ur min tanken om att man när man köper mode gör likadant som så många adrna. Och det är synd att så många köper modet bara för att passa in, jag tänker nog främst på mellan och högstaide perioden. Aaa det kanske är så på fler ställen och åldrar ändå men ja. Då var det sagt.

Guuuud! Vad jag är trött på Svenskar och dess Svenskhet. Vår kultur vårt språk och våra dealäkter... Vi är konstiga och jag har börjat sätta mig imot vår Svenskhet. Jag kommer kanske betraktas som mer konstig en vad jag redan tycks vara men det är kanske värt att protestera lite. Och just nu bryr jag mig för lite för att orka bry mig om vad andra ska tycka mot min protest mot vår Svenskhet.

Allt började slå galler i huvudet på mig då jag fick höra att jag var väldigt ''osvensk''. På grund av den anledningen att jag vågar ställa frågor som många andra tydligen inte våga fråga för att dem är rädda för vad andra ska tycka och tänka då. Jag har aldrig riktigt fallit för grupptryck och jag har alltid varit hög nyfiken på saker och alltid ställt frågor hej vilt om mig och inte har jag väl tänkt tanken på vad andra ska tycka. Ska folk tycka saker om vad andra ställer för frågor?! Jag hade aldrig tänkt tanken jag ställer frågor jag vill ha svar på hur dem en låter och har aldrig reflekterat mer över det. Jag har bara velat försöka få ett svar på min fråga även om jag inte alltid fått ett.

Sen började annat falla in och jag började se och reflektera över vad Svensk innebär. Och vad dessa olika länder och kulturer skiljer sig åt på olika sätt och håll. Kolla bara på när en Svensk möter en invandrare.. Vilka olika verderingar och traditioner och sätt vi har! Vilket tyvär ofta skapar konflikt men även nyfikenhet.

Ibland kan det vara svårt att förstå varandra.

Men vi Svenskar är så korkade att vi inte ens förstår varandra, tack vare våra olika dealäkter.

Ta exempelt det här delemat. En småläning säger till en annan: (- Kan du hämta min väska? den ligger gämte stolen.) Var på en som kommer från ett helt annat ställe svarar:

(gämte? Vad är det hur menar du nu?)

För oss småläningar är det självklart men inte överallt. Och ordet ''gämte'' betyder ''brevid'' och det ordet förstår den andra. Det finns massor av exempel där vi från olika ställen i Sverige använder ord som andra i landet aldrig hört talas om eller använt själva.

Och även om vi har många ord som alla i hela Sverige förstår så kan vi ha massor av ord som har samma är likadant men betyder olika saker ex. man och man. Alltså könet man och manen på ett lejon.=samma stavelse.

Eller att vi har massa de och dem, ibland även dom. Eller bara det att man kan säga olika saker om samma sak. Exempelt ''lägga mål'' eller ''göra mål''. Ja alltså ni kan nog komma på massor av egna exempel på vårt konstiga språk och hur vi använder våra ord.

Och har ni tänkt på hur vi gör. Ta exempelt det här med vår standard fråga när vi möter någon.

-Hej, hur mår du?

Och jag har börjat bli väldigt arg på den frågan. För att jag har svårt att avgöra om personen vill höra det svaret som folk brukar svara på denna frågan. Alltså:

- Jo tack bra, själv?

Jag har börjat ifrågasätta och säga:

Vill du att jag ska säga att det är bra.

Eller vill du faktiskt veta hur jag mår.

Alltså ställde personen frågan för att det faller sig naturligt i vår svenskhet?

Eller för att personen faktiskt bryr mig som hur jag mår?

Om en främling frågar mig hur jag mår eller en tandläkare ex. Så kommer jag svara att det är bra även om det kanske inte är det. För att jag inte vill berätta om hela mittt liv för denna personen och för att han/hon stälde frågan som en trevlig chest. (Hur nu de stavas) Men jag tycker vi borde sluta ställa den frågan till folk om vi faktiskt inte vill veta hur personen mår. Utan bara fråga.- Hur mår du?. Om vi faktikt undrar.

Jag menar den trevliga chesten går att byta ut mot massa saker.

-Hej,trevligt att råkas.

elller bara.

-Hej!

Sen får ämnerna falla sig in naturligt. 

Alltså det finns massa konstigheter i vår så kallade Svenskhet. Jag antar att jag borde sätta parantes runt de ordet men de struntar jag i! 

Jag vill protestera mot det som är fel i vår Svenskhet precis som jag protesterar mot dem som är emot invandring och homosexuallitet...Och andras sätt att leva. Jag menar det är la upp till dem. Varför ska du lägga dig i och klandra andra!

Och du känner väl inte dem! 

Så sluta be folk dra hem till sitt hemland. Det finns lika dåliga Svenskar som borde kastas ut! 

Och ekonomin är avanserad jag tror vi vet för lite, för att kunna klandra dem för att sno vår pansion med mera...

Och sluta tyck att två människor av samma kön inte ska få älska varandra. Hur skulle du själv må om någon sa att du inte får älska den ditt hjärta brinner för!? Hur skulle själv må av att vara rädd för att frå stryk för att du bara är kär i någon som råkar ha samma sak mellan bena som du själv!? Och varför är det fel att älska en annan människa? Och även om det är mest naturligt att det ska vara två olika kön så finns det saker och sitautioner som gör att folk kanske dras till sitt egna kön det kan handla om våldtäckt,sexuellt utnyttjande dåligt stöd från ena könet med mera!!! Varför klandra folk man inte känner? Varför klandra över huvud taget?!

Och varför mobba eller tala illa om folk som lever på ett annat sätt en du själv? Varför stör det dig? Vad har dem gjort dig? Är du avensjuk men inte vågar erkänna det? Du vill att folk ska tycka om dig för hur du lever och för dina val, varför kan du då inte acceptera andras val? Snälla ni människor som har något imot något av detta förklara varför ni slösar er dyrbara energi på att trycka ner andra när ni inte vet mycket alls... Världen vore bättre om vi lärde oss att acceptera varandra och hjälpa varandra!

Ja gud vad jag vill revoltera mitt i min ilska och min sorg just nu. Men främst behöver jag revoltera mot mig själv först. Men jag hoppas fler revolterar mot det som är fel så vi kan få en bättre plats att leva på ett bättre sätt att kommunicera med mera!

Bilderna har ingen direkt kopling till ämnet mer en utryckning av Sverige och protest och åsikter om saker och ting. Men det som protesteras på bilden har ingen vidare kopling till inlägget! 

Okej, i flera år har jag tänkt att jag borde skriva en bok någon gång skriva av allt! När jag var yngre ville jag skriva en roman och skrev en bok på 50 sidor tills jag insåg att det var rena skiten och slängde den..Fast den är kvar i mitt usb minne faktisk... Men den senaste tiden har jag blivit allt mer faschinerad av små böcker jag hittat där folk snackar om oss människor hur vi funkar hur vi tänker hur vi borde och kan välja att se livet för att må så bra som möjligt. Det där med känslor och tankar med fantastiska situationer och konsekvenser... Alla har vi väl ändå ett liv som kretsar kring sådant. Våra rellationer våra egna tankar och jag.... Jag samlar info hela tiden och destå mer jag är nyfiken destå fler häftiga människor stöter jag på som har berättelser och synsätt som är helt fantastiska... Dem får en att tänka om få nya bilder och en ny syn på livet. Jag vill göra något av det... Och jag tänker göra det en dag. Frågan är när... Men en dag ska jag göra en bok så det så! Jag vet att det finns många som ändå tänkt tanken att de ska skriva en bok nån gång... Och främst Svenska lärare... Hmm antar att det är för dem är inpluggade på alla sortes texter och har satt MVG+ på sig själva i stavning eam idag antar jag att det är A+ :P Jag vet ej...Men tycker alla som vill göra en bok bara sätt igång och gör det.. Följ hjärtat skriv om det ni vill vare sig det är en kokbok en roman eller en självbiografi eller något annat!

En annan ide är, vad händer om man gör en bok tillsammans med andra?... Sätter ihop till något bra. Något häftigt, vad kan det bli av det? 

Spännande tanke antar jag... 

Som sagt med tre olika godkända prov från tre olika ställen! Då borde jag väl kunna bli Godkänd på det riktiga teoriprovet!? Snälla gud hjälp! Ja du Micke du har ett stort jobb att trösta mig fall jag misslyckas och lyckas jag får du stå ut med min ivrighet och glädje kick! :) Addrenalin asså!   

Seriöst jag måste sluta ruinera vårt hus på dem tre tingen. Jag äter det alldeles för mycket flera gånger i veckan! Helt ärligt nästan varje dag!

Det vill säga bananer,russin och majonäs. För visso är både banan och russin nyttigt till största del. Men majonäs värkar det ju dock vara en himla massa E-ämen i och det ger ju tydligen canser.. 

Jag fattar inte, jag tröttnade på mackor och flingor och började lägga bananer och russin i yogurten/filen istället. Och sätta majonäs på mackorna för att göra det enklare att få i sig det tråkiga brödet!!!

Kej, så hitills har lovet varit ganska lugnt samtidigt som jag har haft så mycket att göra. Intensivt pluggande för teoriprovet som jag snart ska ha för att få körkort till bil. Och samtidigt göra mig av med den stora högen av skolläxor som jag känner att jag ligger något efter i. Jag brukar ogilla scheman men nu har jag faktiskt gjort ett schema och lyckats hålla det hitills i alla fall. Jag älskar den kontroll jag lyckats ta över mitt liv då jag har massa runt omkring som måste göras. Jag kan göra det utan att bli allt för stressad. Men visst är det väl lite lustigt ändå hur jag kan sätta mig och bocka av saker göra det utan att bli allt för frustrerad eller uttråkad. Känns som jag verkligen bestämt mig så snälla låt mig då lyckas! Läxor,pouser,tv-serie, vänner och kanin mys... Och en himla massa tuggande på tuggummi. Jag erkänner jag skrattar lite åt mig själv. Samtidigt som jag nångonsans i mitt lugn vet att det finns något som bubblar inom mig som vill slänga allt åt helvete.. För det har varit mycket nu i en period och nu är jag snart i slutfas ja i alla fall gällande körkort och saker jag ligger efter i. Mer tid till Issa! Det vore bra. Men klart skolan kommer nog hindra mig en del då det är sista terminen innan den mycket kända studenten. Den ökända studenten som jag skulle vilja kalla det. Jag menar vad gör jag sen? Skolan har blivit en trygghet. Och en vana. 

Och hur sjutton kommer student dagen se ut? Jag hoppas den blir bra och att jag varken blir nertrampad eller får tinnituss av klasskamrater och annat som lär vara ganska fulla den dagen. Och andra sidan kanske det vore lite små roligt att se en annan variant av dem även om det är en dålig en.

Jag vet ej varför jag sitter och skriver detta antar att det är för jag började fråga mig själv vad jag gör och gjort denna vecka och ska göra av rästen. Hmm efter denna veckan blir det lite brottom att leta upp självfötroende har hitills bara kollat under några bord. Jag hoppas jag inte damsög upp den igår. För jag vill verkligen hitta självfötroendet nu när det snart är uppkörning och uppskrivning. Jag antar att det försvann lite då jag har så mycket krav på mig själv just nu att jag måste köra helt perfekt och bra nu när det är så nära och jag har så få lektioner kvar. Och misslyckas jag kommer det kosta pengar jag ej har. Det stressar mig att för en gångs skull inte ha en stabil ekonomi. Jag har koll men det svider i plånboken!  Ushe om man bara kunde få jobb lika lätt som dem fick jobb för i tiden. Jävla samhälle jävla utveckling och jävla politiker! 

Men det förståss jag kan ju alltid strunta i allt det där och gå och gömma mig hos någon kompis och glömma allt för ett tag. Bara få minnas det riktiga livet. För det riktiga livet är bland vänner och där det är roligt. Enligt mig är inte livet i jobb eller skolvardagen.. Det är bara något vi tvingar oss till att göra för att få ut något annat... Det riktiga livet är när vi lever ut när vi skrattar gör det vi tycker om söker i oss själva med mera... Upplevelser är livet! Ja nu har jag nog varit inne på många punkter. Det sista jag vill säga innan jag sluta skriva är. Snälla snälla kan inte någon uppfinna en apparat som tar bort den himla snön! Ge Sverige lite sol och värme istället!