Jag har säkert gråtit i min nyfunna väns famn tre-frya gånger under bara de här veckorna som jag varit på skolan. Jag älskar så att vara här och vill typ aldrig komma hem jag saknar det inte, bara ibland i vissa stunder. Men jag älskar fortfarande alla där hemma så grymt och hoppas att de ej glömt bort mig och blir glada av att se mig och vilja träffa mig när jag kommer hem på lovet. Men den här friheten som är här alla trevliga människor som faktiskt accepterar varandra som vuxna individer. Kramar i överflöd och världen mest chillaste ställe där jag kan måla och rita när jag har lust och göra vad jag vill och det ger mig energi till små projekt iblnad. Och jag vill bara leva och fortsätta bo ''själv'' och få vara fri och vuxen och gör hur fan jag vill när jag vill och vad fan jag vill!. Men den här underbara fantastiska friheten är också skrämmande. Det ger en tid att tänka, och jag tänker gärna lätt för mycket. Jag är livrädd för att de jag börjat gilla här ska börja sluta gilla mig jag har varit skiträdd för vad folk börja tänka om mig hemma, saknar de mig kommer de gilla och vilja vara med mig när jag kommer hem nästa år? Finns jag kvar i deras hjärtan och liv då även om kontakten är liten här och bleknar. Jag försöker ibland skicka ett sms till folk och ibland har jag fått av andra och det känns bra! När de är delat sinsemmelan för en gångs skull! Jag är rädd för allt nytt och allt jag inte riktigt lärt mig ännu, så mycket ansvar så mycket göra själv. Och jag försöker bara vara stark. Men fäller tårar plötsligt utan anledning. Idag blev jag rädd från ingenstanns och jag försod det inte. Samtidigt som jag vaknar varje morgon och undrar av en härlig nyfikenhet. Vad kommer hända idag tro? Varför har jag börjat fundera så mycket över vänskap,kärlek och ensamhet? Varför är jag så fruktansvärt otrygg i att vara för mig själv. Jag vill hela tiden vara med någon. Hur ska jag kunna bo själv i en lägenhet om jag har son här människobehov? Varför gick det bra när jag var barn och inte hade mycket vänner, och nu när jag har vänner har det slagit över i att jag vill vara lite för mycket med folk. Mitt självfötroende har höjts min självkänsla har sänkt, men det är bara på grund av mig själv, och mina egna grubblerier... Men som sagt även om jag blir rädd ibland så älskar jag det här stället varje dag det är ett ganska lustigt ställe ändå. Jag har lärt mig mer om livet och mig själv hitills en vad jag lärt mig om konst men det gör inget konsten kommer säkert också... Men jag är tacksam över det jag förstått om livet och fått insikt i. Allt jag tidigare inte vågat göra och liksom bara gör nu. En del saker tack vare pushning från andra en del saker tack vare mig själv. Jag tror jag blivit mer socialt korekt också. Jag garvar så jag får ont i hela kroppen ibland, jag njuter av att kramas när vi tittar på en film , jag älskar naturen runt omkring, maten är som hemma vissa dagar faller det mig inte i smaken andra dagar är den fantastisk. Jag kan vara för mig själv och jag kan vara med andra. Jag har folk så nära mig men känner mig ändå ibland så ensam.

Hmm... som det märks på mig är jag splittrad men de mesta är faktiskt bara toppen och bra. Och dessa insikter i denna nyfunna frihet är bara nyttig för mig även om det ibland gör mig rädd och lite orolig. Men då är det ju himla bra att ha den där kramkompisen till hans som håller om en hårt och kärleksfullt. Jag tvingas bli löjlig ibland jag tvingas vara stark och vuxen ibland. Men det jag älskar mest av allt med det här stället är att allt jag gör här är för min skull för att jag vill det, inte för att någon annan vill det. Och det var ju just det jag egentligen kom hit för. Det var ju tack vara den finaste kvinna jag nånsin lärt känna som sa åt mig på ett strängt,ärligt och kärleksfullt sätt att(Ge dig iväg, se till att komma hemifrån och hitta dig själv och göra något du tycker är kul för din skull, det behöver du nu efter fallet i körkortsdelämmat.) Det var första gången jag faktiskt löd denna kvinnas råd. Innan trode jag att jag själv visste bäst, men ibland gör man faktiskt inte det. Körkortsdelämmat gör fortfarande ont för det var så mycket fel känslor inblandade i det. Men jag har fått energi till att börja lära mig engelska i stället plugga det intensivt och passar på att tala med de Engelsktalande personerna här och det ser faktiskt ut att gå framåt! Det gör mig glad, jag kan känna att jag kan lyckas med saker igen och sedan kanske jag blir stark nog att försöka ta tag i körkortet igen... Men inte en på ett tag. Och om det finns en Gud så ber jag honom att jag ska slippa höra tjajtet och orden om att jag borde försöka snart för det gör bara ont och jag blir stressad! Jag gör det när jag vill! När jag känner att jag kan och har rest mig tillräckligt. Jag ösnkar jag var bättre på att säga ifrån och berätta hur jag känner. Och jag hoppas att ingen liknande olycka händer mig igen... Men när jag rest mig ska jag göra det för min skull bara för min skull inte för någon tycker de är bra inte för ett jobbs skull. Bara för min egen skull. För ja jag tänker ta revansh men inte för att det behövs utan för att jag vill och för att jag vill vinna striden mot de onda drakarna. Och hämta tillbaks min stolthet som är gämt i slottet som drakarna vaktar. För det är jag värd.