Idag har jag haft en urusel dag, värre en igår till och med. Jag har varit trött, mått illa, gråtit varit frustrerad och rymt. Jag rädde ut en sak men andra saker väcktes upp. Jag började erkänna saker för mig själv, och hur ont det gör att min feghet håller i sig. Hur ont det gör att bli besviken och sårad, hur ont det gör att känna sig hjälplös. Jag försökte få tag på skolans samtalsperson. Jag fick det men efter 10 minuter insåg jag hur fel och obegagligt allt kändes, till slut fick jag någon panik attack och sprang ut genom dörren. Jag hörde henne ropa på mig, men då gick jag bara fortare jag ville fly. Jag vet att det är barnligt och fånigt att göra så, men vad skulle jag göra jag såg ingen annan väg ville bara bort därifrån. Jag hade modet eller ens tanken på att jag kunde säga trevligt att jag behövde gå. Nej jag bara stack... Jag ville inte få allt uppdraget. Jag ville ju bara få tips från henne om hur man lugnar ner stress men det blev andra ord andra saker. Tankar som väcktes och med fel person vid fel tillfälle. Jag blev rädd. Jag har sagt åt mig själv att bossta min självkänsla nu men det går verkligen inte på en dag. Och jag måste reda ut lite saker... Släppa taget om något för att starta något nytt. 

Så nu har jag varit på mitt rum inlåst och gråtit en stund. Satt på havsbrus/piano musik och börjat be till en Gud som jag valt att tro på trots mina stora frågor och tvivel. Och så tänkte jag gå in här och skriva av mig varpå jag fått två meddelande från gårdagens inlägg. En är en vän som tänker på mig. Det andra från en vad jag tror är en vilt främmande person. Som gätt mig en text ur bibeln som jag förstått det som, som säger mig allt. Och som gör mig lugn. Jag hade minuterna innan bätt till Gud om hjälp. Är detta bara en vänlig person som kom förbi och bara läste mitt inlägg utan att känna mig? Eller är det något bakom det hela? Något mer? Jag vet inte vad men du som skrev detta om du ser detta snälla skriva till mig. Jag vill veta vem du är. 

Och jag hoppas jag är pigg imon utan magproblem, utan varken oro eller stress, utan illamående  utan trötthet, utan tankar... Jag vill bara komma hem och glädjas med dem jag älskar och saknar så. Särskilt nu när livet känns tugnt och jag inte har någon här jag känner att jag riktigt kan gå till. Jag har vänner här men just nu är inte ens dem fina människorna rätt, då dem vet för lite om allt det där. Jag vet att jag borde klara mig själv ändå. Men jag är inte där en, mitt självfötroende har inte stegrat ännu men det kommer, det kommer inom sinom tid. Nu ska jag ruska av mig allt och njuta av solen nu när regnet svept undan för ett tag. Jag ska andas in frid och ut det tunga.