Jag fick några tips och jag tog dem till mig. Jag började skriva jag är bra i en bok tre små saker som varit bra under dagen. Jag har börjat slarva men jag har också börjat se... Jag har börjat bli otroligt tacksam för så otroligt mycket. Det har hållt i sig i några dagar nu och blivit till bara mer och mer tacksamhet över både stort och smått och jag har fått bevis för att dem som faktiskt säger att dem tycker om mig gör det. Både från sms på min mobil som frågat när jag kommer hem och att de saknar mig. Och även från mina vänner här som flera gånger fått bevisa sin kärlek till mig. Och av historier jag hör av saker som sker så börjar jag verkligen bli djupt innerligt tacksam för så mycket! 

Jag har allt jag behöver och massa mer. Och jag har börjat bli små arg på all otacksamhet som finns. 

Jag kan klaga över att behöva gå upp tidigt på morgonen ibland för att jag vill ligga kvar i sängen och sova en stund till. Medans en annan människa inte ens kunnat sova på natten för att den inte fått någon mat i sig på väldigt länge, den har ingenstanns att gå och den måste kämpa för att kanske bara kanske få mat för dagen. Trots att kroppen redan är tömd och svag. Jag får pengar för att gå upp på dagen för att kunna köpa mat för hela månaden plus en massa annat onödigt om jag så vill... 

Jag gråter när saker är jobbigt och jag har nästan alltid någon där som då kan krama om mig och säga att allt kommer bli bra. Det finns dem som aldrig våga gråta och dem som inte har någon i närheten som kan krama om dem och säga att allt kommer bli bra, som kanske i stället blir slagna var dag och få höra hur patetiska dem är...

Jag har ont i magen ibland ibland nacken och det kan driva mig till vansinne. Men det finns dem som har obotliga sjukdomar och är döende i canser...

Jag vill ha saker och jag kan skaffa dem bara jag sparar lite pengar. Det finns barn som inte ens har en nalle att krama om och lägga sig och sova med...

Jag kan bli arg och ledsen på mina vänner ibland. Det finns dem som inte har några vänner och blir mobbade var dag...

Jag är född med ett naturligt utseende, och kan ändå stå framför spegeln och tycka att jag är ful ibland. Det finns dem som föts med sjukdommar som gör att dem ser annorlunda ut eller som i olyckor fått sina kroppar förstörda, blivit upplagda på sidor som säger att dem är världens fulaste människor... 

Jag lever i ett land där det finns rasistiska,homofobiska åsikter sjukvårdsfel och annat. Det finns dem som lever i ett land där det ständigt faller ner bomber och där det inte finns någon yttrandefrihet...

Jag har en familj som älskar mig som jag kan komma till. Det finns dem som inte har någon kontakt med sin familj och som lever i missbrukar familjer eller inte ens har någon familj för att dem är döda...

Jag har ibland idial på mig själv att försöka se bättre ut. Det finns dem som har annorexia och bullemi...

Jag kan jobba med vad jag vill jag kan plugga till vad jag vill... Det finns dem som inte har något val en just ett yrke, det finns dem som inte får gå i skolan...

------------------------------------------

Jag antar att du känner igen dig?

Jag säger bara, vad fan har vi att klaga över!!!!!!!!!

Jag vet att jag inte kommer sluta klaga när det gör ont i min mage, jag vet att jag kommer kunna bli arg och besviken på mina vänner och att jag hellre ligger kvar i sängen en tidig morgon och myser, jag antar att det är en del av att vara människa, att klaga lite då och då?.. Men jag tänker ändå vara tacksam för det jag har och inte klaga så himla mycket utan bara njuta av det jag kan och har. 

Hur vår situation en ser ut så har vi alltid massor av saker att vara tacksamma över!

Och har jag börjat vara tacksam nu och se saker, så tänker jag bli ännu mer tacksam! Och fy fan vad jag ska få en bra självkänsla, självinsikt och lära mig att njuta av och älska livet så som det är. För det är då jag kan skapa större saker en vad jag någonsin kunnat tro. Och då kanske jag kan hjälpa människor som inte har det lika bra som jag. Jag är tacksam för det jag har men jag kan väl fortfarande drömma om mer? Så länge det inte blir drömmar som är av girighet och själviskhet? Och för all del varför är vår girighet så stor? Vi ska ha den senaste mobilen, ha ett bra välbetalt yrke. Och vem fan hittade på att störst bäst och vakrast är målet? Och när vi nått ett mål är vi nöjda ändast en kort stund.Innan vi hittar något nytt att bli giriga över och vi inbillar oss hela tiden att har vi bara den grejen så blir vi lyckliga, i stället för att lära oss av misstaget vi gjort om och om igen att vi inte alls blir lyckliga av att få en bra status den senaste grejen eller flest vänner och störst klädbyro! Det är för tusan vår girighet som gör att inte folk har mat för dagen, varför är vi så egoistiska? Varför är politikerna bättre en någon annan och ska tjäna skit mycket pengar, när dem pengarna kunde gå till att hjälpa canserforskningen. Jag har hört undanflykter om att om vi kan bota alla sjukdommar skulle vår värld bli överbefolkad och om det inte fanns något dåligt skulle vi inte njuta av glädje. Det kan låta sant. Men vi har ju inte ens varit i närheten av detta ting? Hur kan vi då säga allt detta om vi faktiskt inte vet?

Att göra världen bättre är inte att göra den skadefri. Jag menar som sagt, jag har allt ändå kan jag bli besviken. Ändå hade jag hellre legat kvar i sängen. Konflikter finns och kommer antagligen alltid finnas, men hur stora våra världsproblem och vår girighet är går att förändra!!!

Om bara folk slutade nicka med och faktiskt gjorde något! Jag erkänner jag kan göra mer en vad jag gör och jag tänker det men först måste jag skaffa mig modet till det och självkänslan, självfötroende våga ta riskerna sen ska jag börja göra något på rikgit för det har jag lovat mig själv för länge sedan.

PS: Jag saknar er alla så där hemma. Och jag är så tacksam över er!<3

Igår fick jag ett sms som frågade mig: Hej vad händer i ditt liv just nu?. Och jag svarade på ett enkelt sätt jag känner mig ung vild och fri. Men inombords sattes så mycket större tankar igång.... Och jag började tänka vart är jag, vart ska jag och insåg hur glad jag var över mycket och hur tacksam jag är för allt även om jag ororas för framtiden... Det kanske är oron för framtiden som gör att jag är så fruktansvärt klantig varje dag! Mitt liv ljust nu är flummigt men så välbehövligt. Jag börjar söka efter mig själv och finna mig själv även om jag är virrig i mig så är jag samtidigt hur lugn som helst. Jag lär mig att allt inte behöver vara så strukturerat. Vi har olika aktiviteter jag är med på två... Den ena har folk typ aldrig kommit i tid till som så mycket annat. Förr hade jag blivit riktigt frustrerad över att folk inte håller de avsatta tiderna.. Men nu ser jag ingen mening med att bli frustrerad. Vad hjälper det? Men jag tänker för all del inte sluta hålla tider för min vana är en bra vana! Annars går det ju ej att ha jobb i framtiden. Jag är lugn i det sätt att jag inte bryr mig så mycket om vad som händer och det känns som om jag har all tid i världen och styr det mer eller mindre helt själv. Jag har kommit på att jag arbetar bäst sena kvällar även om det innebär att man antingen är trött dagen efter eller vaknar sent. Jag tränar mig själv hela tiden psykologisk och mentalt. Jag har köpt en fet bok som handlar om självkänsla... Och nu har jag ju tid att ta tag i det. Jag har börjat träna Fysiskt för att för en gångs skull inte behöva känna mig liten söt och oskyldig. Dessutom har jag fått veta att jag kan vara attraktiv vilket var en stor förvåning för mig då jag är van vid ordet söt inte mycket mer en så.Och självklart för att må bra. En bättre kondis och styrka sägs vara bra på mycket om det hjälper mig att stressa mindre och kanske få en mer fungerande mage så är det as bra även om träningen svackar en del då magen kronglar och jag då vägrar träna.. Har haft uppehåll en hel vecka nu det suger! Men allt i lugn och ro, allt i sin egen takt... Jag måste hålla tålamodet och träna upp det... Allt kan inte ske på två röda sek. Även om jag önskar att min superkraft var att springa superfort... Lika fort som vinden. Eller som ljuset reflekteras... Jag lever världens slappaste liv och i ett liv jag inte är van vid. Ett liv jag försöker vänja mig vid, ett liv jag försöker förstå. Jag har verkligen varit instängd och fyrkantig i hemstaden här har jag mött så många olika människor att jag har börjat förstå hur stort vårt land är och jag blir sugen på att ufortska det.. Jag lär nog inte bo kvar hemma i en evighet i alla fall... Frågan är bara vart jag ska ta mig sedan? Samtidigt som jag har svårt för och lämna människor och släppa taget om folk jag börjat gilla. Men vad har jag för val? Antingen är jag den egoistiska människan som gör saker för min skull för mitt liv vill det och för jag vill utforka och komma vidare... Eller så stannar jag kvar bara för att behålla människor som en dag ändå kommer lämna mig på ett eller annat sätt. Men är jag verkligen ego om jag utforskar mitt egna liv och gör det jag tror är bra för mig? Hmm jag skadar ingen på kuppen mer en att bli ev. saknad? Och hälsa på finns det ju ett ord som heter.. Så knappast förgånget helt. 

Okej det här året ska vara ett avslappningsår efter allt som hänt. Men i stället känns det som att det här året kommer bli ett kamp år. På ett förhoppningsvis positivt sätt... Träna upp både själ och kropp och lära mig massor om vad vuxen livet innebär. Det vuxenlivet jag hittills bara älskat. Jag gillar självständigheten även om nya saker skrämmer mig något. Och då jag redan klantat mig mer än en gång och är van vid att få skäll då jag klantar mig så har jag varit rädd. Men varje gång jag klantat mig här har jag inte fått skäll bara ett leende och någon som säger det löser sig. Det gör att jag känner mig mindre som en idiot och i stället känner mig starkare... Jag älskar att vara fri och varje dag är en nyfikenhet. Allt är inte enkelt här men så mycket enklare en vad det har varit och här är jag accepterad av alla, jag är van vid att vara tönt i varje skola jag varit i. De gånger jag ej varit en tönt har det ändå gått att trycka ner mig när man haft lust för det. Jag mins tydligt smällarna jag fick i bakhuvudet av en vän en gång i tiden då jag tänkte för mycket eller felaktigt. 

Här har jag lärt mig att säga ifrån när jag tycker någon säger något taskigt mot mig eller beter sig dumt. Jag må vara konflikt rädd men jag har ändå börjat säga ifrån och stå för mig själv. Även om det bara är smått en så länge. Som sagt mitt liv just nu handlar om att bli stark och avslappnad för att sedan vara redo för allt och klara av framtiden utan problem. Klara av alla nej jag får från arbetsansökningar och annat som jag troligen kommer möta på. Men vad fan vill jag jobba med?! Och var ska jag bo.. Ska jag bo med min kompis? Hinner jag få ett jobb innan jag måste hem-hem igen?. Jag vill inte hem igen. Jag älskar min familj men jag älskar också att bo självständigt. Och var ska jag bo...? Blö nej nu tänker jag för mycket på något som är lite mer en ett halvår fram. Tillaks till nuet det härliga nuet... Hmm undra vad jag ska hitta på nu? Vi synes!