En helvetes förkylning har gjort epedemi på hela skolan i princip och jag åkte också dit för den. Men de har inte hindrat mig från att den här veckan på grund av olika händelser fundera över kärlek och vänskap och närhet. Så nu skriver jag av mig lite.

Hur lätt är det att älska och hur lätt är det att bryta det hela? 

Och när vet man på riktigt att man älskar någon?

Kan vi verkligen älska varandra från första ögonkastet eller måste vi lära känna varandra djupt?

Jag har många gånger förut funderat över kärlek och mina rellationer och har också varit rädd för att gå in i rellationer. Den här veckan har bestått av andras rellationer och rellationsproblem men jag kan ju inte tala högt om dessa så jag håller det för mig själv. Men hur som helst så har det verkligen fått mig att fundera hur länge kan kärlek vara och vad är kärlek?

Finns de äkta kärlek? Och hur vet man att den är det i så fall? 

Det blir fler frågor en svar men jag vet att jag inte är ensam om sona här funderingar så fundera gärna med mig eller bara njut av lästunden och hoppas du inte blir allt förvirrad. Men som förvaning vill jag bara säga att de finns en risk att de berör dig. För alla har vi la stött på kärlek på ett eller annat sätt både vänskapligt och i en djupare rellation?

Kärlek finns i ord,handlingar och beröringar. Men de finns också i hat. Och i allmän vänlighet. Sättet vi skiljer dem åt sker genom att vi antingen smeker eller slår, att vi säger 

''jag gillar dig'' eller ''jag hatar dig''. 

Men när vi bråkar med någon för att vi egentligen tycker om en annan människa eller när vi har förvana att använda orden kram och puss utan att man egentligen menar det så blir det konflikt. Och jag tror inte vi alltid har koll, och då kan vi bli både svikna och överaskade.

Jag har levt i stor förvirring många gånger då jag kännt att vänner aldrig eller ytterst sällan hör av sig men när man väl möter dem värkar dem tycka om en och vilja umgås med en. Då känner man sig plötsligt älskad men när telefonen aldrig ringer eller det aldrig kommer ett sms eller mail eller någon och plingar på så kommer tankarna. Tycker ingen om mig egentligen? Försöker de bara vara trevliga, eller har jag fått ordet kärlek och vänskap om bakfoten? 

Jag har tyckt starkt om en person och hört bröllopps klockorna ringa, men jag föll ändå aldrig tillräckligt för att bli kär. Men vi betedde oss som ett gift par och många sa att vi passade ihop. Men mitt hjärta sa nej hur mycket jag en ville att det skulle säga ja. 

Jag har dragits åt ''fel sort'' och varit dö nyfiken men när de väl gått till uppfyllelse verkar de bli en besvikelse för att det inte är äkta. 

Jag har älskat människor som försvunnit på olika håll ur ens liv och fortsatt att älska dem och jag har älskat människor och glömt av dem efter en kort tid utan dem. 

Jag tycker lätt om människor men ogillar också vissa människor lika lätt. 

jag har älskat en människa och sedan avskytt den.

Jag har kännt mig tvingad att älska människor jag inte älskar. 

MEN! Jag har trots besvikelse lärt mig älska igen och nya människor och hållt kvar vid vissa människor som inte ens älskar mig lika mycket tillbaks.

Jag tror kanske inte de finns korrekta svar på vad kärlek är och vad som är äkta. Och det känns som att de finns många olika sätt att älska någon på. Jag tror också att vi dör om vi inte fortsätter att älska och bli älskade även när livet känns hopplöst. Och även när vår största kärlek i livet har svikit oss måste vi fortsätta älska!

Om vi gör en lista på alla vi tycker om, vilka skulle vi rädda om den försökte hoppa framför ett tåg och det skulle innebära döden för oss själva? Nu kan vi redan slumpa bort vissa för att om vi är ärliga vet vi att alla vi gillar kommer vi inte rädda. Och dem vi kommer att rädda blir ännu färre när vi väl står i situationen på riktigt. Och kanske är det bara en ända person vi kommer att rädda trots att vi tror oss älska 100 människor, tja mer eller mindre. Så säg mig får vi bara säga att vi älskar den personen vi faktiskt skulle ofra livet för att rädda. Och resten tycker vi bara om men vi älskar dem inte? Eller???

Jag använder kanske orden ''jag älskar dig'' lite för ofta till människor i min omgivning men samtidigt som jag ibland inte inser förens när olyckan är framme eller personen lämnar mig som jag inser hur mycket jag älskar den där människan, vilket jag inte förstod innan. 

Ibland är det farligt att älska för att man vet att de kommer göra så fruktansvärt ont att förlora den man älskar eller bli sviken av den. Men ändå måste vi älska för att må bra över huvud taget. Så att inte tillåta sig älska blir inget bra även om man vet att man bara får behålla personen för en kort period. Jag var först rädd för att börja tycka om människor för mycket på den här skolan, men insåg att människor har alltid kommit och gått och kommer alltid att göra och till slut går det över och vissa får man behålla även om det innebär en mer sällan kontakt en förut. Men de är ju skönast och roligast att kunna älska i massor! Och skapa minnen och veta och känna sig omtyckt tillbaks. 

Det finns dem som slåss för att få uppmärksamhet som inte får naturlig kärlek av människor, men som ser till att få någon kontakt med människor genom att vara styg i stället. Och tar det som kärlek även om den är felaktig. Så kärlek är ett måste och något som finns och då börjar det låta något troligt att de finns en kärleksfull Gud som skapade människan av och till kärlek. För naturvetenskapen talar om behov men vad kommer kärleksbehovet av blir i så fall nästa fråga? 

Balans vi bör finna... Frågan är hur?. Men att älska massor är aldrig fel och älska överdrivet är det egentligen fel? Hellre en kram för mycket en något slag alls...

Tja jag vet inte vad jag bidragit med i texten men nu har jag skrivit av mig en del även om de inte fick tillåtelse att bli som jag tänkt för de är lite för privat även om jag är en öppen person. Men kanske har jag gätt dig som orkat läsa det här någon tanke,fundering eller hopp. Inte allt för mycket igenkänning och ångest hoppas jag bara... Ha det finnt och krya på er andra som är lika sjuka och hängiga som jag är just nu! Och ursäkta fall något blivit rörigt men jag skyller på att de är tjockt och konstigt i skallen idag.  Hejsvejs.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hur mycket kan man tro på sig själv oavsätt vad omgivningen tror och tycker?  I mitt liv så tyvärr mäts min självtillit beroende på hur mycket min omgivning visar att dem tror på mig.  Om jag får stöd eller inte. Jag blir vad folk gör mig till. S...

Jag är i en period då jag känner mig ganska ensam och övergiven. Det har fått mig att tänka och känna mycket. Jag antar att jag dels fortfarande vänjer mig vid att bo ensam och jag antar att jag också sörjer att jag inte har så nära rellationer som m...

Nu har det gott en tid sen jag tog examen från skolan och satt i bilen och för ett kort ögonblick funderade på om det var där när jag fortfarandd var som lyckligast skulle ta mitt liv. Jag lät bli och tänkte istället LEV! Lev för allt vad du är värd....

Dem senaste veckorna har allt varit extra tydligt hur mycket stöttning jag fått dem senaste två åren. Hur mycket godhet det ändå kan finnas i människor och att det finns människor som både ser och tror på mig och mina förmågor.    Jag har också...

Dem senaste dagarna har jag rensat som bara den. Jag har fyllt påsar med prylar och kläder som bara ligger och skräpar i lådor. Försöker skänka bort en del och kommer la försöka sälja lite senare också. Men det har dykt upp många tankar.  Först en ...